Usel start för det nya året.

Det här året börjar inte bra. Ett plan på väg till Ukrainas huvudstad Kiev, sköts ner strax efter lyft av iransk militär på Teherans flygplats 10 januari. Alla 167 passagerare dog. Spänningen mellan Iran och USA steg.

Vulkanutbrott på Filippinerna, jordbävningar i Turkiet och Costa Rica,  de nu mera vanliga sprängningarna, rånen och skjutningarna i Sverige och sedan elak virus från Kina som sprider sig över världen.

En glädjande händelse finns dock i Sverige – så länge. Budgetomröstningen i Riksdagen där oppositionen med M, KD, SD och V tillsammans enades mot MPs friår (att betala folk för att inte arbeta) med mera och lösgjorde ytterligare medel för de krisande Kommunerna i landets ändringsbudget. Så fungerar demokrati oavsett var Aftonbladet ylar om. All makt utgår från folket genom Riksdagen även om det ofta brukar halta genom ren mobbning.

Nu till årets elände som lär bli långdraget.

Minns ni svininfluensan med start i april 2009? Folk stod i långa köer för vaccin. I kön till en vårdcentral nära mig slogs några för de ansåg sig ha rätt att gå förbi. De var så viktiga personer. Polis tillkallades för att få lugn i  kön. Den växte till hundra meter. Och sedan tog vaccinet slut på VC. Kaos. Det blev dock vaccin över totalt och då klagade folk att Regeringen hade slösat pengar för onödigt vaccin.

Jag tänkte på svininfluensan när jag såg bilder från Kina. Enorm trängsel på sjukhus. Vore det inte klokare att stanna hemma? Det finns inget mot virus än så länge, bara de vanliga smärtstillande. Men den här är elak variant som angriper lungorna och då kan uppstå behov av respirator i värsta fall.

När epidemier avtar finns föga intresse att utveckla ett vaccin. Som i fallet sars. Det är dyrt. Vem ska betala? Det finns inte heller beredskap för en stor epidemi i Sverige – kanske ingenstans – när den dagliga sjukvården går redan på knäna.

Så, ett nytt coronavirus, 19-nCoV, härjar i världen, med början i Wuhan och omkring, en kinesisk stad med över 11 miljoner invånare. Systerstad med Borlänge. Det sägs ha startat på en fiskmarknad där man också sålde vilda djur som ormar och fladdermöss. Försäljning av de vilda djuren är nu förbjudet.

I Wuhan byggs ett nytt sjukhus snabbt, det måste bli en typ hangar. Flygplatser i flera länder kontrollerar om människor har feber vilket inte hjälper till så mycket. Man kan ju vara smittad men inte speciellt sjuk än. Sevärdheter stängs i Kina, även Mc Donalds och Ikea. Trängseln på den kinesiska muren anses också sprida risken och är stängt.

Det officiella firandet av nytt år, råttans år, blev  inställt på flera platser som Peking, Hongkong… Det kinesiska nyåret är den viktigaste helgen i Kina och många reser då hem. Det är då man har sin årliga semester. Nyåret kan vara det enda tillfälle man träffar sina anhöriga eller ens sina barn. Många föräldrar arbetar i storstäderna och barnen tas hand om av far – morföräldrar. Jag minns när vädret gjorde resandet omöjlig ett år och folk grät öppet när tåg var inställda. Flera fick vänta till nästa år för att träffa sina anhöriga. Det finns föga flexibilitet i det kinesiska arbetslivet.

En epidemi påverkar inte bara de sjuka, sjukvården och daglig liv utan arbete, ekonomin och börsen samt Kinas position i Världen. Det är tveksamt om Kina uppger rätta siffror över utbrottet.. Låter för få när stora områden, flera städer läggs i karantän av det. Trafiken står. Man stänger in och utvägar.

Fallen måste vara fler smittade än det sägs?

Från Daily Mail det officiella läget igår.

Kanske därför visar Kina så genomgripande åtgärder? Över 50 miljoner människor befinner sig nu innanför karantärsområdet i Kina. Att stänga in fria människor som inte har begått brott är en radikal åtgärd av rädsla och försök till kontroll. Kommer det att hjälpa? Hur försörjs människorna på de områdena?  

Det är lätt att smittan sprider sig när städerna är så tätbefolkade. Och i vår öppna värld sker överföringar av sjukdomar snabbt. Flyget och trafiken för smittan vidare. Tänk om siffran fördubblas varje dag. 2,4,8,16….. om 20 dagar vore det över 250 000. Nej, så pessimistiska ska vi inte vara.

