Kulturellt arv? Får man säga så om mat? Ja, flera turiststäder i Italien börjar tröttna på utländska snabbmatsställen och pratar i stället om att prioritera sin egen matkultur och begränsa det utländska. Turister skall inte bjudas på kebab utan lokala matvaror. Inhemsk produktion bör gynnas. Så är det inte i Sverige. På mitt centrum öppnades nyss pizzeria och pastahak nummer två och vi har också två sushirestauranger på en yta som man kan passera på fem minuter. Par andra utländska kedjor har också sina ställen. Inte kan vi leva utan pizza!
Mat som kulturell arv? Är det inte att sätta värdehierarkier som MP säger om svenska kulturella yttringar? Vem försvarar köttbullen och strömmingsflundran framför pizza? Någon?
Venedig är en härlig stad att turista i om man slapp turisterna. 2014 besökte jag Venedig med ett barnbarn och året efter Florens och Pisa med ett annat barn. Venedig hade då kampanjer om självstyre. Rika Venedig var trött på att skicka skattepengar till fattigare syd. Jag pratade med vår gondoljär om vad han tyckte om det. Han var för självstyre och trodde att staden kunde leva av turistinkomster.
Det fanns gott om turister. De smala gränderna var fulla av kamerabärande människor. Det fanns gott om turister i Florens och Pisa också. Flotta internationella affärer fanns på huvudgatan i Florens. Tiggare hade också hittat till Florens medan Venedig var utan.
Idag är tonen mot turister betydligt svalare. De sliter ut städerna. Ingredienser som kebabställen tränger sig mellan italienska specialiteter.
Florens och Verona har tidigare begränsat etableringen av utländska snabbmatställen. Nu gör Venedig detsamma. Lokala produkter skall prioriteras. Venedig anser att utländsk snabbmat inte är kompatibel ”med stadens arv”.
Paola Mar, Venedigs turistchef säger: “We want to put the brakes on types of activities which are not compatible with the preservation and development of Venice’s cultural heritage.”
Inte kompatibel med stadens arv.
Säg det i Sverige. Kanske kunde vi tänka i Stockholm: Inte kompatibel med gamla stans arv. Det finns nog flera alternativ att tillägga. Flera kulturella yttringar man borde bevara utan att bli kallad med fula namn.
Venedig funderar på att sätta ett tak på besökare och låta dem betala mer. 70 000 besökare om dagen, 13 – 15 miljoner i året sliter på stan. Befolkningen är inte längre glada över alla turister. Även skyltar “Tourists go away!!! You are destroying this area!” har hängts på vissa områden. Det är svårt för de fast boende att ha turisterna ständigt inpå sina liv.
Det är bra att någon försvarar det ursprungliga, nationella, det speciella på en plats. Annas är allt bara en multikulturell soppa, inget att resa till. Heja Venedig. Eller ska man säga pepp pepp nu mera?
Hur tänker de äldre om politik och politiker? Jag har mött flera som struntar i politiker, deras påhitt och försöker bara överleva. De tycker att skillnaden mellan politiker och vanligt folk blir större hela tiden, både i tanken och i utförandet.
DN/Ipsos har frågat ett tag sedan hur väljarna ser på den övergripande utvecklingen i Sverige. Stämningsläget i väljarkåren var pessimistiskt. Nästan varannan, 48 procent, anser att utvecklingen går åt fel håll. Bara 18 procent, färre än var femte, ser positivt på utvecklingen. Och hur definieras ”utveckling åt fel håll”? Efter terrorattacken steg siffrorna något åt det positivare hållet vilket jag finner lite märkligt. Det var polisen som fick förtroendet den dagen inte politikerna. (länkar nedan)
Det är länge sedan yrket politiker var ett förtroendejobb och vi såg upp till dem. Världen är dock mer komplicerad nu än när Henrik, denna inläggs huvudperson, fick sitt första jobb efter grundskolan och la sin första röst på landsbygdens parti Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet.
Jag har vandrat på fjällen i flera år och har till vana att försöka prata med folk som bor i närheten. Det är så jag har fått köpa fisk som inte fanns till salu eller bara fått höra om livet förr och nu. Bussen är också ett bra ställe eller byns centrum som är bensinmacken, ifall den finns kvar.
Jag mötte Henrik par år sedan när jag var på väg hem från en Sarekrunda. Henrik ger inte mycket för politik längre. Berör det honom är det i form av dyrare liv. Hans liv är enkelt och dagarna förutsägbara.
Han tar in en lass ved på morgonen för att tända i spisen, kokar gröt och en kopp kaffe medan radion går på med lite störningar emellan. Han värmer soppa från burk till lunch och skiter fullständigt i tumulten ute i världen som hörs i nyheterna. Vad ska han göra åt det? Är man 84 år finns det bara distriktssköterskan som kan angå en. Sedan går han till bussen. Det finns ingen affär kvar i byn utan man får ta bussen och nästa tillbaka för att handla.
Det är så vi träffas på busshållplatsen för resan till tätorten.
