När jag arbetade hos socialtjänsten fanns det en outtalad klädkod både för män och kvinnor. Vi var Kommunens representanter. Vi skulle klä oss vårdat. Män hade oftast vit skjorta, slips och kostym, kvinnor klänning eller kjol och blus. Kjol över knäna, inga urringningar. Inga stora smycken. Diskret make up eller inget. Jag hade dräkt, gärna med knytblus. Hemterapeuten och ungdomshandläggaren klädde sig lite mer ledigt, även i jeans. Så klart inga trasiga och tajta sådana.
En varm dag kom vår nyanställda unga kvinna klädd i shorts och T-shirt. Shortsen var nästan knälånga. Hon fick gå hem och byta. Shorts och T-shirt var inte arbetsklädsel. Dessa shorts diskuterades länge i fikarummet. Såg de inte ut som en kjol? Var det orättvist? Var chefen gammalmodig?
Det är en förgången tid. Vem skulle våga skicka hem någon på grund av kläder?
Så, Engelska skolan är i blåsväder eftersom de har klädkod och även lånar kläder för mer ”lättklädda” flickor. Det klagas. Storm i vattenglas? Är inte skolan en förberedelse för vuxenlivet med arbete? Då kan ingen klä sig hur som helst. Ja, det beror på jobbet men hur många blir popstjärnor, modeller eller skådisar som kan klä sig extremt och naket på jobbet?
Kanske borde vi se Engelska skolan som en förebild i stället att klaga? Dessutom kan de ”kränkta” eleverna bara byta skola. Kön är lång till Engelska skolan, inga problem att fylla bänkarna.
Många skolor i världen har skoluniform. Arbetsplatser kan ha uniformer eller bestämda arbetskläder. Men ibland är det svårt att veta vem är kund och vem som arbetar.
När jag passerar någon av våra skolor (det finns flera nära mig) undrar jag varför många flickor är så pass lättklädda. Det är inte sexigt, det är bara avslöjande. Är det frihet att visa sin kropp? Men lärarna kan också klä sig under varmare årstid som om de vore på solsemester. Kanske borde även de tänka till att lärare är goda förebilder, på alla sätt – eller borde vara det.
Jag tycker också synd om (läs: illa) småflickor i sjal och täckande kläder på skolgården. Men var och en får behålla sin kultur, eller hur det var med flickors självbestämmande.
Kanske kläder och nakenhet är nu mera en ickefråga oavsett ålder och position? Jag är bara en gammal gnällig kvinna som lever iminnen av gamla sämre tider?
Bild: Ifugaos i nästan traditionella kläder, Banaue, Filippinerna.Kvinnorna var barbröstade men inte inför turister..
Klimat – vår nya religion? Ibland känns det som en religiös rörelse med profeter. De flesta av oss tänker dock inte på klimatet varje dag och vid varje inköp även om många röstade grönt i EU val i hoppet att någon gör något.
Vi lever. Vi går till jobbet, köper mat, förnyar garderoben, köper presenter till barnen, firar födelsedagar och försöker hålla bilen i gång. Vi flyger, åker pendel, dammsuger, lagar mat, går till tvättstugan, allt energikrävande. Som par har vi sex, kanske med hoppet att få en baby. Det hörs toner att man bör avstå helt från barn för klimatets skull. Det var ett radikalt sätt att slopa människosläktet.
De flesta gör faktiskt något för miljön. Vi är världsetta i att sortera sopor. Kan hända att många av oss äter idag lite mer vegetariskt som anses vara bättre än animaliska produkter. Att cykla är populärt. En del elbilar, ca 81000 finns på våra gator men tillverkningen är resurskrävande och elen kan komma från fossila bränslen. Så… Kanske nekas tonåringen en ny mobil varje år med gnäll som resultat om hon inte är en Gretaanhängare. Dock är inget tillräckligt. Vi är så få. Vi är en droppe i havet som importerar allt från mobiler till mat och lastar så andra länder. Vi kan inte rädda världen.
