Etikettarkiv: ålderdom

De eviga 40 – talisterna, proppen på vår nuvarande välfärd?

Publicerat av

Huka er,  unga. Jag vill bara varna Er, ni som ska ta hand om oss och  betala våra pensioner. Nej, det finns ingen sparad statlig pensionskassa att lyfta ifrån, varje generation betalar sina föregående. De som är födda på 40 – talet börjar  bli gamla nu och kanske i behov av vård eller hjälp. Den stora proppen, den… ja det finns många gnälliga ord om 40 – talister. Vi är de ständiga hatobjekten.

Vi har levt en tid av stora förändringar. 40 – talets kvinnor gick ut till arbetsmarknaden på 60 – 70 talet. 50-talets hemmafruideal var över. Kvinnor slutade att i huvudsak ta hand om familjen, barn och sina gamla anhöriga, de arbeten som nu flyttades över till Samhället, till skattefinansierade institutioner som daghem, äldreboenden, långvården och fritids. Jag tror att 40- talister är den generationen kvinnor som tydligt markerade värdet av arbete i stället hem och familj. Eller, ekonomin började kräva det. Men flertal skuffades sedan ut därifrån på 90 talets slut i den stora nedskärningsvurmen. På mitt arbete i det stora sjukhuset försvann hälften av bäddarna och så mest den kvinnliga personalen som undersköterskor, städerskor och sekreterare. En del blev redan då förtidspensionärer, utslitna i kroppen eller bara obehövliga.

Men, vi hade drömmar om fred på jorden, ett tag i alla fall. Vi studerade på kvällarna, var med i Hem och Skola, protesterade mot svenska planer på atomvapen, slogs om att behålla grönområden, startade återvinning och hade karlar som inte gjorde sin del av hushållet, men de tog hand om gräsmattan, trasiga saker och bilen. De var helt enkelt inte inlärda till spisen och män arbetade ofta flera timmar än vi kvinnor. Vi hatade inte män. Majoriteten av oss klagade inte. Familj var viktigt, en make och två barn. Framtid fanns än bakom hörnet.

Det finns alltid en grupp som anger tonen, massmedial sådan, medan de flesta bara går vidare med sina liv. Den så kallade kvinnobefrielsen ökade dock skilsmässorna. År 1969 och 1974 förändrades skilsmässolagstiftningen till enklare förfarande, det blev lättare att skilja sig. Många levde dock redan som sambor. Och, P-piller gjorde kärlekslivet så mycket enklare.

Vi ensamma mödrar jobbade dubbelt för att betala er, ungarna. Ni skulle få det vi hade saknat. Vi var inte några 68 demonstranter. Vi hade arbete och extrajobb att sköta. Det arbete som var en del av svenskt välstånd, vård, omsorg och produktion.

Eller, vi hörde till den gruppen som levde livet på en räkmacka. Släkter med få barn så man ärvde sin barnlösa faster eller morbror. Ja, jag kände en som klagade när flermiljoners gård trillade in på kontot. Så mycket att ta hand om! Utbildning utan studieskuld. En karl som hade bra lön. Villa och två bilar. Barnflicka.  Utlandsresor och kläder från andra ställen än Oskarssons lager. Konst (inte affischer) på väggarna.

Varför skulle de ha det sämre som pensionärer?

Trots en ekonomisk skillnad är vi alla jävligt trötta på att höra om att vi födda på 40 – talet kraschar ekonomin med vår ålderdom. Att bli gammal drabbar alla. Ingen överraskning precis. Vi jobbade ihop det välstånd Sverige ackumulerade och som nu sprids bort till politiska projekt, till fuskare och lyckosökare av en Regering vi röstade på av vana och naivitet eller inte röstade på men fick ändå samma resultat.

Eftersom Staten redan tidigt talade om att den var en bättre fostrare än mamma och pappa och att ta hand om sina egna barn var bakåtsträvande och kvinnoförtryck, har flera av 40 – talister inte bildat de band till sina barn som skulle göra oss oumbärliga för varandra. Föräldrar lämnade ungar till dagis i tio timmar om dagen och var sedan för trötta för att ens läsa en saga. Vi började nedmontering av familjen som den grundläggande cellen i Samhället. Räkningen kommer, var så säker.

Men, vi engagerade oss enligt tidsandan. Vi släpade ungarna på fredsdemonstrationer och vänsterdriven teater och museernas barntimmar som visade den rätta ideologin. Det är kanske därför barnen blev så trötta på världens elände och ville hellre ha aktier, ny bil och resa till Rhodos eller annat varmare ställe? Kanske just därför de sitter nu i en villa på lugnt område och är likgiltiga för annat än sitt?

