Frisörterapi

Utvalda

Som socialsekreterare tyckte jag att ärenden med kvinnomisshandel var svåra. Vuxna kvinnor kunde Socialtjänsten inte lyfta ut ur hemmet om det inte fanns så grav missbruk att akut vård var aktuellt. Kvinnan hade en egen vilja. Det fanns ingen lagparagraf för det. Om kvinnan inte vittnade mot mannen var rättegångar också väl så lönlösa.

Att rädda någon från ett förhållande man själv bedömer som dålig går sällan. Även det usla är ett val tills det inte längre existerar några. Jag brukade säga att misshandel hemma är en misslyckad tvåvägskommunikation. Det fick jag alltid skit för. Även kvinnor slår eller använder psykisk verbal misshandel, det är inte bara män som misshandlar.

Att bli misshandlad och fortsätta leva ihop är komplicerat. Dessutom är det oftast kvinnan som ska gå, bryta upp. Som jag skrev en gång borde den som misshandlar alltid dömas till fotboja och hindras att vara på den orten den misshandlade bor. Ska vi säga hålla sig 100 km från? Grymt? Inte alls. Enkelt? Inte det heller för vill den skyldige skada offret kan man ju använda ombud eller hinna bryta bevakning.

Den som misshandlar och döms för det ska flytta eller utvisas. Varför ska offret behöva börja om? Varför ska barnen ryckas upp?

Men, i alla ärenden jag hade både hos socialtjänst och som kurator flyttade kvinnan. Men ibland hände oväntade saker.

Jag blev larmad till ett par. Grannarna ringde Socialtjänsten för de hade hört gräl. De hade inte råkat se kvinnan på några månader så de var oroliga.

Jag ringde på. Egentligen skulle vi vara två i sådana besök men just då var det överflöd av arbete så jag gick själv. Jag ska genast säga att besöket blev inte enligt regler eller professionellt alls. När jag slutade på byrån stor det i mitt tjänsteintyg att jag var effektiv och modig. En finare omskrivning av att icke följa regler?

En man öppnade, välkomnade mig så glatt, ropade till hustrun att de fick fint besök.

Mannen skyndade sig att ordna kaffe. Kvinnan avstod från att prata med mig. Hon satt bara alldeles tyst i ett hörn utan ansiktsuttryck. Kvinnan satt inte med oss, hon sa sig dricka senare. Under tröjan och på armarna skymtade blåmärken. Hon drog halslinningen uppåt. Det såg ut som hon hade förlorat en hårtuss.

Hon var en oattraktiv kvinna på utseendet. Överviktig. Slapp. Kläder som var utan form och alltför slitna. Håret i testar med en kal fläck. Hon hade inte gått ut på flera månader, sa maken. Hon behövde passas upp, minsann. Hon var lite svag. Han tog hand om henne. Han erkände att ytterdörren låstes när han gick till jobbet. Hon var så vimsig och kunde gå vilse så hon hade ingen nyckel.

Mannen var snygg, vältränad, välklädd. Han hade ett bra jobb för en statlig myndighet. Han tränade, spelade tennis. Hon satt och stirrade i taket och lät sig bli slagen.

Båda två var i övre medelåldern. De var ett udda par. Allt verkade sjukt. Var kvinnan psykiskt sjuk? Vilken nytta hade de av varandra? Det fanns många frågor men inga svar just nu. Jag ville kalla på polisen men insåg att det inte skulle fungera. Hon skulle inte öppna munnen. Det gällde att tassa i ullstrumpor.

Jag ville ta kvinnan med mig till sjukvården men hon tackade nej med klar, hövlig mening. Jag tryckte på. Hon sa: min make tar hand om det, jag är väldigt klumpig och ramlade i trappan.

Det fanns två trappsteg. De bodde i bottenvåningen med direkt utgång till gården.

Jag kom ingenvart. Så jag talade om för maken att jag skulle skicka en sjuksköterska för henne, blev hon inte insläppt så skulle hon komma in med polis. Om jag fick så mycket som en viskning av att frun behandlades illa blev det polisutredning. Jag nämnde min kontaktpolis som var kriminalvårdschef i stan. Jag ringde faktiskt honom sedan för råd men det blev för sent.

Jag meddelade dem att jag skulle besöka dem igen snart och att utredningen skulle behöva minst fem besök. Jag skulle ringa och ge dem tiden då sjuksköterskan kunde komma.

