Enligt SMHI:s definition är det inte än höst här i Stockholmstrakten. Men det känns så.
Jag tycker om hösten, min favoritårstid. Löven som faller. Naturen som blir stillsam efter sommaren som var nästan för mycket. Kanske beror det på barndomen? Vid huslängan vi bodde i växte fem jättestora lönnar. Vi barn lekte i lövhögar. Jag tyckte om att gå genom löven som prasslade under fötterna. Trädens form visade sig när löven hade fallit. Och det magiska som gav ett slags hopp. De kala träden hade inom sig redan början till våren och ny sommargrönska.
När jag besökte platsen 40 år senare var träden fällda. Vägen hade breddats i stället. Huset vi bodde i var borta och på platsen fanns ett höghus med kontor och restauranger. Ingen magi fanns kvar.
I litteratur låter man ofta hösten symbolisera annalkande slut, ålderdom och död. Hur ofta har vi hört uttrycket ”på sin ålders höst” om personen är gammal och detta inte i positiv bemärkelse. Hösten är dock en skördetid. Det är inte bara potatisen som kommer från jorden till våra tallrikar utan den visdom, kunskap och erfarenhet som finns samlad till ålderns höst. Förmågan att dra en slutsats kan inte ske innan man ser resultatet av en åtgärd på längre sikt. Nu ser vi till exempel början till facit av 2015 års invandringskaos. Ingen drog slutsatser från världen när gränsen öppnades.
Själv undersökte jag resultat av min missbruksterapi tre år efter avslut. Det var en för kort tid att påstå något säkert, fast allt såg då bra ut.
Ofta låter det som alla äldre vore vårdtagare och dementa med ingenting att tillföra. Flera av oss äldre är i bättre kondition åldersmässigt mätt än de unga vars motion utanför skolans gymnastik är fingrarna på mobilen och köandet till skolbussen.
De äldre har livets kunskap sparad, vilket dock sällan efterfrågas. I Riksdagen är sex (6) ledamöter 65-plussare av totalt 349.
Moderaterna har två ledamöter, Sverigedemokraterna har också två, Kristdemokraterna har en och Liberalerna har en alltså över 65 år. S vill inte se de gamla i Riksdagen och nu har de ju sluppit att se flera av dem på gatorna eftersom 70+ har råtts att hålla sig borta.
Av ålder 18-29 år återfinns 25 ledamöter, i gruppen 30-49 år finns 201 och i gruppen 50-64 år finns 117 ledamöter.
De unga som hörs räknar ofta även medelåldern som överåldrigt. Kan det bero på att idag finns en röra över ålder och utseende? Vuxna män kan ses som barn och unga flickor som kvinnor. De äldre, pensionärerna, är inte heller så närvarande i de ungas liv nu vid Corona. Vissa har hållits inlåsta ett halvt år. Bara döden har släppt ut de. Minns ni ”Kan de gamla inte bara dö” eller hur det nu var en rollmodell gapade? Vi gamla är utan värde för Samhället, en kostnad som vore fint att slippa när de unga männen köar på våra gränser för bidrag.
Nu föreslås från Regeringen att sjukdom skall ger rätt till asyl. Var inte sjukvården redan överbelastad? Det gäller för oss gamla svenskar att inte bli sjuka och avpolletterade av sjukvården.
Hur tänker de äldre om politik och politiker? Jag har mött flera som struntar i politiker, deras påhitt och försöker bara överleva. De tycker att skillnaden mellan politiker och vanligt folk blir större hela tiden, både i tanken och i utförandet.
DN/Ipsos har frågat ett tag sedan hur väljarna ser på den övergripande utvecklingen i Sverige. Stämningsläget i väljarkåren var pessimistiskt. Nästan varannan, 48 procent, anser att utvecklingen går åt fel håll. Bara 18 procent, färre än var femte, ser positivt på utvecklingen. Och hur definieras ”utveckling åt fel håll”? Efter terrorattacken steg siffrorna något åt det positivare hållet vilket jag finner lite märkligt. Det var polisen som fick förtroendet den dagen inte politikerna. (länkar nedan)
Det är länge sedan yrket politiker var ett förtroendejobb och vi såg upp till dem. Världen är dock mer komplicerad nu än när Henrik, denna inläggs huvudperson, fick sitt första jobb efter grundskolan och la sin första röst på landsbygdens parti Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet.
Jag har vandrat på fjällen i flera år och har till vana att försöka prata med folk som bor i närheten. Det är så jag har fått köpa fisk som inte fanns till salu eller bara fått höra om livet förr och nu. Bussen är också ett bra ställe eller byns centrum som är bensinmacken, ifall den finns kvar.
Jag mötte Henrik par år sedan när jag var på väg hem från en Sarekrunda. Henrik ger inte mycket för politik längre. Berör det honom är det i form av dyrare liv. Hans liv är enkelt och dagarna förutsägbara.
Han tar in en lass ved på morgonen för att tända i spisen, kokar gröt och en kopp kaffe medan radion går på med lite störningar emellan. Han värmer soppa från burk till lunch och skiter fullständigt i tumulten ute i världen som hörs i nyheterna. Vad ska han göra åt det? Är man 84 år finns det bara distriktssköterskan som kan angå en. Sedan går han till bussen. Det finns ingen affär kvar i byn utan man får ta bussen och nästa tillbaka för att handla.