Precis som vi inte tog hand om våra barn kommer de inte att ta hand om oss. Våra barn har ett eget liv, 40 timmarsvecka och de tänker inte ta hand om inkontinenta gamlingar utan att få bra betalt. Flera av dem kommer själv gå i pension eller flytta utomlands inom de närmaste tio åren. Förresten träffar vi dem bara på stora födelsedagar och andra familjehögtider. De som är bor på landet ser kanske sina barn under sommarsemester. Besök på äldreboenden sker när det finns tid över. Tro mig. Jag har arbetat nog extra inom äldreomsorgen och inte är det någon besöksträngsel precis.

Så, vården av oss i livets slut ligger på Samhället.

Vi vill ha det som nu, men bättre. En och annan tänker leva ett tonår till, oansvarigt häftigt tid i livet. Egentligen hade vi inget tonår, det var inte riktigt uppfunnen än. En Elvis Presley film, Brigitte Bardot frisyr och Coca colas inträde gjorde inget tonår. Som jag, började många arbeta tidigt och inte hann med några krisår i tonåren. Nu när vi är pensionärer skall det äntligen vara vår tur.

Många av oss lämnar Sverige för varmare länder och  billigare liv. Men, vi återvänder om  sjukdom slår till. Flera rika personer har gjort just så.  Då vill man  inte köa varken för en höftledsoperation eller för en hörapparat. Räkna med att vi nöjer oss inte med nåt lugnande för att hålla tyst.

Hamnar jag i ålderdomshemmet kommer jag inte acceptera dusch en gång i veckan. Jag kommer att skrika och trycka på larmet, oavbrutet. Jag ringer Expressen, lokaltidningen och TV 4. Städning vart tredje vecka! Jag städade varje dag när ni var små, så städa på! Jag vill välja min egen mat. Nån kalops, isterband, blodpudding och halvtorr potatis är inte i min smak. Kräm som efterrätt kan ni glömma. Frukost klockan 8 för tidigt. Jag vill äntligen sova till 11. Frälsis, gammeldans och bingo är aktiviteter ni kan skippa. Vi vill ha fester med massor av drinkar, snygga servitörer och dans. Kom inte med nån gammal skiva, det ska vara i live.

Vi vill bara ha mer, högre pensioner och bättre vård. Går det inte går vi till EU och väcker talan. Eller – det moderna sättet – sitter också vi med en plakat vid Riksdagshuset, men bara om det är bra väder.

Så huka er unga. Vi blir de besvärliga pensionärerna.

Lär er redan nu att sluta skälla på oss och se inte vår ålder som en ekonomisk katastrof. Det var liksom väntat.  Vart tog de alla nykomlingar vägen? De som skulle rädda våra pensioner, de invandrare som var ren vinst för Samhället? Var det en felkalkyl? Hänger det också ihop med politisk naivitet, precis som vårt, vi som trodde att  en anständig pension och god ålderdom var en rättvis belöning för ett långt arbetsliv?

Kanske får vi snällt tacka ja till usel vård eller klara oss bäst vi vill i ett Samhälle som har byggt ekonomin med felbedömning, trott på multikulturalismens välsignelser, gynnar soft jihad, föraktar de äldre och tror än att Sverige är än en viktig stormakt och inte ett bidragssamhälle som har övertrasserat budgeten i varje Kommun. Det finns inga medel till att fylla behovet av äldreomsorg. De senaste åren har man lagt ner allt som går och mer. Det finns inga Kommuner i Sverige som kommer att ha råd för att bygga och upprusta äldreomsorgen. Det är bara fantasier.

Hur och när blev det så fel? Vår skuld? Vi har bidragit till det genom att inte tänka efter. Genom att inte protestera,  vid varje val, varje tillfälle utan  har låtit förändringen av landet Sverige att fortgå. Vi har låtit den föregående generationen uppleva köer på sjukvården och indragen eller bristfällig, även usel äldreomsorg utan att protestera högljutt. Vi får sota själva för det nu. Vi har varit för upptagna och för naiva.

Jag tror att ålderdomen blir bara skit. Samhället kommer inte att bry sig om oss. Vi som grupp är inte sammansvetsade nog för att säga ifrån. För politiker är vi helt ointressanta.

Den som har snälla barn boende nära sig har en vinstlott som Kommunen kommer att utnyttja, var så säker. Det ligger nära till ”tvång” att ta hand om sina gamla föräldrar, inte bara om en sjuk make/partner. Uteblir hjälpen från det Allmänna uppstår en så kallad bra fråga. Vems ansvar?

Inte är det politikernas, var så säker.

