Önskedrömmar, begränsningar och något om att tänka som en kvinna eller en man.

Utvalda

Du tänker som en karl, skrek min chef. Hon var en kvinna. Vi alla på den avdelningen var kvinnor. Vi hade en manlig handledare ett tag som skulle lära oss en ny terapimetod. Men övrigt var det mer kvinnor än män i hela bygget. Jag arbetade i ett sjukhus av större mått.

Jag tog det som komplimang. Jag hade hört det förr. Redan min mor skällde på mig att jag var som en pojke. Det syntes i rivna kläder.

Vi hade haft ett vanligt arbetsmöte om våra patienter. När det var klart, steg jag upp och skulle gå, men då ropade alla att vi måste prata mer om allt.

Vi hade varit klara. Beslut om hur vi gick vidare var tagna. Det var onödigt att mala allt en gång till. Det blev bara skitsnack. Men de andra började diskutera om allt igen.

Jag gick. Nej, jag kom aldrig in i gänget som likvärdig kvinna, men arbetet kan jag skryta med var lyckosamt.

Finns det skillnader på mäns och kvinnors sätt att lösa problem? Ja. Det är jag övertygad om.  Inte alltid, inte överallt, inte varje kvinna och man. Kvinnor har ofta mer omsorgstänkande. Män är mer informativa, kvinnor föredrar dialog som på min gamla arbetsplats, ett behov av att prata genom allt igen som en bekräftelse att det blev rätt.

Jag pratade nyligen med en kvinna från vården som kände sig närapå utbränd. Kanske var det dags att byta jobb. Vad skulle du vilja göra i stället? Frågade jag. Något med färg och form, skapa något kanske, var svaret.

Skapa något. Är inte också det lite mer kvinnligt än manligt önskemål. Visst drömmer även män. Men det svaret ser jag typiskt kvinnligt eftersom jag har hört det så många gånger från kvinnor i vården. Vår barnmorska, ett av de framstående i landet, drömde om att öppna en garnaffär. Hon gjorde aldrig det, bara i ord på kafferasten. Men sätt i gång då, ta risken och chansen, hade jag lust att säga, men inte. Att ha en diffus dröm är annat än viljan att förverkliga det.

Jag hade vid sidan av arbete mina hobbys, naturfoto och att skriva, lite framgång blev det. Men realistisk tänkande håll mig kvar på det lönearbete jag dessutom tyckte om och hade resultat i.

De yngre svarar kanske att de vill bli influenser och  ha en internetsida som ger pengar. Att bli känd och försörja sig med det kräver mycket, tid, energi och hitta rätt. Det räcker inte långt att bara vara vacker.

Nog blir många drömmar brända.

Jag hade glädjen att träffa en man med liten dröm han pysslade med i smyg, länge, länge sedan. Han jobbade i en fabrik men målade tavlor hemma. Hans fru såg mig ute med kol och block. På den tiden tecknade jag alltid överallt. En dag bjöd hon in mig. Efter kaffe och viss övertalning visade maken mig sina tavlor.

Det var som ett knytnävsslag mot magen. Helt, totalt fantastiskt. Jag är ingen konstkännare men nog går det att skilja mellan konst och kladd.

Det slutade med att han visade några tavlor till en galleriägare som genast såg pengarna rulla in. Senare såg jag att han hade ställt ut i Paris. Han behövde aldrig mer gå till fabriken. Han behövde inte ha klädkammaren som ateljé utan något lite större.

Jag borde ha köpt en tavla då. Vi tappade kontakten när jag flyttade till Sverige någon vecka efter den händelsen.

Men det är få som kan jobba med exakt vad de önskar oavsett man eller kvinna. De flesta får nöja sig med så kallat vanligt arbete. De flesta får inse sin begränsning och försöka göra sitt bästa. Vissa hamnar helt rätt och trivs. (Bra lön ökar trivseln förstås.)

Vi borde säga som vår tidigare trappstädare sa till mig: När jag ser golvet att blänka är jag så nöjd med mitt jobb. Är ni i huset nöjda med städningen?

Ja, vi var det. I årets trivselformulär fick städningen alltid en tia, det högsta.Vad synd att han avancerade senare och vi fick en annan som inte var glad över jobbet.