Dags att bunkra lite mat och se en film om virusutbrott som är väldigt trovärdig i sättet hur spridningen börjar och sker och hur det oförutsedda lamslå världen. Ett större utbrott av någonting klarar inte vår svenska sjukvård av när de inte ens fixar dagens behov. Blir  du lindrigt sjuk får du sköta dig hemma. Bäst så?

Filmen Contagion är en spelfilm inte dokumentär.

Folkhälsoinstitutet meddelar: Utifrån nuvarande kunskap bedömer vi inte att det här viruset har pandemipotential. Det verkar i nuläget inte vara tillräckligt smittsamt för det. Om det hade haft potential att ge en pandemi skulle vi sannolikt redan ha sett mycket mer smittspridning även utanför Kina.

Att välja liv.

En del film denna vecka eftersom jag är förkyld och förmodligen tog i för mycket i Gym så axeln skriker. Inget nytt. Den axeln har varit pajad sedan ungdomen när jag bar ut tidningar på natten. Några dagar i stillhet så är det bra igen.

Jag såg en film om demens, kärlek och död, ”The Vacation of our Lives”. Den beskrev den demente på rätt sätt. Inga försköningar om vi borträknar att mannen, den demente, kör bil. Jag ställde bilen omedelbart när sambon blev sjuk. Själv är jag usel förare, jag kan inte drabba någon med det.

Jag har alltid gillat Ronald Sutherland som spelar den demente mannen John. Han är suverän. Sättet att gå, blicken, talet, minnesluckorna, hans gamla jag som glimtar fram, liv och minnen från länge sedan medan nutiden ramlar bort, inkontinens… Hans frus, Ella, spelad av Helen Mirren, otålighet som poppar upp och ömhet hon möter hans förvirring med. Barn som styr ens liv. De som vet hur man bör göra när man är gammal och – enligt dem – utan förstånd.

Hur ser du på dina gamla anhörigas nya val i livet?

På något sätt är det är plågsamt att se en film som handlar om livet med demens. Minnesbilder, sorg… Jag kände så igen, inte mig utan oss när det än varade.

Filmen  ”The Vacation of our Lives” var en påminnelse, en så igenkännbar påminnelse. Det var som att se en del av mitt eget liv.  Sambos förlorade minne som jag tampades med. Hans rädsla för den obegripliga förändringen. De fåtaliga stunder, kanske bara en minut då han var klar med ord av betydelse för mig.

Så här efteråt när jag inte kan såra honom genom att säga livet var jävligt kan jag erkänna att de två sista åren av sju var mer eller mindre på förlustsidan för mig personligen. Kanske överdriver jag eftersom jag gjorde en vandring på Grönland de åren. Räcker en vandring för att hålla en i liv? Bra fråga. Hur var det för honom kan jag inte veta. Ändå fortsatte jag att ta hand om honom eftersom han mådde så illa av att vara borta i något boende, även om det var bara en vecka eller två. Jag skulle kunna skriva recensioner om åtta ställen och bara ett av dem var med beröm godkänt.

Som någon kommentator skrev: i fängelse har man rättigheter, det har man inte i ett äldreboende.

Så, det var svårt att välja om jag skulle försaka mitt liv eller skuffa ut honom någon annanstans. Jag visste ju inte valets innehåll. Den som är i början av demensresan är väldigt annorlunda än den som befinner sig på slutfasen. Dock är bundenheten ofta detsamma. Du lämnar inte en person som inte kan reda sig själv ensam.

Tro inte att de dementa blir underhållna och omhändertagna på ett boende. Det är bara den primära omsorgen som sker. Mat, medicin, sova, en dusch. När jag arbetade extra i ett demensboende fanns där en man vars fru kom varje dag. Hon insåg att vi som arbetade där hann inte med. Han hade blivit för tung att klara av hemma. Alzheimer gör ofta kroppen otymplig, den följer liksom inte med när man försöker få till stånd en förflyttning eller sådant. Jag försökte ta mig tid för att lugna henne. Hon vågade inte vara borta en dag för hon trodde att ingen hann mata honom. Så sant.

Tro inte att boenden tar sig vanligen an anhöriga, de är ofta bara på vägen och kverulanter som någon sa till mig när jag undrade varför sambon inte hade fått duscha. När min sambo dog fanns det en vikarie som försökte underlätta döden för mig men jag var för förbannad på sättet de hade behandlat honom att det var förgäves.

Jag tänkte på det paret jag mötte i boendet nu när jag såg på filmen. De är döda sen länge. Men de hade ett långt liv tillsammans. Inga barn. Vi var inte välsignade, sa hon. De hade gift sig när hon fyllde 18 efter en sommarförälskelse. Hennes rika föräldrar var mot. Han var inte fin nog. Men de gav efter för hennes tårar.

