Bra dagar i Barcelona

Utvalda

Det sista om barnbarnets och min resa till Barcelona.

Vad önskar en tonåring att se i Barcelona? Havet var ett av svaren. Barcelona har en badstrand, dock badade ingen än. Vi kunde se horisonten, långt borta.
Barnbarnet vistas på somrarna i en stuga vid havet men sikten där skyms av öar. Så Medelhavet gav en horisont långt bort. Dessutom landade och lyfte planet nästan över havet.
Lycka kan vara havets horisont. Ibland är allt så enkelt.

Jag ville se en flamencouppvisning. Vi båda blev imponerade. Föreställningen var inte moderniserad utan man kunde tänka sig en torg någonstans på landet, en man börjar spela gitarr, några pratar med varandra och knäpper lite med fingrarna och dansen börjar sakta tills intensiteten i stegen, klappret från skor och händer stiger så publiken är nästan andfådd.
Jag som knappt kan dansa var mäkta imponerad. I flickskolan lärde vi vals, bröllopsvals, men jag hörde till dem med två vänsterfötter.

Sedan gick vi ut i naturen, en anpassad sådan. Till Park Güell, misslyckad byggprojekt. 1900 köpte Eusebi Güell – entreprenör som gjort pengar på industriell revolution – land i norra Barcelona och anställde Gaudi för att bygga bostadsområde för rika. Men de rika ville inte bo så långt ute på landet och bara två hus byggdes. 1923 gav Güell marken till stan. Men förarbetet var gjort. Stigar, planteringar, marknadsplats, dekorationer… Park Güell. Parken öppnades 1926.

År 1984 utnämndes Park Güell till Världsarv för ”Works of Antoni Gaudí”.

Vår guide berättade att han som barn hade ofta vistats i parken med sina kompisar. Då var inträdet gratis. Men sedan kom Barcelona på att få in pengar. Vet inte årtalet. Dock är bara de mest ”gaudiska” delarna avgiftsbelagda. Idag besöks parken av ca 10 miljoner människor per år.

Vi gick runt i den gröna parken, upp och ner och var nog mest imponerade av de gångarna som byggts för att människorna kunde gå mellan husen, de som aldrig byggdes (bild överst).. Vi satt på den ringlande bänken som man inte kan luta sin rygg mot för det skulle slita ut mosaiken. Den gröna parken hade även träd från Österrike, en gåva, rikt djur och fågelliv. Dock såg vi bara de vanliga fåglarna som kråkor. På en halv dag ser man bara en liten del av parken.

Vi gjorde också planlösa promenader och bara såg på stan. Satt vid La Rambla och åt middag. Shoppade lite.


Sedan var det dags att åka hem. Du kan beställa en bil och få en bild på föraren, telefon till denne, registreringsnummer och bilmärke samt en karta där hämtplatsen är inprickad.. Det kändes betryggande för en turist. Resan till hotellet var exakt som beskrivningen.

Vid hemresan väntade vi på den avtalade platsen. Det var parkeringsförbud vid hotellet som fanns i den gamla stadsdelen Barri Cótic. Tiden går. Inget svar på mobilen. Vi ger upp och återvänder till hotellet och där står vår taxi. Nej, fel bil och fel chaufför. De har bytt båda. Ska vi? Han tog omvägar och bröt parkeringsförbud för att serva oss bättre. Den här platsen vid hotellet är bättre! Nära! Hur tänkte han hitta oss? Men sedan krånglar bilen genom smågator med förbudsskyltar och når huvudvägen mot flygplatsen.
Chauffören var glad. Varför skulle inte vi vara det?

Men flyget var försenad. En av de få gånger i livet jag har drabbats av flygförsening.
Flygplatsen i Barcelona har inte själv incheckning utan vi köar. I det fria EU måste vi visa passet där två gånger men i Sverige finns ingen kontroll alls. Arlanda byggs om och blir större med mer affärer och restauranger. Skulle vi inte sluta flyga?
Inte vi. Barnbarnet flyger vidare hem. Jag var glad över att Pendeltågsstrejken inte än hade börjat.
Det var en trevlig resa speciellt på grund av ressällskapet. Men Barcelona och jag kommer nog inte att ses igen.

