Äldreomsorgen, sorgebarnet, är ständigt på tapeten. Det finns brister på omsorgen, usel mat, för lite personal och en del av personalen kan inte ens prata med de gamla. De kan inte svenska. Skandaler, som att någon anställd har våldtagit de gamla, har uppdagas den senaste tiden. Men ingen riktigt bryr sig.
Det är helt enkelt skrämmande att bli vårdbehövande. Men, det finns många änglar inom äldreomsorgen och de sliter hårt.
Äldreomsorgen är ingen vinstmaskin utan det blöder pengar. Minst 130 kommuner gjorde minusresultat 2024. Det kan handla om tiotals miljoner, visar Kommunalarbetarens kartläggning. Alltså, skattepengar antingen räcker inte till eller Kommunen prioriterar annat. Det finns många hål att fylla i den kommunala budgeten.
När pengarna tryter ändrar Kommunen schemat så det blir orimligt att ha annat liv än arbete. Vikarier tas in mer sällan. Men en del ”billiga anställda” har visat sig vara direkt olämpliga.
Regeringens utredning om språkkrav inom äldreomsorgen föreslår inga krav på en viss nivå av språkkunskaper i svenska för att kunna anställas eller jobba kvar inom äldrevården.
Äldreomsorgen har redan i dag stora problem med bemanningen, och att utesluta en stor del av den potentiella personalen skulle göra krisen än mer akut.
– Man kommer att kunna anställa personer som inte har nivån, säger utredaren Peter Danielsson.
Språkkravet föreslås i stället innebära att arbetsgivare får ett ansvar att höja språkkunskaperna hos sina anställda. Det föreslås också ett särskilt ekonomiskt stöd till arbetsgivare för att höja kompetensen. Har vi inte hört det förr?
Det är inte märkligt alls att den utbildade personalen flyr och hittar andra jobb. Helst något som har stabil arbetstid.
Hur skulle det kännas för dig att arbeta med personal som inte har någon utbildning, inte kan jobbet och inte ens kan prata med dig? Då får de utbildade, de som bryr sig om de gamla, dra större lass. Att jobba för två håller inte långt.
Nu undrar jag:
I vilka andra yrken anställs personal som helt saknar kvalifikationer som är elementära för jobbet?
Nog är äldreomsorgen som ett fallet område. Den ger verkligen en bild om hur vi värderar gamla människor. Moralen är inte god.
På en blogg
undrade en kommentator om man kunde göra orosanmälan till Socialtjänsten för en
gamling som inte fick den hjälp man behövde utan for illa. Det var en genial idé.
Jag skulle ha gjort anmälan 6 gånger av de 10 som gubben min var i ett
korttidsboende. Ett par gånger fick vi åka direkt till sjukvården på grund av
ren vanvård, så illa var läget.
Jag klagade. De sa att jag överdrev. Kverulant.
En sak som slog mig också var att vi hade så många olika avlösare fast jag bad om några få så de skulle känna gubben bättre och jag var trygg under mina två timmar ledighet. Jag räknade till några tiotal olika personer och kom inte ens på deras namn. Jag fick en förklaring. Gubben var populär. Alla ville gå till oss eftersom våra två timmar, senare fyra i veckan, var rena vilopausen och min gubbe var en trevlig person trots sin demens. Man tog en promenad eller la puzzel eller bara satt själv och tog igen sig ifall han sov. Ren lyx inom hemtjänst.
Man fick
använda toaletten också. Det är inte självklart att du får eller vill använda
toan hos en vårdtagare. Smittor är inte kul. Städning genom hemtjänst sker vart
tredje vecka så toan ger bara äckelkänslor. Som ett vårdbiträde sa: vi borde börja med
blöjor på oss själva för toaletten i hemtjänstlokalen är oftast för långt borta
för att hinna dit. Andra alternativet är förstås att inte dricka något när man
jobbar.
Det här var ju två år sedan men situationen för arbete inom äldreomsorgen har inte förbättrats. Snarare tror jag att kollapsen närmar sig. Jag läste om stressen i äldreomsorgen idag igen. Det orimliga sättet olika Kommuner, betalda av skattemedel, behandlar sina arbetstagare. En undersköterska sa att jag orkar inte mer, jag går hem och gråter på kvällen. Hur många i Riksdagen går hem och gråter på kvällen eftersom de inte orkade mer? Eftersom de inte gjorde bra nog jobb den dagen?
Sex av tio kommuner skär igen ner inom
äldreomsorgen där det inte finns något att krympa längre. Som att sparka
sjuksköterskor. Slopa vikarier. Kortare tid för dusch. Städning och inköp mer
sällan. Ta bort aktiviteter i
äldreboenden eller helst lägga ner de. Höja avgifter. Eller det geniala:
anställa invandrare som inte är utbildade och kan usel svenska för billigare
lön än en undersköterska som är det önskvärda, påbjudet, inom äldreomsorgen.
Tro inte att
de resterande Kommunerna har gott om pengar. Förmodligen är de Kommuner som
skar ner rejält i år.