Mannen sa javisst, ni är så välkomna.

Jag frågade vad kvinnan ville, utöver att jag försvann. Jag väntade envist. Till sist sa hon att hon skulle gärna gå till frisören, men hon orkade inte.

Jag sa att en frisör kommer att besöka henne, jag ringer om när.

Det fanns inget mer att göra just då. Men jag kunde ta med en polis om jag inte blev insläppt. Vi brukade göra hembesök ihop när det behövdes.

En distriktssköterska blev insläppt. Hon bokade också en tid på Vårdcentral för kvinnan. Hon sa kallt att vissa prover kunde tas bara där. Kvinnan nickade. Mannen sa vänligt att han skulle köra henne dit.

Jag skickade en frisör till henne med batteri av hårvårdsprodukter. Eftersom kvinnan hade inga inkomster förde jag räkningen till kontot om förebyggande insatser. Jag ville inte gräla med maken. Det visade sig vara rätt. Förebyggande alltså.

När jag besökte paret nästa gång var det hon som öppnade. Jag besökte dem ytterligare en gång. Sedan skedde en överraskande utveckling.

Nästa gång var hon borta. Hon hade flyttat och sökte skilsmässa. Mannen var arg och nedslagen. Så otacksam hon var. Han skyllde inte på mig. Men nu skulle han leva när hans dumma fru var ur bilden. Han var lika vänlig och hövlig, kanske mer insmickrande mot mig som vid första besöket. Det kröp i mig men jag sa lika vänligt att min manlige arbetskamrat fanns för honom om han behövde någon att prata med. Jag lämnade numret och tackade nej till kaffe. Han hörde aldrig av sig.

Kvinnan ringde mig. Hon bodde hos en släkting i en annan stad. Hon hade inte velat säga något innan hon var långt borta från mannen. Hon sökte arbete men det var svårt i hennes ålder. Kanske blev det förtidspension. Hon hade varit sekreterare där hennes nu fd. make arbetade men slutat när de gifte sig. Hon var då 40 år och det var hennes första äktenskap. Han hade varit gift förut men hon hade aldrig träffat henne.

Hon tackade mig. Jag hade gett henne ett nytt liv.

Vad fanns det att tacka för? En frisör och en distriktssköterska.

PS. Bilden är en frisyr från en operaföreställning och har inget med innehållet i inlägget att göra bara en dekorativ funktion.

PS. Jag slutade hos Socialtjänsten i slutet 1980 och fortsatte hos sjukvården som kurator. Bildade kvinnojour i början -80 talet med några till som arbetade inom socialtjänst/vård. Kvinnan gav medgivande att använda hennes fall i undervisning men båda två är döda idag.

Att välja liv.

En del film denna vecka eftersom jag är förkyld och förmodligen tog i för mycket i Gym så axeln skriker. Inget nytt. Den axeln har varit pajad sedan ungdomen när jag bar ut tidningar på natten. Några dagar i stillhet så är det bra igen.

Jag såg en film om demens, kärlek och död, ”The Vacation of our Lives”. Den beskrev den demente på rätt sätt. Inga försköningar om vi borträknar att mannen, den demente, kör bil. Jag ställde bilen omedelbart när sambon blev sjuk. Själv är jag usel förare, jag kan inte drabba någon med det.

Jag har alltid gillat Ronald Sutherland som spelar den demente mannen John. Han är suverän. Sättet att gå, blicken, talet, minnesluckorna, hans gamla jag som glimtar fram, liv och minnen från länge sedan medan nutiden ramlar bort, inkontinens… Hans frus, Ella, spelad av Helen Mirren, otålighet som poppar upp och ömhet hon möter hans förvirring med. Barn som styr ens liv. De som vet hur man bör göra när man är gammal och – enligt dem – utan förstånd.

Hur ser du på dina gamla anhörigas nya val i livet?

På något sätt är det är plågsamt att se en film som handlar om livet med demens. Minnesbilder, sorg… Jag kände så igen, inte mig utan oss när det än varade.

Filmen  ”The Vacation of our Lives” var en påminnelse, en så igenkännbar påminnelse. Det var som att se en del av mitt eget liv.  Sambos förlorade minne som jag tampades med. Hans rädsla för den obegripliga förändringen. De fåtaliga stunder, kanske bara en minut då han var klar med ord av betydelse för mig.

