Etikettarkiv: ekonomi

Murar som faller och byggs

Publicerat av

Låt oss spela Pink Floyds album The Wall för att fira Berlinmurens fall idag. Vissa grät när den muren föll. Det ideala livet i kommunismens hägn krackelerade till sorg för många kommunister som inte själv hade behövt bo bakom muren. Hur kunde folk ge upp den bästa av världar? Men de tappra röstar än på dem, även i Sverige, men här har namnet på partiet bytts ut för att inte påminna om kommunismens brott alltför mycket. Eller, är Stalin & co redan förlåtet?

När faller de andra murarna? Eller, har en nation rätt att freda sig för dem som tränger sig olagligt  in i landet över en mur eller fiktiv gräns? Är muren mellan Mexiko och USA rättvis? Dock strömmar folk över ändå, barn och vuxna, vilka tror sig finna bättre utkomst i USA, 11 miljoner illegala är en uppskattad siffra och sista året har skett en anstormning av ensamkommande barn. Israels mur mot palestinierna på Västbanken och i Gaza är uppförd på ockuperad mark och i strid mot folkrätten men den står och Israel rättar sig inte efter någon folkrätt. Spaniens och EU:s inhägnade enklaver i Ceuta och Melilla i Marocko har byggts för att utestänga människor som önskar söka asyl eller uppehälle i Europa. Liknande barriärer byggs lite överallt, det flyr få till rika Saudiarabien till exempel. Världens längsta militära mur är 2720 km lång som Marocko har byggt för att skärma av Västsahara.

Murar som stänger in eller hindrar ut.

Däröver kommer de fiktiva murarna, de som skärmar av människor i olika länder och inom landet från varandra. Det är lagar, språk, religion, pengar, klädedräkt, utbildning, sjukdomar och politiska eller privata uppfattningar som att vi bör se till eget folk först innan vi tar på oss rollen som världens humanitära stormakt och samvete, eller det radikala: öppna gränserna bara, inga murar, resten fixar sig alltid. Antingen eller… det är svårt att vara lagom i svenska lagomlandet.

Jag är en aning trött på att vara del i islams krig utan önskar att de slöt fred genast. För vi blir en del av krigen, när flyktingar från krigsområden ges asyl. Vi underlättar faktiskt kriget med vårt omhändertagande. Likaså hjälper vi länder att rent av skita i sin befolkning. Men – i verkligheten är det bara en liten rännil av nöden i världen vi släpper in även om vi procentuellt tar mot en stor del av asylsökanden inom EU.

Eländet i världen finns på vår port, i vårt välorganiserade land där skatten sörjer till och med museibesök. Jag har just kommit hem från Norrland, från en stad där tiggare satt i varje gathörn trots att vintern hade kommit och deras bostäder bestod av kåkstad byggt av pappkartonger. Det är armod om något, men folk som passerade dem var synligt irriterade. Hur i helskotta kunde dessa människor ta sig ändå till Norrland för att tigga! Politikerna var paralyserade trots att vi har lagar som reglerar hur och om man får vistas i landet. De visste inte vad man kunde göra utan att bli rasister, de vågade inte ens fixa en buss som kunde frakta tiggarna hem. Det var inte heller budgeterat extra åtgärder, som hjälp till andra länder, och nu i slutet på året var kassan tom och kommunen redan skuldsatt. Så där satt tiggarna och skakade i kylan.

Så, skall vi öppna våra hjärtan och plånböcker även för tiggarna, inte bara för asylsökanden? I så fall till vilken grad och hur? Alltså hur? Är det någon politiker som planerar bostadsbyggen, sjukvård, skolor, vatten och avlopp, elnät mm för att kunna öka befolkningen med kanske några hundra tusen per år? Då är de unga vuxna som redan bor här, som gärna vill flytta till eget från sitt barndomshem och själv försörja sig, än oräknade. Jag kan inte hitta någon storskalig planering som vore möjlig att förverkliga de närmaste 4 åren, inte ens på dubbla tiden. En Jönköping eller Lund, Gävle eller Umeå behövs per år. Med vilka pengar? Om vi tar mot människor vilka vill bosätta sig här, arbeta och få våra förmåner måste det finnas en möjlighet för dem att just bosätta sig och börja betala skatt. Annas blir det systemkollaps.

