Etikettarkiv: film

Vad uttrycker du med dina kläder?

Publicerat av

I filmen The Duchess säger Geogiana,  Duchess av Devonshire, som spelas av Keira Knightley, att kvinnor uttrycker sig med kläder medan män kan uttrycka sig med så många sätt. Hon får anpassa sig, 1700 talets kvinnor fick anpassa sig. Trycket från ens egen mor var lika tung som trycket från en make att finna sig i sin roll som anständig hustru och mor. Georgiana överskred reglerna men fick jämka hårt. Hon var en modedrottning men också den som påverkade i politik. Hennes senare släkting, prinsessan Diana överskred också det liv hon var avsedd att ha som hustru till en kronprins.

Är inte den tiden passerad? Har kvinnor inte både och? Eget liv och egna val och även själv valda kläder? Vem styr kvinnors liv och vem bestämmer deras kläder? Det beror nog på i vilket land du ställer frågan. Vita män, skriker feministerna. Jag tror tvärtom att feministerna begränsar sig själva med sitt eviga gnäll.

Vem klär du dig för är en bra fråga. Vad vill vi markera och uttrycka med våra kläder och vårt sätt att vara? Eller är det bara något vi täcker och värmer kroppen med? Kläder har faktiskt makt. Mode är en stor svensk exportindustri och omsätter 264 miljarder i året. Tänk om politiker klädde sig bara svenskt på statsbesök!  Kläder kan skicka betydande signaler till omvärlden. Som här när svenska ministrar besöker Iran:

Eller när First Lady Melania Trump besöker Saudiarabien:

Mode och ”rätt” klädstil har alltid funnits. Kläder av olika slag kan markera vår tillhörighet till en grupp eller arbetsplats. Även barn kan ha klädregler. När jag var i tonåren bars duffel och långbyxor av de tuffa tonåringarna. Inte jag. Den skolan jag gick i var ett flicklyceum. Vi hade klädkod och uppförandekod.

Enligt skolans regler var långbyxor förbjudna annat än på idrottsdagen. Flickor  skulle klä sig i kjol eller klänning. Make up var förbjudet. Inga höga klackar. Jag bröt mot det en gång och det gick ett sus i skolan. Vi hade uteidrott vart fjärde vecka och då fyra timmar i taget. På vintern fick vi ha långbyxor. Gymnastik, dans och idrott som gick att utöva inne räknades inte in i de timmarna. Då gällde blå gymnastikdräkt med volanger och några duschar fanns inte.

När det var riktigt kallt hade vi långbyxor under kjolen och skyndade ta av de så inga lärare såg försyndelsen.

Min mor såg ut som kvinnor brukade på den tiden. Till vardag när det var kallt hade hon en sjal knuten under hakan, gärna något blått och vitt. På söndagar hade hon en hatt. Jag tror inte att hon ens ägde långbyxor någonsin. Vid hennes död gick hennes klänningar – de var många, hon sparade allt – till de behövande i Ryssland, till den tidigare finska Karelen. Kvinnor slogs om hennes klänningar. Så modernt! Hm.

(Det området, Karelen; har helt missats av ryssarna annat än för militära ändamål.)

Jag har tänkt på mitt flicklyceums klädkod när jag ser de muslimska flickorna gå till skolan. Det ligger en skola nära mig där majoriteten är av invandrarursprung eller ganska så nyinkomna. De flesta är dock killar. Många av flickorna har sjalar, oftast svart. Några få är helt beslöjade, vissa tar av  sjalen när de kliver av bussen och den åker på igen under hemvägen. Jag blev lite förvånad när jag såg det några gånger. Ögontjäneri eller frihet?

Klädmodet kan visa kvinnans smak, arbete, pengar, frigörelse eller förslavning. Långa klänningar med korsetter lik tortyrredskap på 1800 talet är ett exempel av kläder som begränsade tillvaron. Det var den tiden. Så klart fattiga har alltid fått klä sig mer arbetsvänligt. Uniformer av olika typ ser man varstans, fast de inte kallas uniformer. Svarta lösa byxor och vit, ljus skjorta var kvinnornas klädsel i Vietnam när jag bodde där. Nu ser det mer västerländskt ut i bilder. Man ser också ens sociala ställning i kläder, även de muslimska kvinnornas. Dyra tyger mot billigt. Form i stället tygsjok. Diskreta dekorationer.

