Badakathcare och trunalimunumaprzure, om att förlora ord.

Jag brukade ge 30 kronor i en liten börs till min sambo när han gick ut med avlösaren. Då kunde han få köpa en glass och äta det på en bänk i parken. I början  försökte jag få vårdbiträdet att köpa en glass åt sig själv också men ingen vågade. De får inte ta mot något, högst ett glas vatten hos kunden. Så, han fick 30 kronor i ställer 50.

Som dement hade han föga uppfattning om pengar. Så klart fick han inte sköta vår ekonomi utan jag sörjde för räkningarna och bestämde inköpen. Han klarade inte av bankkort, kom inte ihåg koden. När jag försåg honom med mera pengar inför Julen så han kunde handla med avlösaren en julklapp till mig köpte han  snällt sagt konstiga saker. Avlösaren skakade på huvudet men det var ju klienten som bestämde. Ett år fick jag en bra behövlig sak men då hade avlösaren bara pekat ut en lämplig och han hade  snällt köpt den med frågan: är det så ska ha? Precis den meningen.

Vi hade alltid köpt julklapp till varandra. Jag försökte hålla traditionerna i liv.

Han hade aldrig varit en pratig person men hans ord var oftast mitt i prick. Han såg liksom utanför fyrkanten, kände stämningen och sa något väl avvägt. Nu förlorade han fler och fler ord och meningarna blev obegripliga. Han glömde vilka människorna omkring honom var.  Han undrade en dag, viskande, vem kvinnan var som vi åt middag hos. Det var min dotter. Inte så långt före, under den friska tiden, hade vi två varit behjälpliga vid hennes bröllop och lagat all mat tillsammans. Det hände att han väntade på sin f.d. fru, men kunde inte namnet eller vem av de två han menade. Han kände inte igen mig alltid utan försökte säga hövligt adjö och öppna dörren för mig. Tack. Tack.

Det är så demens fungerar och icke. Det var sorgligt och plågsamt men jag försökte hålla i minnet den goda och aktiva människan han hade varit alldeles innan. Det fanns överraskande goda dagar och mitt på dagen, som var hans bästa tid, kunde man tro en bra stund att allt var som vanligt. Sedan försvann han och gick att känna igen utanpå men inte inuti.

Många av oss får ett trögare minne med tiden. Det  tar tid innan man kommer ihåg vad det ovanliga trädet hette, fågeln, personen länge sedan eller vilket år det var när man reste till någon semesterort. Det är inte demens.

Tänk på huvudet, hjärnan, som ett enormt rum med lådor där du förvarar allt det lärda, det nödvändiga och det onödiga, det vi vill minnas och det vi vill slippa. Det är en oändlig mängd kunskap och skräp vid ålderns höst. När vi behöver något från lådan längst bak tar det lite tid, men det finns där. Tills dörren till förrådet slår nästan igen med bara en glugg där vi försöker tränga in handen och hämta något vi behöver.

Nu har USA fått en president. Biden vann i alla fall majoritet. Han skiljer inte ut vem är vem bland hans anhöriga. Blanda bort sin fru är ganska uselt. Han minns felaktiga saker om sin son och ser honom i andra fast han är död. Han hade svårt att skilja en kvinna från en man, men det är väl inget konstigt idag, så han presenterar sitt barnbarn, en av kvinnokön, som sin döde son. Spökar det? Han har lovat bota cancer, slopa alla gränser och förstås som så många andra rädda klimatet.

Jag vet inte vad felet är, men något är märkligt med Biden.

Så, vem kommer att ha makten i USA? Vicepresidenten Harris? I vems händer är hon, för inte i min snällaste fantasi kommer hon ha egna beslut? Vilka är de som kommer att styra fyra, troligen kaotiska år? Trump är förbannad och beskyller valfusk, vilket antagligen är sant för även de döda har röstat på vissa ställen och poströsterna har manipulerats. Vem det gynnade eller inte är en typisk bra fråga. Båda?

