”Är man gammal nog att göra brott då är man gammal nog att sitta inne”, muttrade gubben som blivit nästan rånad. Han hade ett blåmärke över ögat och skrapsår i handen.

Det var torsdag eftermiddag. På fredag kväll träffade jag rånaren i häktet. Att skriva personutredningar var mitt extraknäck. Dörren slog igen bakom mig. Han som satt mittemot var en yngling, fyllde 18 år två dagar sedan och hade tänkt bekosta kalaset med gubbens plånbok. Nu satt han lite leende, i en Petroff skinnjacka, Levisjeans, vita Nikeskor och en Malboroskjorta och guld runt halsen, bakom bordet. Snyggt men det var ju bara stöldgods.

Luntan jag fått från kriminalvården var tjock, några centimeter med 2-4 brott på varje sida. Jag hann inte läsa det helt. Åtgärderna var böter vad han inte betalade, samtal hos socialtjänsten som han skrattade åt, kontaktperson som han aldrig träffade, psykolog dit han inte gick, ungdomsmottagning som han sumpade och familjesamtal vilka hade dött omgående för familjen dög inte upp.

Han var en duktig tjuv som stal först från skolkompisar, avancerade till affärer, sedan kontor, arbetsplatser, bilar, lite misshandel, någon knarkförsäljning men nu hade han klantat till det när han såg den gamla gubben på väg att ta ut pengar från automaten. Gubben ville inte ge plånboken, kortet eller koden till honom. Gubben skrek och försökte slåss. En polisbil råkade passera. Gubben kördes till socialbyrån som låg i nästa kvarter, fick plåster, empati och en kopp kaffe från mig (jag hade jour) och följes åt till bankomaten, posten och hem

Nu satt killen leende framför mig och sa några komplimanger. Jag nästan snäste av honom. Oprofessionellt, ja.

Han började genast berätta om sitt liv som var orsaken till att han satt bakom lås. Han var född på ett fattigt, oroligt område där stölder var en del av överlevnad. ”Jag var duktig redan vid sex år”, sa han. Familjen flydde och hamnade i Sverige. Han hade gått i den svenska skolan men funnit det som trist och ingen saknade honom när han hoppade av på klass 7 och började med snatterier. Hans svenska var nästan perfekt och han hade tänkt studera men utan nians betyg gick det ju inte. Han klagade över det ena och det andra som tvingade honom att förse sig med andras egendom.

Andras fel, inte hans.

Vid personundersökning skall man ge referenter, de som kan ge en social bild av personen. Han kunde inte ge några. Kanske farbrodern, men de umgicks ju inte.

Jag sökte upp föräldrarna med en tolk. Vi blev inte insläppta, de var rädda och beklagade sig i dörrspringan och ville inte bli inblandade.

Farbrodern, som ägde en liten livsmedelsaffär, som inte var en farbror utan – det var invecklat så jag lämnar det – gav en tragisk bild av familjen där överlevnadsstrategierna levde kvar fast ingen behövde frukta för sitt liv eller sakna mat på bordet. Lite slappa var de också, tyckte han, men de hade ju så lite kontakt så han ville inte baktala dem. De hade förlorat det mesta. Sitt land, sitt liv och sätt att leva. Nu satt de bara hemma och gjorde ingenting.

Över sonen hade de ingen makt. Att söka hjälp gjorde man inte och språket var också ett hinder. De blundade för hans brottslighet. Kanske hade de nytta av det?

Det blev en diger utredning trots saknaden av referenter. Förslaget till påföljd, gjord tillsammans med skyddskonsulenten, blev fängelse i 2 månader och sedan skyddstillsyn. Det var det mesta man kunde ge till en så ung person. Farbrodern lovade honom arbete, psykologen suckade men lovade tider efter utskrivningen. Själv krympte killen i sina flotta, stulna kläder när jag meddelade vårt förslag.

Han dömdes så. Nyss fyllt 18 år och fängelseporten gick igen efter honom. På den tiden fick man dom och plats direkt.

Jag blev boven. I TV nyheter var fängelsestraffet den största nyheten, i tidningen likaså och på gatan tittade folk snett på mig. En socialsekreterare hade dömt ett barn till fängelse! I en liten stad är man känd som ”socialare”. Nästa unga kriminella jag skulle göra utredning om hade skaffat sig ett jobb innan jag hann träffa honom. Nästa grät och bad för sin frihet. Jag blev illa beryktad på ett effektivt sätt.

