Etikettarkiv: kommun

Grupp mot grupp eller val av ättestupa?

Publicerat av

På en blogg undrade en kommentator om man kunde göra orosanmälan till Socialtjänsten för en gamling som inte fick den hjälp man behövde utan for illa. Det var en genial idé. Jag skulle ha gjort anmälan 6 gånger av de 10 som gubben min var i ett korttidsboende. Ett par gånger fick vi åka direkt till sjukvården på grund av ren vanvård, så illa var läget.

Jag klagade. De sa att jag överdrev. Kverulant.

En sak som slog mig också var att vi hade så många olika avlösare fast jag bad om några få så de skulle känna gubben bättre och jag var trygg under mina två timmar ledighet. Jag räknade till några tiotal olika personer och kom inte ens på deras namn. Jag fick en förklaring. Gubben var populär. Alla ville gå till oss eftersom våra två timmar, senare fyra i veckan, var rena vilopausen och min gubbe var en trevlig person trots sin demens. Man tog en promenad eller la puzzel eller bara satt själv och tog igen sig ifall han sov.  Ren lyx inom hemtjänst.

Man fick använda toaletten också. Det är inte självklart att du får eller vill använda toan hos en vårdtagare. Smittor är inte kul. Städning genom hemtjänst sker vart tredje vecka så toan ger bara äckelkänslor.  Som ett vårdbiträde sa: vi borde börja med blöjor på oss själva för toaletten i hemtjänstlokalen är oftast för långt borta för att hinna dit. Andra alternativet är förstås att inte dricka något när man jobbar.

Det här var ju två år sedan men situationen för arbete inom äldreomsorgen har inte förbättrats. Snarare tror jag att kollapsen närmar sig. Jag läste om stressen i äldreomsorgen idag igen. Det orimliga sättet olika Kommuner, betalda av skattemedel, behandlar sina arbetstagare. En undersköterska sa att jag orkar inte mer, jag går hem och gråter på kvällen. Hur många i Riksdagen går hem och gråter på kvällen eftersom de inte orkade mer? Eftersom de inte gjorde bra nog jobb den dagen?

Sex av tio kommuner skär igen ner inom äldreomsorgen där det inte finns något att krympa längre. Som att sparka sjuksköterskor. Slopa vikarier. Kortare tid för dusch. Städning och inköp mer sällan.  Ta bort aktiviteter i äldreboenden eller helst lägga ner de. Höja avgifter. Eller det geniala: anställa invandrare som inte är utbildade och kan usel svenska för billigare lön än en undersköterska som är det önskvärda, påbjudet, inom äldreomsorgen.

Tro inte att de resterande Kommunerna har gott om pengar. Förmodligen är de Kommuner som skar ner rejält i år.

Vi alla blir gamla, om vi inte råkar dö i förtid. Det är liksom ingen överraskning för politiker. Det är inget man behöver börja fundera just nu. Situationen är den samma år ut och in med små befolkningsmässiga variationer lätta att räkna ut. Löpande liksom. Jag tror att man måste börja ställa grupp mot grupp. De gamla mot Iraks försvarsminister, de gamla mot de sk. ensamkommande, de gamla mot höjning av Riksdagslöner, de gamla mot kommunala kommunikatörer…

På något sätt måste Regeringen meddela tydligt för oss gamla vilken sorts ättestupa de erbjuder.

.

De kan väl ha filtar…

Publicerat av

1984 sommarjobbade jag inom hemtjänst. Flera av vårdtagare var närapå 90 år. Jag lyssnade till många fantastiska historier om byns tidigare liv. Det var inte så stressigt på den tiden. Jag började skriva ner historierna hemma. En känd konstnär och jag gick sedan till Kommunen och bad lite pengar för att kunna göra en utställning  med fotografier och text om kommuninnevånare över 85 år som än kunde berätta bygdens historia. Vi bad pengar för film och lite resor, mest cyklade vi,  samt själva utställningen.

Så klart fick vi inga pengar och idén dog. Sossepolitikerna tyckte det var helt enkelt inte intressant.

De gamla människorna är inte intressanta idag heller. Oavsett partibeteckning.

Det fanns en skruttig, ensam gammal gumma som vägrade att flytta till ett äldreboende. Varje morgon var hemtjänsten orolig över att hitta henne död på golvet. Hon var klar i huvudet men benen bar illa. Hon hade redan hela utbudet av hemtjänst så det skulle vara bättre och kanske billigare om hon flyttade till hemmet. Det fanns ju en tom plats också. Tomma platser tickar pengar.