Det dyker upp hela tiden nya saker vi borde avstå ifrån för att rädda klimatet. Senaste är kläder. Våra kläder lär vara den största miljöboven, värre än flyget. Vi ska köpa begagnat. Men om ingen köper nytt? Då blir dödsbona väldigt eftertraktade, de dödas gamla kläder som idag hamnar mest till soptunnan blir en guldgruva. Trots att kläder är miljöfarligt har jag inte sett en enda naken klimataktivist med några löv täckande de ”icke visas offentligt” ställen på kroppen, trots att det är sommar. Återgång till Paradiset?
Känner du någon riktig klimataktivist? Inte jag. Få har ändrat sitt liv totalt på grund av klimatet, som att bo trångt och äta svensk potatis för middag. Var jag spydig? Så länge jag har kunnat läsa har vi hotats eller gått under av olika miljöfaror. Alla fåglar som dog, fisken likaså, skogen föll död ner, hot om ny istid var det nyligen som byttes till uppvärmning. … Dock har tekniken rätat till många av problem vi ett tag trodde skulle rasera våra liv. Kanske har det gjort mig lite misstänksam mot undergångsscenarion speciellt de som förs fram av miljonindustri resande runt och producerande bara oro.
Medel för en civilisation sägs vara 336 år. Vissa har räckt längre vissa gått snabbt under, några som Egypten återstod igen för att sedan gå under. När beräknar vi att vår civilisation startade? När maskiner tog över handkraft? När bilar tog över gatorna? När kungar föll och någon sorts demokrati tog över? Eller när pengar tog Bibelns plats? När räknas vår civilisations början? Vad är det som utmärker vår civilisation? Kanske finns det flera olika samtidigt på jorden som kollapsar på olika sätt med tiden?
De flesta civilisationer har gått under i någon typ av självmord. De kollapsade av sin egen tyngd, läs dumhet. Rom är ett bra exempel och vissa har liknat oss med Rom. Tät stadsbefolkning och färre som ville odla mat. Ingen som ville försvara landet och betala för det. Även matbrist när transporterna blev långa till stan. Viss klimatförändring gav torka. Uselt ledarskap. Invandring och anfall från norr. Och de starkare invandrargrupperna tog över.
Är vi hotade av klimatet? Kanske. Är vi hotade av miljöskador? Definitivt. Är vi för många? Absolut.
Kommer vi att gå under som civilisation eller planet? Med tiden händer det att vår miljö faller ihop oavsett vad vi gör. Ekologisk kollaps på grund av att vi brukar för mycket av de resurser som finns utan att kunna återföra tillräckligt. Vi blir för många eller är redan det. Byråkrati, oligarki med usla ledare som gör människor hjälplösa och likgiltiga. Globaliserad ekonomi som sprider risker och kriser. Vi kan drabbas av en epidemi som sprids snabbt i vår lättrörliga värld. Något från Universum kolliderar med oss. Kanske krig med atomvapen eller något liknande som för oss till död och i bästa fall till stenåldern.
Med så pass hårt slitage på
vår lilla planet och så många ledare utan förstånd och förmåga är vi inte förberedda för någonting oavsett
hur många elever som skiter i utbildning och sitter på marken med en plakat.
Vi är redan för många. Antal har betydelse.
Att varje kvinna föder färre barn och ingen man heller har fler än två är en nyckel, speciellt i länder där det sker explosionsartad ökning fast varken mat eller vatten räcker till.
Det andra är att reducera vår konsumtion. Radikalt. Till nivå fattigpensionär? Nej, lägre. Där körde det ihop för mig direkt.
Och jag tänker på alla giftiga ämnen som vi äter och andas in. De är en bra fråga.
Jag tvivlar dock att något räcker. Risken har tippat över. Som Hawking sa ungefär: Vi bör leta reda på andra planet att kolonisera om vi vill att den mänskliga rasen överlever.
Fast, det är en omöjlig möjlighet?
Nedersta bilden: Gustave Doré: Death on the Pale Horse, 1865.