Det var inte jag som dömde utan rätten men jag blev skurken i media och den 18 årige kriminella ”stackars barnet”.

Hur gick det för honom? Jag följe upp honom. Efter två år var han fortfarande på den smala vägen. Hans farbror sa: ”Han har inte tagit en femöring och sen läser han in högstadiet också och ska börja i gymnasiet.” Sedan flyttade jag och vet inget mer men råkade inte se hans namn i tidningar i samband med brott den närmaste tiden.

Det var då det, i andra halvan  av – 80 talet. Det var en framgångssaga som inte fungerar idag. Han var en ensamvarg som tyckte att andra var några som kunde prata bredvid mun. Han hade inga vänner som sysslade med brott. Han knarkade inte. Han använde inga vapen för de var än svåra att få tag på. Det fanns få om inga från hans hemland i närheten med samma sätt att fixa livet så han blev inte ett gängmedlem utan körde solo.

Läget är helt annorlunda idag.

Jag tror inte att lösningen är att skicka in alla 18 åriga brottslingar till fängelse. Det kan upplevas idag som steg uppåt i den kriminella karriären. Det är en merit med fängelsestraff. För, läget är helt olik idag. Gängbildning sker redan i barndomen. Även en kriminell bygger upp sin karriär, från hantlangare i 11 – 13 års ålder till tjuv, langare, mördare… Brott är kamratskap, tillhörighet i en grupp. Vi känsla, vår klan, vår grupp som samhället inte rår på och inte bryr sig. Vi äger!

Vart finns föräldrarna i denna kedja? Någon har ju ändå fostrat barnen och det är inte en fritidsgård.

Domar sker inte heller på några dagar. Bara något år efter var jag i Tingsrätten med en person som hade ändrat livet och ville ha mig som stöd. Brottet personen gjort hade hänt tre år innan. Personen sa till Rätten: säger ni att jag har gjort det är det nog samt men jag kommer inte ihåg. Dessutom missbrukade jag på den tiden.

Rätten la ner ärendet. Det var stöld.

Men något måste hända och det genast när ett brott har begåtts så de unga inte slutar där och får sin identitet genom att göra andra illa. Ingen borde släppas ut dagen efter gång på gång utan då när ett dom har placerat den kriminelle i vård eller bakom lås. Allmänheten har rätt att känna sig trygga. De är de som betalar Polis och Rättsväsende och även de veliga politiker som har släppt marknaden fri för kriminella.

Att bryta den gängbildning som våra politiker har snällt blundat för behöver radikala insatser, inte snällhet. Vi bör bli lika elaka som kriminella. Jag är säker på att Polisen har bättre förslag än politikerna. Fast då behöver vi fler av dem.

I första hand skall allmänheten skyddas från den kriminelle. Det är inte kvinnorna som ska undvika gatorna på kvällen utan våldtäktsmännen. Det är inte affärsinnehavaren som skall skydda sig mot rån och sprängning utan rånaren skall vara inlåst. Det är inte brottslingar som skall ha vapen och skyddsvästar, det är polisiär utrustning.

Man pratar oftast om män och deras felaktiga könsnormer som skall ändras. Men bakom den kriminelle mannen finns ofta en stöttande kvinna. En mor som inte sätter gränser och blundar och kanske får lite stöldgods som belöning. En fru/fästmö som glatt lever på pengarna  tjuven producerar. En kvinna som tror sig ändra på mannen med tiden. En kvinna som är medhjälpare genom att hålla mun, sälja saker, kanske gifta sig med invandrarmannen så denne kan stanna i Sverige. Sitta i bilen färdig att köra är mer vanligt än ni tror vid inbrott. Också att helt sakna medkänsla med offren av våld, förluster och till och med våldtäkt.

Alla kvinnor är inte så rena.

Eftersom myriader av fattiga människor lever utan brottslig verksamhet är kriminalitet inte en naturlag och offertillstånd utan ett val. Dags att betrakta det som sådan.

Regeringen har nu kommit med en 34 punkts program genom de spruckna förhandlingarna med 7 partier, möten som SD inte har fått delta. I stort heter resultatet utredning, svensk paradgren. Ingenting radikalt som kommer att hända just nu och förbättra situationen den närmaste tiden.