När första juni 2018 kom  hade jag gått ca 300mile. Jag hade vandrat 29 soliga dagar på PCT då flera av de hade haft   +40 C värme. Lärt mig någon sorts daglig rutin. Stiga upp klockan fyra, gå till tolv, paus och mat, sova en stund, gå tills det skymmer.  Jag hade nästan trampat på mitt livs första skallerorm

och snart såg jag en till. Den låg över stigen i det torra gräset. Jag hade liftat för första gången i mitt liv. Jag hade fått frukt och vatten   samt dusch pengar av främlingar. Jag hade vandrat bland   kaktus och sand, så mycket sand, stenöken, brandareor, berg och urgamla träd,  badat i heta källor, lappat om och om mina skavsår och glatt mig över solnedgångar.

Träffat trail angels som gav lift, vatten och samtal om livet. Passerat några som redan gav upp med vandringen. Och förstås passerade andra med bättre fart än jag. Men ingen höll större fart i den så varma oken. Det var än som en sa träning inte vandring. Den första juni har jag nått blygsamma 340 mile  men jag hade slutat räkna på dagens längd i mile utan  bara går. Jag hade tältat på en blåsig plats bakom buskar ville inte gå längre och hamna vid en väg på Cajon Pass, en trafik knutpunkt, där skulle jag äta frukost på Mc Donalds. Pannkakor, ägg, bacon, juice kaffe och en muffins. jag som knappt hade besökt  McDonalds i Sverige såg framemot frukosten där. Sedan fyllde jag på mat och vatten på en bensin mack som hade en affär Mini Mart .

Gick vidare, träffade några lokalbor på vägen till leden . som undrade över min vandring,  Jag undrade om deras jobb och liv, de var Trump anhängare banarbetare som de var.  Till sist byttes hälsningsfrasen jag har dig dig nu i mina böner och jag gick vidare, dag  30 på Pacific Grest trail var igång.

Jag avundas dem som är där nu.