Men icke. Gumman var envis.

Då stänger vi av värmen för henne, sa chefen. Då flyttar hon in. Nej, det är inte påhitt, det skedde på riktigt och efter en vecka packade hon och hemtjänsten ihop hennes saker för flyttning till äldreboendet.

Jag kom att tänka på henne nu när Motala sänker temperaturen på kommunens äldreboenden med tre grader för att spara pengar. Tre grader som skall rädda kommunekonomin.

– Vi vill givetvis värna om de äldre, de ska inte sitta och frysa på sina hem, de kan till exempel ha filtar, säger kommunalrådet Kåre Friberg (M) till Aftonbladet.

Det är den bakvända världen. En ny ”de kan väl äta bakelser”. Fast bakelserna är bara en skröna medan värmesänkning är på riktigt.

Vi kan läsa dagligen om något nytt sparmål i äldreomsorgen. Personalen lider av stress. Många anställda kan inte ens hyfsad svenska. Maten är usel. Ja, äldreomsorgen är inte prioriterad område när alla  andra grupper också kräver sin del. Kommunerna blöder pengar. Flera av de skulle stängas om de vore privata företag. Den iver som vissa kommuner visade för asylsökanden har ändrats till rop på hjälp gentemot Staten. Det var inte lönsamt att få in folk som inte hittar arbete varken nu eller i överskådlig framtid. De miljonvinster man pratade om några år sedan har blivit noll och intet så de gamla får frysa in lite pengar till den tomma kommunkassan.

Måste de gamla finnas kvar? Vad har vi för nytta av dem? När kommer gratis morfindos för de onödigt gamla? Modern ättestupa för att spara pengar?

PS. Kom hem nyss och ser att nu kryper Motala till korset och meddelar att temperaturen i daghem och äldreboenden ska vara 22 grader, den lägsta tillåtna. Blogginlägget får förstås vara kvar och visa hur politiker tänker.

Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson delade Aftonbladets artikel om Motalas sänkning av temperatur inne på Twitter på onsdagen, och tillade:

”Rekommenderad inomhustemperatur i bostad för känsliga grupper (t ex åldringar) är 22–24 grader, inte 20 grader”.

Ibland lönar det sig att bli upprörd. Undra på vad de drar in nu?

Bättre nu?

Publicerat av
213

Nu flyttar vi till en annan kommun ganska nära den föregående, men i nutid. Det är en döende bygd med stora arealer och lite folk. Folkmängden har ungefär halverats sedan 60 talet trots viss inflyttning genom invandrare. Andel kvinnor har ökat i kommunpolitiken. Även på denna ort såg mandatfördelningen länge ut som i byn jag skrev om i förra inlägget, men nu krymper C i takt med jordbrukets nedläggning och sin egen ändrade ideologi och andra mindre partier som V, MP eller missnöjespartier typ ”bygdens väl” och även SD har plats i kommunfullmäktige där S har smal majoritet. Vilka styr har ingen större betydelse för alla är med och lägger ner Folkhemmet på landsbygden. Kommunstorleken med den spridda befolkningen och det usla skatteunderlaget är ett problem. Pengarna räcker inte, inte ens med Robin Hood bidrag från storstadskommuner. Så, idag bygger man inte utan river i de olönsamma landsbygdskommunerna. Det är små byarnas död.

Dagens politikeruppdrag är att dra åt svångremmen och reducera allt som kostar pengar, utom sin egen pension förstås.  De stänger, lägger ner, avvecklar, planerar minskningar. De små fungerande skolorna stängs och barnen får åka mil vis till skolan eller föräldrarna flytta. Inga barnfamiljer bosätter sig till en by utan en närliggande skola. Gamlingarna öses ut från det lilla äldreboendet i byn till centralt belägen hem för att spara pengar, vill de eller inte. De tomma lokalerna hyrs gärna ut till Migrationsverket genom något bolag som funnit en ny födkrok.

Bibliotek stängs eller öppettiderna minskar, i värsta fall eldar man upp böckerna för att spara yta så hyran blir lägre. Det blir ju värme, skrev en politiker tillbaka till mig när jag undrade om hon hade rätt att elda upp den allmänna egendomen i form av böcker.

Gatubelysning stängs av, mörkret faller över dem som än vill bo kvar i små lite avlägsna byar, på landsbygden alltså, kanske odla potatis, hugga ved för uppvärmning, fiska eller ta vara på äpplen från de gamla äppelträden där äpplena än smakar just äpplen. Trams. Landsbygdsromantik.

