Storm i bassängen.

Utvalda

Skall kvinnor och män dela simbassäng eller måste de ha olika badtider? I Stockholm Husby finns skilda tider för kvinnor.

Och det blev en liten storm. Återgång till Medeltiden. Hederskultur.

Jag tycker att det är bra med kvinnosim. Min fru är religiös och hon vill simma, men hon är inte nöjd att simma blandat män och kvinnor, säger en manlig muslim till Aftonbladet. Han skulle inte accepter att frun simmade i samma bassäng som män.

För hans del är det både en fråga om religion och kultur. Om han ser en vacker tjej, tappar han koncentrationen och kan inte träna.

Men jösses. Jag tycker nog att denne man och hans likar skall inte vara i ett badhus och på badstrand överhuvudtaget för de inte ska hindras att träna. Kanske bör män få egna tider så kvinnor slipper dem? Och vad har religion att göra med bad?

Nu har Sverige importerat en för oss ´främmande kultur med kvinnosyn från medeltiden eller före.  De inflyttade har inte blivit svenskar i sitt tankesätt utan lever här med samma regler som i sitt  hemland. Du har det bagage du bar med dig över gränsen och innehållet är svårt att ändra. Om viljan saknas alltså. Det är nog så att svenskar får anpassa sig. Jag hör redan skriket. Som man bäddar… ingen eftertanke före. Så blev det även med simhallar.

Förbjud män en dag i månaden i simhallar. Inga av mankön överhuvudtaget.

Ge en kvinnofri dag även för män. Inga av kvinnokön. Obs. veckodag, inga helger. Då kan dessa hjälplösa män simma och inte distraheras av kvinnor.

Ge kvinnor som inte har lärt sig att simma simundervisning utan män låt oss säga 6 lektioner. Normal betalning.

Lät mån som inte kan simma också få 6 lektioner utan kvinnor. Inte alla män är bekväma i badbyxor bland kvinnor, speciellt om de bara plaskar som barn. Normal betalning.

 Lär samtidigt vett för alla hur man bär sig åt i badhuset. Bär du dig illa åt mot andra skall du inte vara där. Aldrig.

Sedan får alla simma bäst de vill resten av dagarna.

https://samtiden.nu/2024/02/rodgrona-viker-sig-for-hederskulturen/

Kullerbyttor? Vad är det för trams!

Utvalda

Vi, Samhället, har lejt bort en del av föräldrarnas ansvar för sina barn. Hälften av ett år gamla barn är i daghem. Det uppstår problem med ansvarsdelning genast. Vad ska föräldrarna ansvara för? Vad är daghemmens (förskolans) och sedan skolans ansvar och andra samhällsorgans skyldigheter? Vad förväntar vi att föräldrarna gör själva för barnen och deras fostran? Vad gör den av Samhället anordnade omsorgen? Det är uppenbart komplicerat.

Vad är föräldrarnas ansvar i barnens utveckling? Vad ska de lära barnen? Moral förstås, eller är det också bara förskolans ansvar? Moral är inte så enkelt, det lärs i början till små barn bäst i en till en kontakt från en nära person och tidsmässigt från första dagen. En treåring vet ganska väl om Världen är god eller inte. Om barnet behandlas väl eller ej. Och hur den ska försöka bete sig mot andra.

Lära respekt för andra människor, som för lärare, kan det också vara lite föräldraansvar?

Skall föräldrarna lära barnen att använda sax, pennor, bollar, nål och tråd, modellera…allt som övar finmotorik eller är det någon annan som ska göra det? Delat ansvar? Skall föräldrarna vara i skogen med barnen så de kan klättra i träd eller i lekparken så de kan röra sig? Spela boll? Mer rörelsemöjligheter?

Är det föräldraansvar att låta barnen busa och göra kullerbyttor eller hoppa hopprep? Är det ingen som leker längre ”vem kan stå på ett ben längst”. (Jag fuskade och lät barnen vinna var sin tur.)

Den där potträningen då? Vem? Och när?

Kunna bre en smörgås och äta med kniv och gaffel? Kan det vara föräldraansvar? Att göra sin del i hemmet som att plocka upp efter sig, hushållsarbete på den nivån barnet befinner sig är det föräldrars ansvar att lära och även kräva det från barnet?

Hur stort ansvar bör föräldrar ha ekonomiskt för barnens utgifter eller ska Kommun och Stat sörja för mer?

