Nationell bostadsförmedling skall ge våldsutsatta kvinnor en flyttmöjlighet tycker S i Stockholm och nu instämmer V i det förslaget.
Jag undrar: varför skall kvinnan flytta och börja om?
Ta ut mannen ur bostaden, lås in honom och efter avtjänad straff fotboja. Han ska aldrig ens närma sig bostadsorten där kvinnan bor utan ska hålla sig långt därifrån. Skall vi säga 100 km? Om han förlorar jobbet? Så synd då. Varför skall kvinnan förlora sitt arbete genom flytt? Varför skall barnen behöva byta skola eller daghem? Varför skall hon förlora sina anhöriga och vänner på orten?
Samma skall gälla kvinnor som misshandlar sin partner. Jämlikhet skall råda.
Varför tycker politikerna att det är rätt åt offret att gömma sig på en okänd adress medan förövaren går fri?
De våldsamma män som inte är svenska medborgare skall förstås utvisas. Inga svepskäl, inga han kan må illa av om att behöva flytta. Inga ursäkter. Är han dömd för misshandel eller värre skall han ut.
Om kvinnan vill kan hon förstås få flytta och ha skyddad adress. Men då måste hon bryta med alla som kan avslöja hennes nya tillvaro. Och bryta med mannen. Inte så enkelt. Mannen kan dessutom ha umgängesrätt eller till och med delad vårdnad om paret har barn. Så enkelt att flytta och gömma sig bakom gardinerna.
Kvinnan måste också få adekvat behandling. Få lämnar våld bara så där med en ny adress. Det är en situation som få kvinnor kommer ifrån bara genom att packa väskan och få nycklar till en lägenhet.Ja, de finns sådana fall, men oftast är läget mer komplicerad.
Vad gör man med kvinnor och män som flyttar ihop igen efter fängelsevistelse? Ja, det händer, även giftermål. Om kvinnan blir åter slagen? Om de har barn? Slår man kvinnan, slår man då barnen? Väljer paret att fortsätta ihop måste Samhället ta hand om deras barn.
Första juli träder lagen om Barnfridsbrott i kraft, en lag som gör det straffbart att utsätta barn för att bevittna våld i hemmet. Straffet kan bli upp till två års fängelse. Barn som bevittnar brott ska också kunna få skadestånd.
Vem åtalas då? Den som slår? Den som inte går och tar barnen med sig? Eller båda?
Hur många offer erbjuds terapi efter misshandel? Om ett förhållande innebär våld och det fortsätter trots domar och kanske även efter en möjlighet att separera bostadsmässigt innehåller relationen mer än misshandel. Rädslan att verkligen bryta upp och bli ensam kan vara oöverkomlig. Känslan att man inte duger som kvinna/man är också förlamande. Ekonomi är även ett hinder. Inte så lätt att gå utan ett öre i fickan. Rädslan för död är en mental fotboja.
Det finns män som blir misshandlade i en relation men de glöms bort. Kvinnor kan också misshandla sina kvinnliga partner och män misshandlar män i relationer. Det är inte bara en kvinnofråga. De flesta paren slår dock inte varandra utan tvister löses på annat sätt.
Om båda missbrukar och slåss påverkade är åtgärder lönlösa utan missbruksbehandling. Ingen förändring innan drogerna är borta. Av de fall kunde jag skriva massor om. Säger bara att livet är skört och vi handskas med det oförståndigt ibland.
Och så har normkritiken nått Vårdguiden. Det är inte OK att använda ordet ”kvinna” när de skriver om gravida. Eller ”män” om prostatabesvär. Leta gärna efter språkråden på Vårdguiden, det inkluderande. Slå gärna upp orden kvinna och man.
Ni läser väl inte Vårdguiden längre? Det finns bättre råd att hitta på nätet. För kvinnor som är gravida. Och för män som är män.
Till sist: ta en funderade över din egen frihet.
An Afghan woman has been lashed 40 times by the Taliban for reportedly speaking to a man on the phone. https://www.dailymail.co.uk/news/article-9515693/Woman-pleads-mercy-lashed-40-times-Taliban.html
Brottsstatistik 2019.
Anmälda misshandelsbrott mot kvinnor (18 år eller äldre) var 28 000 .
Anmälda misshandelsbrott mot män (18 år eller äldre) 30 600 brott.