Den 1 januari fyllde de första fyrtiotalisterna 80 år. Mellan åren 1940 och 1949 föddes över 1,2 miljoner barn i Sverige. Antalet invånare 80 år och äldre är lite mer än fem procent av Sveriges befolkning, sedan tjugo år tillbaka. Men fram till 2030 ökar antalet med 50 procent eller 270 000 personer och kommer då att utgöra mer än sju procent av befolkningen. Det innebär en ökning av försörjningskvoten, var och en som arbetar får försörja allt fler.

I nöd och lust och som koordinator?

Publicerat av

En kvinna berättade i TV att hon fick vara koordinator för sin sjuke make som bodde i ett vårdhem, fast hon bara ville vara hustru. Hennes ord väckte en fråga: vilka uppgifter hör till hustrulivet? Ingår det att vara vårdkoordinator för sin make, även då när man inte längre bor varaktigt tillsammans?

Många par har lovat att älska varandra i nöd och lust inför en präst eller vigselförrättare, vittnen och bröllopsgäster, vissa har lovat det till och med inför Gud. Många förälskade par har gett liknande löften till varandra i andra sammanhang. Vi två forever. Men löftena bleknar ofta. Mina gjorde det. Livet som hustru blev milt sagt omöjligt med skilsmässa som följd.

Hälften av gifta skiljer sig när nöden i någon form kommer. Av sambor separerar 75 % läste jag någonstans. Kanske väljer vi fel? Kanske har vi fel förväntningar? Kanske är vi inte beredda på hur mycket utrymme barnen tar av vårt gemensamma liv? Kanske förändras vi och våra prioriteringar med livets gång? Kärlek och åtrå är nog inte tillräcklig grund för ett liv tillsammans. Eller, borde vi offra oss för kärleken? Hur mycket nöd står vi ut med?

Vart går gränsen för hustrulivet? Hör det till hustrurollen att bli koordinator och vårdare för sin make? Vad gäller för sambor då?

”Att åldras är som att bestiga berg, man blir lite andfådd men man får mycket bättre utsikt,” har Ingrid Bergman sagt. Vet inte vilka berg hon jämförde med, desto högre desto molnigare brukar det vara. Ålder är faktiskt den största riskfaktorn för nästan alla sjukdomar, bland annat enligt Craig Venter som nu arbetar med projekt som syftar till att bromsa åldrandet. Må han lyckas med det snabbt för ekonomin skriker på hjälp när befolkningen åldras och arbetslösheten hotar. Han har så rätt om ålder och sjukdom. En och annan drabbas av olika krämpor, sjukdomar och demens. Alzheimer och demens ökar i hela världen och anses rent av hota hela sjukvården. Fast, ungdom är inte heller garanti för friskt liv, missbrukar man kroppen ger den igen och man kan bli gammal i förtid.

Så, vad händer med de par vilka lever tillsammans om någon av dem drabbas av sjukdom/demens som förlamar livet? Hjälpen till partnern kan bli ens uppgift. Det blir mer av nöd än lust. Det blir obalans i relationen. Tillvaron blir kringskuret och består av vårdande åtgärder enligt den sjukes behov, inte ett jämbördigt liv tillsammans. Man bli koordinator för sin partners liv. Man håller reda på det liv som finns och det som håller livet ihop.  

Det uppstår många frågor och oro. Hur länge orkar man? Hur länge vill man eller känner sig tvungen till att ta hand om sin partner? Vart går den moraliska gränsen för ett fortsatt liv med varandra?

Jag minns en fru som besökte sin make dagligen i demensboendet där jag arbetade extra. Han hade alzheimer och hon orkade inte ta hand om honom när han blev närapå orörlig, han var stor och hon var en späd kvinna. Hon skämdes så. Hon sa att hon borde ha orkat. Hon vågade inte vara borta en dag. Jag lyckades övertala henne att ta ledigt några dagar när hennes syster på annan ort fyllde år. Jag sa att jag skulle ta extra väl hand om hennes man de dagarna, vilket jag förstås inte hann med. Hon ringde oroligt varje dag.

När kan man släppa vården av sin partner utan att skämmas är en svår fråga.

Och, när kan man göra det rent praktiskt, alltså när beviljar kommunen plats i ett boende? Att få en plats är inte enkelt, det har vi sett i otaliga reportage och artiklar. Alla ska bo hemma så länge det går, helst till döden, för vården av de gamla är en utgift, inte moraliskt åtagande om man frågan en politiker, den som sitter på pengarna. I stället att bygga boenden lägger man ner de trots att antalet åldringar ökar. Kvalitén på vården är också ifrågasatt många gånger. Var det någon som hade realistiska förslag på bra omhändertagande av de äldre – vilka faktiskt var med och byggde det välstånd vi har – som en stor valfråga? Nix. Vissa löften fanns från KD och SD men knappt något med tyngd bakom eller samarbetsvilja från andra som räcker till efter valet. Det är många andra grupper som slåss om skattepengarna.

