Höst har alltid varit min bästa vandrings tid. Myggen är borta, jag är rent av allergisk mot de små blodsugarna, Skolan har börjat, färre folk på lederna så man får lättare den där into the wild känslan. I år är det första året sedan 1987 jag är inte ute och vandrar något under augusti till oktober perioden. Stroke har gjort mig både orkeslös och faktisk feg. Jag får finna mig i att ha blivit gammal hastigt på ett för mig obehagligt sätt. Den där kvinnan som slog åldersrekord på PCT, korsade Island på omärkt öde land , finns inte längre, Jag saknar henne. Den här nya jag har jag väldigt lite intresse av.
Jag har tänkt på livets osäkerhet och de människor jag förlorat, det finns inga jag kunde kalla som vänner kvar om jag borträknar några kontakter som sker per Internet och min familj. Minns idag vår sekreterare, aldrig sjuk, som gick på hemvägen förbi sina gamla föräldrar och tog hand om deras behov. Hon såg framemot pension, då skulle hon få tid för sig själv också. Vi planerade lite utflykter, operabesök och fikastunder. Jag var inte pensionär än men hade bytt jobb och gått ner i arbetstid. Och sedan var hennes liv slut. Hon kände sig dålig en dag, inte så där allvarligt , gick till doktor som konstaterade cancer som hade bråttom att ta över hennes kropp. Från en synligt frisk inte än 70, till en som bara föll ihop. Det fanns inget att göra. Det var en elak snabbt växande variant. Hon fick flytta från sjukhuset till ett boende tillfälligt och sedan var tanken att hon fick klara sig hemma fast hon inte stod på benen längre. Det fanns inga platser för dem som hade än huvudet i behåll men inte kroppen. Hon dog dagen innan hon skulle skickas hem. Hon var en av de goda människorna tagit hand om andra och arbetat hela livet inom sjukvården som nu hade ingen plats för henne. Livet har ingen rättvisa, det är oförutsägbart, rent av grymt. Hon undrade vem hon var nu när jag besökte henne två dagar före hennes död. Vad säger man då som tröst som ändå inte tröstar? Gråter ihop?
Ofta tänker vi på människor i arbetstermer och har en stark yrkesidentitet, Att arbeta ihop pengarna för livet är en stor del av vår tidsanvändning. Att vara föräldrar tar ofta resten. Men vem är man utanför arbetslivet, moderskap, faderskap, och sedan efter pension. Vem är man när sjukdom tar bort ens friska liv, själbestämmande och identitet? Kanske ingenting. bara en av Samhälllets osynliga det är nog nära sannning.
Finns det andra där ute som också har liksom förlorat sig själva?
Lite bilder från andra höstar.
bilder upppifran Nordkalottleden Padjelanta, Pacific Crest Trail Washington, Hamra, Skottland West Highland Way. Munkängarna Kinnekulle.
