Etikettarkiv: graviditet

Eftersträvansvärda karriärer och kostsamma barn.

Utvalda

Publicerat av

Dagens förlossningsvård är omdiskuterad, milt sagt. På Internet finns många som är missnöjda, med rätta också. Förlossningsvården har krympt både tidsmässigt och i antal platser, trots att befolkningen har ökat. Barnmorskorna är också missnöjda med arbetssituationen och lönen.

Synen på den gravida är idag, ska jag säga, kallare.

Länge sedan i landet Sverige var mödravården annorlunda, både sämre och bättre. På 60 – talet och före var graviditet barnmorskans graviditet. Hon kontrollerade men sa inte mycket. Var det något kunde hon meddela det i uppfostrande ton. Hon var den som visste.

Efter förlossningen – utan någon som helst smärtlindring eller pappan närvarande – låg mammorna kvar på BB tills de var feberfria och barnet nått igen födelsevikten. Vi såg knappt våra barn utöver de 5 gånger 20 minuter per dag vi skulle amma. Barnen togs hand om de professionella vårdarna. Barnen vägdes vid varje amning och resultatet lästes upp. Vi mammor grät över vår oförmåga.

Vi behandlades som sjuka personer. Febern mättes, blödning kontrollerades. Vi låg i fyrsal och skulle ligga stilla utöver toabesök. Mat serverades till sängen.

Maken, den gifta, fick se barnet genom glasrutan i korridoren. De kunde ju smitta barnen. Inga ogifta män släppes in. I min sal låg en kändis. Den privata delen, som man betalade extra för, hade varit full. Hennes make släpptes in i rummet. Han gav henne rosor och en diamantring. Skillnad på henne och oss vanliga, som kanske fick en blomma som ett biträde kom in med

Barnen var sjukhusets barn. När utskrivningen skedde var det nästan skrämmande. Jag hade knappt sett mitt barn naken så jag klädde genast av henne i taxin. Nej, några babyskydd för bil fanns inte på den tiden.

Barnadödligheten gick ner. Mammorna var fysiskt ganska ok när de lämnade sjukhuset.

Från mitten 80 talet framåt arbetade jag som kurator/terapeut med riskgraviditeter i ett stort sjukhus. Graviditeten var nu moderns, barnmorskan gjorde det yrkesmässiga och gav snälla råd. Även den blivande fadern kom på barnmorskebesök. Män var delaktiga, ibland så att mamman hamnade i skuggan. Det är faktiskt kvinnan som är gravid i kroppen och oftast också mer mentalt än fadern. Men vi var glada över papporna som kom, det bådade gott för förlossning och faderskap.Besöken hos barnmorskan i normala fall var nu betydligt färre än förut.

Mamman kunde välja förlossningsenhet i storstad – ifall det fanns plats då. Smärtlindring var allmänt. Fria besökstider, även familjeBB där hela familjen kunde bekanta sig med barnet.Tiden på BB krympte, tre dagar kanske. Några mammor gick hem även tidigare. Vissa missade då barnets tredagarskontroll och fick efterlysas genom BVC. Några kom tillbaka med bröst som stenar och bleka av för mycket blödning. Papporna hade föräldraledigt och kunde dela den första tiden med modern.

Jag uppmanade mina patienter att stanna minst till dag fyra. Dygn tre är inte så bra på grund av det hormonella läget. Gråtdagen kallade vi det – då. Amning kommer inte heller i gång genast. Det är ingen naturlag att alla kvinnor kan amma automatiskt och har nog med mjölk.

Idag skickar sjukhusen hem mammorna efter sex (6) timmar om förlossningen var normal. Varför ska de nyförlösta belasta sjukvården? Att få barn är väl ingen sjukdom! Dock har förlossningsskadorna ökat, det hände nästan aldrig på min tid med ”mina” mammor att någon ens behövdes sy.

Jag tror att det tidstress de födande mammorna upplever bidrar till usla förlossningar. Får jag plats? Hinner vi dit eftersom resan är lång (förlossningsenhet nedlagd)? Vissa platser har ””föda i bilen” kurser. Klarar jag mig hemma efter några timmar? Om babyn inte mår bra, vad ska jag göra? Är det tryggare med flaskan? Amning sjunker faktiskt.1998 ammades 69,1% vid 4 månaders ålder och 2019 hade det sjunkit till 47,4%.

