I TV pågår fotbolls EM som hålls i Frankrike. Jag är inte någon fotbollsfantast. Men jag såg en film där en fotbollsmatch gjorde oförglömligt intryck.
Den spelades utan boll.
Varför?
Den Mauretanienfödde regissören Abderrahmane Sissakos Oscarsnominerade film ”Timbuktu” utspelar sig 2012 under den militanta islamistiska gruppen Ansar Dines ockupation av den urgamla västafrikanska staden Timbuktu. Kanske kommer du ihåg hur de hackade sönder oersättlig världsarv och demolerade bibliotek, inte på film utan på riktigt.
Filmens jihadister kommer till en by i öken och livet förändras. Människorna lider, maktlösa, av jihadisternas terror och regler. Musik, skratt, cigaretter, sitta utanför huset och prata med grannar, bara händer hos kvinnor och så fotboll är förbjudet. Alla de ingredienser vi nu mera är bekanta med på grund av olika terrorgrupper i massmedia.
Men när jihadisterna kommer till moskén och får de motsägelse av imamen, för han tänker. Imamen ägnar sig åt kampen med sig själv för att vara en god muslim med bra moral. Han har ingen plats för Ansar Dines jihad. De får gå men terrorn fortsätter.
Det sker rättegångar, avrättningar, stening till döds. Men jihadisterna har svårt med sin roll, de bryter mot sina egna regler, härjar runt i sina bilar och finner inga ord när de ska filma sina budskap.
De är beklagansvärda. Men de har makten.
Fotbollsspelet i filmen är makalöst. Se den när du har tröttnat på EM matcher.
Minns ni asteroiden 2012 DA som föll 15/2 2013 i Tjeljabinsk, Ryssland, faktiskt lite oväntat. Den for över Malmö men föll på obebyggt område, dock krossades fönstren i närliggande stad och många blev skadade. Det var bara tur att skadorna var främst materiella.
En ny asteroid skall passera jorden alldeles nu. Asteroid 2013 TX68 beräknas passera den 8 mars och på betryggande avstånd från oss. Den är ca 30-45 meter bred. Om du har ett teleskop och det är klart kan du kanske se den fara förbi oss. Om inte, finns det en del undergångsfilmer att se medan vi väntar på om beräkningarna stämmer.
Melancholia som beskriver människors reaktioner innan en främmande planet kolliderar med jorden.
Lars von Trier film med Kirsten Dunst i huvudrollen. Filmen är så vacker, även undergången är magiskt. Men främst handlar det om förhållanden mellan människor, vem är stark när slutet kommer kan överraska oss. Absolut sevärd!.
Armageddon med Bruce Willis. Ni minns hans osannolika borrargäng och han offrar sig förstås och räddar världen. http://www.imdb.com/title/tt0120591/
Deep Impact är en halvdan film om en kometkollision med jorden men med ganska trolig scenario om hur politiker skulle välja vilka ska dö och vilka är värda att leva. Med Morgan Freeman och ingen hjälte som kan rädda alla.
Jag kom också att tänka på filmen Contagion fast den handlar inte om yttre hot utan är en berättelse om hur virus sprider sig och hur tacklar vi det. Vad händer med ett samhälle när det mesta slutar att fungera? Det skulle ju kunna vara liknande scenario med värre asteroidkollision. Vad mörklägger Myndigheterna? Hur sprids ryktena per Internet? När efterfrågan på mat och eventuella mediciner inte räcker, blir det kravaller på gatorna? Vi är inte fria från sjukdomar och har inte vaccin för allt har ebola och nu zikavirus bevisat. Mycket sevärd!
Det sistnämnda, kaoset, har faktiskt hänt i liten skala när folk köade till vaccination mot svininfluensan 2009. Det var slagsmål i kön nära mig. Vissa ansåg sig vara viktigare än andra. Polis tillkallades. När vaccinet tog slut fick personalen fly genom en bakdörr. Några försökte ta sig in. Efteråt svartmålade man på regeringen på grund av kostnad och biverkningar. Då ville en stor del av folket vaccinera sig. Efteråt var det Regeringens fel att några få fick svåra biverkningar och att man beställt vaccin så det kunde räcka för hela folket.
Vad kan vi göra om en stor bumling verkligen hotar oss? Bruce Willis? Hur bär vi oss åt vid katastrofer är en intressant fråga men svaren är kanske inte så upplyftande?