En majoritet (78 %) av misshandelsbrotten mot kvinnor begicks av närstående och bekanta gärningspersoner. Närmare en tredjedel (31 %) av brotten mot kvinnor (18 år eller äldre) utgjordes av misshandel i en parrelation. Av de anmälda misshandelsbrotten mot män utgjorde merparten (59 %) misshandel av en obekant. (BRÅ)
Nisse hette något annat när han släpptes ut en kall morgon. Han var bara en liten tuss som borde ha fått stanna i inne i värmen men tanken var att han skulle klara sig ute på dagen och komma in på kvällen. Eller något sånt. En katt skall vara ute. Men Nisse var för liten för att orientera sig i den stora världen. Han gick vilse och satt inte på trappan när familjen kom hem. Någon hittade honom senare och han fick plats i ett katthem. Han hade inget halsband med telefonnummer. Han vantrivdes i katthemmet. De äldre katterna mobbade honom. De knuffade bort Nisse från matskålen. Han var rädd, kröp undan.
Som ordningen är i ett katthem döptes han nu om till Nisse, fotograferades och sattes på hemsidan i hopp att någon skulle igenkänna eller adoptera honom. Om ett tag adopterades han till en familj, en väldigt kattälskande familj får jag säga.
Men spåren av det grymma livet ute och mobbningen lämnade inte Nisse. Även om han nu hade ett hem och allt vad en katt kan önska sig som mat, prylar och kärlek ryckte han till av rädsla om någon närmade sig honom. Han tydde sig mest till en person och var inte särskilt förtjust i alla andra som klappade honom. När dörren öppnades för honom kollade han noga först vem och vad som pågick inne innan han tassade in. Även år efter vek Nisse genast undan om husets andra katter kom till matskålarna.
Det som hade drabbat honom som en liten katt följe med hela livet. Känslan att vara utstött, inte värd ett tryggt liv. Rädslan att bli illa behandlad. Nisse anpassade sig men var sin egen. Nisse är en mycket älskad kisse.
Han gjorde långa promenader ute. Kanske letade han efter sitt andra hem varifrån han så dumt hade släppts ut?
Nisse var en smart katt. Han luktade genast till vart hans julklapp – en leksak med kattmynta – var gömd. Hans blyga sätt väckte snälla känslor hos folk. Ibland lät han de andra katterna leka med honom och var lite som en pappa men som äldst i huset ville han helst vara i fred. Småbarn! Så jobbigt! Han hade koll på vad som hände. Han satt ofta i favoritfönstret och spanade ut. När Nisse låg i sitt katthus på gården var han ganska nöjd när värmen i huset var inkopplad och julljusen lyste. I snön fanns kanske spår av möss. Snart skulle han jaga dem men nu var det dags för vila.
Gäller det samma barn? Blir de barn som är illa behandlade under sin allra första tid skadade för livet? Mer eller mindre, det pratas om maskrosbarn. Jag träffade flera maskrosbarn i mitt arbete och deras försök att hålla fasaden, leva rätt och alldeles vanligt var hjärtskärande. Att ha arbete, bostad, fästmö/fästman – oftast i behov av någon hjälp för missbruk – och snygga kläder kändes som kamouflage. Dessa barn, nu vuxna, var erfarna i att ta hand om andra, de hade övat som barn att ta hand om sina föräldrar. Nu tog de hand om en behövande partner. Alla ”mina” maskrosbarn arbetade inom vården.
Att inbilla sig att just det här barnet tål mer än andra och inte ge den skydd liknar en kriminell handling. Alla ”mina” maskrosbarn hade varit kända hos Socialtjänsten men man ansåg att hemmet var tillräckligt gott eftersom barnen var så duktiga.
Jag tror – många barnpsykologer påstår det – att livets början ger oss en grund att stå på. De tre magiska åren går inte att göra om, kanske bara lappa ihop nödtorftigt. Nu bortser jag från arvet som redan kan ha lagt begränsningar eller fördelar i barnets framtid hur än man gör. Moral lärs ut för barnet från början. Vi ger barnet en känsla att den får sina behov tillfredsställda. Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong. Någon, oftast en förälder, ser till att barnet får vad den behöver och ger så en stabil grund med tillit.
Hur en blivande mor lever och sköter sig under graviditeten gör också en skillnad, ibland en avgörande sådan för barnets framtid. Att få alkohol och droger redan i magen kan ge irreparabla skador. Att bli omhändertagen av föräldrar som älskar droger mer än sitt barn är svårt att reparera.
Det går ibland snett med barn oavsett god vilja och de bästa avsikter. Livet är skört. Drabba det inte.
Politiker har ofta ropat på olika lösningar för ungdomskriminalitet. Ett är att det behövs flera fritidsgårdar. De ska rädda ungdomarna från att hamna snett. Men nu säger kriminologen Jerzy Sarnecki att det är helt fel. Hoppsan, den populära lösningen fritidsgårdar förebygger inte kriminalitet! Snarare ökar fritidsgårdar risken för brottslighet. Så, det kan till och med vara början till ljusskygga affärer. De kriminella ungdomarna skapar kontakter på gården.