Vi har nog avskaffat våra murar på gränsen och kommer att få öppna våra plånböcker tills det är tomt. Det räcker inte med några hundralappar i månaden som stöd för en hjälpande organisation eller någon insamlingsgala för världens barn. Så länge islamister krigar mot varandra och fattigdom finns i världen får vi in flyktingar – och andra lyckosökare – som passerar våra fiktiva rivna murar. Det behövs en världsregering att försöka lösa frågan om flyktingar och krig. FN? Skojar du? De har fullt upp att hålla vackra tal, kritisera Sverige om jämlikhet eller annat galet och pyssla med sina stora egna förmåner. EU? Fullt upptagna att tjafsa om sin flyttkarusell. Det är kört, eller?

Bild överst: Mina barn står vid checkpoint Charlie 1977.

Bild nederst: den enda tiggaren vi råkade på i Rom juli -13.

Bättre nu?

Publicerat av
213

Nu flyttar vi till en annan kommun ganska nära den föregående, men i nutid. Det är en döende bygd med stora arealer och lite folk. Folkmängden har ungefär halverats sedan 60 talet trots viss inflyttning genom invandrare. Andel kvinnor har ökat i kommunpolitiken. Även på denna ort såg mandatfördelningen länge ut som i byn jag skrev om i förra inlägget, men nu krymper C i takt med jordbrukets nedläggning och sin egen ändrade ideologi och andra mindre partier som V, MP eller missnöjespartier typ ”bygdens väl” och även SD har plats i kommunfullmäktige där S har smal majoritet. Vilka styr har ingen större betydelse för alla är med och lägger ner Folkhemmet på landsbygden. Kommunstorleken med den spridda befolkningen och det usla skatteunderlaget är ett problem. Pengarna räcker inte, inte ens med Robin Hood bidrag från storstadskommuner. Så, idag bygger man inte utan river i de olönsamma landsbygdskommunerna. Det är små byarnas död.

Dagens politikeruppdrag är att dra åt svångremmen och reducera allt som kostar pengar, utom sin egen pension förstås.  De stänger, lägger ner, avvecklar, planerar minskningar. De små fungerande skolorna stängs och barnen får åka mil vis till skolan eller föräldrarna flytta. Inga barnfamiljer bosätter sig till en by utan en närliggande skola. Gamlingarna öses ut från det lilla äldreboendet i byn till centralt belägen hem för att spara pengar, vill de eller inte. De tomma lokalerna hyrs gärna ut till Migrationsverket genom något bolag som funnit en ny födkrok.

Bibliotek stängs eller öppettiderna minskar, i värsta fall eldar man upp böckerna för att spara yta så hyran blir lägre. Det blir ju värme, skrev en politiker tillbaka till mig när jag undrade om hon hade rätt att elda upp den allmänna egendomen i form av böcker.

Gatubelysning stängs av, mörkret faller över dem som än vill bo kvar i små lite avlägsna byar, på landsbygden alltså, kanske odla potatis, hugga ved för uppvärmning, fiska eller ta vara på äpplen från de gamla äppelträden där äpplena än smakar just äpplen. Trams. Landsbygdsromantik.

Självförsörjning är omodernt. Maten skall komma från andra länder. Vem fasen odlar potatis annat än till midsommar? I den kommunen som just nu beskrivs har jordbruket nästan nedlagts och även skogsbruket fallerar utöver något storbolag eller fuskare som kalhugger och lämnar allt för naturlig återväxt.

Lanthandeln som hade allting är minne blott men ICA handlare håller stånd. Kanske finns en bensinmack och kiosk Ja, är byn vid en större väg nära norska gränsen finns mataffär som säljer varje helg som om det vore dagen före julafton. Norska matpriser räddar affärer på glesbygden, inte den svenska glesbygdspolitiken.

De äldre, övergivna husen går inte att sälja. Exekutiv auktion blir slutstationen för landsbygdens forna liv. Man kan få en gård för samma peng som en klädkammare kostar i Stockholm. Endast en verklig entusiast, pensionerad tysk eller holländare vågar köpa ett hus på glesbygden utan service, kanske öppnar de ett vandrarhem och ett kafé och hoppas få skåda älg och till och med höra vargen yla. Ja, vargen… bäst att inte fördjupa sig i den diskussionen.

