Månadsarkiv: november 2012

Skydda miljön i krig finns bara på papper

Publicerat av

6/11 är den internationella dagen för att förhindra exploatering av miljön i krig och väpnade konflikter, utnämnd av FN.

Hur skyddar världen miljön i krig? Knappt alls kan man säga när vi ser bilder från sista av FNs insatser i Libyen eller andra krigshärdar som FN medlemmar stöder på något sätt. Miljö är våra hem, bakgårdar, gator, parker, inte bara områden längre bort eller något naturskyddsområde eller av Unesco utnämnd världsarv.

Det är vår närmiljö som raseras i krig. Hem, grönsaksland, fruktträd, vägar där vi skulle gå till marknaden, skolor där våra barn skulle lära sig om demokrati, sjukhus där vi borde ha fått vård, minnesmärken över vårt liv och tro, resurser vilka skulle gå till vårt välstånd, inte att röja bråte efter krig som aldrig blir annat än avfall över människans dumhet.

En demokratisk bomb som skall lära oss demokrati är lika illa när den faller på någons hus än bomben som vi kallar terroristernas verktyg.

Jag lever i Sverige,  ett land som undsluppit krig och större sammandrabbningar väldigt länge. Men mitt första minne i livet är bomber som faller och hur vi trycker ihop oss i en källare. Krig märker människan, kanske för livet. Det förändrar ens tilltro, inte bara till framtiden utan mänskligheten. Det tar tid innan misstro byts mot tillförsikt. Vi i Finland repade oss trots en flyktingström av 500 000 människor från öst, ransoneringskort och övertidsarbete utan lön för krigsskadestånd. Krav över livet var inte så omfattande som idag. Vi nöjde oss.

Men många av de barn som skickades från Finland som krigsbarn till Sverige mådde inte bättre efteråt än vi som tryckte i skyddsrummen eller på landet i mörker. De hade förlorat tryggheten och föräldrarna.

Krigets mentala följer är något vi borde tänka på när vi diskuterar invandring från krigsområden. Det går inte att flytta från ett liv till ett annat, så totalt annorlunda, och fungera som om ingenting hade hänt. Sorgebearbetningen tar tid. (Nu menar jag människor som flyr från krig och förföljelse, inte lycksökare som drömmer om eviga bidrag.) Att känna sig som en utböling i samhället alltför länge är inte hälsosamt. När livet och ens omgivning blir för främmande och svår att greppa över, förlorar vi det invanda och fotfästet något, ibland så att det tar generationer att reparera. Det kan gälla även oss svenskar som har svårt att finna sig i det nya samhället vi lever i.

Vilken värld vill och hoppas vi att få leva i? Fredlig, säger de flesta. Fredlig och multikulturell, säger många politiker som styr. Men Babels torn är inte att rekommendera. Det orsakar hårda, isolerade grupperingar där snart alla slåss för sin överlevnad och förmåner. Det sägs i någon utredning att folk blir lättare mentalt sjuka om omgivningen är alltför blandad av olika nationaliteter och ursprung. Man känner sig vilsen i sin närmiljö.

Ibland tar vidden av miljöskadorna länge att begripa eller upptäcka. Vietnam och Pearl Harbour var platser jag tänkte spontant på. Vietnam med förgiftad skog och mark och Pearl Harbour med skroten i havet. Ibland tar det tid att begripa katastrofens vidd. Konsekvenserna kan vara långtgående, inte bara i mänskliga katastrofer. Tänker någon att den miljön vi förändrar med den ökade gruvdriften i Norrland kanske påverkar människor långt borta i ett krig. Det var nog långsökt. Eller inte?

Kommer vapnen att tysta i dag med miljön i åtanke? Knappast. Fred på jorden och viljan att skydda vår planet, ja, det tycks vara omöjligt att nå. Är människan en destruktiv varelse? Det är lätt att svara ja till den frågan fast omkring mig ser allt ut som jag är van med – nästan.

Bilder från dagspressen.

Tills döden skiljer oss åt eller kommunen tar över …

Publicerat av

Förra veckan blev vi glatt överraskade när avlösningen från hemtjänsten kom. Det var en svensktalande tjej som var svensk. Vi är vana med många olika från hemtjänsten. Ibland kommer också en svensktalande kvinna från norden men de andra kan bristfällig svenska och de flesta saknar utbildning. De kommer från alla världens hörn så vi lever i en multikulturell värld. Om gubben vore sjuk, alltså sängliggande i annat än demens, kunde jag inte lämna honom med dem. Jag är inte säker på att de skulle klara av situationen om något händer. De frågar också oroligt om jag ha mobilen med mig vilket jag inte har. Det är ju mina två timmar i veckan som jag borde vara fri.

Någon kontinuitet finns inte. Att vakta en snäll gubbe i två timmar hör till lyxjobben inom hemtjänsten, sa någon av dem, så det delas tydligen ut rättvist.

För den som inte än vet: min sambo blev sjuk, tappade minnet och livet förändrade sig i ett slag.  Nu har jag så kallad avlösning en gång i veckan och använder tiden till gymmet. Resten av tiden är han mitt ansvar för den som har tappat minnet lämnar man inte ensam.

Vem ska ta hand om de gamla? (Hur det ser ut i olika boenden lämnar jag till en annan gång.) En del är faktiskt anställda av kommunen, de har utbildning och de sökte arbetet helt frivilligt. Men resten… De är invandrare, kanske med bristfällig svenska som fått arbetet genom något sysselsättningsprojekt. De är fruar och sambor, döttrar och svärdöttrar, systrar och en och annan son eller make. Det är kvinnor som gått ner i arbetstid för att hjälpa sina anhöriga. Några entusiaster som tycker än att arbeta med gamla var givande och de fortsätter besöka dem som frivilliga efter egen pension. De är de gamla själv, oavsett förmågan. Det är vi som går förbi och ids rycka in. Hur många gånger har jag sett och hjälpt en virrig gamling i en affär att hitta något eller vänt hem någon i nattlinne på väg att köpa mjölk tidigt på morgonen? (Jag bor nära en serviceanläggning.) De är pensionärsföreningar som ringer runt på morgonen för att höra om de gamla lever. Och vi vars make, maka eller sambo blev sjuk precis när vi blivit pensionärer och på så sätt orsakar vi  inga större kostnader för samhället, bara en total livsförändring för oss själva.

I det flesta fall är det inte kommun eller landsting som sköter omsorgen. I de flesta fall är det ”tills döden skiljer oss åt” eller en normal anständighet att ta hand om dem som inte längre reder sig själva helt eller kanske bara behöver dammsugning och dusch, sällskap en stund eller storstädning när våren avslöjar alltför många dammtussar. Men när det offentliga tar hand om det då pratar man genast om budget och pengar. Vi frivilliga undrar bara om orken räcker och fasar för den dagen vi inte längre kan.

Attendo och vårdförbundet skriver om äldrevården i Svd. Lönefrågan och utbildning poängteras. Det finns dock inga hinder för Attendo att höja lönerna och kapa vinsterna. Samtidigt har diskussionen om dödshjälp poppat upp. Utöver att vi skall arbeta hela livet skall vi inte belasta vården vi betalat höga skatter till. Ättestupan nästa? Hur som helst har de gamla föga värde den dagen de inte längre reder sig själva. Det är en attitydfråga. Vi ser inte den viktiga länken mellan generationerna längre i den världen i omvandling vi något ovilligt och utan klara beslut forceras att leva i.