Kanske bör Staten precisera ansvarsområden i barnuppfostran lite bättre. Det kan hända att behovet att veta vad föräldraansvar är blir större med åren, då det inte längre handlar om att använda sax utan något med grövre kaliber?

År det helt fel idag att prata om föräldraansvar och kräva mer av det när föräldrar arbetar och försöker få ekonomin går ihop? Någon måste börja ta mer ansvar för barnens fostran, vem och hur, det bör Regeringen och Oppositionen (speciellt S) komma underfund med.

Varför undrar jag om detta? Det brister i barnens fostran. Nu handlar det om förmågan att göra vanliga saker, inte om den terrorism som vissa tonåringar sysslar med. Inte heller om kunskapsnivån i matematik, läsförståelse och naturvetenskap hos landets 15-åringar som har sjunkit, enligt resultatet från Pisa-undersökningen 2022. Även om allt hänger ihop med småbarnsfostran.

Det är om sax och annat liksom normalt att kunna använda som brister. Finmotorik.

Allt fler inom skolan vittnar om att barn i mellanstadieåldern inte längre kan göra sådant som tills alldeles nyligen var självklart: att kunna hantera en sax, trä en nål eller göra en knut.

Lärare inom ämnet idrott och hälsa varnar för samma sak: barns motoriska färdigheter blir allt sämre. Barn som går i lågstadiet har numera svårt att göra kullerbyttor eller ens kunna stå på ett ben.

Barn har helt enkelt dålig finmotorik som leder till problem, dålig skrivförmåga till ex.

Jag har elever i femman som klipper på en nivå där förskolebarn brukade vara, säger textilläraren Christina Norgren Arnesson. (Ämnesläraren11 jan 2024)

Nu går diskussionen om digitala mediers vara eller inte vara.

De digitala medlen ska tas bort för mindre barn men många förskolelärare är mot det. Barnen kommer att ligga efter! Vissa tycker det var rätt riktning.

Enligt Skolverkets läroplan står det: ”Utbildningen ska också ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens genom att ge dem möjlighet att utveckla en förståelse för den digitalisering de möter i vardagen”. Detta är för förskolan. Adekvat digital kompetens för 1 till 5 år gamla som enligt all vetenskap skall helst inte sitta vid en skärm.

Vad gör vi med barnen? Tror vi att utvecklingen har gjort ett hopp till dataåldern så barnen behöver inte mer än ett fungerande finger med vilken de löser alla livets problem på en skärm? Kanske två händer för att spela något spel som inte kräver trivial verklighet som knyta skor eller klippa ett plåster? Eller skriva? Behövs barn röra sig mer än att hasa sig från stolen till bilen. Kullerbyttor? Vad är det för trams.

Kan den mänskliga utvecklingen gå bakåt och framåt på samma gång?

PS. I förskolan går barn från 1 till 5 år. Vid ett år går ca 50 % i daghem, vid 2 – 5 år 80 till 95% av barnen. Det heter förskola och pedagogisk omsorg men jag använder det gamla ”daghem” före skolan som börjar vid sex år.

PS. Läs Susanna Svenssons kommentar!

Smält glass och undernäring.

Utvalda

Det är kallt, skrek Kajsa, det kan jag inte äta! Söndagens standardefterrätt var serverad; en liten pappkopp glass. Kajsa sa högt vad hon tyckte om allting. Övrigt kunde hon väldigt lite själv. Hon hivade glassen långt från sig.

Det är kallt! Skrek hon.

Hon var mager. Det var viktigt att hon åt varje smula. Jag mikrade glassen.Nu är det bra, gulle dig, sa hon och åt upp glassvällingen.

Pressen uppmärksammar åter kort de undernärda personerna boende  i äldreboenden eller åtnjutande hemtjänst. Inte första gången, inte den sista tror jag.  Vissa brister kommer regelbundet med några års mellanrum i pressen. Då visas någon fin projekt. Klagan glöms. Sedan dyker saken upp igen. Det handlar åter om mat i hemtjänst och äldreboenden. De gamla är undernärda. De svälter alltså.

Det borde vara en skandal.

Att vara underviktig har konsekvenser som att bli lättare infekterad, risk att ramla och bryta ben, till exempel. Tidigare död också förstås. Äldreomsorg heter det men omsorgen låter de äldre svälta.