Hans liv innehåller bara vanliga saker. Hans föräldrar var småbönder och far arbetade även i skogen. Han gick folkskolan och började arbeta på jordbruket, något senare i skogen som sin far. Han gifte sig med en flicka från grannbyn och de fick två barn. Henrik har aldrig varit sjukskriven men han skadade handen en gång. En man klagar inte. Han fortsatte arbeta med armen i bandaget.
Henrik har röstat på Centerpartiet på den tiden då partiet än kunde stava till landsbygd, jordbruk, skog, landsbygdsutveckling och vanligt folk. Det är ingenting nu när mer intressanta vindar blåser på Stureplan. Kanske är man delaktig i avvecklingen för förr i tiden röstade hälften av byn på C och den andra halvan på S beroende på om man var jordbrukare, skogsbonde eller åkte till stan för att jobba. Läraren var förstås folkpartist och det fanns några höger och några vänster. Politiker har man ingen större nytta idag när avfolkning har tömt byarna, servicen är nedlagd och ens hus samt marken är inget värt längre.
Jag är kanske ändå skyldig till utvecklingen genom min tidigare röst?
Vad säger man åt det? Han röstar inte mer. Det är försvunnen tid. Lika försvunnen som affären, posten och småskolan på orten, likaså gatlyset. Utan bussen en gång om dagen på vardagar vore de gamla helt utestängda från samhället. Många kvinnor har inget körkort. Henrik har en bil men den krånglar. Han har inte råd att köpa en ny. På vintern plogar man förbi infarten till huset. Henrik skottar resten. Det är motion det med.
Hans hus är lite omodern men det bryr sig Henrik inte om. Han har tid att hugga ved. Jodå, han har elspis men det är mysigare med en eld som sprakar och nu när hösten kommer är det ju en värmekälla. På vinter stänger han övervåningen, ingen använder det. Sönerna kommer på sommaren och kanske kommer barnbarnen en vecka de också. De är ju vuxna de med och har barn. Alla har lämnat landsbygden.
Han köper än en tidning i veckan men det är mest för att tända spisen och ha veckans TV program till hands. Inte att han ser så mycket TV längre, snarare är det bakgrundsbrus i ensamheten sedan frugan dog. Folk dör och folk flyttar. I tätorten finns ett flyktingboende i den gamla herrgården. Nu brukar inte flyktingar bli så långvariga där. De är unga män och de vill inte bo i ödemarken utan i stan. De har ingenting att göra här. Det pågår diskussion om att skolan en 1 – 3 är olönsam och kanske skall stängas och även lågstadieeleverna bussas till nästa ort. Det är för få barn. Stängs skolan, stängs livet. Då blir det inga fler familjer med barn som bor kvar, bara de gamla som inte kan flytta. Efter dem står husen tomma tills de återgår till naturen.
Henrik hugger ved, fiskar och än är han med i jaktlaget fast han inte skjuter längre och får älgkött för vinterns behov. Han har ett potatisland men blommorna som frun skötte är nu mera vildvuxna och äppelträden ger ingen frukt längre.
Bussen stannar. Vi önskar varandra lycka till, vad det nu ska betyda. Han vinkar när bussen rullar vidare mot en större stad där det finns flyg för att föra mig till maktens centrum, Stockholm.
Henrik ute i sin stuga är från försvunnen tid, tiden då vi byggde folkhemmet. Dessa nu onödiga människor som det multikulturella samhället helst ser död. Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, de som växte upp i en annan tid, sägs det. För att tala klarspråk: När de dör kommer saker att förändras till det bättre, sa professor Mikael Hjerm, Umeå några år sedan. Även en känd popstjärna önskar de gamla vore döda. De äldre är de som har betalt hennes utbildning och grunden till det samhälle hon nu så ringaktar.
Jag är tveksam till att det blir bättre, men det är ju en definitionsfråga. Föraktet är märkbart mot det kultur och samhälle som än existerar och det som har varit. Men vinden kan vända snabbt. Även de yngre kan tröttna på politikernas oförmåga, de förändringar som brackas på samhället och journalisternas vinklade utrop. Men en dagisgeneration har sällan egna åsikter, de springer efter massan. Om de vet vad de vill är en bra fråga. Om det blir bättre är en annan.
Hur känner du dig som pensionär? Känner du dig som överflödig för samhället, bara kostnad eller en person som har mycket att tillföra? Tycker du att politiker tar dina önskemål och problem på allvar? Kanske hör du till de ca 231.500 fattigpensionärer som bara överlever, inget mer? De lyckliga gyllene pensions åren var inte ens i tankevärlden? Känner du dig ängslig för dina barnbarns framtid i en värld som är osäker och i förändring du inte har grepp och makt över?
Hur känner du dig i det nya Sverige?
Kanske är du älskad av dina närmaste och är nöjd med den vetskapen? Troligen är detta det enda som är hållbart i världen idag.
PS. Henrik heter annat men vem skulle känna igen honom?
Florens och Verona har tidigare begränsat etableringen av utländska snabbmatställen. Nu gör Venedig detsamma. Lokala produkter skall prioriteras. Venedig anser att utländsk snabbmat inte är kompatibel ”med stadens arv”.
