Bara grus. Om att säga nej.

Jag kände en person som hade börjat med narkotika strax efter 18 år fyllt. De flesta patienterna hade debuterar som yngre så varför började hon som vuxen? Vad hände? Jag kände ju många narkomaner eftersom jag hade arbetat inom den socialtjänsten i en Kommun och nu som terapeut  på sjukvården.  Hon var en av många som hade trasslat till livet.

Idag när flickor säljer sig på olika sätt genom Internet, filmer, TV serier, betalsidor och massagesalonger var hennes forna arbete rent av sedesamt. Hon var en strippa i en av klubbarna i staden. Detta var på 70 – 80 – talet då strippklubbar var än upphetsande exklusiva. Hon var riktigt snygg, jag fick se hennes strippa bilder.  Kruxet var att flickan var knappt sjutton när hon började. Åldersgränsen var 18 år eller 21, beroende på klubben, för att få bli strippa.

Hon kom från en familj som hade gott ställt. Hon fick vad hon pekade på. Föräldrarna sa aldrig nej. Det var som om de inte kunde det ordet. Hon hade saker in till andras avundsjukegräns. Så hon fick svårt att smälta in och få vänner. Skolan var inte så kul fast hon hade hyfsade betyg. Hon skolkade. Föräldrarna förstod henne. Hon skulle få vila upp sig.

Matte var hon riktigt bra på.

Hon var skicklig på att räkna ut vad som lönade sig, vad inte.

Hon ville strunta i gymnasiet och arbeta i en strippklubb.  Hur hon kom på det kunde hon inte komma ihåg nu, långt senare. Men hon var ju för ung.  Pappan besökte föreställningen innan han skrev på. Det var ju inte så farligt. Snygga tjejer. Med viss tvekan skrev  också modern på.  Det var då ok för klubben.

Att vara nästan naken på sitt arbete börjar tära med tiden. Man kanske inte tänker på det, det är bara som att vara på en badstrand utan BH. Men i vår civilisation är det inte avsett att visa oss nakna överallt.  Och för alla. Medan man växer upp formas gränserna vad vi visar och till vem. En femåring vet redan.

Idag är nog de gränserna väl så krackelerade. Nakna kvinnor, kanske med lite tejp, nät eller en kudde för, ser vi i offentlig miljö varje dag. Och fotograferna springer efter.

Så, jobbet som strippa började på att tära. Män ville ha privata träffar, de erbjöd pengar mot sex. Någon gav henne något uppiggande, amfetamin. Det kändes bättre. Hon var inte den enda som piggade upp sig med något på det jobbet.

Hon var påtänd på jobbet men kunde hålla en gräns. Jobbdrog, inte hemmadrog. Sedan började hon tänka. Varför betala för droger när man kan ta betalt. Hon startade eget på drogbranschen och om ett par år  slutade hon på strippklubben.

Det blev en karriär inom droger. Pengarna rann in och ut.  Nu mera sköts knarkaffärer oftast av utlänningar och olika grupper tävlar om marknaden med död som följ. Men då, under amfetamins tidevarv var det väldigt svenskt. Även så att Staten delade ut amfetamin per recept till användare. Jag hade senare några patienter vilka började knarka  som  barn, den yngsta vid 8 är, för deras föräldrar fick så mycket att det blev över.

Ett misslyckat experiment och förakt mot medmänniskor.

När jag får henne som patient är hon på väg neråt från allting. Deprimerad. Nu arbetslös när drogkarriären är över. Jag har än vänner, säger hon och då menar hon sina tidigare langare vilka också andas sin sista tid. Några är döda. Drogförsäljare slutar ofta med oklar död i en källare, ungefär.  Hon är trött. Hälsoproblem. Undrande över var livet bara så här. Vad var det som hände, egentligen.

Hon tyckte allting var bara som grus.

Det finns föräldrar som har svårt med ordet nej. Som älskar sina barn men inte inser att kärlek är ibland nej. Föräldrarna måste skydda sina barn. De måste forma gränser. Ungefär som  i Systembolagsreklam. Lär man barnen att föräldrars nej är nej, är det sedan lite enklare när andras ja stormar in.