Det finns många frågor för en förstagångsmamma. Internet har inte alltid de rätta svaren.

Från det strikta omhändertagandet har vi nu nått den andra ändan, minimalt omhändertagande Barnmorskorna är för få. De gravida kvinnorna är bara till besvär. De belastar förlossningen i alltför många timmar. Helst ska ungen krystas ut snabbt, sängen behövs till den nästa. Moderskap är kortvarigt hemma. Lät inte föräldraledighet påverka din pension! Det är fint om papporna är hemma, Samhället uppmuntrar männen, men mammorna ska helst gå snabbt tillbaka till jobbet.

Jämlikhet mellan en man och en kvinna skall vara på topp just under barnets första år.

Det finns ingenting jämlikt i att vara gravid och föda barn, inte heller i att amma och återhämta sig. Varken fysiskt eller psykiskt. Det är bara politisk påhitt. Biologin finns. Att dela så bra det går är annat, men makens första uppgift är att ta hand om mamman. (Var det för gammalmodigt?)

Det är också betecknande i tidsandan att vi uppmanas från Myndigheter att sluta besvära Samhället med förlossningar och flera barn. Arbetsmarknads / jämställdhetsminister Eva Nordmark, går ut och informerar om konsekvenser av många barn. Hon uppmanar att kvinnor inte ska få flera barn om familjen inte kan försörja. dem. Missade hon männen? Missade hon flerbarnstilläggen och alla andra bidrag som gör att den arbetsovillige kan försörja hur många barn som helst? De svenska mammorna föder få barn. För få tyckte man ett tag sedan. Vem riktar hon sig mot?

Flera myndigheter, som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och Försäkringskassan, får i uppdrag att informera om familjeplanering och ge karriärsråd. Säger Nordmark.

Karriärråd? Är dessa myndigheter kapabla att informera om familjeplanering? Kanske skulle vi rycka upp barnmorskekårens info om preventivmedel så aborterna kunde minska? Att börja med.

– Alla som kan arbeta ska arbeta. Man ska inte skaffa fler barn än man ska försörja, det är en viktig utgångspunkt. Det är därför vi ger det här uppdraget.

Exakt hur det ska gå till är upp till myndigheterna men enligt Eva Nordmark kan det handla om att jobba uppsökande eller att man informerar i samband med att man har andra kontakter med kvinnorna. Man ska också koppla på trossamfund och civilsamhälle.

Så, om du har fött flera barn kommer Staten snart och knackar på dörren och ger dig karriärråd.

I princip har hon rätt. Ingen ska ha flera barn än de kan försörja. Men Statens ingripande känns obehagligt. (Minns ni steriliseringslagen 1934-1976?) Kopierar hon Kina? Kanske ska hon åka till Egypten och ta en titt för de har haft liknande program med dörrknackning. 2 barn ska räcka. Ekonomin orkar inte mer. Viss nedgång har skett i fruktsamhet, men inte tillräckligt eftersom Egypten spanar nu efter ettbarnspolitik. Ändå, de ligger inte ens på topp i Världen. Så inte vi heller.

Med tanke på miljö, landets ekonomiska resurser och framtida utmaningar av olika sort är kanske barnafödandet något vi får avstå ifrån. Ett barn och sedan steriliseras både mannen och kvinnan? Barnet snabbt till samhällsvård. Då förloras inte arbetsår och livet kan levas som en pensionsplanering. Karriärerna blomstrar.

Något att eftersträva?

PS. År 1999 var barnafödandet det lägsta någonsin i Sverige, 1,5 barn per kvinna. Under 2000-talet ökade barnafödandet fram till 2010 men därefter har det minskat. År 2021 var det summerade fruktsamhetstalet 1,67 barn per kvinna.

Pro Life, men från vilken vecka?

Publicerat av

En patient slank in utan tidsbokning och begärde abort omgående. Vid undersökning kom det fram att graviditeten var på vecka 32 så ingen abort var länge möjlig. Hon blev förbannad. Graviditeten störde hennes planer. Vi skrev in den ovillige blivande modern till mödravården.