Afghanistan 70 tal

När man ser på bilder av iranska, egyptiska och afghanska kvinnor från tiden före islams övertagande av samhället bar många kvinnor västerländskt mode. Det är bekvämt, lämpligt för arbetsuppgifter i ”männens värld”. Men sedan spred islam sig. Jag undrar vad kvinnorna tänkte om förändringen? Plagg som burka gör kvinnan nästan oförmögen att röra på sig utan någons ledning. Vilket arbete kan man utföra klädd så? Med heltäckande klädsel är kvinnan en ägodel som inte skall betraktas av andra än ägaren.

Men i Sverige? Kvinnofrihetens land!

När jag såg den första kvinnan med heltäckande kläder tillsammans med sin manlige kostymklädde följeslagare på gatan i Stockholm länge sedan kändes det exotiskt. Ja, jag tänkte inte på religion eller kvinnoförtryck. Det var bara en besökare från annat land och annan kultur. Sedan blev de svarta slöjorna vardag i Sverige. Ibland är det fler med sjalar än oss utan på torget.  Då försvann det exotiska och byttes till förtryckande, sedan hotfullt. Varför känner vi så just för muslimer? För att vi börjar ängslas över hur islam brer ut sig?

Är det tvång  att vara beslöjad? Vad vet jag om det? Kan jag ställa den frågan? Muslimska kvinnor kanske väljer att bära  dessa plagg?

Den muslimska kvinnliga klädedräkten signalerar något vi inte vill ha. Religion. Tvång. Avvikelse. Krav. De är också opraktiska att arbeta i, jag vill inte att någons kläder blir ett hinder för egen försörjning. Hur var det med islams regler för kvinnors kläder? Om jag förstått rätt måste kvinnan klä sig anständigt så hon inte väcker männens lustar. Hm. Slöja eller inte? Det handlar om så mycket mer än ett plagg. Det handlar om ens position i samhället. Lika värd eller inte.

Afghanistan idag.

Hur känns det att vara instängd i en heltäckande klädsel, kanske så att man inte ser mer än ögonen av personen? Någon skribent kallade det ”walking prison”.  Hur känns det för barnen? Vad blir det för kontakt? Och tvärtom, hur känner sig kvinnor som visar sig i väldigt tajta och avslöjande kläder med mycket naken hud? Under sommaren var superkorta shorts populära och jag måste säga att de inte klädde alla. Men, måste man vara smal och snygg för att ha vissa kläder? Är det kanske behagligt att gömma sig under  en svart kåpa?

Man är den man uppfostrades till, den kulturen man anammade som barn. Det våra föräldrar och omgivningen har lärt oss. Även i kläder. Senare kan vi lägga in en protest. Eller bara genomgå en vald förändring. Att muslimsk klädedräkt tar över områden gör mig fundersam. Jag är rent av orolig när slöjorna åker på deras döttrar,  födda här, gått i skolan här och även små flickor i barnvagn kan ha en sjal, men inte för värmens skull. Islam sprider sig alldeles tydligt. De unga är till och mer mera radikala än de gamla. Sjalen ger en identitet och den identiteten är inte vårt, det vi kallar den svenska och europeiska kulturen.

Vi är en multikulturell värld där olika kulturer inte integrerar sig med varandra. Oavsett vad politikerna ropar.

Hur klär jag mig själv då? Det är nog Zuckerbergmodellen sedan jag slutade arbeta. Alltid samma sorts svarta eller mörkgråa  byxor och en svart tröja, kort- eller långärmad beroende på årstiden. Jag behöver inte tänka på kläder och vem skulle bry sig om hur jag klär mig? Äldre kvinnor är osynliga.  På den tiden jag än arbetade hade jag dräkt, svart oftast, blus eller tröja och högklackade skor. Jag har några andra kläder i garderoben, även mer färgglada vilka var presenter. Köper jag något själv är det en ny svart fleecetröja och ytterligare en svart T-shirt. Omodern jag? Alldeles säkert. Nej, tidlös kallas det väl?

Ett slags uniform det svarta också. Se dig omkring på gatan.

Min bästa vandring och lite råd för Ygeman och andra vandringssugna.

