När vi hade röstat tog vi med oss en kaffetermos och kakor och gick till skogen. Det är svampår i år. Så mycket svamp har jag sällan set men det mesta var oätligt. Några svampar marscherade som en arme. De var lite blekta av solen och kanske av åldern.
En del svampar var än vackra men de hade kollapsat.
Några träd stod än kvar fast svamparna attackerade dem. Eller var det försök till symbios?
Den röda flugsvampen såg ut att säga: ta mig jag är inte alls så giftig nu.
En del svampar litade på gamla stubbar och sköt upp i resterna av stammar. Men, svampens liv är kort.
Någon liten svamp prydde ett träd.
Andra höll varandra sällskap
Blomkålssvampen bredde ut sig. De kan bli 35 cm breda. Men även den är flyktig. Bara tickorna blir gamla.
Det var en skön, varm sensommardag. Sedan kom valvakan och kylan. Vem överlever, vem inte? Nog är det lite som i svamparnas värld.
Går du? Alltså bara går för gåendets skull, inte för att skynda dig till en plats dit trafiken inte går eller bilen är olämpligt att köra till? Att gå utan mål tycks vara en döende art. Ja, många tar ju en motionsrunda ibland. Det händer att jag möter löpare, orienterade eller en skolklass på elljusspåret men det är inte samma som att bara gå. En motionär är ute för att svettas, bättra på sin kondition, träna för maraton eller annat lopp, gå ner i vikt eller slita på något annat sätt. Gå på stan innebär oftast att spendera pengar och komma hem med varor man kanske inte ens behövde.
Att bara gå för att flanera runt är slöseri med tiden för den stressade nutidsmänniskan.
När jag var ung var söndagsnöjet för många att gå längs huvudgatan i syfte att träffa bekanta som också gick och titta på skyltfönstren. Affärerna var ju inte öppna på söndagar. Kanske nickade man bara till bekanta eller bytte några ord, bestämde sig för en fika ihop eller ett möte senare. Det var tidsfördriv före Internet, före mobiler och före alla de aktiviteter som finns idag även om många inte aktiverar sig på riktigt med annat än mobilen eller skryt på Facebook. Alla hade inte ens telefon på den tiden. Det känns så oändligt länge sen och ändå är det inte ens en mansålder sedan.
Idag går inga längs huvudgatan i maklig takt utan stressar förbi med mobilen i handen på väg mot ett mål.
Man tänker så bra när man går tyckte jag och satt en lapp på jobbets anslagstavla – är ute och går – när något var riktigt knepigt. Jag gick högst upp i husets glasgång, framåt tillbaka tills lösningen var klar. Vissa säger att gå motverkar depression. Kanske det stämmer, för när gubben min låg på sjukhus – döende enligt läkarna, dock hade de fel – gick jag de fem kilometerna till sjukhuset, framåt tillbaka, varje dag i nära tre månader, utan att observera, bara flyttade fötterna framåt och efter några vändor hade oron släppt. Jag kunde ju inte göra något mer.
När man ser folk sittande i sina bilar men med kameran ut från bilfönster, utan lust och ork att gå ut på en vacker plats – men bild måste man ha att visa andra, kanske på Facebook – då har vi förlorat något väsentligt. Vi är faktiskt födda till att gå, inte att sitta fast i en plåtlåda.
Hur mår världens skogar? Inte så bra enligt senaste forskning. Avskogningen fortsätter och tillsammans med den försvinner livsbetingelserna för många växter, djur, stora och små. Kanske för oss också för skogen sägs vara världens lungor?
Varje minut försvinner 50 fotbollsplan skog. Behovet av odlingsmark och betesland ökar med befolkningsökning och ändrade vanor. Vi köper mer utländsk mat som frukt och kött.I Brasilien hugger man ner en bit regnskog, gräset växer, biffkorna släpps på, slaktas sedan, styckas, paketeras med texten naturkött, fraktas till din affär och du kan köpa entrecote för 99 kronor kilot medan den svenska kostade 298 pix. Kanske oxfilé till fredagsmiddag för 148 för inte köper vi svenskt närproducerat för 498 kronor…
I den regnskogen som fanns förr i Indonesien växer nu oljepalmer. Mattias Klum larmade om Borneos regnskogar länge sedan men de som styr lyssnar bara på pengarnas klirr inte på fotografens klick. Vad driver skogsskövlingen? Visst vet man att oljepalmsplantagerna utgör ett dödligt hot mot orangutanger, tigrar och tusentals andra arter i södra Asien och kanske för oss själva i det föränderliga klimat som triggas av skogsdöden. Varför vill då så många odla just oljepalmer?