Vi alla blir
gamla, om vi inte råkar dö i förtid. Det är liksom ingen överraskning för
politiker. Det är inget man behöver börja fundera just nu. Situationen är den
samma år ut och in med små befolkningsmässiga variationer lätta att räkna ut.
Löpande liksom. Jag tror att man måste börja ställa grupp mot grupp. De gamla
mot Iraks försvarsminister, de gamla mot de sk. ensamkommande, de gamla mot
höjning av Riksdagslöner, de gamla mot kommunala kommunikatörer…
På något sätt måste Regeringen meddela tydligt för oss gamla vilken sorts ättestupa de erbjuder.
1984 sommarjobbade jag inom hemtjänst. Flera av vårdtagare var närapå 90 år. Jag lyssnade till många fantastiska historier om byns tidigare liv. Det var inte så stressigt på den tiden. Jag började skriva ner historierna hemma. En känd konstnär och jag gick sedan till Kommunen och bad lite pengar för att kunna göra en utställning med fotografier och text om kommuninnevånare över 85 år som än kunde berätta bygdens historia. Vi bad pengar för film och lite resor, mest cyklade vi, samt själva utställningen.
Så klart fick
vi inga pengar och idén dog. Sossepolitikerna tyckte det var helt enkelt inte
intressant.
De gamla människorna är inte intressanta idag heller. Oavsett partibeteckning.
Det fanns en
skruttig, ensam gammal gumma som vägrade att flytta till ett äldreboende. Varje
morgon var hemtjänsten orolig över att hitta henne död på golvet. Hon var klar
i huvudet men benen bar illa. Hon hade redan hela utbudet av hemtjänst så det
skulle vara bättre och kanske billigare om hon flyttade till hemmet. Det fanns
ju en tom plats också. Tomma platser tickar pengar.
Men icke. Gumman
var envis.
Då stänger vi
av värmen för henne, sa chefen. Då flyttar hon in. Nej, det är inte påhitt, det
skedde på riktigt och efter en vecka packade hon och hemtjänsten ihop hennes
saker för flyttning till äldreboendet.
Jag kom att tänka på henne nu
när Motala sänker temperaturen på kommunens äldreboenden med tre grader för att
spara pengar. Tre grader som skall rädda kommunekonomin.
– Vi vill givetvis värna om
de äldre, de ska inte sitta och frysa på sina hem, de kan till exempel ha
filtar, säger kommunalrådet Kåre Friberg (M) till Aftonbladet.
Det är den bakvända världen. En ny ”de kan väl äta bakelser”. Fast bakelserna är bara en skröna medan värmesänkning är på riktigt.
Vi kan läsa dagligen om något nytt sparmål i äldreomsorgen. Personalen lider av stress. Många anställda kan inte ens hyfsad svenska. Maten är usel. Ja, äldreomsorgen är inte prioriterad område när alla andra grupper också kräver sin del. Kommunerna blöder pengar. Flera av de skulle stängas om de vore privata företag. Den iver som vissa kommuner visade för asylsökanden har ändrats till rop på hjälp gentemot Staten. Det var inte lönsamt att få in folk som inte hittar arbete varken nu eller i överskådlig framtid. De miljonvinster man pratade om några år sedan har blivit noll och intet så de gamla får frysa in lite pengar till den tomma kommunkassan.
Måste de gamla finnas kvar? Vad har vi för nytta av dem? När kommer gratis morfindos för de onödigt gamla? Modern ättestupa för att spara pengar?
PS. Kom hem nyss och ser att nu kryper Motala till korset och meddelar att temperaturen i daghem och äldreboenden ska vara 22 grader, den lägsta tillåtna. Blogginlägget får förstås vara kvar och visa hur politiker tänker.
Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson delade Aftonbladets artikel om Motalas sänkning av temperatur inne på Twitter på onsdagen, och tillade:
”Rekommenderad inomhustemperatur i bostad för känsliga grupper (t ex åldringar) är 22–24 grader, inte 20 grader”.
Ibland lönar det sig att bli upprörd. Undra på vad de drar in nu?
Nu flyttar vi till en annan kommun ganska nära den föregående, men i nutid. Det är en döende bygd med stora arealer och lite folk. Folkmängden har ungefär halverats sedan 60 talet trots viss inflyttning genom invandrare. Andel kvinnor har ökat i kommunpolitiken. Även på denna ort såg mandatfördelningen länge ut som i byn jag skrev om i förra inlägget, men nu krymper C i takt med jordbrukets nedläggning och sin egen ändrade ideologi och andra mindre partier som V, MP eller missnöjespartier typ ”bygdens väl” och även SD har plats i kommunfullmäktige där S har smal majoritet. Vilka styr har ingen större betydelse för alla är med och lägger ner Folkhemmet på landsbygden. Kommunstorleken med den spridda befolkningen och det usla skatteunderlaget är ett problem. Pengarna räcker inte, inte ens med Robin Hood bidrag från storstadskommuner. Så, idag bygger man inte utan river i de olönsamma landsbygdskommunerna. Det är små byarnas död.
