Nya tidsbilder med sopor, tiggare, burksamlare, bommar, rånare och farliga politiker.

hägring

Vi satt i parken och åt en glass. Under den tiden såg vi tre burksamlare som rotade i soptunnor. De var män, i ålder över 60 och såg ”svenska” ut. När vi lämnade parken passerade vi ytterligare en gammal kvinna som lite diskret försökte vittja soptunnorna. Det är förstås bra att någon pantar burkar, rena miljöarbetare. Jag har för mig att återvinning av en burk motsvarar el för datorn i ca 3 timmar. Men, jag tror inte att rädda miljön var deras syfte utan några slantar till dagens mat.

Varje gång jag lämnar sopor till återvinningslokalen står där någon äldre kvinna och rotar. De skäms, det syns tydligt och de försöker liksom låtsas att de sorterar ordentligt. Jag brukar hälsa och uträtta sorteringen snabbt för att inte störa dem. Rota i sopor var något barn i fattiga länder sysslade med för att hitta något säljbart eller vad återvinning efterfrågar, inte pensionärer i Sverige som försöker dryga ut pensionen.

Vårt centrum är litet och passeras på tre minuter. Som bäst möter man bara ett par tiggare men mot veckoslut sitter de vid Systemet, vid hamburgerbar, Konsum och Apoteket och som alltid nära pendeltågsstationen. Den som sitter vi pendeln har suttit där i fyra år och när hon åker hem hyr hon ut platsen – säger de som alltid tror sig veta allt.
Utöver detta finns klottret som har avancerat med åren. Och skräpet. Och fimparna. Fyllon och knarkare vilka också sitter i parken eller besöker knarkhandeln som sker öppet nära stationen. Jag ser några nya yngre kvinnor i samlingen och nu är dessa grupper också multikulturella vilket orsakar dispyter om utrymmet.

polis
Då och då rånas någon affär. I veckan hade vi igen 2 polisbilar i jakt på rånare. 2 bilar var dock ingenting, för när Jimmy Åkesson var här före valet fanns 11 polisbilar och en piket och massor med poliser runt centrum. Vi var belägrade. Vi fick ta omvägar till affären, det är därför jag räknade bilarna. Inget hände. Det var några skolbarn som skolkade och stökade lite. I ”demokratisk anda” stod de med ryggen mot Åkesson och fnittrade.

Centrum är bommat nu mera så rånarna kör med moped eller de springer. Det blev lite lugnare med bom, inga bilar som gör crash-and-grab, men en del kör hem över gräsmattorna. Att gå några meter är alldeles för långt om man har något att bära.

Vi har dock inte haft några bilbränder på ett tag men det finns gott om dem om man åker till en annan förort bara några få kilometer härifrån. Det är en så kallad no-go-zon. Vi passerade där en gång och hastigt var vi utomlands. De flesta kvinnor var beslöjade. Språket man hörde var okänt. Det är i och för sig inget konstigt i att de nyanlända hamnar i periferin. Det är där man byggde de senaste hyresbostäderna. Staden växer ju utåt, inte inåt och uppåt annat än i sällsynta fall med stora lyxvåningar på taket.

Det som retar mig är den förslumning som sker. Kommunala hyreshuset mittemot mig har mögliga balkonger och ingen har renoverat något på 40 år. Även huset jag hyr i börjar fallera. Antagligen får allmännyttan bara kollapsa för att lämna plats åt bostadsrätter. Det såldes en etta på 26 kvadrater för 1,7 miljoner nyss i närheten och det på en förort. Vår gemensamma egendom som allmännyttan lämnas åt sitt öde. Tiggare tar över våra torg. Indragningar styr sjukvården och socialtjänsten går på knäna. Åldringsvården är överlåten till riskkapitalister, likaså invandring. Skolan har en storartad kris med kunskapsbrist. Staten har otaliga statliga myndigheter, lär vara 552 stycken, med oändliga utredningar medan det som påverkar människornas vardag är mer ointressant och utan vettig åtgärd. Ena dagen säger finansministern att det är tomt i kassan, andra dagen ges pengar till något folk inte har bett om.

En läkare sa att alla de nya arbetskamraterna vill forska och ha projekt, de vill ogärna ha patienter. Alla de 552 statliga myndigheter vi har, styrda av politiker, vill de också pyssla med sitt och inte träffa medborgare och lyssna på dem?