Publicerat av

Enligt  pressuppgifter skall Ygeman vandra på fjällen och begrunda sitt öde utan mobil. Låter bra. Han har köpt nya skor. Det sista var dumt. Man skall aldrig vandra med alldeles nya skor. Det är dock bara en liten dumhet i jämförelse ”jag hittade inget rum för att prata med Statsministern”.

Rumsbrist är ytterligare en orsak till att minska den stora Riksdagen och antalet ministrar. Jag tycker att ca 201 Riksdagsman räcker för Sveriges storlek. Då finns det rum över. Kanske kan man märka ett isolerat rum för samtal om speciella katastrofer?

Även i Kommuner finns det säkert folk som inte hittar rum för att meddela allvarliga saker till varandra.

Höststädning? Vårstädning är för sent. Men Ygeman gör klokt i att vandra. Att gå rensar tankarna. Naturen helar. Man kommer hem som bättre och piggare varelse. Lycka till, ta med plåster.

Kan man inte fly till skogen  och fjällen kan man läsa om de vilka lyckats tillbringa en tid i ödemarken.

Bra böcker är till exempel  ”Walden” av Henry David Thoreau och  ”Kesä autiomaassa” av Edward Abbey, finns på engelska ”Desert Solitaire”.

Eller se en film femtielfte gången.

Min absoluta favoritfilm är ”Into the Wild”. Jag hoppas kunna vandra en gång till långt och länge i naturen, fast inte så illa planerat som Christopher McCandless i filmen efter boken av Jon Krakauer. Han dog av giftig växt när han höll på att dö av svält.

I år blir det bara en kort vandring med ett barnbarn. Jag får hushålla med de dagar jag får med plats för gubben i något boende.

Jag har kört med metoden ”först vandrar du med mig på fjällen – sedan får du åka utomlands till en valfri plats i Europa”. Barnen har gått med på det. Det är roligt att göra något med ett barn i taget. Den flickan som nu skall vandra fick dock resa till Venedig före. Man vet aldrig vilken dag man trillar av pinn och då blir det varken vandring eller resa.

Vandringar med barnbarnen står i en klass för sig. De har varit fem dagar  på Kungsleden från Hemavan med tält. Jag hoppas att någon av dem får mer intresse att vistas i naturen när de är vuxna. Många barn har tillbringat mer tid på Mc Donalds eller med något spel på Internet än i närmaste skogen. ”Naturen är överskattad, vad ska barn med den till” skrev en kommentator en gång. Hm, den personen måste ha levt i ett mörkt källare.

Men, vad har varit min bästa vandring? Jag försöker tänka efter men det blir spridda stunder då naturen slog knock out på en. En gång gick gubben och jag från Hellemobotn till Sarek och slutade vid Virihaure i Padjelanta. Det var en härlig vandring. Eller Nordkalottleden ensam, den 80 mil långa genom Norge, Finland, Sverige. Korsa Island till fots, det var absolut magiskt. Kilimanjaro! Alperna. Varje vandring ger något om inte annat så motion och vila från civilisationen.

Om du nu ska vandra köp inte skor i sista minuten utan ”gå in” de. Räkna inte att telefonen fungerar, kanske Telia om du har tur. Vissa stugor har radio. Glöm inte de tre K: n oavsett vart du går. Klocka, karta, kompass. Klockan får dig att bedöma tiden så du inte hamnar i mörker eller inte hinner till nästa stuga. Kompass om du nu skulle lyckas gå galet. Karta är både roligt att studera och som hjälpreda. Och glöm inte plåster. Jag vet inte hur mycket plåster jag har delat ut under åren.  Att ha extra mat med sig är också klokt. Ha vatten i flaskan, det är inte jokkar överallt. Varm tröja, mössa och vantar som reserv även på sommaren. Extra strumpor. Tomma plastpåsar att ha ovan strumpor om skorna blir blöta. Det är skit att vara blöt i fötterna.

Räkna alltid med regn och tidsförluster. Planera inte så snålt att du måste jäkta. Jag har sett folk springa för att de ska hinna med sista båten och sedan bussen och flyget. Dagen efter satt de på stranden och svor. Skall du vara ute fem dagar räkna med sju. Det kan bli dåligt väder eller bara så fint att man vill stanna extra på ett ställe.

