Var tacksam för dina barn.

Utvalda

Idag, på Alla Hjärtans dag, minns jag de gamla som ingen besökte i Ålderdomshemmet. De gamla kvinnorna utan levande släktingar. Flertal hade mist sina anhöriga i kriget. Deras liv sköttes av en gode man som betalade räkningarna och anställd personal. ”Vi övergivna”, som en av dem sa.

Hur många mödrar har förlorat sina söner och även döttrar i de eviga krig som pågår? Då andra Världskriget, nu närmast oss kriget i Ukraina som snart har sin tvåårsdag.

Då. länge sedan, bildade jag och min kompis en besöksgrupp som besökte dessa gamla i det stora boendet i min hemstad. Vi var uppskattade tills någon byråkrat kom på att det stred nog mot lagen. Nej, vi tog absolut inte mot pengar men fick ibland bulle och saft. Vi var 12 – 14 år gamla. De ensamma gamla blir snart fler än förr med sjunkande barnantal. Många kvinnor i de mer välmående länderna väljer bort barn, det finns roligare självförverkligande på andra sätt. I vissa länder är barnkullarna än för stora jämfört med ekonomin. Kan vi ana nya flyttströmmar?

Idag annonseras efter besök hos ensamma även på Internet. ”Bli besöksvolontär för ensamma dementa.” Jag har haft nog av demens.

Idag tänker jag också på oss som har en livförsäkring. Nej, jag menar inte de eventuella pengar som någon får efter vår död utan våra barn. De barn vi nu gamla mödrar har fostrat upp eller i alla fall försökt. De barn som stod ut med vår oförmåga. Barn som skötte skolan och hade hobbyer. Barn som aldrig klagade trots brist på pengar. Som inte sa mot när vi förändrade deras liv med skilsmässor, flytt, skolbyte, nya partner. De barn som än håller kontakt, ser till sina mödrars behov trots att de har sitt och de sina att sörja för. Som även förser sin mor med sådant en fattigpensionär inte kan prioritera.

De barn, trots att de inte är kristna mer än till arv, vilka hedrar sin mor som har haft en stor påverkan i deras liv, i år räknat.

Jag är lyckligt lottad. Jag har världens bästa barn. Har du också sådana barn? Var då lycklig över din livförsäkring. Det är det bästa du kan få i livet. Att lita på Samhället och Regeringar blir bara en stor besvikelse.

Så länge min mor levde kom jag ihåg henne på Alla Hjärtans dag med ett kort och min syster eller bror köpte blommor från mig. Hon kom ihåg varenda födelsedag, så kom vi också ihåg henne.

(Far då? Det får någon far skriva om.)

Var tacksam

Utvalda

Jag var i skogen idag. På en smal bro mötte jag en man med käppar. Jag stannade på en avsats för att ge honom plats att gå förbi.
Vi ryms båda, sa han, vi är inte så feta.

Jag tänkte det var enkelriktat, sa jag. Han skrattade.

Livet är ofta enkelriktat. Trots bredden ser vi bara åt ett håll. Hur många möjligheter missar vi under ett livstid?

Det var fint väder. Träden börjar få en grön slöja över sig. Vitsipporna blommar. Fästingarna attackerar. Det är i skarven på vår och sommar. En bra tid. Sommaren är nästan för mycket men sedan kommer hösten. Jag kände mig tacksam över vädret, naturen, tystnaden som kom när jag tog en stig ut någonstans där inga andra syntes till.
Jag satt på en sten och tänkte över saker jag var tacksam över.

Nej, det är inte tacksamhetsdagen idag, Världstacksamhetsdagen, World Gratitude Day, är alltid 21 september men jag vill påminna även dig om att vara tacksam för det du har och det du har gjort. Så länge de är bra saker, ledde till något bra eller i alla fall fick dig att vara nöjd för vad du åstadkom.
Jag skulle kunna räkna upp en massa saker jag är tacksam över. Jag tror att vi med åldern bör nå ett slags förnöjsamhet över livet. Räkna upp det goda. Ignorera våra misslyckanden, de går ju inte att förändra. Förlåta. Kanske är det omöjligt att förlåta sig själv? Eller någon annan där livet gick i bitar?


Att dö bitter är ingen bra slut.

Om morgondagen vet vi föga. Slösa inte bort tiden.

Jag vill tacka Er…

Jag vill tacka alla som har skrivit en kommentar och tröstat mig på grund av min sambos död. Ni betyder så mycket! Även om jag inte ens vet vilka ni är känns det som om vi var nära varandra en stund i en svår situation.

Så, tack! Det var stödjande och uppskattat.

Död väcker känslor och frågor. Det oåterkalleliga gör situationen svår.

Kunde jag ha gjort på annat sätt är en vanlig fråga. Om jag hade… Om de andra… Det stora OM fyller tankarna, så även mina.

Döden kan dock vara en befrielse på många sätt. Att inte behöva lida är viktigt för den sjuke och dennes anhöriga. Att det går fort, inte veckors dödsvaka. När den kommande döden blev ett slutgiltigt faktum önskade jag bara att det skulle gå fort och utan plågor.

Så blev det också. Jag är tacksam för det.

Vi gör många saker för sista gången under livets lopp och inte tänker eller vet att något som sker nu kommer aldrig att hända igen. Jag kommer aldrig att vandra i skogen med min sambo. Jag försöker komma ihåg när det var sista gången. Jag kan datera det genom att se på mina bilder. 20170708 klockan 12.45 satt vi på en bänk i skogen och drack kaffe. Efter det kom vi aldrig så långt. Många saker sker och ha skett sista gången utan att vi då anar det. Så är livets gång.

Jag är singel, inte en i ett par mer. Det är en stor förändring, även om vi inte längre var ett par utan rent av en patient och en vårdare. Det finns en scen i den populära serien ”Sex and the City” då huvudpersonen Carrie är singel igen och det är jobbigt. Hon försöker finna sig i det och går ensam till en restaurang. Det är dukat för två på bordet. När servitören frågar henne om hon väntar på sällskap säger hon: nej, det blir bara jag och servitören plockar bort den andra halvan av dukningen. Hon finner sig i singellivet – för stunden i alla fall.

Vet inte ens varför jag kom ihåg just den scenen, det finns säkert många bättre  beskrivningar om  livet som ensamstående, men den  säger som jag: nej, det är bara jag.

Det finns folk omkring mig. Jag är inte ensam, men de har en annan relation till mig. Kom just hem från min son som försöker lära mig att använda GPS. Min långa vandring närmar sig. Det är troligen också en sak jag gör för sista gången i livet: att vandra riktigt långt. Att åldras styr ens göranden, man kommer inte undan.

Om vi visste vad som sker sista gången i våra liv, skulle vi handskas med dessa stunder annorlunda? Kanske borde vi ta vara på livet betydligt mer noggrant och inte låta dagarna flyta iväg.

Dick fotograferade gärna naturens små detaljer.