Men, man skall inte ropa nej utan att hjärnan är i gång.

Normalt behövs det inte så många nej. Barn tar först efter föräldrar, sedan kommer Världen in. Idag sker det sista alltför tidigt.

Många föräldrar kämpar på idag. Deras makt att styra och lära barnen – det som kallas uppfostran – delas idag av så många personer och på olika sätt. Det finns inte en perfekt modell. Fröknar i daghem, fröknar och magistrar i skolan, fritidshem och hobbyer, kamrater, kanske deras föräldrar, personer som skilsmässor för in, även sjukvård, ibland Socialtjänst och sedan Internet med miljoner förebilder och det – här – är – rätt – influerade. Lärare är sällan förebilder, som de var på min tid, medan Internet bjuder hela  Världens modeller.

Lägg till gatans makt. De alla som ser ut att ha framgång och  gott om pengar. De med Rolex, vit bil, Armanikostym, utlandsboende, skönhet  och framgång … kändisarna av olika arter.

Det gäller att säga ja och nej i tid och rätt tillfälle för sedan tar Världen över. Och den är inte alltid god.

Jag tycker nog synd om föräldrar idag. Det är ett hästjobb att leda ungarna till vuxna självständiga fungerande personer.

Att få egna barn har blivit mindre populärt idag. Barn har slutat vara livets mening.  Inte alltid men ofta nog. Kanske är det inget märkligt om vi börjar räkna alla orsaker till det, som Världsläget, ekonomin och att kvinnor inte är helt förtjusta i att föda barn och lämna dem snarast till andras vård för att återgå till lönearbete.

Hellre en hund än en unge har blivit lösningen för behovet att vårda För, att vårda och skydda något levande nära oss sitter nog i våra gener.  

Det råder dock ingen brist på barn i Världen, även om Västvärldens politiker gnäller.

Om amfetaminutdelning:

https://carnegieinst.se/wp-content/uploads/2012/03/narkotikapolitik.pdf

Bild: grushög från Grönland.

arbete barn brott budget böcker Corona demens död EU film framtid invandring islam jul klimat krig kriminalitet liv mat Miljö minnen natur Pacific Crest Trail PCT pengar politik politiker rasism Regering resor Ryssland skog skola socialtjänst Sverige terror terrorism Trump Ukraina USA val vandring vård yttrandefrihet äldreomsorg

Fostra barn? När då?

I vilken ålder börjar barnuppfostran?

Jag läste en kommentar om de barn där allt går snett med misslyckad skola, knark och skjutningar. Någon skrev att fostran av barn börjar vid 1,5 års åldern så föräldrar bör skärpa sig då.

Så fel. Det är sent.

Det börjar så fort kvinnan begriper att hon är gravid. Då börjar hennes livsförändring, likaså den blivande barnets fars. Jag måste säga av min erfarenhet att polletten i regel ramlar lite senare in för män. Och, män är inte gravida i kroppen vad det än sägs i vår galna byta – fritt – kön – värld.

Det är dock inte helt ofarligt för befruktning att vara full när man gör barn. De som försöker få barn ska inte vara packade eller drogpåverkade. Så fostran kanske börjar redan där?

Eller startar barnuppfostran ännu tidigare vid val av partner vi tänker ha barn med? Överkurs?

Graviditet innebär att se fostret som viktigare än en själv. Det är noll alkohol och droger. Det är att ta hand om sig själv på ett bra sätt och genom detta ger kvinnan fostret de bästa förutsättningar hon kan. Det är ett stort ansvar. Den blivande fadern ser sin kvinna och det blivande barnet viktigare än sig själv.

Nykter alltså. Både i kroppen och i förståndet.

