Ha en bra Midsommar!

Är Midsommar svenskt? Nja, enligt en politiker är Midsommar vårt. Ska vi skylla på finnarna eller Johannes döpares födelse? Det finns ju ingen svensk kultur. Det har flera politiker och ledande personer uttalat sig om. Svenskhet är bara barbari. Svenskt, det är alkoholism. Men, vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.

Så nu får vi fira vi Midsommar. Firandet består av mat och dricka i de flesta fall. Umgänge med vänner och familj. Grillning. kanske en majstång eller sju sorters blommor.

De stora firandena kring de kommunala midsommarstången är förbjudna, en smittofara. Men det finns minnen om den tiden. Det är tveksamt om musikanterna kan små grodor och andra sånger som sjöngs vid majstången. Min kommun hade anställt invandrarmusikanter och de sjöng ut visor ingen kunde varken förstå, sjunga eller dansa till. Vissa blev förbannade över att multikulturalismen trängde sig ändå till det svenska Midsommarfirandet och ringde Kommunen. Politikerna försvarade sig med att det var svårt att hitta någon som ville spela och som kunde små grodor och morsgrisar är vi allihopa och så går vi runt om ett enerissnår. De är liksom inte modernt nu mera. Folk var lika förbannade för det.

Året efter hade de lyckats. Tre gamla män spelade. Föräldrarna som dansade med barnen kunde inte göra rätt, inte barnen heller. De vimlade runt stången. Vi hade behövt en gammal lekledare. Men jag antar att alla hade roligt. Dock fanns det något sorgligt över det. En tradition snart i graven. Förändringar som sker sakta märks ibland inte, kanske bara i en bild tagen på samma plats med år mellan.

I år som förra är firandet en smittofara. Orkar inte hålla reda på hur många personer på plats är smittsamt och hur många är inte. Det är alltid den som överskrider det ofarliga antalet som bar smitta. Inget firande i vår stängda park. Men Midsommar finns i kalendern med lediga dagar – om du inte arbetar i samhällets stödpunkter som vård och polis.

Jag tror att vi behöver både kulturella och vanliga hållpunkter. Det vanliga som födelsedagar, personliga minnesdagar. Helger, ofta från början religiösa: Jul, Påsk, Pingst (som Regeringen slaktade). De från vårt kulturella arv som Midsommar, även kanelbullens dag. Kanelbullen som representerar Folkhemmet, tiden då de vanliga människorna fick det bättre och kunde unna sig en hembakt bulle. Även Folkhemmet har avtågat. Bullen är kvar.

Dessa dagar är något att se framemot. Spalta upp det långa året till mindre bitar. Dock har innehållet i de flesta helgdagarna fallit i glömska. Att shoppa för dem är ofta hela saken. Att tända grillen och öppna ölet kan vara hela innehållet. Vad gör jag själv? Det blir inget annat än en promenad och kanske anstränger jag mig lite med maten idag. Grillning och firandet skedde förra helg av en annan anledning: Seglarens födelsedag. Myggbetten från min promenad dit, 25 km, kliar än.

Nu har vi hållit oss på sparlåga i över ett år på grund av smittorisker. Uthålligheten är slut. Vi orkar inte hålla oss från varandra och det liv vi ser som normalt. Vi börjar se framåt – frågan är vad. Mer av samma vara eller har någonting förändrats i oss? Man ser vissa förändringar i folks beteende som att vistelse i naturen har blivit populärt. Skogen är inte längre bara min. Politiken är än en lekstuga. Folket orkar bara blunda för de skeenden som händer mitt framför oss och ändå så långt borta.

Spänningen över Sveriges utveckling är inte olidligt. Den finns bara på fria mediesidor.

Vad ser jag framemot? Som pensionär blir dagarna ganska lika. Det är en frihet och samtidigt förlust. De planer jag hade dog med wuhanpesten. Det är inte alltid enkelt att styra sin tid. Det kan bli för mycket och tiden flyter iväg. Som fattigpensionär är man låst mellan den överflödiga tiden och pensionen. Ändå hör man till grädden av de gamla på vår Planet.

Ha en bra Midsommar, oavsett töntigheten!

God Jul!