Eller ser jag bara spöken och är skadad av sju års vård av min demente sambo? Biden är kanske bara ett av dem som inte tål stress alls. Då har han valt fel post. Som politiker kan man dra benen efter sig i åratals och producera bara vackra tal och tankar, inget mer. Han har varit politiker i nära 50 år men spåren är inte stora. Som president bör man åstadkomma något – om man vill styra förstås. Man kan ju klippa band och le bara.

Kommer Demokraterna att köra slut på landet så deras saga är all efter fyra år och nästa val, när Republikanerna har lappat ihop sig efter ack så explosiva Trump år? Trumps anhängare har ökat rejält efter förra, 2016 valet och man sätter sig nog inte på dem. Att USA har tappat pondus i Världen är dock klart. Vem ser en man med makt i en gammal person som tragglar med orden och har föga kontroll på personerna omkring sig? Applåderna tar snart slut när vardagen kommer.

Är landet hårt delat i vänster – högerskalan, det bidragslängtande och self-made American dream?

Är detta slutet på en världsmakt som vi alltid ropar efter i nödens stund?

Den fria världens största nation är i kaos, bokstavligen och mentalt. Men låt oss inte tro att det råder oro överallt. Jag tror att de flesta, den vanlige amerikanske medborgaren, försöker sköta sitt arbete, sin familj och ha mat på bordet. Inte vara på gatorna, slå söner affärer och skrika. De är en liten korkad, kriminell minoritet.

Jag tycker synd om USA, ett land och människor jag förälskade mig i 2018. Mina vänner i USA, ni är i mina tankar, varje dag.

PS. Det finns mycket att säga om Trump men det här inlägget handlar inte om honom.  Återkommer nog senare.

Läs gärna reflektioner på

https://www.americanthinker.com/

fri från vänstervurm och feminism.

Bild överst, Solnedgång vid Deception pass, Washington, USA. De märkliga orden i rubriken är från några av Bidens tal under valet.

Att välja president – ett samtal ute i det fria 2018.

Jag hade nu lämnat PCT delen i Oregon och passerat bron  Bridge Of The Gods över Columbia River till Washington. De stora skogarna kom nu, det kändes nästan som att vara hemma, bara med lite högre berg och vulkaner. Något före mile 2165 slog jag tält. Det började skymma och  tältplatserna var få så jag balanserade på  en kam med utsikt.
Strax efter kom en yngre man som tänkte gå från bron till till Seattle. Han skulle hälsa på sin bror som bodde i Seattle med familjen. Han gick för han hade tid. Han skulle följa PCT och sedan svänga mot  en väg vid Mt. Rainier.

Eftersom han inte var en PCT vandrare frågade jag om hans politiska preferenser. Han och modern hade röstat på Clinton, far och  bror på Trump. Nej, det var inga gräl om det även om far sa till honom att han nog skulle rösta på Republikaner när han hade familj. De unga var för vänster men med familj insåg man bättre.

Han undrade vad jag trodde. Kunde Trump vinna även nästa val? Vad är det som behövs för att vinna?

Han hade varit för Sanders och bara sedan motvilligt av partiskäl på Clinton. Han hade en del mindre goda tankar om henne. Han arbetade vid sidan om studier som ledare för demokratiska ungdomar.

Jag ställde den vanliga frågan: vem ska betala alla se ”gratissaker” politiker till vänster lovar. Inte heller han hade ett bra svar på det. Skattar man mer och mer de rika har man snart inga rika att skatta.

Men, vad ger en vinst åter för Demokrater? Nästa val? Jag tänkte:

Jag tror att ni måste hitta en nyare stjärna till politiker. En som börjar kampanja nu och så folk blir bekant med honom. Inga gamla avlagda utan en ny som ger hopp om framtid. En som lyssnar på arbetare, medelklassen. Någon briljant talare. Någon som kan ta folk., vara vanlig inte från de dynastier som ändå finns i USA.

