Min fackliga icke karriär var kort men innehållsrik.

Utvalda

Jag har gjort en offentlig protest två gånger i livet. Den ena gällde Metallarbetarförbundet och Socialdemokraterna. Jag har säkert protesterat och gnällt flera gånger men dessa två blev liksom mer värda.

Den första handlade om Metallarbetarförbundet och sossarna i början -60 talet.. Metallare var då 300 000 starka medlemmar med Åke Nilsson som ordförande. Alla metallare förväntades vara sossar. De var ju arbetare. Jag anställdes som svarvare, första kvinnan på platsen. Nej, jag har inte utbildning till svarvare. Någon visade mig maskinen, tittade på ett tag och sen var jag i gång. Lönen var bra. Jag har aldrig tjänat så bra som då. Jag hade gärna fortsatt länge men blev sjuk av metalldammet allergisk som jag var.

Så, jag återgick till restaurang efter ett halvt år och sämre lön. Jag läste in studenten samtidigt. Och sedan i Universitet.

På min första dag som svarvare kom fackrepresentanten och gav mig ett papper och en medlemsbok. Man fick tre dagar på sig att skriva under medlemskapet. Om inte, var ens anställning över. Jag skrev på i sista minuten efter att ha studerat vart pengarna skulle gå. Jag var inte mot fackförening i sig men jag ville inte betala för sossarna. Jag fick inte rösta och på den tiden skulle inte invandrare vara med i partier och aktivera sig politiskt.

Det var då det. Idag kan du rösta utan medborgarskap i Kommun/Landsting om du bor här och behöver förstås inte ens kunna svenska.

Så jag begärde nedsatt avgift. Jag som utlänning skulle inte betala för ett politiskt parti. Det handlade om princip inte om några kronor.

De andra finnarna började också gruffa.

Resultatet blev någon krona lägre avgift. Vi behövde inte betala för Socialdemokraterna. Hur de löste det vet jag inte.

Jag var nog en bitch. Vissa tyckte jag skulle bli fackrepresentant. Men jag har alltid haft svårt med att följa fåren, oavsett vart de går.

Det är länge sedan. Det var sossarnas guldålder med nära 50% av de röstande. Medan 2018 låg S på samma nivå 28,3 %som i början, Andrakammarvalet 9011 med 28,5%.

Idag sparkar facket folk från förtroendeuppdrag om de inte har rätt partibeteckning. LO rustar för val och skall använda miljoner av fackets pengar till att behålla S i makten.

LO är en organisation för S, en som trakasserar sina medlemmar. LO ser inte skillnaden mellan en fackförening och ett Stödhjul. Men, visst kan S ha en egen fackförening bara de går ärligt ut med det. Här är vi alla sossar, andra är inte välkomna!

25 år senare och en herrans massa poäng från Universitet. blev jag övertalad att gå en facklig utbildning och blev fackrepresentant och förhandlare för Socialtjänsten i en kommundel. Jag förhandlare både för SACO och Kommunal för ingen av kommunalare ville göra en insats. Mina medlemmar var mina arbetsgivare. Jag förhandlade fram bättre skrivbordsstolar, mer personal, en dagcenter, behandlingshemsplatser, bostäder för hemlösa. Jag hade koll på min stadsdel, vilka behov fanns och presenterade det för politikerna. Jag larmade redan då om fattigpensionärer, oftast kvinnor. Jag föreslog koloniområde för arbetslösa invandrare. Många av de dåtida invandrare hade varit bönder i sitt hemland. Det blev en senare, efter jag hade slutat.

Lönenivån var redan beslutad i Stockholm. Kanske kunde det bli några ören till i den kommunala lönetrappan. Anställda hade få möjligheter att påverka sin lön.

Jag lyckades få utökad delegation för handläggare och ett system per dator – nymodighet – där vi själva kunde se till vår budget. Det var faktiskt vi, socionomer, som kunde Socialtjänstlagen, inte Kommunpolitiker som hade andra jobb och några timmars information om den då helt nya lagen. Ordföranden på vår stadsdel var en metallare. Jag ringde honom om något beslut var komplicerad och vi tog en kopp kaffe och resonerade om alternativen.

Han försökte värva mig till annat än facket, sossarna alltså.

Så fel kan man bedöma människor.

Nej,ingenting var min förtjänst, jag var bara den som gick med önskemålen och ibland pratade omkull de politiker som hade pengapåsen. Då, på -80 talets början med en ny Socialtjänstlag fanns önskan att ta bort fattigstämpeln och ge rättigheter hellre än allmosor. Socionomer var viktiga för Kommunen och skulle vara med även i Samhällsplanering.

Sedan flyttade jag. Fick ett drömjobb. Genast efter det krymptes delegationen för handläggarna. Kortvarig framsteg alltså. Pengarna började sina. Nya bidragstagare kom, de som hade svårt att hitta arbete i en stad där fabrikerna var nedlagda och politikerna drömde om annat. Turism kanske. En ny multikulturell värld som de kunde titta på utifrån.

Jag meddelade mitt fackliga intresse i det nya jobbet i det stora sjukhuset men det var en sluten SACO grupp som inte behövde någon.

Den person som skulle förhandla för vår avdelning besökte oss aldrig. Hon hade knappt en aning om vad vi gjorde. Vi var en väldigt udda speciell enhet. Jag gick ur facket så småningom och började förhandla själv min lön vilket gav mer än fackets förhandlingar, i stället 335 kronor 1800, vilket orsakade mina arbetskamraters utträde ur facket. En orsak till var den facklige ledarens hemliga lön och förmåner vi började tycka var för mycket.