Så här efteråt när jag inte kan såra honom genom att säga livet var jävligt kan jag erkänna att de två sista åren av sju var mer eller mindre på förlustsidan för mig personligen. Kanske överdriver jag eftersom jag gjorde en vandring på Grönland de åren. Räcker en vandring för att hålla en i liv? Bra fråga. Hur var det för honom kan jag inte veta. Ändå fortsatte jag att ta hand om honom eftersom han mådde så illa av att vara borta i något boende, även om det var bara en vecka eller två. Jag skulle kunna skriva recensioner om åtta ställen och bara ett av dem var med beröm godkänt.

Som någon kommentator skrev: i fängelse har man rättigheter, det har man inte i ett äldreboende.

Så, det var svårt att välja om jag skulle försaka mitt liv eller skuffa ut honom någon annanstans. Jag visste ju inte valets innehåll. Den som är i början av demensresan är väldigt annorlunda än den som befinner sig på slutfasen. Dock är bundenheten ofta detsamma. Du lämnar inte en person som inte kan reda sig själv ensam.

Tro inte att de dementa blir underhållna och omhändertagna på ett boende. Det är bara den primära omsorgen som sker. Mat, medicin, sova, en dusch. När jag arbetade extra i ett demensboende fanns där en man vars fru kom varje dag. Hon insåg att vi som arbetade där hann inte med. Han hade blivit för tung att klara av hemma. Alzheimer gör ofta kroppen otymplig, den följer liksom inte med när man försöker få till stånd en förflyttning eller sådant. Jag försökte ta mig tid för att lugna henne. Hon vågade inte vara borta en dag för hon trodde att ingen hann mata honom. Så sant.

Tro inte att boenden tar sig vanligen an anhöriga, de är ofta bara på vägen och kverulanter som någon sa till mig när jag undrade varför sambon inte hade fått duscha. När min sambo dog fanns det en vikarie som försökte underlätta döden för mig men jag var för förbannad på sättet de hade behandlat honom att det var förgäves.

Jag tänkte på det paret jag mötte i boendet nu när jag såg på filmen. De är döda sen länge. Men de hade ett långt liv tillsammans. Inga barn. Vi var inte välsignade, sa hon. De hade gift sig när hon fyllde 18 efter en sommarförälskelse. Hennes rika föräldrar var mot. Han var inte fin nog. Men de gav efter för hennes tårar.

Jag började med tårar och slutar så med, men mellanrummet har varit ren kärlek, sa hon.

“The Vacation of our Lives” är en film för den som har en dement anhörig och även för den vars dagar är utmätta på grund av cancer och för barn som alltid vet bäst hur deras gamla föräldrar ska ha det. Ingen film man aldrig glömmer, inte den klass som skakar en men  en vacker hyllning till livet, kärleken och döden.

I slutändan handlar kärlek och fiske om samma sak: det man inte fick.

Det här är ett olustigt, kanske nedsättande inlägg så jag varnar dig redan nu. Är du en godhjärtad sugar mama så sluta läsa här. Orsaken till inlägget är att jag mötte ett förälskat par ute. I alla fall kvinnan var förälskad. Det var svårare att  uppfatta den andra partens känslor.

Har du varit vilt förälskad någon gång? Så där omstörtande att du inte velat släppa den andre för en stund? Helst ville ni bara gå hem och vara ensamma tillsammans.

Jag har blivit kär en gång så all förstånd var som bortblåst. Vi var dock jämngamla och likvärdiga partner. Det var underbart en stund men slutade inte så bra. Efter en stormig förälskelse fanns liksom inget att bygga på. Det var nog inte det som kallas kärlek utan bara begär. Forskare påstår att det är hormoner.

Kan förälskelse också vara brist på omdöme?

Kvinnan jag mötte var ca 25 år äldre än mannen hon gick med. Hon lutade sig mot den unge mannen, glittrade, kvittrade och log. Hennes händer berörde honom. Det var sådana blickar även jag hade gett till min förälskelse. Lätt att känna igen. Mannen log lite tveksamt. Besvärad?

Det var inte hans stora kärlek som sökte hans händer. Nej, det kunde inte vara mor och son. Jag har en son. Man bär sig inte så mot sin son om det inte är ett alldeles stört förhållande. Inte mot sonens klasskompisar och absolut inte mot en klient. Yngre manliga klienter har jag haft många av. De kan vara väldigt charmanta om de tror sig kunna få fördelar. Det gäller att hålla sig strikt saklig och ha dem på andra sidan bordet då fungerar det man skall åstadkomma.