Gläns över sjö och strand? Nej, knappt någon is i Stockholmstrakten. Det är höst. Julstämning då? Inte riktigt. Med tiggare i varje hörn och många stressade människor överallt känns det inte att vi väntar på årets stora högtid. Gatubilden har förändrats påtagligt under de sista åren i Stockholm.  Allt rör sig i hetsigare takt med mobilerna ringande oavbrutet.

Oavsett om, hur och när vi tänker på Julen kommer de röda dagarna i kalendern och medför förhoppningar, krav, traditioner. Barnen hoppas på julklappar, gamla anhöriga på besök, de ensamma vänlighet och de avlägsna släktingar vilka vi inte ens pratat med under året tittar på brevlådan väntande på julkort. Det vore tragiskt att vara helt glömd på Julen.

Det finns människor vilka tycker att Julen är en plåga och vill gärna slippa det. De flesta av mina patienter hade upplevt barndomens Jular som en spritorgie då all glädje försvann redan innan julafton. Där det inte fanns pengar till julklappar men till sprit, piller eller narkotika. En av dem hade fått en julklapp en gång, det var en paket cigaretter. Han var då tio år. Alla barn har inte en drömjul. Kanske någon i din närhet kan få något av din överflöd?

Även radikalare uppfattningar hörs vilka säger Julen vara värre än mord. Låt oss slippa dem. Där tog min tolerans mot oliktänkande slut.

Julen är en tradition, en blandning av religiösa och sekulära inslag. Men sedvänjornas innehåll förändras med åren. I en gallup 2012 var Sverige ett av de minst religiösa länderna i världen. 29 % såg sig som troende i någon form och 8 % var ateister. Andelen troende minskar. Antalet tillfrågade var bara ca 500, men jag tror att det stämmer väl. Undersökningen visade också att de med låga inkomster var mer religiösa än höginkomsttagarna. Ghana hade högst andel troende, nästan hela folket varav  71 % kristna, medan Kina hade lägst antal troende. Kristendomen vinner dock makt i Kina, precis som västvärldens levnadsvanor och livsstil.

Vid sorg, kriser och katastrofer söker människan något andligt som kan trösta dem. Ofta är det kyrkan i någon form. Likaså vid fest. Många vill gifta sig i kyrkan, kanske mer för den fina inramningen än för äkta tro. Dagens kristna kyrka är liberal och tillmötesgående. De religiösa texterna från Bibeln tolkas lite hur tidsandan faller i. Rätt? Vet ej, jag är inte troende men nog undrar jag hur och om Guds ord kan tolkas av människor. Om det nu är Guds ord? Kärleksbudet är dock allmängiltigt och borde spridas. Älska din nästa så som dig själv. Problemet är nog att vi inte ens hinner ta vara på oss själva.

Vad tror du på? Varför firar du Jul? Är det bara några röda dagar, julklappar och extra mycket mat eller tänker du på varför vi firar Jul?

Jag tror att traditioner och seder är viktiga. De är livets ramar, något vi alla äger, bevarar och kan ta del av. De flesta har någon Jul – eller annan tradition som återkommer. Nya vanor tar vid, men alla har någon sed som de vill bevara. 

Det har varit en ilsken diskussion om vem och vad är svenskt. Jag lämnar den diskussionen nu, det blir säkert andra tillfällen.  Men, när Julen kommer syns skillnader. Skillnader på vem är kristen eller följer svenska seder och de andra, främst muslimer men även judar som inte har den kristna Julen som sin stora helg. De kan ha svenskt medborgarskap, de kan vara svenskfödda men någon julgran bärs inte in och barnen väntar sig inte att få julklappar. De firar andra helger ofta med liknande inslag som Julen. Sin kultur ändrar man inte med pappret medborgarskap och passet. Det tar lång tid, kanske till nästa generation eller längre. Bara genom att flytta ändras inte innehållet i bagaget. Vår ärvda identitet följer med över gränser. Vår religion – om vi har någon – ger ofta ramarna för vårt firande.

Men – allting är i rörelse. Ingenting håller för evigt. Det är en brytningstid i världen. Folkvandringstid. Nya tankar, nya seder, ny tro, nya uppfinningar, vinster och förluster fyller vår värld. Jag tror dock att Julen är svår att upphöra med. Men även den förändras. Julen kanske inte är längre vad den var när vi alla samlades kring Julens kärleksbud: ett barn är fött. Och ute var det gnistrande vinter.

Hur du än gör och vad du tror på eller inte önskar jag dig God Jul!