Men när barnet väl är fött börjar fostran mer så att säga handgripligt. På en gång. Varenda dag. Så hur lär vi barn att bete sig väl och få sin potential att blomstra? Genom vårt eget beteende. Även familjens andra viktiga personer, som andra barn och mor- farföräldrar har en stor påverkan, men föräldrar är nummer ett speciellt den första tiden. (Det kan ju hända att någon annan är i föräldrarnas ställe men det tar inte bort föräldraansvar, det ser bara annorlunda ut.) Att ta hand om en baby innebär omhändertagande och kärlek och senare vägvisning över livet genom uppmaningar, förklaringar, tillåtelse och nekande, i ord och handling.

När babyn är född lär föräldrarna barnet moral från början. Låter det konstigt? Inte alls. Barnets behov är nummer ett i föräldrarnas liv. Barnet får sina behov tillfredsställda. Babyn behöver inte vänta på mat, torra blöjor och kontakt. Den behöver inte skrika länge efter uppmärksamhet. Någon bryr sig, alltid. Världen är trygg och god.

Är inte den grundläggande omsorgen uppfyllt och barnet är trygg med föräldrarna är det svårt att bygga på med tillåtelse och nekande. Otrygga barn är svåra att leda vidare i växandets process. Barnet behöver utforska sin lilla värld och tyvärr innehåller den många nej, mest i handling. Hemmamiljön måste barnsäkras. Att ropa nej ständigt gör världen farlig och det var inte meningen. Världen presenteras lite i taget så barnet hinner med. Föräldern beaktar så inget ont kan hända. Ja, det händer, barnet ramlar och kanske slår sig med mera men föräldern är där och tar hand om det. Världen är fortsatt trygg. (Ja, Världen är väl så otrygg idag men jag skriver om fostran av små barn i Sverige. Tids nog får föräldern även ta upp de svåra frågorna om krig och död.)

Så fortsätter utvecklingen med mer kunskap om hur vi beter oss i olika situationer. Föräldrarna lär barnet nödvändiga saker för livet. Äta själv, gå på pottan, använda leksaker, uttrycka sig som att klappa händer, förstå flera ord… så småningom också att vänta utan gnäll. Trygga barn blir självständiga och törs interagera med andra. De finner sin position i den familjära kretsen och blir uppskattade för vad de är och kan.

Den där gränsen mellan att skämma bort och att vara tillräckligt god är svår men föräldrar som känner sitt barn överskrider det inte så ofta.

Om barnet behandlas illa och betraktas som en sidoprojekt i föräldrarnas liv, om missbruk, arbete, eget mående är alltid viktigare än det lilla barnet finns inte den grundläggande tryggheten.

Visst, barnet kanske överlever utan det men jag har plockat från gatan alltför många unga vuxna som inte gjorde det. Allt är dock inte föräldrarnas fel men är början usel och ingen finns bi är det en stor riskfaktor för senare liv.

Daghem fostrar inga barn från grunden. Den lär ut viktiga färdigheter för livet i en grupp. Hur vi delar på saker, väntar på vår tur och umgås med andra barn, inser sakta att människor är olika och lika. Även en del annat som att våga ty sig till främmande vuxna och öva på talet med flera andra. Daghem ska ge det kollektiva livets fördelar och regler men ändå låta barnet vara en speciell individ. Daghem är faktiskt också barnpassning så föräldrar kan arbeta.

Skolan fostrar inga barn heller från grunden, den lär färdigheter viktiga att kunna i Samhället och i framtiden. Skolan lär barnen behövlig kunskap, att producera resultat, samarbeta, att avstå och göra som läraren – den som är chef – säger, och behandla andra snällt, alltså med respekt. Finns det ingen inlärd moral och respekt för andra i början av skolan är det svårt att lära om. Ja, allt går men skolan har inte resurser att fostra om ett barn. Skolan är en lärdomsinstitution med regler och kunskapsnivå varje barn förväntas att nå upp till om inte helt så delvis.

Stöder inte föräldrar skolan går det inte så bra för barnet.

Fritidshem skall inte heller lära det grundläggande, den skall ge en meningsfull stund, uppmuntra till läxläsning, kanske vila tills föräldrar tar över.

Att tro ungdomsgård räddar sedan det som har misslyckats och uteblivit hittills är en sprucken fantasi. Men det tycks vara standardutropet från politiker när de unga strular än in till döden.