När någon har tappat alltför mycket vikt blir det dietistens problem. De gamla remitteras dit och andra grupper kan få vänta. Hur kan    dietisten trolla när det handlar om en mager person i ett boende och maten där är det som bjuds. undrar jag. Extra näringsdryck ordineras, det borde väl de flesta få.

Det sägs att en tredjedel av alla över 80 år är undernärda.  Anledning till det är att folk blir äldre.

Hur blev det nu? Är ålder igen orsak till något som inte fungerar, nyss var det ensamhet, nu mat?  Enkelt att skylla på åldern. Kan det vara lite fel på maten och miljön också?

Alla inom äldreomsorgen borde få bra mat. Mat som är gott och lätt att äta äts upp. Det kastas bort alltför många portioner. Maten lagas ofta i storkök och värms sedan upp. Den varken doftar eller känns igen som bekant mat.

Att äta är också frågan om lusten att leva. Finns det kvar en mening i att leva eller är den gamle ensam och deprimerad? Det finns en djup psykologi i att äta, det vi vanligen inte alls tänker på. Mat är inte bara nödvändig rutin. Äta är ett sätt att vilja existera. Mat är också ofta tillfälle att umgås. I ett äldreboende är vi tvingade till umgänge med folk vi inte känner och kanske inte vill känna heller. Att dela matbord med de andra kan vara mer än stressigt.

Det är mycket som påverkar både sinne och själ – om vi nu har något – och lusten att fortsätta leva.

De individuella önskemålen är alltid eftersatta i kollektiv vård.

Jag minns en man i Servicehuset – en tidigare mycket framgångsrik person men nu svårt handikappad på grund av sjukdom – som frågare ifall det var mot regler om jag gick ut till Mc Donalds i nästa hus och köpte en Bic Mac åt honom? Tveksamt, så jag gick när min arbetstid var nästan slut.

Den är i alla fall nylagad mat, sa han.

Flertal äldre i boenden behöver också hjälp att äta, en tugga själv, nästa tugga ges av vårdaren är vanligt. Det finns inte händer nog att ta hand om de som behöver hjälp med maten. De som bor hemma och har mat genom Kommunen får ofta veckans mat till kylen och de förväntas värma upp det själva och lägga till sådant som sylt och gurka mm.

Vore du glad över de sista lådorna?

.Eftersom jag har haft min, nu döde, sambo i tillfällig vård och själv har arbetat extra inom äldreomsorgen i demensvård kan jag säga att maten var  ofta bedrövlig.  Sambon tappade alltid flera kilo i tillfällig vård, i ett avlastningsboende. Det var svårt att kunna lämna honom för att få ledigt för egna behov. Jag visste att det blev inte så bra som vi önskade.

Men, hemma hade han ju en heltids vårdare – jag – som daltade med honom, serverade något att äta åtta gånger om dagen, men till sist räckte inte ens det.

Merparten av de drygt två miljoner svenskar som är äldre än 65 år bor hemma. Av dem har cirka 150 000 hemtjänst och 88 000 finns på äldreboenden. Enligt Socialstyrelsen (SoS) lider nästan 40 000 personer av undernäring inom äldreomsorgen och drygt 100 000 lever i riskzonen för undernäring. https://www.gd.se/2023-10-14/forbjud-dalig-mat-till-de-aldre av Jöran Rubensson

Varför skriks det inte på första sidorna att det är skandal? Därför att de människorna är gamla, icke produktiva, kostsamma och ska ändå snart dö?

Sverige är väldigt snabb att ömma för andra länders brister. Men hemmablindhet är som standard.

När jag kom hem från PCT hade jag tappat 10+ kilo av min helt normala vikt. Jag var undernärd och snart 77 år, således en riskgrupp. Det gick inte att bära med sig tillräckligt med mat på en 4000 kilometers vandring. Behovet av kalorier motsvarade inte orken att bära. När jag kom till ”civilisationen” åt jag hela tiden.

Det var dock ingenting ovanligt på en så lång tur. Når du väl börjar tappa vikt är det svårt att heja det. Jag hade mig själv att skylla. Även de stora starka killarna hade flera nya hål i bältet. Sakteligen åt jag upp mig hemma.

Bild: glass i Rom.

Önskedrömmar, begränsningar och något om att tänka som en kvinna eller en man.