Han höll med. Hövlig som han var? Nu, år 2020 hade jag helt fel. Att vara en långsittare i politiken och kompisarna väger mer än förmåga. Vad har Biden åstadkommit under sina 47 år? Någon? Ibland tränger sig dock en person utanför den inre politikerkretsen fram och blir vald. Trump. Jag kan förstå att yrkespolitiker hatar honom.

Vi pratade långt in på natten om hur det var att vara 22 år i USA, vilka drömmar och förhoppningar man hade. Han ville gärna åka till Europa. Han hade läst om Gamla Stan i Stockholm.

Tänk, husen kan vara flera hundra år gamla, sa han. Här är allt nytt.

Jag påminde honom då om städer lämnade efter guldrushen och indianerna men som blivande konstruktör var han mer intresserad av det som stod kvar än det som begravdes i sand.

Nu när demokraterna har en gammal man med uppenbara minnesproblem som sin kandidat och Republikanerna än den låt oss säga färgstarka  Trump undrar jag hur folk, de arbetare och medelklass som arbetar ihop välståndet, i verkligheten tänker. Känner de sig värdesatt av sina ledare? Känner de sig vara en ledande nation i världen, den som ger hopp om fred, frihet och självständighet samt gärna en grillkväll med hamburgare? Det sista var något en person jag ”intervjuade” la som tillägg till det utmärkande för USA.

Igår vad det valet vi redan pratade om på den usla tältplatsen med utsikt mot Table Mountains (i bild), den 13 september 2018.

När jag skriver detta är valet 2020 inte klar än.

Bättre tider.

När livet är enahanda och nyheter handlar om brott, elände, okunniga politiker och sjukdom återgår jag till bättre minnen. 2018 var USA och PCT mitt drömmål och de tre delstater, Kalifornien, Oregon och Washington visade sin bästa sida med vänliga människor och fantastisk natur. När jag läser om USA nu fylls jag av oro. Om USA inte förblir en stark stormakt vad kommer efter? Kina? Valet ser redan ut som sämre komedi med en dement man och en buffel i huvudrollerna. Dock håller jag på buffeln. Har tagit hand om en dement man i sju år och de kan inte styra ett land. Någon annan drar i trådarna bakom.

Varför ställer inte de smarta människorna upp som politiker? Inte där. Inte i Sverige. Antagligen för att de är upptagna med sina företag, forskning och framsteg. De har inte tid att slicka uppåt för att hamna på valbar plats.

Men nu till några fina dagar på Pacific Crest Trail. Dag 126, femte september, gick jag genom Jefferson Park. Området ligger omkring 2035+ miles vandring om man startar från söder. En av höjdpunkterna under turen. Jag tältade först vid Mills Creek i en håla mellan buskarna. Att vada den var mindre roligt eftersom vattnet var grötigt glaciärvatten, omöjligt att se botten. Till sist lyckades jag hoppa från en stor sten till en annan och komma över. En stark man tog min ryggsäck.

Arean var grönt varvat med sand och sten, vulkanisk område med Mt. Jefferson som dominant utsikt. Jag stannade flera gånger och till sist blev det mörkt och jag la tältet vid en sjö. Pratade med några andra tältare. Dagen efter nådde jag Ollalie och dess lilla affär. Hamnar du där ta med kontanter! Jag handlade med resten av mina dollar och expediten räknade så jag inte överskred mina tillgångar. Men Timberline Lodge hade en automat, bara 45 mile dit och de serverade en stor frukostbuffé! Även vi som tältade var välkomna. Vilken lyx!

Mt. Jefferson är döpt enligt president Jefferson (president 4 mars 1801 – 4 mars 1809). Han var intresserad av att kartlägga Nationen och flera expeditioner bekostades under hans tid. Sägs att berget upptäcktes under en expedition 1806. Höjden är 3199 m.