Daghem och skola är goda tillskott för uppfostran. Men kommunala inrättningars förmåga för stora förändringar i barnens beteende och liv är överskattade. Grunden som moral – hur vi beter oss mot varandra – lärs bäst i en mot en kontakt när barnen är små. Visst, det kan bli aha upplevelser men personalsituationen är inte sådan att den hinner fostra om enskilda barn. Det är en inbillning och fantasi att daghem löser språkproblem och vanvård i hemmet, skolan personliga intelligens – och uppförandebrister, och ungdomsgård håller barn borta knarkhandel och kriminalitet.

Samhället minimerar ofta föräldrarnas insats och påverkan. Man ropar efter Kommun, Socialtjänst, Polis, skola, sport, ungdomsgård med mera när ungdomar strular. Det kommer ord som ekonomi, integration, social utsatthet fram. Ordet föräldraansvar hörs väldigt sällan. Alla insatser, oavsett vad, som gäller barn kräver föräldrar som både accepterar och godkänner. Tydligt. Annas fungerar det inte.

Barn med egenvärde och tilltro till föräldrar hamnar mer sällan i trubbel.

Föräldraansvar är grunden. Allt annat är påbyggnad. Finns inte grunden är det oftast svårt att få till stånd mer. Finns inte det i Samhället accepterad moral inlärd från hemmet och barnets närmaste krets blir det en tuff väg att gå.

Sedan påverkas vi av de egenskaper som inte går att byta ut endast förstärka eller förtrycka som ärvda egenskaper, intelligens och begåvning, även kultur. Våra faktiska skillnader avhjälps inte med vackra ord om allas likhet. Vi är väldigt lika och oerhört olika. Vi är individer.

Det gäller även barn.

Nedersta bilden: gammal husgrund från Sörmland.

PS. tidigare publicerad -22 11 14 men tyckte att den var aktuell. Polisen ropar ju på hjälp av Samhället ´, alltså oss alla, angående barn som hamnar i kriminalitet.

Fostra barn och bli en förebild är en krävande historia.

Hur lär vi regler för barnen? Förr slog man barnen till lydnad eller hotade dem. Det sker än idag. Det är inte enkelt att vara kärleksfull och fast, speciellt med äldre barn. Lyder inte din tonåring dig, har flytt hemmet och installerat sig i en kriminell värld är det ganska så sent att lära dem. Fostran börjar egentligen redan när paret blir gravida och pågår nog till myndig ålder. Men jag ska inte fördjupa mig i det nu utan i det usla läget med unga som har fått välja kriminalitet som jobb redan innan de slutar skolan.

Som tur går de flesta barn i skolan, har hobbyer och vänner och ränner inte på gatorna med en picka i handen. Kanske de till och med älskar och lyder sina föräldrar.

Ja, alla tonåringar fuskar, ljuger och bryter regler någon gång men få går så långt att de skjuter obekanta per betalning. Få har beslutat sig att langa knark i stället skolgång. Jag läste om en 14 år gammalt barn som hade åtagit sig morduppdrag och skulle få betalt. Han ville sedan bjuda kompisarna på bio.
Hur har livet redan hunnit gå så fel? Man föds väl inte till en mördare. Man kan dock vara lågt begåvad och inte förstå allvaret i sådan handling men någon borde har begripit tidigare att där finns ett barn som behöver hjälp.
Nu är det akuta ryck, för det barnet var inte ett sällsynt undantag. Vad ropar Samhället på för straff och morot för så unga kriminella? Behandlingshem som var avsedda för barn med psykiska och sociala problem, kanske droger men knappt mördare. Behandlingshem där var och en kan fortsätta sitt liv per Internet. Är det för trist promenerar man bara ut mot nya spännande uppdrag.
Barn som härjar med vapen i handen var inte det klientelet SIS hemmen var tänkta till. Larmet har gått men inget händer, kanske för ingen vet vad man ska göra.