När barnet väl var fött, något för tidigt, promenerade hon direkt ut från förlossningen med barnet mot läkarens inrådan. Vi erbjöd det lågviktiga barnet någon dags observation tillsammans med modern, men hon stannade inte. Modern fick låna kläder för babyn från sjukhuset eftersom hon hade inga babykläder med sig.

Det var den enda gången jag gjorde en anmälan till Socialtjänsten utan att modern var med på det och ville ha hjälp. När hon gick ut från förlossningen med barnet skickade jag ett brev och ett fax, så kallad orosanmälan till Socialtjänsten. Jag vet inte om de tog kontakt med modern.

Jag glömmer aldrig det lilla barnet med en mor som inte än var gravid ens i tanken.

Att vara gravid innebär: jag begriper att jag har ett växande barn i min mage. Jag ska föda fram det. Jag blir en mor till det barnet. Jag skall ta hand om barnet. (Jag struntar nu helt i hur män känner, de är inte fysiskt gravida även om de ibland kan uppvisa liknande besvär.)

Graviditet är faktiskt ett liv som växer. Men, när räknas det som ett självständigt liv? Vem har rätt att bestämma över graviditet och fostret i en kvinnas kropp? Politiker? Skrikande opinion? Religiösa tyckare? Männen?  Fostret? Kvinnan ensam?

Abortfrågan blev  aktuell en stund i Sverige när SD ville sänka abortgränsen och KD ville stödja samvetsfrihet, dvs en barnmorska kan vägra en av sina arbetsuppgifter: abort. Det blev dock ingen avgörande diskussion, inte ens en fråga om sista abortgränsen.

Men i USA är abortfrågan åter infekterad. En våg av lagändringar på abortgräns och den stora frågan ”vad är liv” pågår i USA. I alla stater i USA är abort tillåten men tidsgränsen kan göra det omöjligt. I vissa Stater lägger man gräns för liv och abort vid hörbara hjärtslag, vecka 6-7 ungefär medan  andra Stater som New York vill experimentera med närapå barnamord. Det har hänt att läkare som utför aborter mördas, kliniker stängs och kvinnor får åka utanför delstatsgräns för att genomföra abort. Dock har inte Supreme Court än behandlat de nya lagförslagen vilket jag gissar kommer att ske med tiden. Läs mer om de komplicerade abortbesluten enligt lag i USA. https://en.wikipedia.org/wiki/Roe_v._WadeS

I andra länder som Colombia och El Salvador kan abort vara förbjudet oavsett skäl som risk för liv och våldtäkt med fängelse vid misstänkt abort eller till och med för tidig fött barn som dog.

Att förbjuda abort eller att göra det svårt så man måste resa till ett annat land/delstat drabbar förstås de fattiga. I Sverige reste kvinnor till Polen under 60 talet. Då var abort enkel där, nu är det tvärtemot.

Är det skäligt att ha diskussion om sänkt abortgräns? Tidigt födda barn kan överleva bättre idag än 1974 då nuvarande abortlag tillkom. Tekniken att ta hand om de för tidigt födda har utvecklats sedan dess, likaså tillkom prover som visar sjukdomar hos fostret. KUB provet (kombinerat ultraljud och biokemisk screening) som visar kromosomavvikelser görs i vecka 11 – 14 och fostervattenprov vecka 14 – 15 som bland annat kan visa Downs syndrom. Hur och om gränsen bör sänkas vet jag inte men för mig låter vecka 17+6 rimligt. Vad gör man om barnet som aborteras föds levande? Idag finns chans att barn födda v. 22 -23 överlever, alltså på snudd nuvarande abortgräns.

Men, då kan det uppkomma specialfall som minderåriga med inte upptäckt graviditet, svår sjukdom hos modern eller barnet. Vad gör man då? Oavsett vilken gräns vi har kommer det alltid finnas svåra undantag.

Jag satt några gånger och höll en abortpatient i handen. De var sena aborter och plågsamma så för patienten och även för viss personal. Ibland gick det inte snabbt utan fostret vägrade lämna moderlivet. Det var traumatiskt. Det märkliga var också att flera abortpatienter ringde efter precis ett år och ville ha tid att prata. Frågan: om jag inte hade gjort abort dök upp.