Utvalda

Du tänker som en karl, skrek min chef. Hon var en kvinna. Vi alla på den avdelningen var kvinnor. Vi hade en manlig handledare ett tag som skulle lära oss en ny terapimetod. Men övrigt var det mer kvinnor än män i hela bygget. Jag arbetade i ett sjukhus av större mått.

Jag tog det som komplimang. Jag hade hört det förr. Redan min mor skällde på mig att jag var som en pojke. Det syntes i rivna kläder.

Vi hade haft ett vanligt arbetsmöte om våra patienter. När det var klart, steg jag upp och skulle gå, men då ropade alla att vi måste prata mer om allt.

Vi hade varit klara. Beslut om hur vi gick vidare var tagna. Det var onödigt att mala allt en gång till. Det blev bara skitsnack. Men de andra började diskutera om allt igen.

Jag gick. Nej, jag kom aldrig in i gänget som likvärdig kvinna, men arbetet kan jag skryta med var lyckosamt.

Finns det skillnader på mäns och kvinnors sätt att lösa problem? Ja. Det är jag övertygad om.  Inte alltid, inte överallt, inte varje kvinna och man. Kvinnor har ofta mer omsorgstänkande. Män är mer informativa, kvinnor föredrar dialog som på min gamla arbetsplats, ett behov av att prata genom allt igen som en bekräftelse att det blev rätt.

Jag pratade nyligen med en kvinna från vården som kände sig närapå utbränd. Kanske var det dags att byta jobb. Vad skulle du vilja göra i stället? Frågade jag. Något med färg och form, skapa något kanske, var svaret.

Skapa något. Är inte också det lite mer kvinnligt än manligt önskemål. Visst drömmer även män. Men det svaret ser jag typiskt kvinnligt eftersom jag har hört det så många gånger från kvinnor i vården. Vår barnmorska, ett av de framstående i landet, drömde om att öppna en garnaffär. Hon gjorde aldrig det, bara i ord på kafferasten. Men sätt i gång då, ta risken och chansen, hade jag lust att säga, men inte. Att ha en diffus dröm är annat än viljan att förverkliga det.

Jag hade vid sidan av arbete mina hobbys, naturfoto och att skriva, lite framgång blev det. Men realistisk tänkande håll mig kvar på det lönearbete jag dessutom tyckte om och hade resultat i.

De yngre svarar kanske att de vill bli influenser och  ha en internetsida som ger pengar. Att bli känd och försörja sig med det kräver mycket, tid, energi och hitta rätt. Det räcker inte långt att bara vara vacker.

Nog blir många drömmar brända.

Jag hade glädjen att träffa en man med liten dröm han pysslade med i smyg, länge, länge sedan. Han jobbade i en fabrik men målade tavlor hemma. Hans fru såg mig ute med kol och block. På den tiden tecknade jag alltid överallt. En dag bjöd hon in mig. Efter kaffe och viss övertalning visade maken mig sina tavlor.

Det var som ett knytnävsslag mot magen. Helt, totalt fantastiskt. Jag är ingen konstkännare men nog går det att skilja mellan konst och kladd.

Det slutade med att han visade några tavlor till en galleriägare som genast såg pengarna rulla in. Senare såg jag att han hade ställt ut i Paris. Han behövde aldrig mer gå till fabriken. Han behövde inte ha klädkammaren som ateljé utan något lite större.

Jag borde ha köpt en tavla då. Vi tappade kontakten när jag flyttade till Sverige någon vecka efter den händelsen.

Men det är få som kan jobba med exakt vad de önskar oavsett man eller kvinna. De flesta får nöja sig med så kallat vanligt arbete. De flesta får inse sin begränsning och försöka göra sitt bästa. Vissa hamnar helt rätt och trivs. (Bra lön ökar trivseln förstås.)

Vi borde säga som vår tidigare trappstädare sa till mig: När jag ser golvet att blänka är jag så nöjd med mitt jobb. Är ni i huset nöjda med städningen?

Ja, vi var det. I årets trivselformulär fick städningen alltid en tia, det högsta.Vad synd att han avancerade senare och vi fick en annan som inte var glad över jobbet.

Många av oss vill bli annat. Missnöjet i Samhället är stort. Stolthet över rena golv är sällsynt.

Hur blev det då med ”manligt tänkande” på en superfeminin arbetsplats? Att tänka som en man i ett kvinnogäng brukar sluta med avsked. Så även mitt. Avvikare får hitta en annan plats där flera sorters blommor blommar.

Bild: monokultur