Och vi som inte ens lovade något kan hamna som vårdare när livets avigsida slår till. Man blir anhörigvårdare trots inga löften om nöd, kanske bara om lust. Livet är oförutsägbart. Inte trodde jag att min alltid så friska gubbe skulle vika ihop och tappa minnet på ett nafs. Så det var bara att anpassa sig.

Men ibland undrar också jag: skall jag vara koordinator för gubbens liv? Men svaret är: vem annars?

—–

Kommunen ger max 20 timmar avlösning i månaden för den som vårdar någon hemma. Däröver får man ansöka om hemtjänst eller köpa, än så länge, Rut – tjänster. Efter ansökan kan också tillfälligt boende/växelvård beviljas. Det gäller dock att ha en kommun som har insett att anhörigvårdarna är också individer med egna behov, inte kommunens sparbössor. Som tur är bor jag i en sådan kommun.

No country for old men

Publicerat av

Det finns så många saker jag borde ha gjort, men tiden passerade så snabbt att tanken inte hann med. Många planer och drömmar blev ogjorda, nedlades, fanns inte tid till eller råd med. När man blir äldre tickar tiden snabbare. Det är till och med bevisat att äldre har en snabbare tidsuppfattning än de yngre. Det stämmer nog. De senaste åren har bara försvunnit. Jag måste tänka efter innan tiden klarnar upp. Det är inte så mycket som händer i mitt liv, men ändå är det mycket, men nu genom andra som barn och barnbarn. Det är andras liv som fyller scenen. Gott så.

 

Semestrarna är också förbi. Jag reste oftast till fjällen på semestern för det gav ro och ett slags trygghet fast området var väglöst och öde. Varför återvände jag? Var det så att jag hade hittat mitt landskap? Tomheten i omgivningen läkte den stressiga vardagen, enkelheten i tillvaron från en tältplats till en annan sopade bort kraven, behovet att vara empatisk och ständigt tålamodig. Det var bara jag och naturen, sträckan och ansträngningen. Jag tycker om att gå, om ensamheten, känslan att inga andra hade trampat på samma stig fast det sistnämnda var ofta bara en inbillning. Efter några nätter i tält drömde jag inte längre om patienter. Naturen helade mig.

 

Jag saknar allt detta nu när jag inte har kommit iväg i år annat än några dagar med ett av barnbarnen. Jag valde att låta bli när vården av min gubbe var så usel i avlastningsboende. Jag kunde inte lämna honom dit igen. Samvetet var tyngre än längtan ut. Vi som bor med eller vårdar en anhörig är bundna till kommunens välvilja, vårdens utförande och snälla anhöriga för att kunna göra något bara för oss själva. Äldrevården har låg prioritet, det märks redan i möblerna när man kommer in, TVn som står på och en stressad person som tar hand om alltför många vilket innebär att de gamla tas inte hand om ens på den elementära nivån. Om sjukhusvården för gamla var en mardröm, är åldringsvården just fattigvård, fast riskkapitalisternas broschyrer berättar om ett givande liv med kultur och valfrihet.

 

Samhällets moral mäts i hur vi tar hand om dem som inte kan hävda sig, som barn och gamla. I flera kommuner försöker man skyffla undan de gamla för att bereda plats för de nya som kommer över gränsen. Det ser ut som moralen hos beslutsfattarna krymper när de försöker forma sin nya sköna värld. De gamla behandlas som paket utan adress. Det är inte alldeles ovanligt att äldre personer tar livet av sig när tillvaron blir för tungt. Alldeles nyss tog en gammal kvinna sitt liv efter lång kamp med äldreomsorgen. Det blev en ättestupa i stället äldreboende. Samtidigt med kraven att vi skall heltidsarbeta upp mot 70 år fallerar omsorgen av de gamla genom kommunens åtagande. Det går inte ihop.

h

 

Alla blir gamla och 7 % av de över 65 är dementa eller har Alzheimer. Det skrämmer. Det är många drömmar om skön ålderdom som går i krasch. Trots ständig uppfostran av oss från Socialstyrelsen till kostproffsen och information om vad vi skall äta, hur vi bör motionera och på vilket sätt hölls hjärnan i gång blir en del dementa, som min gubbe. Han som levt det exemplariska livet med bara ekologisk mat, utearbete, vänner, rik fritid, inga laster och inget ärftligt blev sjuk i infektion och tappade minnet. Livet är inte förutsägbart och rättvist.

 

Skjuter du upp saker som bör göras och har drömmar som väntar på förverkligande – någon gång? Det är fel planering. Detta: gör inte idag det du kan göra i morgon, nästa vecka, nästa år, är galet för morgonen kanske inte kommer eller är helt annorlunda.