Det är nya industrier som kommer. De producerar i och för sig ingenting som går att sälja, bara hopp och servicearbete i den pengakarusellen som går runt. Det är flyktingindustrin, de döende samhällens hopp om nya innevånare. Den enes flytt från byn ger bostad till en som flytt från ett annat land, från krig och elände, från rättvisan eller bara för att hitta ett bättre liv vilket är svårt, i alla fall tar det många långa år och arbetslösheten löses knappt på en avfolkningsbygd annat än med timmar inom hemtjänsten där de gamla står för integration och försök att förstå nysvenska. Vård och omsorg är ju den överlägsna arbetsgivaren på landsbygden följd av skola och det håller inte när pengarna i kommunen går runt och få andra skatteintäkter kommer in. Socialbidragskostnader tar en stor del av budgeten och kanske hälften av detta går till nya svenskar vars arbetsmöjligheter är ännu sämre än de infödda har, vilka alltid känner någon som behöver ett handtag om bara för en svart slant.

Ett tag kan någon mindre skola överleva om en flyktinganläggning startar i närheten och barnen fyller klasserna. Men snart flyttar de nykomlingar som kan till storstaden och kommunpolitikernas fåfänga hopp om statliga pengar vilka skulle rädda ekonomin flyger bort precis som de bygdens unga vilka söker sig till Högskolor, dock med undermålig undervisning enligt mätningar vilka har klassat den svenska utbildningen till Titanic under den sista sjunkande timmen. Flickor drar och pojkar stannar med diversejobb, älgjakt, fiske och scooteråkning.

Norrland tillhör Sverige, alltså området ovan Dalälven – enligt stockholmare – ändå till norra gränsen, den där landsändan där det kan vara 350 kilometer till ett sjukhus med förlossning och inga valmöjligheter medan stockholmare klagar om de måste åka tio minuter extra till nästa sjukhus. Norrlands inland är en plats där det man förr kallade livskvalité ligger högt men där man inte kan välja skola, inte läkare, där specialisten som sitter i Umeå har ett område från Sundsvall till landets norra gräns plus Jämtland som sitt ansvarsområde. Där man inte kan komma in på en önskad gymnasielinje utan att flytta hemifrån, där en arbetslös är inte arbetslös i verkligheten bara enligt A-kassa eller sjukpenning för sysselsättning finns men ingen vill betala för det. Där luften inte är skitig som på Hornsgatan men ingen kan leva enbart av ren luft.

Men malmtåget går genom norrländska skogar där det ibland skymtar ett hus med frostiga fönster i vinterkylan. Vatten forsar till el och vindkraftsbyggen är i gång för det stör väl ingen där borta.

Samhället har förändrat sig. Det är ny annorlunda värld som råder. Är det bättre nu?

Adjö landsbygden! Vi ses om det blir en varm sommar?

 

Bättre förr?

Publicerat av

Jag har känt några politiker på nära håll. En gång gjorde jag till och med ett förslag genom en av dem, men det röstades ner direkt. Det rörde skatter. Men varför skulle medborgarna få bättre kontroll över vad det allmänna kostar!

En av dessa var ordförande i fullmäktige i en befolkningsmässigt liten kommun före kommunsammanslagning. Det var en välmående kommun trots befolkning på knappa tvåtusen om man räknar bort juli då folkmängden fördubblades eller skidsäsongen då många tillfälliga besökare sökte sig till backarna samt jul då de utflyttade barnen skyndade sig hem. Många äldre barn studerade på annan ort eller hade flyttat, även utomlands och utbildningsnivån bland dem var hög.  Visst ska ungarna studera för bättre liv, sa de vuxna. Själva var de nöjda med sin tillvaro. Här stannar vi tills döden flyttar oss till kyrkogården, sa en bybo.