Drogmissbruk också? Ja.
På 60 talet kom hippiekulturen igång och med den fick hasch en rejäl spridning, speciellt bland ungdomar. Det röktes på den ungdomsgården i Stockholm där jag arbetade extra några kvällar i veckan som ungdomsledare. Ingen av personalen visste egentligen hur man skulle tackla det. Det fanns inget alls om droger i min ungdomsledarutbildning.
Man resonerade. Förbjöd man rökandet inne kom kanske ungdomarna – de utsatta som skulle ha ett tryggt ”hem” på gården – inte tillbaka. Så man lät de vara i ett av rummen. Det blev ett rökrum oavsett vad man rökte.
Sedan utbildades en grupp från fritidsgårdar om hasch och andra droger på en herrgård av den polisinspektör som då stod för missbruksenhet hos polisen i Stockholm. Jag har uselt minne på namn men tror att han hette Lamm men det fanns inget fåraktigt i honom. Tvärtemot.
Den sista dagen föreläste även en specialistsjuksköterska.
Jag hade nyligen blivit ungdomsledare och fick gå kursen. Ja, ingen av de heltidsanställda på fritidsgården anmälde sig. Utbildningen var en genomgång mest om hasch och dess effekter. Polisen hade med sig en samling av olika droger så vi skulle känna igen de. På sista kursdagen skulle vi få röka hasch, ett (1) bloss var. Så vi skulle känna igen lukten. Ingen annan än jag gjorde det. Jag var inte ens en rökare som flera av de andra var. Jag råkade sitta närmast polisen så han började med mig. Sedan sa de andra nej.
De andra betraktade mig genast som en missbrukare, dock inte polisen. När avslutningsmiddagen kom hade alla, utom jag och polisen, sprit och vin med sig. Några slutade den kvällen packade. Andra hamnade i fel säng. Men jag var en paria på grund av haschblosset.
Polisen och jag satt en stund och diskuterade ungdomsvård och missbruk. Han var lite road av effekten av haschblosset, inte på mig utan de andra. Jag kände ingenting av det.
Jag fortsatte arbeta bara en kort tid på ungdomsgården. Jag hade svårt att se det meningsfulla i arbetet. Jag började läsa vid sidan av mitt ordinarie arbete, i stället att arbeta extra. Jag tyckte nog att flera av de unga som vistades på ungdomsgården var redan på glid. Ingen av dem hade fritidssysselsättningar utanför gården. Många hade problem med skolan eller hade hoppat av. Några var redan brända av livet. De som spelade instrument, läste böcker, åkte skridskor, var med i ett idrottslag eller var med i en förening fanns inte på fritidsgården. Våra försök att få till stånd en ”klubb” för något intresse dog snabbt.
Det var så på denna fritidsgård. Det var då det och i Stockholm. Hur ser dagens fritidsgårdsbesökare ut? Har ingen aning. Känner nu bara ett barn som brukade frekventera en fritidsgård och, tja, någon räddningsplanka blev det inte.
Det finns säkert platser med aktivt liv som fyller de luckor som finns i de besökande barns liv. Men idag är läget annat än på 60 talets början. Tänk bara på språket. Alla barn på ”vår” gård pratade svenska även om vissa inte hade det som modersmål.
I Sverige gjordes en undersökning under 1970-talet som visade att var femte skolungdom i årskurs nio någon gång hade rökt hasch. Senare som terapeut på missbruksenhet tog jag hellre en heroinist på behandling än en haschare om jag kunde välja. Hoppet att hjärnan var i behåll var större hos den förstnämnda. Oddsen att sluta missbruka också. Kan hända berodde det också på mitt sätt att möta patienten som matchade de talföra bättre än de i behov av lång avgiftning innan den egentliga behandlingen kunde börja. Hur patienten fungerade efter avgiftning kunde vara överraskande negativt eller positivt.
Rekordet i haschavgiftning för mina patienter var i ett fall 12 veckor. Barnet som föddes var dock än positiv på drogen. Hasch, lätt drog?
Det finns tankar att släppa lätta droger fritt. Så är det i vissa delstater i USA. Folket i delstaten får rösta om det. När jag hade avslutat min PCT vandring åkte jag till kusten för att vandra vid havet i Washington. Vid en gatukorsning stannade bussen för rödljus. Det stod en lång kö utanför ett hus. Frukost till de gatuboende av någon välgörenhetsorganisation tänkte jag, eftersom personerna såg ut som vrak rent av.
