Venedig, turism och separatister

Den ena av sommarens utlandsresor gick till Venedig med ett av barnbarnen. Kyrkor, glass, broar, båtar i stället bussar, nöjet att gå vilse i trånga gränder och en gondoltur var de oundvikliga ingredienserna på resan. Barnet ville åka dit eftersom inga bilar var tillåtna. Vi turistade samtidigt som 60 000 andra, troligen var det ännu fler. Alla möjliga språk och nationaliteter fyllde gatorna. Trångt, trångt och absolut charmigt, speciellt när man lämnade huvudstråken.

Jag skrev tidigare om att folk röstar med plånboken och detta stämde väl i Venedig. Den välmående befolkningen är trötta på korruption, höga skatter, uselt styre, Rom och att supporta den fattigare södra delen av Italien. 20 miljarder av deras skattepengar försvinner till andra, typ Robin Hood skatt, det som vi har också här hemma.

Det finns även kulturella skäl till separatism. 7 av 10 pratar venetian dialekt och har pratat så i tusen år och vill behålla det i sin kultur, i stället några romerska påhitt.

Vad tänker vanligt folk om separatister? Pratade med vår gondoljär som var entusiastisk över möjligheten att Venedig blir ett eget land. Han trodde att skatten blir lägre och pengarna skulle räcka bättre när supporten av den småkriminella södern, korruption och gullandet med herrarna i Rom tog slut. Han var säker på att Venedig klarade sig utmärkt. Turismen skulle försörja dem. De nu så högt beskattade småföretagen skulle blomstra ännu mer när skatten sänktes.

Turismen är omfattande, över 30 miljoner besökare per år, 60 000 per dag – lika mycket som innevånare i Venedigs gamla stan – och däröver kryssningsbåtarna, ca 650/år, större än husen, seglande runt och orsakande tryck på kanalerna. Det har pratats om att denna trafik bör hålla sig från Venedig men sedan kom tanken på inkomster in i bilden igen. Turismen är ekonomin och ekonomin är turismen. Vår gondoljär sa att det är vi turister som får Venedig att leva och att dö.

Slitaget och transporterna för turisternas behov är enormt. Det är en miljöfråga som ortsbefolkningen har svårt att lösa. Inkomst och miljö är inga goda kompisar.

Inte bara Venedig drömmer om en gen stat. Det pågår många försök att skilja sig från moderlandet. I Europa finns Sydtyrolen som har självstyre men vill antingen bli självständig eller ingå åter i Österrike. Åland är redan självstyrande men en del vill ha total självständighet. Skånepartiet vill ha självständig och islamfritt Skåne. Ingermanland har en liten rörelse för självständighet och de har Mannerheim som idol. Transnistrien, utbrytare från Moldavien, vill göra ”en Krim”. Katalonien och Baskien i Spanien vill också frigöra sig. Det välmående Bayern har funderingar om självständighet. Skottland och Nordirland vill lämna Storbritannien. Färöarna är redan självstyrande och Danmark släpper de efter ev. folkomröstning medan Grönlands ekonomi håller dem kvar ett bra tag till i Danmark. Sedan finns röran i gamla Sovjet där minnet är kort och demokratin har alldeles för svaga fötter.

När det stora samhället inte förverkligar sina löften, beskattar en till övermått, åsidosätter majoritetens behov och önskemål, låter undantag bli regel och splittrar samhället till grupperingar med osynliga murar då börjar allt krackelera och samhällskontraktet faller. Det lilla samhället i form av egen stat, kanske bara ett bostadsområde för viss grupp, församling för rättroende eller ny radikal politisk grupp kan då bli ens samhälle i stället det gemensamma stora. Samtidigt som politikerna har idéer om stora multikulturella enheter med överhet långt från folket – som EU eller varför inte Sverige – längtar folket efter trygghet i det igenkända, i sin naturliga grupp som består av dem som pratar samma språk, är födda i samma land, är besläktade och har samma grundläggande värderingar. I många fall är politikerna och folket i otakt. Det kan resultera i konflikter, terror och i värsta fall fullskalig krig. Venedig lär dock rösta om saken och Italien spjärna mot.

Venedig rött.

Tänker du åka till Venedig?

Missa inte en gondoltur men fråga om tid och vart och ta den dyrare, längre varianten så du slipper köa på populäraste – men inte de intressantaste – kanalerna med femtio andra som köar och kan se annat än andra gondoler.

Missa inte Scuola Grande di San Rocco med Tintoretto målningar och ett tak som är bara snäppet under Sixtinska kapellet.

Boka biljett på Internet till Basilika Di san Marco om du inte älskar att stå i kö några timmar. Det är märkligt att folk köar än på gatan för biljetter på Internets tidevarv. Men det är skönt för oss som går förbi och släpps in som bästa VIP.