Det var tiden på 50 – 60 talet då folkhemstanken var styrande bland de välmående männen i kommunfullmäktige. Allt skulle bli bättre. Finanserna var stabila. Framtid hägrade.  Folk röstade på S eller C beroende på arbete, lärarna på Folkpartiet och storgodsägare på Högerpartiet. Många var skogsägare och jordbrukare, några pendlare till arbete i närliggande stad och på en liten landsort fanns på den tiden alltid sågverk, bilverkstad, snickeri, måleri, bageri och kyrkvaktmästare, bussförare och lanthandel driven av eget företagande inom ICA. Kyrkan var, kan säga samhällsbärande institution med aktiviteter för barn och pensionärer, välbesökt gudstjänst och fritiden övrigt aktiv med studiecirklar, bibliotek, bio, danskvällar och förstås skidåkning, fiske och jakt. Barnen fick potatislov från skolan då de hjälpte bönderna med potatisskörden. Ungarna var var inte bortskämda. De skottade skridskobana på isen själva och drog spår för skidor i skogen utan att några maskiner eller kommunalarbetare var inblandade. Det firades Lucia, julkrubban var självklar, fackeltåg samlade alla till julkyrkan. Flaggan hissades på flaggdagar och skolavslutningen skedde så klart i kyrkan .Visst fanns det hembränt och i slutet av Midsommarfirandet sov några i buskarna i den ljusa sommarnatten medan andra gick glada hem.

Det byggdes daghem fast behoven var obetydliga, större bibliotek, simhall, radhus till pensionärer, församlingshem och folkets hus renoverades, kyrkan rappades om, vägar förbättrades och den nya gatubelysningen lyste i de små byarna. Järnvägen hade än bemannad hållplats och folk åkte sällan till någon stor affärscentra långt borta utan handlade i lanthandeln som fyllde en stor del av vardagens behov och beställde in det som saknades, samt informationsbehovet eller ska vi säga skvaller.  Sociala kontrollen var effektiv, där låg inga döda i avlägsna stugor utan att bli upptäckta och inga barn skolkade utan att larmet gick. Något byoriginal fanns men de fick vara som de ville utan att någon ingrep och försökte bättra på dem.

Vid affären fanns cykel- och hästparkering. På villatomterna odlades grönsaker och bär. För åldringar fanns än ålderdomshem.

Nu låter det som landsbygdsromantik och så klart fanns de som inte hade det så bra men den sociala kontrollen larmade och socialvården tog hand om de medellösa även då och kyrkans syjunta såg till de extra behoven vid jul och någon fond efter skogsägare eller sjuksyster utan barn gav stipendier till de duktiga barnen med fattiga föräldrar.

Sedan kom den tvångsmässiga sammanslagningen till storkommun mot kommunens vilja. Att uppvakta Regeringen gjorde föga nytta. De gamla fritidspolitikerna,  gubbarna och några kvinnor i den lilla kommunens fullmäktige gav upp med politiken och fortsatte med sina vanliga arbeten och gnällde över de nya makthavarna. Tiden med förtroendevalda fritidspolitiker var nu över, yrke politiker blev vanligt. Besluten skedde  längre bort från väljare, av heltidspolitiker med andra idéer och mindre pengar och med mera statliga beslut och styrning.

Idag är livet sannerligen förändrat. Befolkningen minskar i de små byarna och ökar något på centralorten. Arbete är en bristvara.  Som alla Norrlandskommuner förlitar man sig på turismen och att den nya industrin: flyktingmottagandet ska ge inkomster. Det sistnämnda företagandet har dock inte gynnat bygden ekonomiskt eftersom de flesta inflyttade försvinner snabbt till storstäder. Turismen blomstrar ibland men turisterna är flyktiga, en dag ser de nya bättre ställen och satsningen på dessa flyttfåglar är bara ett tillfälligt kamouflage för det faktum att Norrland är bara vattenkraft och malm, inget mer intressant för politikerna i Stockholm.

I morgon: en annan by i nutid.

Hemmafruar – ekonomins sabotörer?

Publicerat av

Hemmafruarna sabbar ekonomin. Speciellt de som är utbildade och gullar med barnen hemma i stället att arbeta orsakar de negativa nedgångarna. Jag var ett av dem –  alldeles frivilligt – men det var så länge sedan att de ekonomiska effekterna lär ha dött ut om man borträknar min egen pension. Än väljer en del kvinnor att vårda någon hemma i stället att vårda någon ute i arbetslivet. Några år sedan gjorde jag åter det valet när gubben blev sjuk. Så jag är en jämlikhetssabotör.