Min sambo var noga med sitt utseende. Speciellt de sista fem åren före demens då han arbetade som statist, skådespelare och modell var han intresserad av hur kläder passade ihop. Skinnbyxor, vit skjorta, väst och snygg kavaj var hans favoritkläder. Ändå till slutet frågade han mig: är det bra ihop när han fick hjälp med att välja kläder. Trots att han var avmagrad och sjuk såg han bra ut och det tyckte han om. (Bild: I väntan på inspelning med Opeth.)
Han flyttade in exakt ett år sedan till ett demensboende efter nästa sju års vård hemma. När jag kom till demensboendet satt min sambo på en stol klädd i en blöja och Landstingets T skirt. Han hade hur mycket kläder som helst i garderoben – även flera väldigt lätta att klä på – men nu kränkte vården honom med en blöja och sladdrig T shirt som inte var hans.. Han dog i dessa ”kläder”. Det visade mig vad vården anser av de gamla.
Vad vill man visa genom att klä personen i blöja och Landstingströja? Vår egendom nu, vi gör som vi tycker? Du är bara till besvär? Gör det så lätt du kan för dig själv? Skit i att du avhumaniserar de gamla? Jag tror inte boendet ens tänkte på att de bar sig illa åt. Det är bara så man gör för att underlätta arbetet för sig själv. Minska tvätthögen kanske?
Han dog efter tre veckor i boendet, utan mat och vätska men med morfin som så många gamla dör idag. Ja, han var sjuk men…
Jag har inte ´riktigt kommit över hans död. Tiden med honom är ju en tredjedel av mitt liv. Kanske kommer man aldrig över närståendes död, det bara upptar mindre och mindre av ens tankar? Ibland smärtar det till som idag, ett slags minnesdag eftersom vi separerade då bostadsmässigt.
Tänkte på sambon när jag läste två viktiga bloggar idag som båda handlar om att vara en man – helt omodernt i dessa galna tider. Hur Stat och massmedia försöker krympa manlighet och få i stället en kvinna till av sekunda vara. Fnordspotting skriver:
Den tanige, undergivne och feminiserade mannen blir inte sällan en naturlig måltavla för kriminella. Den mansideal som förespråkas av makthavarna genom dessas institutioner och medier är därmed, och alldeles oberoende av vad man anser om detta ideal i övrigt, direkt farligt för den enskilde i det förråade offentliga rum som blivit resultatet av den förda politiken. Effekten blir att män uppmanas att göra sig sårbara, samtidigt som man på politisk väg framkallat en situation där behovet att vara stark är större än på väldigt länge. Fällan man gillrat är diabolisk, alldeles oavsett om den är resultatet av en överlagd strävan att uppnå just detta resultat eller ej.
Viktig inlägg om män och manlighet. Läs det hela på:
Och sedan ett inlägg om att klä sig som en man. Om manliga värden och hur man uttrycker de genom sina kläder, vad man kommunicerar utåt. Idag hyllas kvinnligt unisex och mindre manlig uttryck med sitt utseende. Det känns helt galet för en konservativ gamling som jag. För, det är faktiskt hur vi ser ut vad andra först lägger märke till. Våra eventuella goda egenskaper märks betydligt senare. De mindre goda märker man ibland snabbt när någon försöker råna en eller bara gör något så simpelt som kastar sopor på gatan. (Nu bortser jag helt de religiösa uttrycken väldigt ”manligt” och ”kvinnligt” vilka är vanliga på våra gator.)
Hur tänker du om dina kläder? Skall vi tänka till eller räcker det att ha något på sig?
I filmen The Duchess säger Geogiana, Duchess av Devonshire, som spelas av Keira Knightley, att kvinnor uttrycker sig med kläder medan män kan uttrycka sig med så många sätt. Hon får anpassa sig, 1700 talets kvinnor fick anpassa sig. Trycket från ens egen mor var lika tung som trycket från en make att finna sig i sin roll som anständig hustru och mor. Georgiana överskred reglerna men fick jämka hårt. Hon var en modedrottning men också den som påverkade i politik. Hennes senare släkting, prinsessan Diana överskred också det liv hon var avsedd att ha som hustru till en kronprins.