Många av oss vill bli annat. Missnöjet i Samhället är stort. Stolthet över rena golv är sällsynt.

Hur blev det då med ”manligt tänkande” på en superfeminin arbetsplats? Att tänka som en man i ett kvinnogäng brukar sluta med avsked. Så även mitt. Avvikare får hitta en annan plats där flera sorters blommor blommar.

Bild: monokultur

Avhumanisera, avskaffa manlighet och skit i kläder?

Min sambo var noga med sitt utseende. Speciellt de sista fem åren före demens då han arbetade som statist, skådespelare och modell var han intresserad av hur kläder passade ihop.  Skinnbyxor, vit skjorta, väst och snygg kavaj var hans favoritkläder. Ändå till slutet frågade han mig: är det bra ihop när han fick hjälp med att välja kläder. Trots att han var avmagrad och sjuk såg han bra ut och det tyckte han om. (Bild: I väntan på inspelning med Opeth.)

Han flyttade in exakt ett år sedan till ett demensboende efter nästa sju års vård hemma. När jag kom  till demensboendet satt min sambo på en stol klädd i en blöja och Landstingets T skirt.  Han hade hur mycket kläder som helst i garderoben – även flera väldigt lätta att klä på –  men nu kränkte vården honom med en blöja och sladdrig T shirt som inte var hans.. Han dog i dessa ”kläder”. Det visade mig vad vården anser av de gamla.

Vad vill man visa genom att klä personen i blöja och Landstingströja? Vår egendom nu, vi gör som vi tycker? Du är bara till besvär? Gör det så lätt du kan för dig själv? Skit i att du avhumaniserar de gamla? Jag tror inte boendet ens tänkte  på att de bar sig illa åt. Det är bara så man gör för att underlätta arbetet för sig själv. Minska tvätthögen kanske?

Han dog efter tre veckor i boendet, utan mat och vätska men med morfin som så många gamla dör idag. Ja, han var sjuk men…

Jag har inte ´riktigt kommit över hans död. Tiden med honom är ju en tredjedel av mitt liv. Kanske kommer man aldrig över närståendes död, det bara upptar mindre och mindre av ens tankar? Ibland smärtar det till som idag, ett slags minnesdag eftersom vi separerade då bostadsmässigt.

Tänkte på sambon när jag läste två viktiga bloggar idag som båda handlar om att vara en man – helt omodernt i dessa galna tider. Hur Stat och massmedia försöker krympa manlighet och få i stället en kvinna till av sekunda vara. Fnordspotting skriver:

Den tanige, undergivne och feminiserade mannen blir inte sällan en naturlig måltavla för kriminella. Den mansideal som förespråkas av makthavarna genom dessas institutioner och medier är därmed, och alldeles oberoende av vad man anser om detta ideal i övrigt, direkt farligt för den enskilde i det förråade offentliga rum som blivit resultatet av den förda politiken. Effekten blir att män uppmanas att göra sig sårbara, samtidigt som man på politisk väg framkallat en situation där behovet att vara stark är större än på väldigt länge. Fällan man gillrat är diabolisk, alldeles oavsett om den är resultatet av en överlagd strävan att uppnå just detta resultat eller ej.

Viktig inlägg om män och manlighet. Läs det hela på:

http://fnordspotting.blogspot.com/2019/03/om-statligt-pabjudna-konsroller-i-ett.html

Och sedan ett inlägg om att klä sig som en man. Om manliga värden och hur man uttrycker de genom sina kläder, vad man kommunicerar utåt. Idag hyllas kvinnligt unisex och mindre manlig uttryck med sitt utseende. Det känns helt galet för en konservativ gamling som jag. För, det är faktiskt hur vi ser ut vad andra först lägger märke till. Våra eventuella goda egenskaper märks betydligt senare. De mindre goda märker man ibland snabbt när någon försöker råna en eller bara gör något så simpelt som kastar sopor på gatan. (Nu bortser jag helt de religiösa uttrycken väldigt ”manligt” och ”kvinnligt” vilka är vanliga på våra gator.)

Hur tänker du om dina kläder? Skall vi tänka till eller räcker det att ha något på sig?

Bild, klädd för en Opeth musikvideo.