Jämlikhetsaposteln och feministkämpen, EU ministern Birgitta Ohlsson har räknat ut att med absolut jämlikhet ökar ekonomin i EU med 12 %.

Men det finns en tillväxtfråga som har tigits ihjäl bland världens maktelit alldeles för länge: att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. OECD har beräknat att EU:s BNP kan öka med hela tolv procent om förutsättningarna förbättrades för kvinnors yrkesarbetande. Om kvinnor arbetade exakt lika mycket som män visar forskning på att den positiva effekten kan bli än större. Säger Birgitta Ohlsson

Hon fortsätter:

Det har länge varnats för begåvningsflykt, ”brain drain”. Men ett ännu större problem är ”brain in vain” – att kvinnor skaffar sig högre utbildning utan att kompetensen tas till vara.

Birgitta Ohlsson oroar sig över de hemmafruar som undanhåller sin utbildning från arbetslivet och gömmer sig hemma med sina barn, över dem som vårdar sjuka/dementa anhöriga i stället att arbeta heltid. Även frihandelsavtal är bara en droppe i det stora ekonomihavet om man jämför med den fantastiska utvecklingen som just mammor kan åstadkomma genom att lämna ungarna i daghem och bli något, styrelseproffs kanske. Jämlikhet mellan män och kvinnor i antalet arbetade timmar är det som räddar ekonomin, trollar fram jobben och då visar BNP: n rara siffror. Så, arbeta, så du kan shoppa de nya skorna och senaste mobilen för att inte glömma större pension ifall systemet eller du inte har kollapsat till dess. Det är arbetslinjen som gäller i livet inte kakbak hemma.

Ordet eller tanken om barn finns inte i Ohlssons värld. Var det inte hon som sa när hon födde barn att det finns andra som kan ta hand om barnet för hon ska jobba, ungefär som att leja någon blomvakt eller köpa en RUT tjänst. Men nu ska vi inte vara elaka mot Ohlsson för var och en har rätt till att ordna sitt liv som man önskar, än så länge. När Ohlsson säger att om välutbildade kvinnor tar hand om sina barn är det en förlust pratar hon om sig själv men det innebär inte att andra måste göra hennes val. Vad är det för fel om välutbildade tar hand om sina barn? Menar hon att det vore ok om de outbildade gör det? Staten äger inte min intelligens, förmåga eller utbildning – även om Staten inte tog betalt när jag utbildade mig utan lånade ut pengar vilka de fick tillbaka med ränta. Jag kan inte se utbildning som ett problem, oavsett hur man använder det, hemma till barnens väl, inom vården, som minister… utbildning har ett eget värde.

Det finns än länder inom EU där kvinnor är ofta hemma med sina mindre barn och det sticker ministern i ögonen. I värsta fall får föräldern även betalt i vårdnadsbidrag, dock i den nivån att det kräver en inkomst till i familjen. Det är inte eoner sedan många kvinnor var hemma i även i Sverige, i alla fall till skolans början. Jag var ett av dem. Var våra barn födda på – 60 – 70 talet, vilka växte utan daghem, missgynnade, dummare, mera problematiska än dagens barn som har haft arbetande mödrar och varit i daghem?

Är inte Ohlsson en Alva Myrdal i modern tappning? Ohlssons värld handlar om de vuxna. Bara ett lönearbete har ett värde, det kan vi visa med statistik. De mänskliga värdena är svåra att göra till siffror.

Jag tycker inte det är märkligt om kvinnor tar större ansvar för de späda barnen. Jag vill påstå att graviditet, barnafödsel och amning har betydelse både för kroppen och för psyket, det är inget man fixar jämlikt. Det är naturligt att kvinnor får en större del av tiden med föräldrapenning, de föder ju barn.  Resten däremot kan vi dela på ett bra sätt. Vad är bra sätt måste dock varje familj lösa själv. Jag är absolut för människornas lika värde men jämlika i mening lika kan vi aldrig bli. Vi har olika preferenser och förmågor oavsett vad makthavarna önskar.

Är det inte dags att börja förlita oss på att även kvinnor kan välja sitt liv? Finns det några lagar/regelmässiga skrankor som särskiljer människor från att arbeta måste de förstås bort. Barn ingår inte i den kategorin.