Är du novis gå märkta leder. Där det är stugor på jämna mellanrum, även om du går med tält. Sarekäventyr kan ta slut fort om du är ovan. Förra gången träffade jag ett gäng som undrade om det var några vad åt de hållet i Sarek de skulle gå. Det första hade nästan dränk dem. När jag svarade fem varav fyra svåra som en sexa på femgradig skala. Det var inte bara min bedömning utan de starka grabbarnas jag passerade. Jag fick vänta till morgonen vid ett av dessa, kom inte över. Då började två av dem att gråta och de vände. Det är skit att vada när det forsar högt och man ser inte botten och har skippat vandringsstaven. Man kan ju ha bara en stav i reserv som man kastar till varandra.

Vissa år är det mycket vatten och vad kan inte undvikas. Andra år är forsarna som stenöken att hoppa över.

På märkta leder finns i regel broar. Sen kan ju broarna vara borta de med. Tro inte att alla lagas på en gång efter vårfloden. Då är det väldigt knivigt.

Den mest populära sträckan är från Abisko till Kebnekaise fjällstation och sedan till Nikkaluokta. På den sträckan finns inga problem. Inte i Padjelanta heller.

Jag rekommenderar varmt Padjelanta. Rösad, stugor, vackert och riktig vildmarkskänsla med Sarek åt ena hållet och stora sjöar för andra och sedan fjällskog. Orkar man inte gå det hela kan man ta helikoptern tillbaka från mitten. Välj i så fall att gå den övre delen med start i Ritsem och helikopter till Kvikkjokk.

Hemavan är inte så tokigt heller. Syterskalet är en mäktig dal. Det räcker för ett barn att få vildmarkskänsla. Kanske även för dig?

Bilder uppifrån:

Virihaure, Sarek nordtopp, Island Laugavegur , Mollisforss Norge  Nordkalottled, Padjelanta mot Sarek.

OBS svensk stavning på svenska platser!

Prata med Aliens och andra.

Publicerat av
ngc3603_hubble_960

När världen känns galen och urspårad och människorna gör inte som man själv vill kan det kännas bra att försvinna ut till rymden.

Vissa lovade ju att flytta eller till och med lämna planeten om Trump vinner. Cher, en Hillary Clinton anhängare, sa “I’m gonna have to leave the planet” om Trump intar Vita Huset. Vi får se när det sker. Hm. Jag tror att hon får nöja sig att titta upp på himlen. Eller gå till NASA sidan http://apod.nasa.gov/apod/archivepix.html och beundra rymden i bilder.

Varje dag har sidan en ny bild från rymden eller astronaut/rymdforskning. Rymdbilder är så magiska! Något att meditera över.

Man får lite perspektiv över hur små och obetydliga vi är. Man kan fundera om det finns intelligent liv någonstans. Intelligent alltså, varelser som inte för krig, protesterar genom att demolera något, bränner bilar och hus, skiter ner eller på något annat idiotiskt sätt raserar vår livsmiljö. Hur skulle Aliens se ut? Hur skulle deras planet se ut?

Andra alternativ vore förstås att Aliens kommer hit av nyfikenhet eller att de har raserat sin egen miljö och söker en ny planet. Det finns inte så mycket att hämta här. Vi har redan uppenbara problem att hålla ihop vår värld.

Hur skulle utomjordingar betrakta oss? Som bakterier, blivande slavar, inget att behålla? Vänner?

Vi lyssnar på eventuella budskap från rymden och studerar främmande galaxer genom teleskop, men varje dag inser vetenskapen hur lite vi vet.

Desto mer man vet, desto mer finns kvar och desto mindre förstår vi.

arrival

I filmvärlden är dock allt möjligt. Hur många gånger har mänskligheten kämpat mot elaka utomjordingar? De är alltid mer tekniskt utvecklade än vi eftersom de har kunnat förflytta sig hit. Någon smart jordperson brukar lösa problemet sedan. Den senaste filmen heter ”Arrival”, där språkvetare anlitas för att förstå utomjordingarna. Hur går det ? Vet inte, premiär i december. http://www.imdb.com/title/tt2543164/

Det är faktiskt en intressant fråga. Hur förstår vi varandra? Att prata med en svensk Clintonanhängare som är arg är nästan som att prata med en utomjording. Om Aliens vore på riktigt och de vill kommunicera? Hur kan vi prata med dem när vi har så svårt att resonera med någon av annan åsikt?