Jag började med tårar och slutar så med, men mellanrummet har varit ren kärlek, sa hon.

“The Vacation of our Lives” är en film för den som har en dement anhörig och även för den vars dagar är utmätta på grund av cancer och för barn som alltid vet bäst hur deras gamla föräldrar ska ha det. Ingen film man aldrig glömmer, inte den klass som skakar en men  en vacker hyllning till livet, kärleken och döden.

Democracy Dies in Darkness

Hur ser du på den statsunderstödda median? Litar du på att Pressen och SVT förmedlar sanningen eller i alla fall inte omformulerar, vinklar eller utelämnar så bilden blir helt annan? Läser du hellre fria medier, de som inte får betalt av Staten utan önskar att läsare bidrar till deras jobb? Swishoror alltså, som en statsunderstödd begåvning sa, en statspresshora alltså? En som diar skattepengar.

Är yttrandefrihet hotad i Sverige? Nog känns det så. Median märker ord, åsiktskorridoren är verklig och hatobjekt skändas oavsett vad de gör. Det känns som en uppfostringsagenda. Vi skall vara en vänstervriden feministisk publik och bara svälja.

Igår delades Guldbaggar ut till det bästa av svensk film. Jag gav upp tittandet efter 7 minuter. Ingen förlust. Jag hade ju inte sett en svensk film förra året om man inte räknar någon gammal Bergman på DVD men jag delar inte ut varken priser eller pengar. Den personen – kulturministern – som ytterst ansvarar för utdelandet av filmstöd, skattepengar alltså, hade inte heller sett en enda av filmerna. Läser hon tidningar, undrar jag. Eller skribenter på Internet?

Hur går hennes tankar om kultur och yttrandefrihet?

I juni 1971 tog USA:s stora tidningar ställning för yttrandefrihet och rapporterade om de läckta Pentagon Papers. Jag såg filmen ”The Post” häromdagen. Det beskrev Washington Posts dilemma i att  berätta sanningen trots risken för åtal och misslyckad börsnotering med fara för konkurs som följ. Eller,  välja att tiga och stryka Regeringen och president Richard Nixon samt föregående  Lyndon B. Johnson medhårs genom att undanhålla det man vet. New York Times gjorde en första publicering av Pentagon Papers och Post följe efter med mera material. Lokala tidningarna gjorde likaså. Skandalen var ett faktum.

”The Post” en Spielberg film med ‎Meryl Streep som Posts ägare Katharine Graham och ‎Tom Hanks som chefredaktör Ben Bradlee handlar om att vara en riktig journalist och rent av att tjäna sina läsare, kanske sitt land också och definitivt yttrandefrihet.  De publicerade läckta dokument om mörkläggning av fakta från USA:s Regering under Vietnamkriget, lögner till Kongressen och påståenden att kriget gick bra fast motsatsen var känt sedan länge. Ägaren Katharine Graham tog beslut mot juristernas råd trots risken att krascha i kommande börsnotering.

Den juridiska frågan avgjordes sedan av USAs högsta domstol till de båda tidningsföretagens fördel. Domen är ett av de för yttrandefriheten viktigaste HD-besluten i USAs historia. HD-domen försvarar publiceringsbeslutet.

I domslutet skrev domare Justice Stewart: ”..the only effective restraint upon executive policy and power in [these two areas] may lie in an enlightened citizenry – in an informed and critical public opinion which alone can here protect the values of democratic government”.

Pressen ska tjäna de som styrs, inte de styrande. Vad fick du veta från din swishhora idag som den statsunderstödda pressen inte publicerade?

”Democracy Dies in Darkness” är mottot för The Washington Post.

Finns hur mycket som helst på nätet om Pentagonpappren. Det är bara att söka.

Press stöd i Sverige:

Distributionsstöd avseende år 2018: 38 996 286 kr

Preliminärt driftsstöd för år 2020: 495 198 800 kr

Innovations och utvecklingsstöd år 2019: 35 637 836 kr

Siffrorna från Mediestödsnämnden idag. Vi borde få väldigt mycket kvalitetsjournalistik för de pengarna.

Then shoot Me – om muren och Östberlin

Många besökare har hållit tal på Brandenburg torg med syftet att prata om frihet, alltså om muren som skilje Östberlin från Västberlin. 12 juni 1987 var det dags för USAs president Reagan. ”Mister Gorbatjov, tear down this wall”  sade  Ronald Reagan. Det tog dock ytterligare över två år innan folket hade fått nog och använde till och med hackor på båda sidorna.