Att utreda den sena abortansökan och hjälpa patienten med intyg till Socialstyrelsen var en av de svåra uppgifterna på kuratorsjobbet. Halva graviditeten hade gått  men nu kantrade livet. Fostret visade sig ha sjukdom eller Downs syndrom. Mamman kunde själv ha blivit sjuk, sällsynt men det händer. Barnafadern hade stuckit och då bröt den gravida ihop. Något sådant kunde orsaka sen abortansökan. När väl tillståndet har kommit finns ingen tid att grubbla mer. Dessa aborter är dock inte så många, ca 300 aborter beviljas efter vecka 17+6 dagar. Det sker ca 36 000 aborter före v.18 per år. De flesta sker dock före vecka 7, ca 57 %, så kallad medicinsk abort som kan ske hemma. Dagen efter piller används också när de preventiva åtgärderna har misslyckats eller slarvats med.

Att avbryta graviditet sent när man har ett foster som sparkar är svårt. Det kan krossa kvinnans liv länge. Känslan av oduglighet är svår. Vi är inte utan känslor och respekt för liv även om abort vore den bästa lösningen.

Jag tycker att den svenska abortlagstiftningen är bra. Ingen som inte vill behöver göra abort oavsett omständigheterna. Alla som behöver och vill får göra en abort. Dock borde var och en tänka till angående preventivmedel så abortantalet sjunker. Det är inte alldeles okomplicerat att göra en abort, varken fysiskt eller psykiskt.

Det sägs att vissa använder abort som preventivmedel? Hoppas inte, även om jag träffade patienter med 7 – 8 aborter bakom sig.  Tänkte du chansa och ha abort som preventivmedel? Tänkte du man ha abort som din och din kvinnas preventivmedel? När börjar ens ansvar för en graviditets vara eller icke vara?

Nu har sommaren startat. Det innefattar nya sexuella kontakter,  ovälkomna graviditeter, sexuellt överförbara sjukdomar och brutna förhållanden. Kanske också äkta kärlek. En och annan man får ett försörjningsansvar för ett barn han inte tänkte ha. Många kvinnor gör abort. Eller väljer att behålla graviditeten och få ett barn som redan i början av livet saknar en närvarande far. Och, sedan kommer många barn till önskade och älskade från första stund.

Är liv heligt? Nej? Vi skyddar inte liv särskilt väl i världen. Vi tar ihjäl varandra på grund av olika orsaker: osämja, religion, politik, ägande, hat, svartsjuka, olika ismer, slump … Varför skulle ett ofött barn som inte klarar sig utanför livmodern vara heligare? Varför hörs sällan behov av familj och trygghet för de miljoner ensamma barn som redan finns när abortmotståndare demonstrerar?

När börjar liv? När börjar livet för en människa? När är liv värt att skyddas?

Skydda dig. Sex är inte ofarligt

Den nuvarande lagstiftningen är 1974 års abortlag Den gravida kvinnan har rätt att själv bestämma om hon vill avbryta graviditeten upp till den 18:e graviditetsveckan. Efter den artonde till den tjugoandra veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som kan ges på grund av exempelvis att fostret eller kvinnan lider av svåra sjukdomstillstånd.

Omkring 300 abort per år beviljas av Socialstyrelsen efter vecka 17+6. Totalt sker ca 36 000aborter per år vilket motsvarar 19 per 1000 kvinnor i ålder 15 – 44. Ungefär 50 miljoner aborter sker i världen varje år. Av dessa bedömer man att cirka 30 miljoner är medicinsk ”säkra” och 20 miljoner ”osäkra”. Enligt Världshälsoorganisationen WHO, dör 47 000 kvinnor varje år av detta skäl. Även siffran 70 000 döda finns hos andra källor.                                                                

https://www.bbc.com/news/world-us-canada-47940659

https://reproductiverights.org/worldabortionlaws

En julhistoria om ett annat barn.

Publicerat av
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Detta hände på den tiden då jag arbetade på Huddinge sjukhus som kurator. På Julaftons morgon ringde en barnmorska och frågade om jag kunde komma in, till förlossningen fast jag var ledig. Hon hade lite panik i rösten. Ett barn hade fötts på morgonen. Modern var påtänd av heroin. Hon hade promenerat in med fostervattnet rinnande, utan några som helst papper eller mödravårdsjournal. Hon var vresig. Barnet mådde dåligt och hamnade på neonatal för avgiftning.