Under vandringen i Oregon hade vulkanerna hade avlöst varandra. som Mt. Mc Loughlin, Three Sisters, Crater Lake, Belknap Crater, Mt Washington, Three Fingered Jack och snart Mt. Hood. Det fanns säkert fler.

Det var makalös terräng.

Efter Timberline Lodge närmade jag mig  Cascade Locks och Bridge of the Gods, som inte alls har med Gud eller tredje radens publik att göra, utan varor. Bron  går över Columbia River som är gränsen mellan Oregon och Washington. Leden går sedan mot Washingtons stora skogar och mera vulkaner.

Vädret var inte på min sida när jag närmade mig Cascade Locks.

Jag var stelfrusen efter en hel dags regn och  en kall natt som tillbringades i tält mitt på leden då det var omöjligt att hitta någon plan fläck i lavalandskapet. Men jag klagade inte. Jag hade vatten för ett litet vattenfall rann bredvid. Lite mat kvar. Jag åt upp resten av peanut butter, nudlar och kokade te. Jag lät pannlampan lysa som en varning även om jag inte trodde någon skulle passera mig i mörkret. Dagen efter gick jag mot stan och tog in på motell. Ägaren laddade rummet med extra handdukar och kaffe. Han sa att jag såg risig ut. Sant. Jag ställde mig i duschen. Stod där tills kylan släppte. Gjorde kaffe. Stod en omgång till i duschen. Sedan var det dags för frukost!

Du ser levande ut, sa ägaren när han visade mig vart fiket låg. En stor frukost kan återställa vad som helst. Ägg, bacon, pannkaka, ett muffins, glas juice och dubbel kaffe.

Fit for fight again. Äta mer, handla mat, skicka paket till mig själv till leden, tvätta, packa och gå igen. Det var helt enkelt underbart. Solen tittade fram lite tveksamt. Men nu var allt torrt, ryggsäcken fylld med mat och leden började med en snäll sträcka på ca 5 mile innan den började gå uppåt. Jag hade en fantastisk dag framför mig.

Orosmoment och kaos i naturen

Det råder ofta kaos i naturen. Man häpnar över saknaden av ordning. Linné ordnade upp växterna, klassificerade och sorterade  så vi lättare skulle förstå hur den förökade sig.(Ja, han gjorde mycket mer.) Men naturen trotsar regler. Träd faller hur de vill. Rötterna växer över stenar. Svampar hoppar upp vart som helst. Grenar ser ut som spökskog. Berg är inte som berg utan färgglada monster. Det brinner, men nya växter träder fram oavsett förödelsen. Naturen ger inte upp. Det är en levande organism, ordning bakom oordning som hittar nya vägar. Naturen hittar alltid nya vägar.

Kanske naturen ovetande markerar det oreda som råder i världen?

Kaos härskar i världen. Dock är det kaos vi själva har orsakat inte någon magisk kraft utifrån. Pandemi har redan tagit ca 465 000 liv och världen har 8,8 miljoner bekräftade sjukdomsfall. Hur Corona exakt startade och hur viruset har utvecklats till ett hot mot människor tvistar de lärda än. Kanske det bara är resultat av viss livsstil, sätt att handskas med vårt livs ingredienser, som mat? Enligt FN, WHO och WWF är pandemier ett resultat av mänsklighetens förstörelse av naturen. Miljöförstörelse ger sämre tillvaro för de vilda djuren. En del blir mat för ökad befolkning. Borde vi hålla oss till de djur vi själv föder upp? Fast då kan det också bli för trångt och orsaka sjukdom. Tänk på grisfarmer.

Trängs vi på vår jord? Det är en bra fråga och vi vet redan svaret. Vi är för många för att få rimlig hälsosam livsutrymme.