Varför blir en del barn kriminella i stället att sitta på skolbänken och drömma om framtida arbete, egen lön och eget liv? Det är en bra fråga som inte har lösts någonstans. Men låt oss fundera lite om läget här hemma. Skolan är ett miss i sig men jag har skrivit nog om skolan. Nu handlar det om föräldrar och arbete.

Vart ska ungarna hitta sina förebilder för livet idag? I skolan? På Internet? På gatan? I ett gäng? I en klan som styrs av någon i ett annat land? De tuffa grabbarna med dyra kläder, senaste mobilen och en flott bil, lyxen de har tjänat på andras elände, men det säger de inte bara att du också kan få allt? Föräldrarna? Det sista ses oftast som överkurs. Jag tror att vi måste satsa på föräldrarna. Det andra, mjuka poliser och sociala tjänster, bidrag och kravlöshet har ju inte hjälpt. Inte pengar till underpresterande skolor. Inte fritidshem. Bidragssamhället och tycka synd om mentalitet är en svensk sjuka. Snacket om lika värde och rädslan att vara rasist har raserat det sunda förnuftet. Det behövs mera piska och mindre morötter. Gör inte om det som inte har fungerat är en bra regel.

Misslyckad politik syns inte direkt men om ett tag, kanske en generation senare blir det synligt. Ingen kan väl tycka att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll?

Gör något. Skapa svenska förebilder av gammal modell. De som arbetar, uppfinner, räddar liv. Inte bara Internetkändisar. Sätt arbetslösa föräldrar i arbete. Lön, inga bidrag. Föräldrar skall arbeta, oavsett vad. De ska vara ¨exempel för sina barn. I Sverige arbetar man, det är så välståndet har skapats. Ungarna i daghem och skola. Föräldrarna på jobbet 38 timmar i veckan och fem veckors semester. Arbete är de morötter som ska gälla. Båda föräldrarna behöver inte arbeta på heltid om barnen är små. Kvinnofällan kallas det om kvinnan väljer deltid och en bra pappa om mannen gör det. Typiskt för Sverige?

Livet är inte bara arbete men att visa barnen att språk, utbildning och arbete är onödigt för pengarna kommer ändå vållar en massa problem. Arbetslöshet och leva av bidrag förbättrar aldrig familjens ekonomi. Ok, har du många barn och lever helt av bidrag är steget till lågbetalt arbete nedköp. Alltså, bidragen är för höga om du kan säga nej till ett arbete.
Att vara en arbetslös vuxen ger inte heller tillhörighet i det Samhälle vi har. Är föräldrarna inte med hur ska då barnen bli det? Föräldrarna ska ansluta sig till det samhälle de lever i. De skall integrera sig i det system som har gjort Sverige framgångsrik. Arbete och skatt. Det kommer inte att bli perfekt men bättre system än bidragssamhället vi har.

De vuxna skall visa barnen att pengar kommer från ett arbete inte från Socialtjänst och FK och absolut inte från kriminalitet. Föräldrarna skall uppmuntra barnens skolarbete som leder till ett arbete, vanligt kneg. Det är få som kan leva lik Internetstjärnor. Knarklangning slutar med fängelse eller död förr eller senare. Föräldrar måste inse riskerna i Samhället och hjälpa barnen att hålla sig på den smala vägen. De skall inte acceptera uselt beteende.

Det spelar ingen roll om arbetet är produktivt i den mån att det bringar vinst i pengar för Samhället. Det finns många arbeten som inte ger vinst men de är nödvändiga för det Samhälle vi har format. Sjukvård är rena bottenlösa hålet. Äldreomsorg likaså. Daghem är dyra. Gator blir skitiga genast när de är sopade. Politiker kan sitta i åratals och inte lyckas med något men hög lön har de. Mer…Det finns mycket som behöver åtgärdas men kommer inte att ge vinst i form av aktier precis. Arbete ger också en pension så kanske vi inte behöver arbeta intill graven utan kan njuta av några fria år.