Självförsörjning är omodernt. Maten skall komma från andra länder. Vem fasen odlar potatis annat än till midsommar? I den kommunen som just nu beskrivs har jordbruket nästan nedlagts och även skogsbruket fallerar utöver något storbolag eller fuskare som kalhugger och lämnar allt för naturlig återväxt.

Lanthandeln som hade allting är minne blott men ICA handlare håller stånd. Kanske finns en bensinmack och kiosk Ja, är byn vid en större väg nära norska gränsen finns mataffär som säljer varje helg som om det vore dagen före julafton. Norska matpriser räddar affärer på glesbygden, inte den svenska glesbygdspolitiken.

De äldre, övergivna husen går inte att sälja. Exekutiv auktion blir slutstationen för landsbygdens forna liv. Man kan få en gård för samma peng som en klädkammare kostar i Stockholm. Endast en verklig entusiast, pensionerad tysk eller holländare vågar köpa ett hus på glesbygden utan service, kanske öppnar de ett vandrarhem och ett kafé och hoppas få skåda älg och till och med höra vargen yla. Ja, vargen… bäst att inte fördjupa sig i den diskussionen.

Det är nya industrier som kommer. De producerar i och för sig ingenting som går att sälja, bara hopp och servicearbete i den pengakarusellen som går runt. Det är flyktingindustrin, de döende samhällens hopp om nya innevånare. Den enes flytt från byn ger bostad till en som flytt från ett annat land, från krig och elände, från rättvisan eller bara för att hitta ett bättre liv vilket är svårt, i alla fall tar det många långa år och arbetslösheten löses knappt på en avfolkningsbygd annat än med timmar inom hemtjänsten där de gamla står för integration och försök att förstå nysvenska. Vård och omsorg är ju den överlägsna arbetsgivaren på landsbygden följd av skola och det håller inte när pengarna i kommunen går runt och få andra skatteintäkter kommer in. Socialbidragskostnader tar en stor del av budgeten och kanske hälften av detta går till nya svenskar vars arbetsmöjligheter är ännu sämre än de infödda har, vilka alltid känner någon som behöver ett handtag om bara för en svart slant.

Ett tag kan någon mindre skola överleva om en flyktinganläggning startar i närheten och barnen fyller klasserna. Men snart flyttar de nykomlingar som kan till storstaden och kommunpolitikernas fåfänga hopp om statliga pengar vilka skulle rädda ekonomin flyger bort precis som de bygdens unga vilka söker sig till Högskolor, dock med undermålig undervisning enligt mätningar vilka har klassat den svenska utbildningen till Titanic under den sista sjunkande timmen. Flickor drar och pojkar stannar med diversejobb, älgjakt, fiske och scooteråkning.

Norrland tillhör Sverige, alltså området ovan Dalälven – enligt stockholmare – ändå till norra gränsen, den där landsändan där det kan vara 350 kilometer till ett sjukhus med förlossning och inga valmöjligheter medan stockholmare klagar om de måste åka tio minuter extra till nästa sjukhus. Norrlands inland är en plats där det man förr kallade livskvalité ligger högt men där man inte kan välja skola, inte läkare, där specialisten som sitter i Umeå har ett område från Sundsvall till landets norra gräns plus Jämtland som sitt ansvarsområde. Där man inte kan komma in på en önskad gymnasielinje utan att flytta hemifrån, där en arbetslös är inte arbetslös i verkligheten bara enligt A-kassa eller sjukpenning för sysselsättning finns men ingen vill betala för det. Där luften inte är skitig som på Hornsgatan men ingen kan leva enbart av ren luft.

Men malmtåget går genom norrländska skogar där det ibland skymtar ett hus med frostiga fönster i vinterkylan. Vatten forsar till el och vindkraftsbyggen är i gång för det stör väl ingen där borta.

Samhället har förändrat sig. Det är ny annorlunda värld som råder. Är det bättre nu?

Adjö landsbygden! Vi ses om det blir en varm sommar?

 

Bättre förr?

Publicerat av

Jag har känt några politiker på nära håll. En gång gjorde jag till och med ett förslag genom en av dem, men det röstades ner direkt. Det rörde skatter. Men varför skulle medborgarna få bättre kontroll över vad det allmänna kostar!