Det är så vi träffas på busshållplatsen för resan till tätorten.
Hans liv innehåller bara vanliga saker. Hans föräldrar var småbönder och far arbetade även i skogen. Han gick folkskolan och började arbeta på jordbruket, något senare i skogen som sin far. Han gifte sig med en flicka från grannbyn och de fick två barn. Henrik har aldrig varit sjukskriven men han skadade handen en gång. En man klagar inte. Han fortsatte arbeta med armen i bandaget.
Henrik har röstat på Centerpartiet på den tiden då partiet än kunde stava till landsbygd, jordbruk, skog, landsbygdsutveckling och vanligt folk. Det är ingenting nu när mer intressanta vindar blåser på Stureplan. Kanske är man delaktig i avvecklingen för förr i tiden röstade hälften av byn på C och den andra halvan på S beroende på om man var jordbrukare, skogsbonde eller åkte till stan för att jobba. Läraren var förstås folkpartist och det fanns några höger och några vänster. Politiker har man ingen större nytta idag när avfolkning har tömt byarna, servicen är nedlagd och ens hus samt marken är inget värt längre.
Jag är kanske ändå skyldig till utvecklingen genom min tidigare röst?
Vad säger man åt det? Han röstar inte mer. Det är försvunnen tid. Lika försvunnen som affären, posten och småskolan på orten, likaså gatlyset. Utan bussen en gång om dagen på vardagar vore de gamla helt utestängda från samhället. Många kvinnor har inget körkort. Henrik har en bil men den krånglar. Han har inte råd att köpa en ny. På vintern plogar man förbi infarten till huset. Henrik skottar resten. Det är motion det med.
Hans hus är lite omodern men det bryr sig Henrik inte om. Han har tid att hugga ved. Jodå, han har elspis men det är mysigare med en eld som sprakar och nu när hösten kommer är det ju en värmekälla. På vinter stänger han övervåningen, ingen använder det. Sönerna kommer på sommaren och kanske kommer barnbarnen en vecka de också. De är ju vuxna de med och har barn. Alla har lämnat landsbygden.
Han köper än en tidning i veckan men det är mest för att tända spisen och ha veckans TV program till hands. Inte att han ser så mycket TV längre, snarare är det bakgrundsbrus i ensamheten sedan frugan dog. Folk dör och folk flyttar. I tätorten finns ett flyktingboende i den gamla herrgården. Nu brukar inte flyktingar bli så långvariga där. De är unga män och de vill inte bo i ödemarken utan i stan. De har ingenting att göra här. Det pågår diskussion om att skolan en 1 – 3 är olönsam och kanske skall stängas och även lågstadieeleverna bussas till nästa ort. Det är för få barn. Stängs skolan, stängs livet. Då blir det inga fler familjer med barn som bor kvar, bara de gamla som inte kan flytta. Efter dem står husen tomma tills de återgår till naturen.
Henrik hugger ved, fiskar och än är han med i jaktlaget fast han inte skjuter längre och får älgkött för vinterns behov. Han har ett potatisland men blommorna som frun skötte är nu mera vildvuxna och äppelträden ger ingen frukt längre.
Bussen stannar. Vi önskar varandra lycka till, vad det nu ska betyda. Han vinkar när bussen rullar vidare mot en större stad där det finns flyg för att föra mig till maktens centrum, Stockholm.
Henrik ute i sin stuga är från försvunnen tid, tiden då vi byggde folkhemmet. Dessa nu onödiga människor som det multikulturella samhället helst ser död. Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, de som växte upp i en annan tid, sägs det. För att tala klarspråk: När de dör kommer saker att förändras till det bättre, sa professor Mikael Hjerm, Umeå några år sedan. Även en känd popstjärna önskar de gamla vore döda. De äldre är de som har betalt hennes utbildning och grunden till det samhälle hon nu så ringaktar.
Jag är tveksam till att det blir bättre, men det är ju en definitionsfråga. Föraktet är märkbart mot det kultur och samhälle som än existerar och det som har varit. Men vinden kan vända snabbt. Även de yngre kan tröttna på politikernas oförmåga, de förändringar som brackas på samhället och journalisternas vinklade utrop. Men en dagisgeneration har sällan egna åsikter, de springer efter massan. Om de vet vad de vill är en bra fråga. Om det blir bättre är en annan.
Hur känner du dig som pensionär? Känner du dig som överflödig för samhället, bara kostnad eller en person som har mycket att tillföra? Tycker du att politiker tar dina önskemål och problem på allvar? Kanske hör du till de ca 231.500 fattigpensionärer som bara överlever, inget mer? De lyckliga gyllene pensions åren var inte ens i tankevärlden? Känner du dig ängslig för dina barnbarns framtid i en värld som är osäker och i förändring du inte har grepp och makt över?
Hur känner du dig i det nya Sverige?
Kanske är du älskad av dina närmaste och är nöjd med den vetskapen? Troligen är detta det enda som är hållbart i världen idag.
PS. Henrik heter annat men vem skulle känna igen honom?