Är vi bara Aliens mot varandra? Det är en aktuell och bra fråga.

Men rymden är vacker. Känn bara på namnen vi gett åt alla planeter, stjärnor stjärnkonstellationer, galaxer, nebulor eller bara svarta hål.

Heart Nebula, Triangulum Galaxy, The Prawn Nebula, Cat Aye, Starburst Galaxy messier 94…eller bara enkla kombinationer som NGC 3603.

Deprimerade tankar om demens och livet.

Publicerat av
wallander

”Livet är så jävla kort”, säger Kurt Wallander i filmen ”Sorgfågeln” när han fått diagnosen Alzheimer. Jag tittade på filmen enbart för att se hur de handskades med hans diagnos. Svenska deckare hör inte annars till mina favoriter.

Kanske ville jag se den filmen för att känna igen någonting? Hur andra – dock bara fiktiva figurer i en film – anpassar sig, inser att personen de känner blir aldrig sig lik. En förändring är på väg och tiden kan inte backas tillbaka. Hur tar personen själv sin diagnos? Wallander förnekar först och ljuger för sin omgivning. Men eftersom det är en film slutar det med lite gulle gull och en stunds harmoni.

På anhörigdagen visades också en film och det var närapå soligt om den Alzheimersjuke maken ändå till slutet då döden kom. Så oändligt tålamod med den demente! Så fina stunder vid havet! Allt fungerade så bra. Noll realitet.

De anhöriga på mötet var kvinnor som tog hand om sina män och flera av dem var i hög ålder. Livets tragik var så uppenbar. De tittade på filmen och grät. Jag vet inte om de grät for sorgen i berättelsen eller för sin egen situation? Jag blev bara deprimerad. Så änglalik kan jag aldrig vara. Demens är inte vackert även om den demente kan vara det.

Jag känner ytligt en äldre ensam person som bor nära mig och som har förändrats den senaste tiden. Samma meningar återkommer, ibland efter varandra. Jag undrar om någon ser det, om någon hjälper till så vardagen inte blir kaos. Det är svårt att truga hjälp till en knapp bekant som än tror sig klara allt. Jag frågar om hon har hemtjänst men får inget svar.

Den som blir dement kan sakna insikt i sin demens. Man förstår inte hur mycket sjukdomen inverkar på livet, annat än i alltmer sällsynta korta stunder. Det kanske är skonsammast så? Att bli dement slutar inte i harmoni. Det blir sämre hela tiden eller snabbt som ett steg på en nedgående trappa.

Här hemma har vi klivit ner ett stort trappsteg i demensutveckling. Det skedde hastigt. När jag kom tillbaka hem från min Grönlandsresa såg jag direkt att livet för sambon hade förändrats till det sämre under tiden i det tillfälliga boendet. Det var som ett smäll. Det dåliga samvetet angrep mig genast.

Livet krymper. Orden försvinner. Orken dalar. Hjälpbehovet ökar. Oredan tar över det som än var verkligt.  Han ser inte ut att lida annat än någon stund då han klagar över sig själv, men det är glömt i nästa minut. Men jag vet inte hur känslan är inuti honom. Det finns inga svar till den frågan.

012-7

Jag har nu, efter fem år, ställt mig en fråga: hur länge? Det handlar om två frågor. Den ena gäller honom. Den andra om mitt liv, det som är kvar.

Livet är kort även om vi ofta tror att tiden är oändlig. Vi båda arbetade och sköt upp en del saker vi verkligen ville göra. Speciellt jag var en duktig i uppskjutande. Jag antog att det fanns gott om tid. Jag valde att låta bli och trodde det kunde jag göra sedan, någon gång…Och plötsligt drabbade demens min sambo. Allt det vi planerade har nu liksom frusit inne, men även det jag själv ville  göra.

Tiden var inte oändlig. Eller har jag utnyttjat tiden illa? Jag tror faktiskt att vi använder tiden ineffektivt. Det är så många saker som drar och kräver uppmärksamhet. När man blir gammal blir tiden ändlig. Vågen har liksom tippat över.

Finns morgondagen? Ingen kan svara på den frågan. Hur använder du din tid är däremot en bra fråga.