Nej, de köade för dagens tillåtna haschköp. Som ni kanske redan har förstått är jag negativ till att släppa droger fritt. Eller, det är ju redan en fri marknad. Oavsett hur man gör är det svårt att få till en bra lösning. Nog om det idag.
En del tror fortfarande på fritidsgårdarnas uppfostrande effekt.
Man passerar några få ”hippieställen” på PCT leden. Den ena planerade jag att skippa och den andra gjorde mig sur.
Den andra var omkring en varm källa, Deep Creek. Det var skräpigt. Du kunde råka trampa på allehanda exkrementer. Toapapper flöt omkring. Folk var synligt påtända. De sprang runt nakna och var liksom uppåt, fast inte på ett trevligt sätt. Hasch lukten flöt i luften. Jag hade hört rykten innan så jag hade badat tidigare på ett ensamt ställe. Kallt vatten men det var ju 30+ grader i luften så det var bara skönt.
Arean efteråt hade klotter på stenar och skräpspår från folk som inte hade förstånd att hålla naturen ren. Det fanns en bilväg i närheten så folk kunde lätt ta sig dit. Jag skyndade vidare, över en vacker bro, ökenlandskap med grönska tack vare vatten.
Det var den enda skitiga platsen på hela leden av 4265 kilometer om jag borträknar en soptunna vält av en björn. Dock vet jag inte hur hippieställe nummer två såg ut. Jag liftade och åkte buss runt. Leden var avstängd på grund av pågående brand så jag behövde inte ens tänka på att gå den vägen.
Efter PCT vandringen åkte jag till havet. Jag ville vandra vid havet också. Bussen stannade på ett rödljus. Vid ett hus stod en stor skara väl så sjaskiga människor i kö. Frukost för de fattiga, tänkte jag. Välgörenhet är väl utbrett i USA. Nej, det var kö till dagens utdelning (köp) av haschdos.
Det pratas om legalisering av cannabis även i Sverige. Till och med KD har yttrat sig om att tänka på saken. Skall vi ha knarkköer även i Sverige, inte bara illegala säljare i gathörn? Båda kommer att behövas ändå för tillåtna doser på några gram tar inte bort knarklangarna. De kommer bara att bredda urvalet. Och från vilken ”langare” skall vi skattebetalare köpa knarket? Skall det subventioneras? Skall vem som helst få köpa eller måste man redan vara missbrukare som nu förvandlas till rekreationsbruk?
I USA beslutar delstaten genom val om hasch säljs lagligt eller inte, i dagsläge säljer 11 delstaer pot, som det kallas. Senast i Illinois:
Demand for legal marijuana in Illinois was so strong that many vendors quickly ran out of supplies, as customers spent nearly $11 million in just five days since the drug was legalized in the state on January 1, vendors and officials said. On New Year’s Day most dispensaries opened at 6 am to discovered customers that had lined up in the cold for hours. At some locations the line was eight blocks long, with wait times reaching 12 hours.
More than $3.1 million in sales on 77,000 transactions took place on opening day, according to the Illinois Department of Financial and Professional Regulation.
Under the new law Illinois residents aged 21 and older are able to carry 30 grams of marijuana flower, five grams of cannabis concentrate like hash oil, and up to a half-gram of THC – the chemical compound that gets users high – within cannabis-infused products like edibles.
llinois är demokratstyrd och har 12,671,821 innevånare.
Det är ren vinst ? att sälja narkotika. Vilken business för en stat som har usel ekonomi. För ett tag är det rena vinsten. Sedan kommer räkningarna, de sociala och medicinska. Javisst, USA har inte vår typ av subventionerad sjukvård trots ”obamacare”.
Så lyckad start för en ny affärsverksamhet var rent av skrämmande. Tyckte jag.
Som f.d. drogterapeut är jag förstås inte positiv till att Staten – vi – agerar som langare. Den ena handen ger och den andra tar, fungerar inte. Jag tycker det är onödigt att polisen ägnar tid för att jaga missbrukare på gatorna om det bara innebär att få någon slags ”prick” i dagens åtgärder, inte att langarna kan gripas. Jag tror Polisen är väl medveten om langarna men har inte tid och resurser att sätta dem dit. Så mycket annat tar deras tid. Så mycket enklare att ofreda en påtänd på gatan.
Jag har haft ypperligt samarbete med Polisen som
socialsekreterare/kurator men det var länge sedan och väl så andra förhållanden.
Men är det någon som räddar unga
knarkares liv är det nog Polisen, inte Socialtjänsten.
