6/11 är den internationella dagen för att förhindra exploatering av miljön i krig och väpnade konflikter, utnämnd av FN.
Hur skyddar världen miljön i krig? Knappt alls kan man säga när vi ser bilder från sista av FNs insatser i Libyen eller andra krigshärdar som FN medlemmar stöder på något sätt. Miljö är våra hem, bakgårdar, gator, parker, inte bara områden längre bort eller något naturskyddsområde eller av Unesco utnämnd världsarv.
Det är vår närmiljö som raseras i krig. Hem, grönsaksland, fruktträd, vägar där vi skulle gå till marknaden, skolor där våra barn skulle lära sig om demokrati, sjukhus där vi borde ha fått vård, minnesmärken över vårt liv och tro, resurser vilka skulle gå till vårt välstånd, inte att röja bråte efter krig som aldrig blir annat än avfall över människans dumhet.
En demokratisk bomb som skall lära oss demokrati är lika illa när den faller på någons hus än bomben som vi kallar terroristernas verktyg.
Jag lever i Sverige, ett land som undsluppit krig och större sammandrabbningar väldigt länge. Men mitt första minne i livet är bomber som faller och hur vi trycker ihop oss i en källare. Krig märker människan, kanske för livet. Det förändrar ens tilltro, inte bara till framtiden utan mänskligheten. Det tar tid innan misstro byts mot tillförsikt. Vi i Finland repade oss trots en flyktingström av 500 000 människor från öst, ransoneringskort och övertidsarbete utan lön för krigsskadestånd. Krav över livet var inte så omfattande som idag. Vi nöjde oss.
Men många av de barn som skickades från Finland som krigsbarn till Sverige mådde inte bättre efteråt än vi som tryckte i skyddsrummen eller på landet i mörker. De hade förlorat tryggheten och föräldrarna.
Krigets mentala följer är något vi borde tänka på när vi diskuterar invandring från krigsområden. Det går inte att flytta från ett liv till ett annat, så totalt annorlunda, och fungera som om ingenting hade hänt. Sorgebearbetningen tar tid. (Nu menar jag människor som flyr från krig och förföljelse, inte lycksökare som drömmer om eviga bidrag.) Att känna sig som en utböling i samhället alltför länge är inte hälsosamt. När livet och ens omgivning blir för främmande och svår att greppa över, förlorar vi det invanda och fotfästet något, ibland så att det tar generationer att reparera. Det kan gälla även oss svenskar som har svårt att finna sig i det nya samhället vi lever i.
Vilken värld vill och hoppas vi att få leva i? Fredlig, säger de flesta. Fredlig och multikulturell, säger många politiker som styr. Men Babels torn är inte att rekommendera. Det orsakar hårda, isolerade grupperingar där snart alla slåss för sin överlevnad och förmåner. Det sägs i någon utredning att folk blir lättare mentalt sjuka om omgivningen är alltför blandad av olika nationaliteter och ursprung. Man känner sig vilsen i sin närmiljö.
Ibland tar vidden av miljöskadorna länge att begripa eller upptäcka. Vietnam och Pearl Harbour var platser jag tänkte spontant på. Vietnam med förgiftad skog och mark och Pearl Harbour med skroten i havet. Ibland tar det tid att begripa katastrofens vidd. Konsekvenserna kan vara långtgående, inte bara i mänskliga katastrofer. Tänker någon att den miljön vi förändrar med den ökade gruvdriften i Norrland kanske påverkar människor långt borta i ett krig. Det var nog långsökt. Eller inte?
Kommer vapnen att tysta i dag med miljön i åtanke? Knappast. Fred på jorden och viljan att skydda vår planet, ja, det tycks vara omöjligt att nå. Är människan en destruktiv varelse? Det är lätt att svara ja till den frågan fast omkring mig ser allt ut som jag är van med – nästan.
Bilder från dagspressen.