Mina fackliga ambitioner var nu som spår i sanden. Bortblåsta med nästa våg. Men, jag minns än blommorna och tårarna när jag slutade min fackliga icke karriär.

För vems skull finns fackföreningar och vad är deras primära uppgift är nog en bra fråga. Speciellt idag. Det dyker upp nya fackliga alternativ för LO folk. Kanske är det en risk på sluttande plan att sortera medlemmar efter partifärg?

I Krigshetsens tid är det lämpligt att läsa om verkligheten.

Utvalda

Svetlana Aleksijevitj är en belarusisk författare som fick Nobels Litteraturpris 2015, en av de riktigt förtjänta pristagarna. Hon skriver lik en vanlig person som försöker berätta om sitt liv. Hon ger röst för dem som ingen politiker bryr sig om, bara utnyttjar för sin makt.. Böckerna är skrivna i stil journalistisk reportage från verklighet makthavarna ignorerar. Bitvis är hennes böcker riktigt tunga, elände, död, den vanlige människans smärta. Nästan omöjligt att stå ut med makthavarnas galenskap.

Zinkpjkar är en av fem böcker ur verkligheten. Serie Utopins röster – Historien om den röda människan

Bön för Tjernobyl är också aktuell nu när Sovjet hotar med att prova kärnvapen och Nordkorea utvecklar sina. Makthavarna spelar krigslek med varandra i ord och truppflyttningar, uppvisningar av sin militära makt. Med en maktsuktande kränkt man i en ända och en senil snurrpelle i en annan med små gläfsande europeiska hundar klämda mellan samt en riktig tung nalle lugnt avvaktande, är läget idag sämre i Europa och Världen än på länge. Det kan tippa över.

Böckerna i serien

Kriget har inget kvinnligt ansikte (1985)

De sista vittnena (1985)

Zinkpojkar (1989)

Bön för Tjernobyl (1997)

Tiden second hand (2013)

Om Zinkpojkar:

Sovjetunionens krig i Afghanistan 1979-89 har kallats »det sovjetiska Vietnam«. Myndigheterna talade om »internationalistsoldater« som byggde broar och planterade vänskapsalléer åt broderfolket i Afghanistan, medan militären i hemlighet fraktade hem förseglade zinkkistor med lemlästade kroppar. Länge visste allmänheten ingenting om krigets grymheter och det var först med Svetlana Aleksijevitjs Zinkpojkar som tragedins verkliga omfattning avslöjades 1989. Över en miljon unga ryssar tjänstgjorde i kriget som kom att forma det ryska samhället fram till våra dagar. Här kommer de till tals – soldaterna, sjuksköterskorna och mödrarna. (baksidestext i boken)

Läs!

Kläder som meddelande och markering.

Utvalda

När jag arbetade hos socialtjänsten fanns det en outtalad klädkod både för män och kvinnor. Vi var Kommunens representanter. Vi skulle klä oss vårdat. Män hade oftast vit skjorta, slips och kostym, kvinnor klänning eller kjol och blus. Kjol över knäna, inga urringningar. Inga stora smycken. Diskret make up eller inget. Jag hade dräkt, gärna med knytblus. Hemterapeuten och ungdomshandläggaren klädde sig lite mer ledigt, även i jeans. Så klart inga trasiga och tajta sådana.

En varm dag kom vår nyanställda unga kvinna klädd i shorts och T-shirt. Shortsen var nästan knälånga. Hon fick gå hem och byta. Shorts och T-shirt var inte arbetsklädsel. Dessa shorts diskuterades länge i fikarummet. Såg de inte ut som en kjol? Var det orättvist? Var chefen gammalmodig?

Det är en förgången tid. Vem skulle våga skicka hem någon på grund av kläder?

Så, Engelska skolan är i blåsväder eftersom de har klädkod och även lånar kläder för mer ”lättklädda” flickor. Det klagas. Storm i vattenglas? Är inte skolan en förberedelse för vuxenlivet med arbete? Då kan ingen klä sig hur som helst. Ja, det beror på jobbet men hur många blir popstjärnor, modeller eller skådisar som kan klä sig extremt och naket på jobbet?

Kanske borde vi se Engelska skolan som en förebild i stället att klaga? Dessutom kan de ”kränkta” eleverna bara byta skola. Kön är lång till Engelska skolan, inga problem att fylla bänkarna.

Många skolor i världen har skoluniform. Arbetsplatser kan ha uniformer eller bestämda arbetskläder. Men ibland är det svårt att veta vem är kund och vem som arbetar.

När jag passerar någon av våra skolor (det finns flera nära mig) undrar jag varför många flickor är så pass lättklädda. Det är inte sexigt, det är bara avslöjande. Är det frihet att visa sin kropp? Men lärarna kan också klä sig under varmare årstid som om de vore på solsemester. Kanske borde även de tänka till att lärare är goda förebilder, på alla sätt – eller borde vara det.

Jag tycker också synd om (läs: illa) småflickor i sjal och täckande kläder på skolgården. Men var och en får behålla sin kultur, eller hur det var med flickors självbestämmande.

Kanske kläder och nakenhet är nu mera en ickefråga oavsett ålder och position? Jag är bara en gammal gnällig kvinna som lever i minnen av gamla sämre tider?

Bild: Ifugaos i nästan traditionella kläder, Banaue, Filippinerna. Kvinnorna var barbröstade men inte inför turister..