Dagens politikeruppdrag är att dra åt svångremmen och reducera allt som kostar pengar, utom sin egen pension förstås. De stänger, lägger ner, avvecklar, planerar minskningar. De små fungerande skolorna stängs och barnen får åka mil vis till skolan eller föräldrarna flytta. Inga barnfamiljer bosätter sig till en by utan en närliggande skola. Gamlingarna öses ut från det lilla äldreboendet i byn till centralt belägen hem för att spara pengar, vill de eller inte. De tomma lokalerna hyrs gärna ut till Migrationsverket genom något bolag som funnit en ny födkrok.
Bibliotek stängs eller öppettiderna minskar, i värsta fall eldar man upp böckerna för att spara yta så hyran blir lägre. Det blir ju värme, skrev en politiker tillbaka till mig när jag undrade om hon hade rätt att elda upp den allmänna egendomen i form av böcker.
Gatubelysning stängs av, mörkret faller över dem som än vill bo kvar i små lite avlägsna byar, på landsbygden alltså, kanske odla potatis, hugga ved för uppvärmning, fiska eller ta vara på äpplen från de gamla äppelträden där äpplena än smakar just äpplen. Trams. Landsbygdsromantik.
Självförsörjning är omodernt. Maten skall komma från andra länder. Vem fasen odlar potatis annat än till midsommar? I den kommunen som just nu beskrivs har jordbruket nästan nedlagts och även skogsbruket fallerar utöver något storbolag eller fuskare som kalhugger och lämnar allt för naturlig återväxt.
Lanthandeln som hade allting är minne blott men ICA handlare håller stånd. Kanske finns en bensinmack och kiosk Ja, är byn vid en större väg nära norska gränsen finns mataffär som säljer varje helg som om det vore dagen före julafton. Norska matpriser räddar affärer på glesbygden, inte den svenska glesbygdspolitiken.
De äldre, övergivna husen går inte att sälja. Exekutiv auktion blir slutstationen för landsbygdens forna liv. Man kan få en gård för samma peng som en klädkammare kostar i Stockholm. Endast en verklig entusiast, pensionerad tysk eller holländare vågar köpa ett hus på glesbygden utan service, kanske öppnar de ett vandrarhem och ett kafé och hoppas få skåda älg och till och med höra vargen yla. Ja, vargen… bäst att inte fördjupa sig i den diskussionen.
Det är nya industrier som kommer. De producerar i och för sig ingenting som går att sälja, bara hopp och servicearbete i den pengakarusellen som går runt. Det är flyktingindustrin, de döende samhällens hopp om nya innevånare. Den enes flytt från byn ger bostad till en som flytt från ett annat land, från krig och elände, från rättvisan eller bara för att hitta ett bättre liv vilket är svårt, i alla fall tar det många långa år och arbetslösheten löses knappt på en avfolkningsbygd annat än med timmar inom hemtjänsten där de gamla står för integration och försök att förstå nysvenska. Vård och omsorg är ju den överlägsna arbetsgivaren på landsbygden följd av skola och det håller inte när pengarna i kommunen går runt och få andra skatteintäkter kommer in. Socialbidragskostnader tar en stor del av budgeten och kanske hälften av detta går till nya svenskar vars arbetsmöjligheter är ännu sämre än de infödda har, vilka alltid känner någon som behöver ett handtag om bara för en svart slant.
Ett tag kan någon mindre skola överleva om en flyktinganläggning startar i närheten och barnen fyller klasserna. Men snart flyttar de nykomlingar som kan till storstaden och kommunpolitikernas fåfänga hopp om statliga pengar vilka skulle rädda ekonomin flyger bort precis som de bygdens unga vilka söker sig till Högskolor, dock med undermålig undervisning enligt mätningar vilka har klassat den svenska utbildningen till Titanic under den sista sjunkande timmen. Flickor drar och pojkar stannar med diversejobb, älgjakt, fiske och scooteråkning.
Norrland tillhör Sverige, alltså området ovan Dalälven – enligt stockholmare – ändå till norra gränsen, den där landsändan där det kan vara 350 kilometer till ett sjukhus med förlossning och inga valmöjligheter medan stockholmare klagar om de måste åka tio minuter extra till nästa sjukhus. Norrlands inland är en plats där det man förr kallade livskvalité ligger högt men där man inte kan välja skola, inte läkare, där specialisten som sitter i Umeå har ett område från Sundsvall till landets norra gräns plus Jämtland som sitt ansvarsområde. Där man inte kan komma in på en önskad gymnasielinje utan att flytta hemifrån, där en arbetslös är inte arbetslös i verkligheten bara enligt A-kassa eller sjukpenning för sysselsättning finns men ingen vill betala för det. Där luften inte är skitig som på Hornsgatan men ingen kan leva enbart av ren luft.
Men malmtåget går genom norrländska skogar där det ibland skymtar ett hus med frostiga fönster i vinterkylan. Vatten forsar till el och vindkraftsbyggen är i gång för det stör väl ingen där borta.
Samhället har förändrat sig. Det är ny annorlunda värld som råder. Är det bättre nu?
Adjö landsbygden! Vi ses om det blir en varm sommar?