Socialtjänsten kan se de ungas missbruk som fel hos föräldrar. Inte nog med kärlek! Så ungen kan knarka i lugn och ro tills Polisen råkar gripa in. Socialtjänsten är sällan drogexperter. Landstinget var det förr i tiden tills Socialtjänsten tog över och sjukvården skulle endast erbjuda avgiftning. Jag är inte så säker att det bytet var till fördel för missbrukarna. Vi som jobbade då hade en gedigen och ständig utbildning runt droger.
Jag hade en gång patienter, ett par, som hade 36
handläggare genom Socialtjänsten! Men de knarkade lika bra för det. Inte enkelt
att veta i så fall vad är hönan och vad är ägget.
Cannabis är ingen lätt drog. Jag tyckte att det var enklare
att få heroinister att sluta. Haschmissbrukare var helt enkelt liksom ”dumma” i
huvudet. (Ursäkta uttrycket.) Deras klocka saknade visare, de kom när de råkade
komma ihåg och deras förstånd var i en dimma som kunde ta månader att avgifta.
Det hände att när patienten blev drogfri kom en psykisk skör person ut,
troligen med psykiatrisk diagnos eller annat handikapp som behövde helt annan
vård än en haschpipa.
En del missbrukare självmedicinerar och mår bra ett tag
tills allt kraschar omkull. Livet blir drogen, drogen är livet. De konsekvenser
man inte förväntade sig som sparken från jobbet, ut från bostaden, skulder,
förlust av körkort, inga pengar… förpestade livet utan att man riktigt ens
kunde förstå händelsekedjan. Nästan alla ”mina” narkomaner, utöver heroinister,
hade börjat med hasch och var nu med få undantag blandmissbrukare där vad som helst dög
att använda, men man hade sin favoritdrog förstås. Att sluta blandmissbruk är
svårt. Speciellt om en del av det är lagliga droger utskrivna av läkare.
De välbeställda som trodde sig kunna hantera droger tog fel
och var lika illa däran fast det kunde än finnas en fasad uppehållen med
pengar.
Jag vill inte ha Staten som knarklangare men jag misstänker att så blir fallet. Jag är inte övertygad om att politiker är kapabla att hantera drogransonering. Vi har haft legal amfetaminutskrivning som gick rent åt helvete. Jag hade en patient som hade börjat vid 8 års ålder. Föräldrarna var amfetaminmissbrukare och tilldelningen räckte även för attdroga barnet. Ingen reagerade. Skolan? Glöm det.
Jag är ändå ganska säker på att den svenska humanitära stormakten kommer att införa statlig drogförsäljning. Då blir missbrukare bara lagom?
Jag vill inte att Staten säger: Du är så usel att du inte ens kan hålla dig drogfri så vi ger dig en dos om dagen så du håller tyst och är nöjd. Bra?
Om nu cannabis i någon form skulle bli legal så varför bara cannabis? Varför skulle inte alla kulturer få köpa lagligt sin speciella drog? Hasch är vanligt i vissa grupper som i Nordafrika, opium i Mellanöstern och kat i Afrika samt kokain är vanligt i Sydamerika. Europeisk drog, alkohol, styrs redan lite av Staten i Sverige.
Skall vi göra alla droger från andra världsdelar lagligt, det
som folk har brukat i sina olika kulturer? Det multikulturella drogbruket? Hur
skall försäljningen då ser ut? Olika färg på identitetskort? Eller skall vi bli
multikulturella även på drogbranschen? Allt för alla?
Behandling då? Försök att få folk drogfria? Lika bra vi
slopar det och håller oss till akuta livsuppehållande åtgärder så länge medel
finns tillgängliga.
Som ni märker är jag jävligt negativ till Staten som langare men har få förslag idag hur vi ska få ungarna sluta ta steget till att langa och bli missbrukare. (Om de kriminella ungarna annan gång.) Ett litet steg är förstås utvisning av alla utländska langare efter straff samt konfiskering av deras medel som borde öronmärkas för behandling samt förbud att någonsin komma till svensk mark. Narkotikahund i Posten och på gränser. Jag har inga bra lösningar men skulle vilja se flera domar om vållande till annans död som i ”fentanylrättegången”. Men det vore nog bara en droppe i havet? Kriget mot narkotika kan endast vinnas genom slopad efterfråga och det kommer inte att hända.
Den legala utskrivningen av olika beroendeframkallande
droger är omfattande både till barn och vuxna. Är det verkligen sant att livet
blir bättre av legala piller
innehållande narkotika? Borde vi inte städa även där?