Var det bättre förr? Jag försöker tänka på hur det var när jag kom hit i början -60talet. Då var finnarna den största gruppen invandrare. De trängdes hos vänner och släkt och arbetsmarknaden var god. Vi bidrog med arbetskraft på direkten, en del hade redan raggats upp i hemlandet för industrin i Sverige. Vi hade oändlig framtidstro. Hur har invandrarna det nu, boende i en anläggning i någon liten by, i periferin? Vad drömmer de om? Bidragsliv? Jag hamnade också i periferin när jag köpte en lägenhet. Men, vi kände ett slags trygghet på bostadsområdet. Det var på den tiden då min svärmor inte låste ens dörren hem och inte låste man sin cykel på gården heller. Idag öppnar man inte dörren till någon obekant om man har förståndet i behåll.
Soporna var liksom inget bekymmer än, inte heller kände vi till ordet global uppvärmning. De skidbackar du ser som uppstickande gröna onaturliga berg innehåller våra sopor. Inte tänkte kommunen på återvinning, men vi krävde tidningsinsamling och glaskross. Vi var framtiden.

Idag är du bara korkad om du gör likadant som då med din dörr, egendom eller dina sopor.

gustavs-grabbSopor ja. Leif GW Persson berättar om sophanteringen på Haga soptipp, det som nu är en gräsbeväxt kulle. Man betalade till portvakten – honom – för att få tippa det som inte skulle tippas där. Boken: Gustavs grabb är en intressant tidsstudie men blir något tjatig, liksom fastnar i sin egen förträfflighet. Läsvärt dock, speciellt för en Stockholmsbo. Nej, han uppger inte vem som dödade Palme.

bil
Idag tippas det sopor av annat slag i Haga, sopor från våra nya kåkstäder. Och i skogen kan du hitta vad som helst som bilar, en gammal dator, konservburkar, petflaskor, kassar med sopor till råttornas glädje. Det är inget nytt, vi är inte mer medvetna om vår miljö trots de gröna återvinningslådorna som finns i vartenda hörn. Politikerna blir inte heller mer medvetna om nya tidens problem. I alla fall har de inga lösningar annat än petandet i människornas frihet. De kanske är kvar på -60 talet?

Framtiden är bara en hägring?

Bild högst upp: hägring över Stockholm.

Harry Potter – fiende att ta på allvar?

Jag missade helt den Internationella Harry Potterdagen igår. Hur kunde jag missa det när barnbarnen älskar Harry Potter och ser filmerna om och om igen! Ja, böckerna läses också. Och barnrummet har Harry Potterstuk. Men jag såg en intressant artikel om fatwan mot Harry Potter. Fatwa mot en fantasifigur? Vissa tar verkligen böcker på allvar. Alla minns väl Salman Rushdie? Eller Charlie Hebdo? Och vår Lars Vilks? Men Harry Potter? Varför inte en fatwa mot våld eller för något världsförbättrande?

Men – vi städar i böcker här hemma också. Olämpliga ord försvinner eller byts ut så meningen kanske går förlorad. Vissa ismer skall läras ut redan i dagis. Det föreslås att historieböckerna skrivs om. Ordboken rensas. Fågelnamn byts ut. Lättkränka  gråter på Twitter. Så vad är skillnaden med fatwa – egentligen? Det är bara en annan form av PK regler.

Följer muslimer dessa påbud? Hur tungt kan livet vara när man inte ens kan köpa en bok utan att kolla om det är religiöst lämplig? Men Harry Potter läses även där. Ett påbud är annat än att följa det.

I min barndom läste många Enid Blyton och fantiserade om att lösa kriminalgåtor. Mina föräldrar tyckte inte det var så lämpligt eftersom Gud inte var med. Men även i min extremt religiösa släkt har religionen med tiden blivit en privatsak och för de yngre bara en inramning för livets stora stunder. De unga har inga bokbegränsningar och sätter inte skolbokspapper på romaner som jag gjorde.

Att läsa böcker öppnar en annan värld, stimulerar hjärnan och i Harry Potters fall sätter fantasin igång. Han är en bra förebild, han är på de godas sida. Vi behöver de magiska fantasierna. Tids nog inträder barnen i vuxenvärlden där det mesta är på allvar. Få vuxna springer runt med trollstavar eller i Spindelmansdräkt.  Fantasin  bidrar till att kunna tänka på hur andra känner och tänker. Det där tänka utanför boxen. Utan det kan vi inte ”gå i andras skor”, en egenskap som tycks vara väldigt begränsat i islams världsbild.