Det håller inte längre att halva folket försörjer den andra halvan och av den halvan är hälften betald med skattemedel.
459 000 personer är arbetslösa enligt AF. Däröver finns det andra system som FK, de som inte söker arbete, eller finns inte i några register bara som skuggor utnyttjade av skamlösa personer. Som sagt fyra miljoner i arbete varav hälften skattefinansierat arbete. Det är en matematik som inte fungerar.
Att leva av andras pengar slutar med att andras pengar tar slut eller de får fötter.

Det är inte lätt att vara en förälder och få respekt från sina barn men miljoner svenska föräldrar har lyckats med det.

Så, ta hand om dig och de dina. Bli en förälder om du har barn. Hjälp andra. Och du politiker som är orolig över att barn skjuter på gatorna, börja nattvandra på de utsatta områdena. Du är faktiskt skyldig till situationen, inte bara vi andra.

Har du en bra lösning för de ungas brottslighet, ring Regeringen och glöm inte Oppositionen!

Bild från en vandring med ett barn. En bra semester.

Ljudsmuts.

En popstjärna tycker att vi ska få prata på bio. Det ska vara party med kompisar. I biosalongen alltså. Skit i om vi hör skådespelarnas repliker, våra egna röster är det som gäller. Vår kulturministern har också gett sig i diskussionen och tycker att pratbio kunde väl finnas. När småbarn går på bio är det ju inte så tyst. Det är väl lite skillnad. (Har hon inget viktigare att göra än kommentera folk som inte vill uppföra sig?)

Nej, vi ska aldrig växa upp. Låt oss vara barn med en hjärna på max 14 år (ursäkta ni smarta barn) men med de vuxnas fördelar. På vissa mindre roliga områden är det ju så. 15 åringar som skjuter ihjäl folk. Bio är väl inget att ens prata om, snacka på bara. Respekt för andra som vill höra talet på bio är ute.

Dötyst är det aldrig på bio men det lilla bryr sig ingen om.

Låt oss ta det några steg vidare. Varför vara tyst på operan? Alla kan väl sjunga. Ska bara de på scenen höras? Eller teater. Var och en har sin egen föreställning i salongen. Likaså föreläsningar. Varför tror man att den där människan på podiet vet bäst. Täpp till munnen på den bara.

Jag som sa till den som var tvungen att kommentera högt när jag föreläste. Var vänlig och lyssna tyst eller gå ut. Frågor och kommentarer tar vi efteråt. Vilken gammaldags dummer jag var.

Om det bara vore på bio där evig pladder ger öronvärk! Det kan vara en ren plåga att åka kommunalt. Bio kan vi avstå från det är därför CD och streaming uppfanns men ibland måste vi ge oss ut till en värld där alla skriker till sina mobiler.

Ljudsmuts.

Ett av de häftigaste upplevelser jag har haft var tystnad. En så total tystnad att det enda som hördes var ens egna hjärtslag och andning.

Det var förstås i ödemarken. Den första gången var nästan skrämmande, som om Världen hade upphört att existera.

Som yngre gick jag ofta på bio, ibland såg jag två filmer på min lediga dag. Ensam eller med vänner. Det var många franska filmer med existentiell tema och försök till nya filmgrepp som långa tagningar på -60 talet.

Typiska filmer var ”I fjol i Marienbad” regisserad av Alain Resnais eller Jean-Luc Godard´s ”Till sista andetaget”. Eller ”Hiroshima mon amour” som faktiskt är den första filmen jag har sett när jag lyckades ta mig till bio fast åldersgränsen var 18. Jag var yngre och kontrollen var noggrann – då. Bio var synd, sa mina extremt religiösa föräldrar.

Efter bion brukade vi gå till ett fik och diskutera genom filmen ur alla synpunkter. Vi alla sysslade med konst i någon form utanför vårt arbete för brödfödan och hyran. Det hände att vi gick och såg filmen en gång till. Eller en tredje.

Och vi var tysta. Få av oss kunde franska men tonfallet hos skådespelaren avslöjade ändå mycket.

Nej, film är nog bäst hemma även om den mindre duken – Tvn alltså – har sina nackdelar. Det blir nog en film idag efter tvättstugan.

Bild. Luottolako i Sarek, en tyst plats utanför allting.