Jag åkte in. Jag tittade på barnet, en klen pojke som skakade i kuvös med en massa slangar på sin lilla kropp. Jag gick till moden som låg kvar på förlossningen

Modern var både gråtfärdig och grinig. Hon hade planerat att avgifta sig precis till förlossningen, men barnet kom i förtid. Barn till heroinister brukar komma i förtid. Miljön i magen är så förfärlig att barnet vill ut. Mödravård? Nej, det hade hon inte haft tid till. Hon hade varit där en gång, men inte mer. Barnmorskan hade inte letat efter henne.

Vad gör man med ett sjukt barn och en abstinent mor på julafton? Barnet omhändertogs av socialjouren per fax, men behövde vård på neonatal en längre tid. Modern fick plats på enskilt BB rum där hon fick hjälp med avtändning och sin hälsa. Jag föreslog att hon kunde be hjälp från Socialtjänsten. Hon kunde be att bli placerad tillsammans med barnet i ett mödrahem för utredning. Nu, gråtande och skakig   gick hon med på vad som helst. Tack, tack, tack…

Att hamna i ett mödrahem ger lite tid att inse situationen och söka mer hjälp eller att lämna barnet i annan vård. Man kan inte lämna bort något man inte har haft. Att rycka bort barn från olämpliga mödrar på en gång efter förlossning fungerar illa. Man måste bli mor, psykiskt, innan man kan tänka till vad är bäst för barnet. Bråk och rättegångar är usel lösning.

Hennes livshistoria från ett missbrukarhem fram till gatan får ni bara ana. Men resultatet kan jag berätta. Hon gick till ett mödrahem med barnet, därefter till behandling bra bit från Stockholm, från sitt gamla liv. Efter fem år avvecklade jag vår sporadiska kontakt och läget var bra. Jobb, bostad, drogfri, barnet mådde bra. Men det märkliga var att under min tid som kurator på det sjukhuset föddes varje Julafton ett barn vars moder var en påtänd, för socialtjänsten okänd kvinna.

Var det julbarnet som påtalade oss om livets skörhet? Vad det barnet som skulle hjälpa oss att öppna våra ögon att se hur illa livet for med några av våra medmänniskor? Eller var modern bara en av dessa dårar som började ta droger för att må häftigt och bättre men fastnade och kröp nu fram gravid från gatan och fick möta livets största allvar?

Bilden en annan mor som samhället inte hade plats till under förlossningen.

I nöd och lust och uppehållstillstånd.

Publicerat av
IMG_5053

En äldre bekant berättade hur hon gifte sig bara för att få uppehållstillstånd i Sverige. Hon var flykting i ett annat land och ville till Sverige eftersom det var bättre här. Sedan blev det snabb skilsmässa.  Män som villigt gifter sig av sådana skäl kan ha svårt att hitta en fru. Sprit och kvinnomisshandel är inga meriter på äktenskapsmarknad. Den som är i nöd är mer villig att blunda för nackdelar. Kanske lyser lyckan – denna gång.

Detta var länge sedan då många från det kommunistiska paradiset i öst ville hellre till det kapitalistiska helvetet i väst. Dock har många giftermål än samma orsak: något bättre.

Jag hade en patient som var gravid. Ja, nästan alla mina patienter var ju gravida, det var därför de kom.  Eftersom hon kom ensam frågade jag om barnafadern. Det var lite komplicerat, sa hon. Barnafadern var inte den hon var gift med. Skulle hon skilja sig innan födseln? Det gick inte. Hon visste inte vart han var.

Hon hade gift sig med en man som hotades av utvisning. Deras vägar skildes snart och de hade inte träffats på flera år. Men hon var gift med honom vilket innebar att han var barnafadern om inte den andre bestred det och… Vad sa den rätta barnafadern? Han tyckte inte det var så noga.

Vi diskuterade eventuell skilsmässa, möjlighet till abort fast det låg inte på tapeten, ansvar för barnet och framtid med en man som sa det var inte så noga med faderskapet.

Allt lät krångligt. Hon ville skilja sig.

En advokat kontaktades. Det visade sig att mannen var trots giftermål utvisad. Vart var han? Ingen aning.

Att skilja sig från en människa som inte finns var besvärligt. Man kan skilja sig genom ombud i så fall och det tar sex månader. Skilsmässan skulle bli klar en viss dag. Kvällen innan kom hon till förlossningen med värkar.