(Om Sagrada Familia med mera har jag berättat i föregående inlägg.)

Översvämning, strejker och revolutionsminnen

IMG_5026 - kopia

LekplatsIMG_5028 - kopia

Belysning i en restaurangIMG_5052

GångvägIMG_5054

Fransmännen har det tufft. Terrorism, strejker och regn. Vattennivån i Seine har stigit 6,1 meter, rekordet sedan 1910. Smutsgrå vatten forsar förbi. Allehanda bråte flyter med. Ekonomin för de som driver restauranger på stranden, kör båtturer på Seine har kollapsat. Även Louvre var stängt. Folk var tysta och såg ledsna ut när de tittade på förödelsen.

Jag har varit i Paris med ett plusbarnbarn. Vår planerade tur på Seine med middag bara ”drunknade” i vattnet.

Bevakningen av olika populära platser är stor.  Jag ombads att visa min väska – en beige handväska –  på ingången till en park av tre tungt beväpnade poliser. Jag passerade, hade inte ens en nagelsax att sticka någon med.

Planering för fotbolls EM pågår överallt. Strejkhoten haglar. Fransmännen har revolutionär ådra, de minns än hur överheten förtryckte deras anfäder, sa guiden i Versailles. De lever i revolutionen fast i modernare former.

Kostnaderna för översvämningen räknas i astronomiska siffror. Kanske det inte är rätt  läge att strejka och kräva en större del av den alltmer krympande Madeleinekakan?

800px-Madeleines_de_Commercy

(Bernard Leprêtre) – Eget arbete, CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1637778

Venedig, turism och separatister

Den ena av sommarens utlandsresor gick till Venedig med ett av barnbarnen. Kyrkor, glass, broar, båtar i stället bussar, nöjet att gå vilse i trånga gränder och en gondoltur var de oundvikliga ingredienserna på resan. Barnet ville åka dit eftersom inga bilar var tillåtna. Vi turistade samtidigt som 60 000 andra, troligen var det ännu fler. Alla möjliga språk och nationaliteter fyllde gatorna. Trångt, trångt och absolut charmigt, speciellt när man lämnade huvudstråken.

Jag skrev tidigare om att folk röstar med plånboken och detta stämde väl i Venedig. Den välmående befolkningen är trötta på korruption, höga skatter, uselt styre, Rom och att supporta den fattigare södra delen av Italien. 20 miljarder av deras skattepengar försvinner till andra, typ Robin Hood skatt, det som vi har också här hemma.

Det finns även kulturella skäl till separatism. 7 av 10 pratar venetian dialekt och har pratat så i tusen år och vill behålla det i sin kultur, i stället några romerska påhitt.

Vad tänker vanligt folk om separatister? Pratade med vår gondoljär som var entusiastisk över möjligheten att Venedig blir ett eget land. Han trodde att skatten blir lägre och pengarna skulle räcka bättre när supporten av den småkriminella södern, korruption och gullandet med herrarna i Rom tog slut. Han var säker på att Venedig klarade sig utmärkt. Turismen skulle försörja dem. De nu så högt beskattade småföretagen skulle blomstra ännu mer när skatten sänktes.

Turismen är omfattande, över 30 miljoner besökare per år, 60 000 per dag – lika mycket som innevånare i Venedigs gamla stan – och däröver kryssningsbåtarna, ca 650/år, större än husen, seglande runt och orsakande tryck på kanalerna. Det har pratats om att denna trafik bör hålla sig från Venedig men sedan kom tanken på inkomster in i bilden igen. Turismen är ekonomin och ekonomin är turismen. Vår gondoljär sa att det är vi turister som får Venedig att leva och att dö.

Slitaget och transporterna för turisternas behov är enormt. Det är en miljöfråga som ortsbefolkningen har svårt att lösa. Inkomst och miljö är inga goda kompisar.