1977 i januari stod jag med min familj på Östberlinsidan av Brandenburg Torg och tittade på avspärrningen. Efteråt försökte vi sätta oss i ett fik, dricka något och förklara för barnen mer om historien bakom. Men caféet serverade oss inte. Det var bara en kuliss, de hade ingenting, alla fall inte den dagen. Folk var placerade att låtsasarbeta där.
På hotellet vi bodde en natt fanns mat men bara någon typ smaklös dagens rätt och bröd i tjocka skivor. Man kunde inte välja något.

På flygplatsen bevakades vi med beväpnade vakter. När jag rörde mig utanför den osynliga gränsen tryckte en vakt geväret nästan i magen på mig. ”Skjut då,” sa jag och blängde på honom bäst jag kunde. Han backade.

Besöket var dock historiskt och en lektion om socialistdrömmar.  Många unga är även idag drabbade av luftslottet socialism, även kommunism, hur man nu skiljer dem år. ”Allt-gratis-folket”. Historien talar inte till dem. Sedan blir de flesta vuxna, men inte alla. Man börjar arbeta och inser hur ekonomin hänger ihop, oavsett problem den är behäftad med. Det finns inga gratis luncher annat än i soppkök.

Så, från 13 augusti 1961 till 9 november 1989 åtskilde en mur Väst- och Östberlin. Mellan 1949 och 1961 hade 2,7 miljoner människor flytt över gränsen till Västberlin. Så, vad gör man för att hindra folk att ta sig ut? Man bygger en mur. DDR kallade Berlinmuren för en ”anti-fascistisk skyddsmur”, som enligt statens propaganda var nödvändig som ett skydd mot de västtyska kapitalisternas aggression och försök att invadera och ta över Östberlin. Ett annat argument var att gränserna skulle stängas för att hindra spioner från väst ta sig in i landet.

De kommunistiska förklaringarna är alltid anpassade till makten, inte till folket.

Efter murbygget lyckades få fly. Flyktförsöken upphörde dock aldrig helt. Omkring 5 000 personer rymde lyckosamt till väst efter 1961 och av dessa var 574 gränsvakter. Metoderna kunde vara som i film, t ex att försöka flyga med en ballong över muren. Siffror för antalet dödsoffer vid flyktförsök varierar beroende på källor. 136 dödsoffer finns dokumenterade i form av en verifierad lista med namn och datum. De är säker många fler.

Muren raserades av folket, att börja med, 30 år sedan 9 november 1989.

Vissa grät när muren föll och det var inte av glädje. Än finns starka socialistdrömmar i världen som i Venezuela, ett land i misär eller Kuba där folk drömmer om Florida. Flera länder har ett slags smygsocialism och även i USA finns politiker, som Sanders med anhängare, som vill ge allt till alla utan realistisk uppfattning om hur pengar intjänas och vem ska betala. Gratissaker. Vi vet hur det brukar sluta.

Även i Sverige finns tämligen starka socialistiska fästen. 8% röstade på Vänsterpartiet (som idogt förklarar att de är inte kommunister) i Riksdagsval med högst andel i Pajala. Vänsterpartiets ideologi är socialism, feminism, grön ideologi enligt dem själva. De har 25 000 medlemmar men antalet anhängare lär vara högre. Även Socialdemokrater har en uppfattning att de ”äger” landet och bestämmer över människors liv av välvilja och ”bättre vetande” från vaggan till graven. Dock är deras kärnanhängare snart just begravda och medelklassen föredrar egna beslut.

Kanske skulle jag förklara att vi var på väg till Vietnam och linjen gick då genom Östberlin med en dags tvångsmässig vistelse där i väntan på nästa plan. Det var före flygplan som kunde flyga non stop långa sträckor. En resa till Hanoi krävde då fem mellanlandningar. Flygplatsen i Hanoi var inte heller avpassat för större plan. Senare byggde ryssarna om flygplatsen så det blev dimensionerat för deras militärplan i händelse av militära behov. Det var vi tacksamma över. Vägen hem blev så mycket enklare.

Ingen talade om på den tiden att flyga var nästan kriminellt. De ryska planen serverade än rysk champagne och äkta kaviar, något det vanliga ryska folket endast kunde drömma om.

Att leva i en kommuniststat som Östtyskland hade sina sidor. En underbar film kan ge en uppfattning. Det är film men ibland träffar film nästan mitt i prick. Se den och bli road.

Läs också om Sverige och DDR: https://juliacaesar.blog/2019/11/09/berlinmuren-inom-oss/#more-14204

Reaganbilden från Wikipedia :Av White House Photographic Office – Ronald Reagan Presidential Library, ID C41244-9., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=189219