Svaret är enkelt: Oljepalmen är kanske den mest lönsamma nytto-växten i världen. Ett hektar oljepalmer kan ge en skörd på upp till fem ton ren palmolja – motsvarande 6000 liter – per år. Plantagerna ger arbete för den ökande befolkningen. Levnadsstandarden ökar. Det är vi – långt borta – som är upprörda över skövlingen, inte de som har fått bättre levnadsförhållanden, för ett tag i alla fall. Är det rätt att vi kritiserar andra människors livsval när de gör det för överlevnad?
Oljan finns i tvål, schampo, tvättmedel och smink. Men också i kakor, chips och i en massa andra livsmedel som margarin. När köpte du något av detta sist? Men – ska vi inte kunna hålla oss rena utan att ha dåligt samvete? Och snart är den stora chipsätardagen, jag menar melodifestivalen! Funderar du över eventuella miljöproblem vid inköp i mataffären? Läser du det finstilta? I så fall är du en sällsynt varelse.
Det är svårt att leva rätt när vi inte ens vet vad vore rätt, vem har rätt och hur kan lösningarna kan se ut. Medan bildäcken brann i Ukraina och kriget fortsatte i Syrien, självmordsbombare i Afghanistan dödade 9 personer och tillsammans med många andra oroshärdar raserade min sopsortering och min vegetariska matlagning av närproducerade grönsaker tusen gånger om. Vad kan en liten vanlig människa göra? Inget? Vem skulle lyssna på mig om jag ropade ut att nu är det nog med krig och nu ska alla plantera ett träd var och ingen ska köpa mera plastkassar? Det sistnämnda bröt jag mot idag när jag bar hem böckerna från bokrean, bland annat boken ovan.
Så? Ingen?
Plantera ett träd i alla fall. Jag som inte har mark har planterat 1000 träd i Afrika. Jag hoppas – mer kan jag inte göra – att träden faktiskt planterades, gav mat och skugga som reklamen lovade. Dock är det bara som litet plåster på det dåliga samvetet att inte förmå mer för världen jag lämnar till mina barnbarn.
När jag skrev om natur och barn på en sajt för föräldrar – de bad mig – fick jag kommentarer som att naturen var överskattad eller att skola och daghem sköter väl det.
Hur ser vår fritid ut med barnen? Handla, städa, äta och förmana? Tiden är så knapp för nutidens föräldrar. Det är fråga om prioritering, att fördela de få timmar som kvarstår efter det nödvändiga arbetet och hemarbetet. Natur får stå tillbaka. Det händer att naturen också föreställs som farlig för barn och skräckrapporter om farliga vargar dyker ständigt upp i media. Att skrämma är en verklig björntjänst utan björn.
”There is definitely an attitude out there, in some cases, that nature is not perceived as interesting or engaging. In some cases it is perceived as a dirty or unsafe thing, and that’s an attitude that won’t help a young person climb a tree.” Sue Armstrong-Brown. http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-24532638
Natur och barn låter så självklart. Föreställer vi inte barnen på en sommaräng plockande blommor, med en kanin i famnen på en bondgård, i skogen på picknic eller på en utflykt i det vilda med en kanot och tält? Nej, det var att ta i. Nutidens barn ser vi med en Ipad eller dator spelande det senaste dataspelet medan föräldrarna sitter med Facebook.
Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”? Ett engelskt projekt visar att bara 21 % av 8 – 12 åriga barn hade kontakt med naturen, flickor mer än pojkar. Som bekant rider flickor mer, har husdjur och just plockar blommor. Många barn känner empati med djuren. Hur många har inte berättat hemligheter eller fått tröst av sitt husdjur? Men husdjur är inte natur under fötterna. Djur hjälper barnen öva ansvar genom att ta hand om ett levande väsen, nog så bra övning inför framtiden.
Barn i England hade dålig kontakt med naturen. Är det likadant i Sverige? Vad gör föräldrarna och barnen på den gemensamma fritiden? Behöver barn tas till skogen eller räcker det att förse dem med en dator? Det finns ju många natursidor på Internet, garanterat utan farliga djur, skrubbade knän och fästingsbett. Är det föräldrarna som är ointresserade av naturen eller har barnen förlorat lusten att bygga kojor i skogen, klättra i träd, titta på små djur genom en lupp och plocka bär? Introducerar vi naturen till barnen så de får lust att utforska mer? Ser vi naturen som en nödvändig del av livet?
Att vara i naturen ökar förståelsen för miljön och den förmågan lär bli nödvändig för våra barn. Kanske en bra idé för oss äldre att ge naturupplevelser till barnbarnen i stället prylar barnen inte hinner att leka med. En fjällvandring med mormor eller kanottur med farfar är en present som räcker länge och skapar minnen.