Den unge mannen var  till synes en invandrare, troligen afghan, och den blonderade kvinnan såg pursvensk ut. Det var dock inte den första gången jag råkade möta liknande par. Under sommarkvällar i parken nära mig satt ofta ett par femtioåriga kvinnor med var sin ung invandrare och myste. Situationen gick inte att missuppfatta.

Det var inga barn man omhändertog som barn.

Det har skrivits en del om medelålders kvinnor som tar hand om och ropar ut olika krav för sina utvisningshotade (alltså utan asylskäl) afghanska killar. ”Skicka mig i stället” till exempel, som var bara trams. Ingen av dessa kvinnor ville åka till Afghanistan och byta plats med den som skulle utvisas. ”Vi står inte ut”, ropade andra. Lärare skriver om sin oro och kräver att få ha kvar männen i skolan. Jag skriver män eftersom de har visat sig att en stor del inte är barn vid närmare undersökning.

Att just afghanska unga män, oftast uppvuxna i Iran,  har blivit så viktiga för vissa kvinnor och även media känns märkligt. Är det vårdinstinkten? Är det välvilja? Det är inte afghanska barnbrudar de oroar sig för. Inte flickor som nekas skolgång. Inte afghanska kvinnor i burka vilka styrs av mannen kanske i ett polygamt äktenskap. Inte kvinnor som dör i barnsäng. Det är inte flyktingar på krigsområden som godheten gäller. Det är inte heller nyinkomna familjer man bjuder till sig.

Det är just yngre män. Vems behov fyller man på – egentligen?

Det är unga invandrarmän dessa kvinnor engagerar sig i, de så kallade ensamkommande varav flertal ljuger om sin ålder och sitt skyddsbehov. Det är dock inte förbjudet att söka lycka. Det är inte förbjudet att försöka hitta bättre omständigheter och liv. Det är inte förbjudet att ljuga, eller är det? Och det är helt OK för en svensk att sörja för någon annans liv, här eller borta.

Jag har ingenting mot att kvinnor tar hand om flyktingmän eller har en toy boy. Men jag vill inte betala för det. Förr fanns kärleksresorna till Gambia, men nu betalar Migrationsverket, vi skattebetalare, männen som kanske inte borde vara här. Jag har som sagt ingenting mot köp av kärlek oavsett formen, bara alla betalar sina val själv och ingen tvingas till förhållandet, genom att leka barn eller partner. (Prostitution på gatan/nätet kan jag ha andra åsikter om.) Många män skaffar sig en yngre fru eller älskarinna och öser på dem allt från juveler till lyxliv. Vi ser ofta bilder från extravaganta bröllop där en man i 60 års ålder äktar en ung fotomodell och hon intygar sin kärlek till honom. Inget fel i det. Hans val, hans pengar, hans kärlek. Varför kan inte kvinnor göra samma sak? Varsågod, men du betalar själv. Vi har inga moraliska gränser för det om båda är ense.

Kostnaden för dem som är barn skiljer sig rejält från de vuxna asylsökande. Barn behöver ju mer omsorg, även låtsasbarn får detsamma. Det handlar om en del pengar, ungefär som vårt rättsväsende, så det kunde räcka till mycket. Om vi använde pengarna på flyktingläger (Unicef skriker ju efter resurser) kunde det ge  skydd, vatten och mat för många fler, kanske en skola eller sjukstuga, kanske ett liv för flickor som riskerar att giftas bort till en äldre man. Men inte, rör inte min afghan här hemma är ropet. Det finns även svenskfödda barn som skulle behöva stöd men det är inte lätt att hitta varken familjehem eller stödpersoner. För dem hörs inga stridsrop i media.

Jag vet inte hur detta Stockholmssyndrom började. Hur kom någon på att män är barn och behandlas som barn fast blott en blick eller en Facebooksökning kan avslöja lögnen? Hur någon villigt slängde ut en miljon per låtsasbarn till något vårdhem med en bemanning som äldrevården avundas. Åldringar som byggt Sverige nekas  äldreboenden av kostnadsskäl. Boenden stängs, som i min kommun, och omvandlas till bättre standard för ensamkommande, men åldringar får inga mediekampanjer. Rör inte min åldring?