En av dessa var ordförande i fullmäktige i en befolkningsmässigt liten kommun före kommunsammanslagning. Det var en välmående kommun trots befolkning på knappa tvåtusen om man räknar bort juli då folkmängden fördubblades eller skidsäsongen då många tillfälliga besökare sökte sig till backarna samt jul då de utflyttade barnen skyndade sig hem. Många äldre barn studerade på annan ort eller hade flyttat, även utomlands och utbildningsnivån bland dem var hög.  Visst ska ungarna studera för bättre liv, sa de vuxna. Själva var de nöjda med sin tillvaro. Här stannar vi tills döden flyttar oss till kyrkogården, sa en bybo.

Det var tiden på 50 – 60 talet då folkhemstanken var styrande bland de välmående männen i kommunfullmäktige. Allt skulle bli bättre. Finanserna var stabila. Framtid hägrade.  Folk röstade på S eller C beroende på arbete, lärarna på Folkpartiet och storgodsägare på Högerpartiet. Många var skogsägare och jordbrukare, några pendlare till arbete i närliggande stad och på en liten landsort fanns på den tiden alltid sågverk, bilverkstad, snickeri, måleri, bageri och kyrkvaktmästare, bussförare och lanthandel driven av eget företagande inom ICA. Kyrkan var, kan säga samhällsbärande institution med aktiviteter för barn och pensionärer, välbesökt gudstjänst och fritiden övrigt aktiv med studiecirklar, bibliotek, bio, danskvällar och förstås skidåkning, fiske och jakt. Barnen fick potatislov från skolan då de hjälpte bönderna med potatisskörden. Ungarna var var inte bortskämda. De skottade skridskobana på isen själva och drog spår för skidor i skogen utan att några maskiner eller kommunalarbetare var inblandade. Det firades Lucia, julkrubban var självklar, fackeltåg samlade alla till julkyrkan. Flaggan hissades på flaggdagar och skolavslutningen skedde så klart i kyrkan .Visst fanns det hembränt och i slutet av Midsommarfirandet sov några i buskarna i den ljusa sommarnatten medan andra gick glada hem.

Det byggdes daghem fast behoven var obetydliga, större bibliotek, simhall, radhus till pensionärer, församlingshem och folkets hus renoverades, kyrkan rappades om, vägar förbättrades och den nya gatubelysningen lyste i de små byarna. Järnvägen hade än bemannad hållplats och folk åkte sällan till någon stor affärscentra långt borta utan handlade i lanthandeln som fyllde en stor del av vardagens behov och beställde in det som saknades, samt informationsbehovet eller ska vi säga skvaller.  Sociala kontrollen var effektiv, där låg inga döda i avlägsna stugor utan att bli upptäckta och inga barn skolkade utan att larmet gick. Något byoriginal fanns men de fick vara som de ville utan att någon ingrep och försökte bättra på dem.

Vid affären fanns cykel- och hästparkering. På villatomterna odlades grönsaker och bär. För åldringar fanns än ålderdomshem.

Nu låter det som landsbygdsromantik och så klart fanns de som inte hade det så bra men den sociala kontrollen larmade och socialvården tog hand om de medellösa även då och kyrkans syjunta såg till de extra behoven vid jul och någon fond efter skogsägare eller sjuksyster utan barn gav stipendier till de duktiga barnen med fattiga föräldrar.

Sedan kom den tvångsmässiga sammanslagningen till storkommun mot kommunens vilja. Att uppvakta Regeringen gjorde föga nytta. De gamla fritidspolitikerna,  gubbarna och några kvinnor i den lilla kommunens fullmäktige gav upp med politiken och fortsatte med sina vanliga arbeten och gnällde över de nya makthavarna. Tiden med förtroendevalda fritidspolitiker var nu över, yrke politiker blev vanligt. Besluten skedde  längre bort från väljare, av heltidspolitiker med andra idéer och mindre pengar och med mera statliga beslut och styrning.

Idag är livet sannerligen förändrat. Befolkningen minskar i de små byarna och ökar något på centralorten. Arbete är en bristvara.  Som alla Norrlandskommuner förlitar man sig på turismen och att den nya industrin: flyktingmottagandet ska ge inkomster. Det sistnämnda företagandet har dock inte gynnat bygden ekonomiskt eftersom de flesta inflyttade försvinner snabbt till storstäder. Turismen blomstrar ibland men turisterna är flyktiga, en dag ser de nya bättre ställen och satsningen på dessa flyttfåglar är bara ett tillfälligt kamouflage för det faktum att Norrland är bara vattenkraft och malm, inget mer intressant för politikerna i Stockholm.

I morgon: en annan by i nutid.