Är inte den tiden passerad? Har kvinnor inte både och? Eget liv och egna val och även själv valda kläder? Vem styr kvinnors liv och vem bestämmer deras kläder? Det beror nog på i vilket land du ställer frågan. Vita män, skriker feministerna. Jag tror tvärtom att feministerna begränsar sig själva med sitt eviga gnäll.
Vem klär du dig för är en bra fråga. Vad vill vi markera och uttrycka med våra kläder och vårt sätt att vara? Eller är det bara något vi täcker och värmer kroppen med? Kläder har faktiskt makt. Mode är en stor svensk exportindustri och omsätter 264 miljarder i året. Tänk om politiker klädde sig bara svenskt på statsbesök! Kläder kan skicka betydande signaler till omvärlden. Som här när svenska ministrar besöker Iran:
Eller när First Lady Melania Trump besöker Saudiarabien:
Mode och ”rätt” klädstil har alltid funnits. Kläder av olika slag kan markera vår tillhörighet till en grupp eller arbetsplats. Även barn kan ha klädregler. När jag var i tonåren bars duffel och långbyxor av de tuffa tonåringarna. Inte jag. Den skolan jag gick i var ett flicklyceum. Vi hade klädkod och uppförandekod.
Enligt skolans regler var långbyxor förbjudna annat än på idrottsdagen. Flickor skulle klä sig i kjol eller klänning. Make up var förbjudet. Inga höga klackar. Jag bröt mot det en gång och det gick ett sus i skolan. Vi hade uteidrott vart fjärde vecka och då fyra timmar i taget. På vintern fick vi ha långbyxor. Gymnastik, dans och idrott som gick att utöva inne räknades inte in i de timmarna. Då gällde blå gymnastikdräkt med volanger och några duschar fanns inte.
När det var riktigt kallt hade vi långbyxor under kjolen och skyndade ta av de så inga lärare såg försyndelsen.
Min mor såg ut som kvinnor brukade på den tiden. Till vardag när det var kallt hade hon en sjal knuten under hakan, gärna något blått och vitt. På söndagar hade hon en hatt. Jag tror inte att hon ens ägde långbyxor någonsin. Vid hennes död gick hennes klänningar – de var många, hon sparade allt – till de behövande i Ryssland, till den tidigare finska Karelen. Kvinnor slogs om hennes klänningar. Så modernt! Hm.
(Det området, Karelen; har helt missats av ryssarna annat än för militära ändamål.)
Jag har tänkt på mitt flicklyceums klädkod när jag ser de muslimska flickorna gå till skolan. Det ligger en skola nära mig där majoriteten är av invandrarursprung eller ganska så nyinkomna. De flesta är dock killar. Många av flickorna har sjalar, oftast svart. Några få är helt beslöjade, vissa tar av sjalen när de kliver av bussen och den åker på igen under hemvägen. Jag blev lite förvånad när jag såg det några gånger. Ögontjäneri eller frihet?
Klädmodet kan visa kvinnans smak, arbete, pengar, frigörelse eller förslavning. Långa klänningar med korsetter lik tortyrredskap på 1800 talet är ett exempel av kläder som begränsade tillvaron. Det var den tiden. Så klart fattiga har alltid fått klä sig mer arbetsvänligt. Uniformer av olika typ ser man varstans, fast de inte kallas uniformer. Svarta lösa byxor och vit, ljus skjorta var kvinnornas klädsel i Vietnam när jag bodde där. Nu ser det mer västerländskt ut i bilder. Man ser också ens sociala ställning i kläder, även de muslimska kvinnornas. Dyra tyger mot billigt. Form i stället tygsjok. Diskreta dekorationer.