Då sa jag till henne: Det blir ingen förlossning i kväll. Du föder efter klockan tolv för då är du skild.  I och för sig var det inget hot för bedömning av värkarbetet sa en förlossning vid tidigast klockan ett – två. Jag stannade kvar på sjukhuset för barnafadern dök inte upp.

Hon förlöstes sex minuter över tolv som skild kvinna.

Hon var inte den enda som hade gift sig för uppehållstillstånd. Det blev katastrofalt när mannen inte alls var den skydd sökande flyktingen som kvinnan räddade utan någon som skulle ut ur landet efter avtjänad straff eller som höll sig gömd på grund av det. Någon som ville ha en förmån. Man levde sina liv isär, kanske försvann han, men vid graviditet med någon annan blev maken ju barnafadern. Och han bestred inte det. Ett barn, anknytning i Sverige, ingen utvisning. Allt är inte kärlek fast det ser ut så. En del är kall beräkning.

Godhet kostar, kanske inte nu men senare. Det kommer alltid en tid då räkningen trillar in av ett felsteg.

En gång friade en man till mig på ett mindre romantisk ställe: tvättstugan. Jag kände inte honom.

Jag var i tvättstugan och tilltalades av en utländsk man. Detta var ganska länge sedan då vem som helst kunde komma in i tvättstugan. Nu kommer man inte in annat än på sin bokade tid. Inga tvättstugefrierier av okända är möjliga längre. Han frågade på knagglig engelska om jag var gift. Jag tyckte att det var en konstig fråga men antog att hans religion hindrade honom att prata med gifta kvinnor. Jag var inte gift. Ville han ha hjälp med tvätt bokning?

Nej, han ville bli gift. Han var utvisningshotad men ett giftermål kunde rädda honom. Han erbjöd mig 50 000 kronor kontant för besväret. Han skulle ställa lite saker i min lägenhet och sedan skulle vi besöka polisen och myndigheter tillsammans och se förälskade ut. Vi behövde bara hitta en historia om vår kärlek. Han hade sådana på lager, inga problem. Sedan kunde vi skilja oss när han hade fått svensk medborgarskap eller i alla fall permanent uppehållstillstånd.

När jag inte svarade bredde han på att vi kunde ha en bröllopsfest, det vill kvinnor ha, en riktig…

Jag blev förbannad, avbröt och drev med honom.

50 000? Så billig är jag inte. Jag vill ha två miljoner, sa jag.

Han såg grubblande ut. Han kunde skrapa ihop 100 000 kronor. Och om han hittade arbete kunde han avbetala lite mer. Han var en optimist. Vad gör man inte för ett uppehållstillstånd?

Då talade jag för honom att det var bäst han försvann och inte kom till tvättstugan mer. Jag kunde tänka mig att prata med polisen.

Han gick snabbt ut och muttrade fula ord. De kunde han på svenska.

Jag funderade. Går dessa uppehållstillstånd sökande män på medelålders kvinnor även i tvättstugan? Ser vi så ensamma och medkännande ut? Dumma kanske? En arbetskamrat från psykiatrin sa att några kvinnor han mötte på mottagningen hade gift sig just av snällhet för att hindra en utvisning.  De trasslade till livet när giftermålet kraschade så fort uppehållstillståndet kom. Kärleken räckte kortvarigt till.

Är det bara fusk med giftermål över medborgargränser? Så klart inte. Men visst undrar jag hur en svensk kvinna offrar sin personliga frihet för något så flyktigt som en räddningsaktion för en person man vet väldigt lite om.

Skillnaden i tankesätt kan vara mycket olika bara mellan en finsk och en svensk, sydeuropé och svensk, hur blir det då mellan en muslimsk somalier till ex och svensk kvinna, vana att styra sitt liv ,vilka genomför en uppehållstillståndsäktenskap?

Kanske ligger det just där? Styra sitt liv eller ge någon annan person ansvaret över hur man skall leva av pur snällhet? Vara god?

Sedan kollapsar hälften av svenska äktenskap hur väl man än hade tänkt till. Av sambor skiljer sig ännu fler. Att leva tillsammans är en prövning, oavsett kärlek. Kanske just kärlek är den svagaste ingrediensen i ett förhållande?