Härskarna i Kreml, surströmming och föreläsning om missbruk.

Jag har läst en aktuell bok ”Härskarna i Kreml från Gorbatjov till Putin” av Örjan Berner.  Boken ger en bra bakgrund till dagsläget.  Utgångsläget är maktkampen mellan Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin och leder vidare till Vladimir Putins Ryssland. Är Putin representant för ett storryskt tänkande som har legat i träda under Rysslands svaghetsperiod sedan slutet på 80-talet? Man kan nästan misstänka det på grund av hans uttalanden att delning av Sovjet var det största misstaget i det förflutna.

Sovjetunionens upplösning var unik i den moderna historien. Ett imperium upplöstes inom loppet av några år. Ett socialt system, som haft global räckvidd och inflytande försvann. Kärnvapenhotet i världen trappades radikalt ner. Ryssland, världens största land, omvandlades med tumultartade former. 14 nya stater skapades varav tre i vårt grannskap. Örjan Berner var ambassadör 1989-1994 i Sovjetunionen och i Ryssland samt i flertalet av de stater som ingick i det sovjetiska väldet efter dess upplösning i december 1991.

1783 hade Krim erövrats från det Osmanska riket av Katarina den stora. På Krim bodde mest krimtatarer men nu skedde inflyttning av andra folkslag. År 1954 gav Chrusjtjov Krim till den ryska rådsrepubliken Ukraina. Under andra världskriget ockuperades Krim av tyskar och efter återerövring deporterades tatarerna av Stalin. Idag bor är 60 % ryssar och 15 % tatarer. I en omröstning på -90 talet uttalade sig Krim för självständighet men godtog anslutningen till Ukraina med stor autonomi. Detta gällde till 2014.  Krim har åter bytt ägare och strider pågår mellan Ryssland och Ukraina. Nej, inga ryssar väl utan rysslandsvänner med avancerade tunga vapen som man kan köpa i vilket snabbköp som helst. Hm. Ett avtal har åter nåtts i natt, liknande den som nåddes 5/9 och som krackelerade ganska snabbt.

Jag tror att Putin önskade införliva Ukraina och trodde att det skulle gå snabbt utan trubbel, men icke. Han missbedömde läget. Hoppas han inte missbedömer våra grannar lika illa. Läs nu boken om du är den minsta intresserad av Rysslands tillkomst och utveckling fram till nu och minns åter Gorbatjovs fredspris. Putin nästa? Norrmännen har ju lite svårt att definiera fred.

Jag har några personliga minnen om Sovjetunionen och Ryssland. Den första handlar om min mor. Jag såg henne gråta två gånger i livet och den första var 6 mars 1953. Hon var ingen lättrörd person. Tidningarna kom med svarta sorgband runt en bild på en man. Texten lydde ”Vår allas gode fader Stalin är död”. Nej, det var inte en Sovjettidning utan finsk. Stalin hade dött dagen innan. Min mor grät. ”Han måste varit en god man”, sa jag. Min mor grät än värre. Hon grät av lättnad, så stor var rädslan för Sovjet och Stalin. Min far tittade på sina krigsmedaljer. Kriget var slutligen slut. Jag hade fått min första världspolitiska lektion. Vi pratade aldrig politik hemma och i historieböckerna hade vi hunnit till Kolonialtiden.

Den andra kontakten var en burk surströmming. Det gick bra att passera med burken genom säkerhetskontrollen i Stockholm. I Moskva fanns säkerhetskontroll även ut ur planet vid mellanlandning och burken fastnade där. Det blev allmänt kaos, beväpnade vakter rusade in och nu var vi misstänkta för terror mot Sovjet. Vi försökte förklara att det var mat. Till sist tog de burken med sig som en bomb och släppte oss men bevakningen kvarstod tills vi satt i nästa plan. Jag hoppas att de sköt burken. Lite skadeglädje måste man ha. Surströmmingen var avsedd som gåva för norrlänningar i Vietnam dit vi var på väg. Vi passerade en gång till Moskvas flygplats och det kändes tryggt för några följe oss hela tiden ändå in till toadörren,
Det var 1979 och Leonid Iljitj Brezjnev var Sovjets härskare.