Hur långt skulle du orka i vildmarken på vintern utan någonting? Ingen bug out bag med. Jag har sett en riktig överlevnadsfilm, en berättelse om Hugh Glass, nu i form av en film av Alejandro G. Iñárritu och med Leonardo DiCaprio i huvudrollen.
The Revenant är en oerhört fysisk film, ingenting för dem som ser på Hollywoodfruar eller andra struntserier, där kläder och smink spelar huvudrollen eller för dem som gillar romantiska filmer med vackra kläder. Det här är realism med råbarkade skitiga karlar. Det är sorgsna glimtar om raserade indiansamhällen. Våld. Det är en film om det hårda livet i vildmarken, något för varje prepper att studera.
Huvudpersonen Glass, spelad av Leonardo DiCaprio, plågas genom filmen med björnattack, kroppen sönderriven, levande begravd, forsränning fast utan kanot, benen som inte bär, kyla, hunger, hot från indianer, oändlig släpande framåt i en natur så andlöst vacker men garanterat slitsam. Det är nästan plågsamt för tittaren. Det är ett mästerverk. Fotot ar mästerligt. Varje ruta är av hög klass och tar andan ur en.
Alejandro G. Iñárritugör bra om inte lysande filmer, värda att se, som ”21gram” , ” Babel”, ”Biutiful”, förra årets Oscar vinnare för bästa film ”Birdman” och nu ”The Revenant”. Birdman häpnade man över, har du inte sett den än har du något makalöst att vänta. Revenant är en storartad berättelse om lidande eller hämnd men också om kampen mellan indianer och vita. En antydan om kampens slut finns i flertal bilder. Kanske närapå poetiskt i sista rutorna. Slutscenen är makalös.
Det finns massor av recensioner och de flesta är enhälliga på 4 någonting. Jag ger en femma. Snart borde Leonardo DiCapriofå sin första Oscar, tidigare nominerad men någon annan bättre? knep alltid guldgubben. Bäst minns jag ”Gilbert Grape” då hans rollfigur Arnie Grape var genial och så trovärdig att man glömde bort det var bara spel.
Michael Punke är författare till historien om Hugh Glass: The Revenant: A Novel of Revenge, publicerad 2002. Storyn finns också på:
Uppdatering 29/2: Leonardo DiCaprio vann Oscar för bästa manliga huvudroll, Alejandro G. Iñárritu bästa regi samt Emmanuel Lubezki för bästa foto.
Den 27 januari 1945 befriades fångarna på Auschwitz, ett av nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Förintelsens minnesdag instiftades av den svenska regeringen och uppmärksammas varje år sedan 1999. 2005 deklarerade FN dagen som en internationell minnesdag över förintelsens offer.
Lämplig film att se just nu omkring Förintelsens minnesdag är ”Mannen som räddade Paris”. Intressant, informativ och sevärd, dessutom suveränt skådespel.
Den svenske generalkonsuln Raoul Nordling (1882-1962) lyckas övertala den tyske kommendanten i Paris General Dietrich von Choltitz (1894-1966), att inte förstöra Paris enligt Hitlers order 1944. Nordling är lite uppmärksammad trots att han räddade Paris och dess befolkning från att sprängas sönder, strax innan de Allierade nådde Paris. Staden var redan minerad, ingenting skulle lämnas kvar. Nordling använde en hemlig tunnel för att nå tyska högkvarteret. Han övertalade Cholitz att inte ge order för sprängningen genom vältalighet och löfte om hjälp.
Jag skrev i ett tidigare inlägg om Heidi, ett av andra världskrigets offer. Lägger ut det igen, det är vittnesmål om en tid som inte borde återkomma. Medan förintelsen är ihågkommen pratar man sällan om kommunismens offer. Vår egen tids systematiska mördande av kristna och oliktänkande i Mellanöstern pågår dagligen, medan vi tar hand om offren, anhängarna och kanske till och med bödlarna utan urskillning.
Så till Heidi: Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.
Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.
På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss. – Du har också varit med i ett krig, sa jag. Hon nickade. – Berätta. Jag lyssnar. Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport. Hon var fjorton år gammal.
Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske Ihr werdet mir verzeihen Ihr müßt’ es halt versteh’n Es lockt mich stets von neuem Ich find’ es so schön Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden.
Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek. ”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.
Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar. Husen hade bränts eller övertagits av andra.
Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.
Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning. – Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar. Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med. – Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma. – Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien. – Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde. Du är utan delaktighet och skuld. Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne. – Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med. Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand. – Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.
Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.