Inte bara Venedig drömmer om en gen stat. Det pågår många försök att skilja sig från moderlandet. I Europa finns Sydtyrolen som har självstyre men vill antingen bli självständig eller ingå åter i Österrike. Åland är redan självstyrande men en del vill ha total självständighet. Skånepartiet vill ha självständig och islamfritt Skåne. Ingermanland har en liten rörelse för självständighet och de har Mannerheim som idol. Transnistrien, utbrytare från Moldavien, vill göra ”en Krim”. Katalonien och Baskien i Spanien vill också frigöra sig. Det välmående Bayern har funderingar om självständighet. Skottland och Nordirland vill lämna Storbritannien. Färöarna är redan självstyrande och Danmark släpper de efter ev. folkomröstning medan Grönlands ekonomi håller dem kvar ett bra tag till i Danmark. Sedan finns röran i gamla Sovjet där minnet är kort och demokratin har alldeles för svaga fötter.

När det stora samhället inte förverkligar sina löften, beskattar en till övermått, åsidosätter majoritetens behov och önskemål, låter undantag bli regel och splittrar samhället till grupperingar med osynliga murar då börjar allt krackelera och samhällskontraktet faller. Det lilla samhället i form av egen stat, kanske bara ett bostadsområde för viss grupp, församling för rättroende eller ny radikal politisk grupp kan då bli ens samhälle i stället det gemensamma stora. Samtidigt som politikerna har idéer om stora multikulturella enheter med överhet långt från folket – som EU eller varför inte Sverige – längtar folket efter trygghet i det igenkända, i sin naturliga grupp som består av dem som pratar samma språk, är födda i samma land, är besläktade och har samma grundläggande värderingar. I många fall är politikerna och folket i otakt. Det kan resultera i konflikter, terror och i värsta fall fullskalig krig. Venedig lär dock rösta om saken och Italien spjärna mot.

Venedig rött.

Tänker du åka till Venedig?

Missa inte en gondoltur men fråga om tid och vart och ta den dyrare, längre varianten så du slipper köa på populäraste – men inte de intressantaste – kanalerna med femtio andra som köar och kan se annat än andra gondoler.

Missa inte Scuola Grande di San Rocco med Tintoretto målningar och ett tak som är bara snäppet under Sixtinska kapellet.

Boka biljett på Internet till Basilika Di san Marco om du inte älskar att stå i kö några timmar. Det är märkligt att folk köar än på gatan för biljetter på Internets tidevarv. Men det är skönt för oss som går förbi och släpps in som bästa VIP.

Att leka är universellt

bild: roligt att få hjälpa till

Barn vill leka med kompisar på sin lediga dag oavsett vart  i Världen de bor. Men barn i ”fattigare” länder ville också hjälpa till hemma och läsa läxor.  De prioriterade saker som var viktiga för dem och framtiden.

De svenska barnen drömde om att resa.

Varför ville de svenska barnen helst resa? Vad det av äventyrslust? Eller att det är lite fint att ha varit utomlands? Eller bara önskan att göra något tillsammans med familjen i stället att varje familjemedlem pysslar med sitt? På en resa är man mer ihop.

Att leka är universellt. På en resa med barnen kom vi till en by där befolkningen knappt hade kontakt med yttervärlden och nivån på deras tekniska utveckling var hantverk, jakt med pil och även samlandet av växter. Men flickorna och de mindre pojkarna hoppade tvist – tvinnad av växter – och de stora pojkarna sparkade boll. Mina barn fick genast vara med. De lärde bybarnen nya trix och tvärtemot. Trots noll förståelse för varandras språk kunde barnen umgås genom leken.

Kanske nutidens barn leker för lite och stirrar på en fyrkantig ruta för mycket? Kanske förstör vissa också barnens lekval genom sina rabiata försök att fostra fram en ny människa som varken är en kvinna eller man utan något mittemellan om ens det och har föga att göra med människornas lika värde?

Barnfonden genomförde undersökningen tillsammans med Childfund Alliance. Barnen som svarade var mellan 10 och 12 år, en majoritet kom från utvecklingsländer i Afrika, Asien och Latinamerika. Totalt deltog 4592 barn från 44 länder. Av dem kom 979 från åtta rika länder, där- ibland Sverige. Varje barn intervjuades individuellt.