Inte grupper mot varandra? Men det gör vi ju varenda dag. Det är alltid ett val hur och för vem resurserna används när de inte är oändliga.

Jag är dock säker på att Afghanistan är ett uselt land att leva i,  speciellt för kvinnor. Att Iran inte var något paradis att växa upp i är också säkert. Men att ta hand om några få måste vara missriktad användning av skattemedel. Vad kan man få för pengarna borde vara en viktig fråga. Inte hur goda vi är.

Det var riskfritt att ljuga om ålder. Vi valde att vara naiva, det är bara att betala. Vi välkomnade de unga männen, lockade hit dem, tog hand om dem och nu vill vi använda våra lagar och regler och kasta ut dem med en slant i fickan. Var det inte galet tänkt i början eller inte alls?

Vad tänker männen om de svenska kvinnorna som strider för deras sak eller till och med tar hand om dem på olika sätt? Dessa kvinnor är totalt annorlunda än deras beslöjade mödrar. De  lever på ett sätt som männens systrar skulle få möta döden för. Vad anser de om svenska kvinnor? Någon att utnyttja? Märkliga varelser utan skam? Eller trivs de med att vara barn och bli behandlade därefter?

Jag undrar, hur blir det med dessa män och deras relationer sedan? En dag vill männen lämna sin sugar mama, hitta en anständig kanske afghansk muslimsk fru, få barn, bli en man i stället omhändertagen någonting utan ålder. Kan man anpassa sig från det livet till något självständigt och produktivt? Vara tacksam för chansen till bättre liv?

Eller tänker de bara hur naiva vi svenskar var och skrattar bakom ryggen åt oss?

PS.Att vara sugar mama behöver inte betyda sex, utan även andra tjänster.

Jag vill inte lägga ut en bild där någon kan igenkännas utan det får bli en bild på vårflod. Det mesta smälter bort, förr eller senare.  Ibland med en katastrofal översvämning.

”Je suis pretre”?

160726150047-jacques-hamel-priest-exlarge-169Jacques Hamel

Borde vi alla säga nu ”Je suis pretre”? Påverkar en gammal prästs halshuggning oss? Det var ju bara en person i jämförelse med Nice, 84 döda. Eller alla de andra massmorden då tiotals, även hundratals har mist livet i någon islamsk terrorattack. I juli skedde 238 attacker i 33 länder och 2055 dog.

Så en präst? Han försvann snabbt från tidningssidorna.

Börjar vi bli avtrubbade? Alla terrorexperter säger att det kommer hända igen. Kanske någon större attack. Börjar vi räkna att om det händer så händer det. Vi kan inget göra. Är terror från islamister det nya normala?

Att döda en präst är en krigsförklaring mot de kristna. Så klart är många kristna redan avrättade av Daesh, men att angripa någon företrädare för kristendomen i en kyrka i EU, ropa Allahu Akbar och halshugga personen är mer än ett dåd. Det är en symbolhandling som förebrår framtiden.

Är du kristen? Inte riktigt kanske men dina föräldrar var det? Och kyrkan får gärna rama in dina stora stunder i livet som dop, vigsel och begravning? Gärna julsånger och skolavslutningar? Förmodligen följer du kärleksbudskapet utan att ens tänka till.

 ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39).

Det är svårt att älska någon ibland. Det är svårt att älska ens sig själv. Men budskapet är fredligt, det med andra kärleksbudskap ger en etisk grund för livet även om vår oförmåga  inte fyller det. Tycker du kärleksbudet är bättre än raderna från Koranen:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

niceNice

Vi hör många förklaringar och ursäkter för islams terror och deras mördare. Det spelar ingen roll, någon gång, om mördaren mådde illa, var i utanförskap eller tidigare straffad. Han valde att mörda. Livet ger oss val. Att hata, att älska, att respektera, att acceptera.

Jacques Hamel var en 86 år gammal katolsk präst i Saint-Etienne-du-Rouvray, Frankrike. Han mördades i sin kyrka. Syster Danielle som överlevde attacken sa om präst Jacques: ’Jacques loved all people regardless of religion. That is all I can say. A faithful priest, a priest who loved everybody, who loved much’.

med-gud-pa-var-sida-religion-och-vald-genom-historien

En bok i tiden är Karen Armstrong: Med Gud På Vår Sida, religion och våld genom historien. (Utkom 2015.)