Nästa omgång var betydligt roligare. I december 1997 skulle Rysslands president Jeltsin komma på statsbesök till Sverige och med honom höga dignitärer från olika intresseområden. Vår avdelning på HS skulle utbilda regeringens och sjukvårdens representanter att förebygga drogskador hos barn och lösa problem med mödrar med HIV/Aids – på en timme och 45 minuter genom en tolk.

Jag antar att tiden fick min chef lägga uppdraget i mina händer. Hon brukade bli långdragen, berätta egna historier och hon insåg att rappa jag var ett bättre alternativ. Jag tror att hon var rädd. Jag tränade med klockan.

Då så, 30 tal ryssar kom med vakter, ryska sjukvårdsministern, professorn från Moskvas läkarutbildningen, diverse icke namngivna personer och en bastant tolk. Jag fick inte prata med henne. Hon skulle bara översätta. Skit, jag ville komma överens med tolken om hur lång mening i taget hon ville ha, men hon ställde sig en bit från och tittade bort. Jag skulle börja med en bild men var nervös och glömde dra ner duken, men en man skyndade sig genast för att hjälpa mig. Lite skratt och jag nappade upp min miss – så kan det gå och började.

Efter 2 timmar var vi inte klara. Efter 2,5 frågade alla fortfarande fast vakterna försökte dra iväg dem till nästa punkt. Vid 3 timmar visade jag  förlossningsrum, isoleringsrum och BB för några utvalda personer. De var imponerade, jag undrade hur deras egna lokaler såg ut.  I korridoren på väg ut gav jag tips om hur de kunde organisera vården av Hivpositiva förlossningspatienter bättre i Moskva, de hade vårdolyckor medan vi hade inga på grund av stränga rutiner.  De skrev så pennorna glödde. Nu pratade vi engelska och vakterna var griniga. När vi skakade hand på parkeringen sa en av dem: Jeltsin skulle behövt det här om alkohol och de skrattade fast lite tyst och ansträngt. Vissa föstes till en buss, några till limousin, de vinkade och jag suckade av lättnad. Alla verkade ju nöjda.

Besökarna insåg att de hade kunskapsbrister och bad om hjälp med material. Jag jagade efter information och skickade iväg några tjocka paket. Då var min ryska karriär slut. Min chef krävde att någon med högre rang skulle ta hand om kontakterna, en kurator var nog inte lämplig. En professor tog ansvaret.  Han kunde dock föga av det ryssarna var ute efter: att hindra barn smittas med HIV eller bli skadade av moderns missbruk. Vilka kontakter och hjälp utvecklades senare vet jag inte.

Jag hade gärna velat ha en bild av mig och sjukvårdsministern men fotografering var inte tillåtet annat än vid förutbestämda tillfällen.

Hur som helst, en föreläsning räcker inte. Även i Sverige föds det alkohol/drogskadade barn trots otaliga föreläsningar för barnmorskor och socialarbetare.  Ibland undrar jag om en del av de problem vi har med barn som ökade diagnoser kan vara samma som i Ryssland: att gravida kvinnor bär sig år som män och dricker alkohol. Jämlikhet har sina sidor.

André Brink – min ständiga Nobelprisfavorit är död.

André Brink är död. Få författare har berört mig så mycket med sina historier, språket, magin, närvaron. Hans berättelser bara griper tag i en och man släpper inte boken innan den är slut. Han var min ständiga Nobelprisfavorit och när Coetzee fick priset läste jag genast några av hans böcker och kunde inte alls förstå varför han valdes framför Brink, sydafrikaner båda två. Har du inte än läst något av honom väntar en läsupplevelse. Börja med de tidigaste böckerna som Ett ögonblick i vinden eller Ut ur mörkret.

Jag förlorade ”Ett ögonblick i vinden” vid min skilsmässa och jag letade efter ett exemplar i några år. Nu har jag två begagnade samt en engelsk. Ifall någon som lånar… nej, jag lånar inte ut böcker man inte kan vara utan.

Hans memoarer är också en bild av sin tid, i början apartheidåren då han växer upp.

En stor författare har gått ur tiden men hans böcker finns kvar.  Hans böcker är översatt till 30 språk. Brink var född 1935.