Det andra som hotar oss är skadegörelsen efter en svart persons olycksaliga död. Han var ingen hjälte precis på grund av sin kriminalitet men han blev förebild genom sin död (troligen) orsakad av polisvåld. Man väljer sina idoler och de behöver inte har gjort något omstörtande gott för världen. Folk söker anledning att märka ut sig. Det är som uppdämt behov att skrika, förstöra, markera sina ståndpunkter. De  protesterande uppför sig som terrorister genom att rycka upp gatstenar, krossa skyltfönster och rasera något andra har byggt upp. Man blandar våldet med rasism, verklig eller inbillad och legaliserar på så sätt sitt uppförande.

De är inga man kan respektera, ändå springer folk med i tåget.

De fönsterkrossande personerna försvarar ingenting. De terroriserar. De raserar. Det är masshysteri och vi har sett effekterna av sådant beteende förr i stor skala. Folk ropar inte Heil Hitler idag. De ropar hat mot andra, de med annan hudfärg, de vita. Ändå är deras efterföljare en växande skara. Det kan dö ut men kan likaväl växa till en samhällskatastrof, främst i USA. Varken faktiska eller inbillade orättvisor kommer att försvinna genom hat och krossade fönster.

Världen har också blivit lite mer orolig på grund av gammal gränskonflikt mellan Kina och Indien som regelbundet blossar upp på den oklart märkta linjen LAC vid gränsen mot Tibet. Dock sköt man inte utan slogs med gamla metoder: med järnrör, stenar och knytnävarna. Låter faktiskt bättre än skjutvapen eller bomber. Men på sikt är det Kina vi skall vara fundersamma över. De äger redan en stor del av världen genom affärsverksamhet. Vad händer när vi inte kan sätta oss mot deras makt att styra?

Nordkorea mopsar upp sig. De har inte så mycket att komma med rent mänskligt. Det är ett land med diktatur där folk än svälter, där gränsen är stängd och där ledarna försöker hota omvärlden. Man eldar upp symbolen för samarbete, sambandskontoret på gränsen med Sydkorea. Trump försökte  tidigare lugna läget genom samtal, den första från väst som riskerade  misslyckande. Ingen annan har ens försökt. Hyllade vi honom och hans försök? Man kunde ana att det var misslyckat men ändå, vi borde ha backat upp Trump. En tids lugn följe som sedan byttes mot nya missilprov och nu hot från ledarens syster vars min får vem som helst sätta kaffet i halsen.

Det är synd om människorna i Nordkorea. Att vara hungrig är liknande tortyr. Kan det bli mer synd om dem tack vare sina diktatorers anfall mot yttervärlden?

Storpolitik och gatuterrorister har många gemensamma nämnare..

Snart får vi resa utomlands igen. Det är inte resan som är farlig, påstår Ann Linde. Inte? Att sitta tätt i flyget med en massa obekanta människor, trängas på andra transporter, på flygplats, tullen … Om det inte kan smitta under en resa finns det andra sammankomster som är smittfria? För mig känns den svenska Coronahanteringen som att uppfinna hjulet på nytt. Man borde ta efter de länder som har lyckats som Sydkorea, Island och Nya Zeeland. Men, det är ju nästan bara gamla pensionsberoende som dör när skyddsutrustning saknas än. Vad gör det.

Läget i Europa är bättre men inte bra och om morgondagen vet vi inget om, precis som vi inte visste igår. Hur många olika bud och strategier har vi haft om Corona.

Allt känns kaotiskt. Som en hop amatörer som gissar.

Året 2020 är bara halvvägs. Redan nu går den till historien som ett av de sämsta, dock beroende på hur långt bakåt man räknar och ens egen ålder.

Midsommar är över. Hoppas ni hade det bra under en lång dags färd mot en natt som knappt kom. Trött på att fira? Ta en god bok. Kanske den aktuella  George Orwell: 1984 som ger en igenkänningseffekt.

Sommarsolståndet markerar årets längsta dag och kortaste natt. I år föll sommarsolståndet den 20 juni. Bilden är tagen vid Bornsjön, Botkyrka en annan  midsommarnatt.