Afghanistan 70 tal
När man ser på bilder av iranska, egyptiska och afghanska kvinnor från tiden före islams övertagande av samhället bar många kvinnor västerländskt mode. Det är bekvämt, lämpligt för arbetsuppgifter i ”männens värld”. Men sedan spred islam sig. Jag undrar vad kvinnorna tänkte om förändringen? Plagg som burka gör kvinnan nästan oförmögen att röra på sig utan någons ledning. Vilket arbete kan man utföra klädd så? Med heltäckande klädsel är kvinnan en ägodel som inte skall betraktas av andra än ägaren.
Men i Sverige? Kvinnofrihetens land!
När jag såg den första kvinnan med heltäckande kläder tillsammans med sin manlige kostymklädde följeslagare på gatan i Stockholm länge sedan kändes det exotiskt. Ja, jag tänkte inte på religion eller kvinnoförtryck. Det var bara en besökare från annat land och annan kultur. Sedan blev de svarta slöjorna vardag i Sverige. Ibland är det fler med sjalar än oss utan på torget. Då försvann det exotiska och byttes till förtryckande, sedan hotfullt. Varför känner vi så just för muslimer? För att vi börjar ängslas över hur islam brer ut sig?
Är det tvång att vara beslöjad? Vad vet jag om det? Kan jag ställa den frågan? Muslimska kvinnor kanske väljer att bära dessa plagg?
Den muslimska kvinnliga klädedräkten signalerar något vi inte vill ha. Religion. Tvång. Avvikelse. Krav. De är också opraktiska att arbeta i, jag vill inte att någons kläder blir ett hinder för egen försörjning. Hur var det med islams regler för kvinnors kläder? Om jag förstått rätt måste kvinnan klä sig anständigt så hon inte väcker männens lustar. Hm. Slöja eller inte? Det handlar om så mycket mer än ett plagg. Det handlar om ens position i samhället. Lika värd eller inte.
Afghanistan idag.
Hur känns det att vara instängd i en heltäckande klädsel, kanske så att man inte ser mer än ögonen av personen? Någon skribent kallade det ”walking prison”. Hur känns det för barnen? Vad blir det för kontakt? Och tvärtom, hur känner sig kvinnor som visar sig i väldigt tajta och avslöjande kläder med mycket naken hud? Under sommaren var superkorta shorts populära och jag måste säga att de inte klädde alla. Men, måste man vara smal och snygg för att ha vissa kläder? Är det kanske behagligt att gömma sig under en svart kåpa?
Man är den man uppfostrades till, den kulturen man anammade som barn. Det våra föräldrar och omgivningen har lärt oss. Även i kläder. Senare kan vi lägga in en protest. Eller bara genomgå en vald förändring. Att muslimsk klädedräkt tar över områden gör mig fundersam. Jag är rent av orolig när slöjorna åker på deras döttrar, födda här, gått i skolan här och även små flickor i barnvagn kan ha en sjal, men inte för värmens skull. Islam sprider sig alldeles tydligt. De unga är till och mer mera radikala än de gamla. Sjalen ger en identitet och den identiteten är inte vårt, det vi kallar den svenska och europeiska kulturen.
Vi är en multikulturell värld där olika kulturer inte integrerar sig med varandra. Oavsett vad politikerna ropar.
Hur klär jag mig själv då? Det är nog Zuckerbergmodellen sedan jag slutade arbeta. Alltid samma sorts svarta eller mörkgråa byxor och en svart tröja, kort- eller långärmad beroende på årstiden. Jag behöver inte tänka på kläder och vem skulle bry sig om hur jag klär mig? Äldre kvinnor är osynliga. På den tiden jag än arbetade hade jag dräkt, svart oftast, blus eller tröja och högklackade skor. Jag har några andra kläder i garderoben, även mer färgglada vilka var presenter. Köper jag något själv är det en ny svart fleecetröja och ytterligare en svart T-shirt. Omodern jag? Alldeles säkert. Nej, tidlös kallas det väl?
Ett slags uniform det svarta också. Se dig omkring på gatan.
Afghanistan 70 tal
Afghanistan idag.