Slaget mellan brösten och flaskan.

Nu grälar politikerna igen om fördelningen av föräldrapenningen. Varför envisas mammorna, inte papporna, att ta hand om barnet den större delen av föräldraledigheten? Kan det bero på att det är kvinnan som är gravid, bär barnet i sin kropp och också föder fram barnet eller genomgå en operation: kejsarsnitt? Kan något litet skäl vara att hon ammar, vilket anses bäst för barnet? Kanske var graviditeten jobbig och förlossningen slutade med underlivsskador, inte alls ovanligt idag? Det kan hända att den blivande familjen inte alls räknade ut hur mycket de eventuellt förlorar i pension så där om 30 – 40 år ifall någon av dem tog hand om barnet någon månad mer. Inte funderar mamman i termer förtryck och pappan i beröm när de delar föräldrapenningen och försörjningen av familjen enligt eget tycke.

Politikerna lägger alldeles för stor vikt på lönearbete och för liten vikt på det lilla barnet. Det är ju frågan om barnets första år, sedan kommer 17 till innan barnet är myndig. Därefter bor många barn kvar hemma eftersom de inte kan hitta eget boende. Det finns otaliga möjligheter till jämlikhet.

Och en sak är säkert: inga familjer planerar att föda barn till daghem. Det är något ekonomin sedan bestämmer eller kanske ens eget behov att självförverkliga något som absolut inte kan vänta några år. Få arbeten förändras så i några månader att man är helt ute om man tar ut föräldraledigt. Det gäller både män och kvinnor.

Idag mår många barn dåligt och olika diagnoser vi knappt visste ens existerade sprider sig. Det är möjligt att tidigare underskattade vi problemen, men kan en del bero på vårt jäktiga liv? Vi hinner inte med barnen och det betalar sig senare men trista resultat. Barnen borde kanske ta mer tid och arbetet och prylarna mindre? Vi borde skola barnen i vardagslivet, ansvar och delaktighet hellre än curla dem med pengar, service, dataspel och hobbyer. Kan hända att även skolan skulle fungera bättre om vi hann se hur våra egna barn sköter den biten?

Det är märkligt att jämlikhetskampen förs främst på dessa två nivåer: föräldrapenning och kvotering till bolagsstyrelser. Det är de späda barnen och få stora bolag som ska stå på barriären. Effekten vore knappt märkbart. Den miljön där barnen sedan vistas är övervägande kvinnodominerad, som daghem och skola. I kommuner finns också klar delning: kvinnor på sociala området och vården, män på gatukontoret. Det är på de nivåer jämlikhet vore synligt, inte i slaget mellan brösten och flaskan.

Jag tycker att Staten ska ge fan i att peta på hur många dagar mammor och pappor är hemma med sitt lilla barn. Den fördelningen måste vuxna människor kunna göra själv utan pekpinnar från Pappa Staten. Är nu pensionsförlusten för mammor ett allvarligt problem är det lätt åtgärdat. Det är bara att Staten pytsar in lite extra pensionspengar, låt oss säga för 2 – 3 år för de kvinnor som fött barn, men max för två barn. Man kan inte arbeta som barnafödare, förr eller senare skall var och en ut till jobbet eller Arbetsförmedlingen.

Gatan eller tält?

Larmrapporter om pensionärer som hamnar på gatan har fått rubriker de senaste dagarna. Varför hamnar man på gatan?

Är det missbruk? Psykiska problem? Störande beteende? Obetalda hyror? Eller bara oförmåga att sköta sig själv och söka hjälp för det? Smygande demens, då man inte klarade av att betala några räkningar alls? Eller är de bara medellösa? Pensionen räcker inte till att både bo och äta?

De bostadslösa som jag träffade under mina yrkesår som socialsekreterare hade nästan alltid samma historia. Missbruket gick över styr, hyran blev obetald, grannarna klagade och en vräkning var ett faktum. Några få barnfamiljer fanns också, de prioriterade annat än hyran gång på gång. De litade på att samhället betalade hyran åt dem oavsett tillräckliga inkomster och det hände ett tag tills eget ansvar måste ta över. Då hamnade de vräkta i tidningarna och socialtjänsten fick skämmas, inte de som gav fan i hyran. Pensionärer med låg pension sökte inte hjälp, de svalt hellre. Ibland larmade någon granne om tanten som hade trasig ytterrock och köpte bara potatis. Då gick jag till socialnämnden och röt till. Idag går ingen och ryter till?

Det finns en tragisk historia till varje vräkning. Det är inte lätt att åter få hyra en lägenhet när man misskött det en gång. Det finns ingen bostadsbrist, men det finns en brist på hyreslägenheter med rimliga hyror.

Låga inkomster gör att människor inte godtas som hyresgäster och en grupp är  just pensionärer med låga pensioner. Hur blir det med mig om min sambo dör före mig?  Måste jag flytta till något billigare? Kan jag bli godkänd som hyresgäst? Jag tog en titt på de lediga lägenheter som fanns hos min hyresvärd idag. En liknande lägenhet där jag nu bor med min sambo (där jag bodde också innan vi blev sambor) var utannonserad, men idag vore det omöjlig att få hyra den lägenheten ensam utan en garant. Det krävdes dubbelt så hög årsinkomst som min pension är. Ingen frågade efter min inkomst när jag hyrde min lägenhet 25 år sedan och så klart hade jag en helt annan ekonomisk situation då med hyfsad lön. Men, var vi mer ordentliga då eller har marknaden hårdnat? Jag tror marknaden har hårdnat.

Som ensamstående skulle jag inte bli godkänd att hyra ens en etta med kokvrå hos min hyresvärd. Så framtiden är dyster.

Vart ska de gamla fattiga bo? De som inte längre kan betala sin hyra när pensionen inte räcker till?  De som inte har välavlönade barn som vill bidra? Gatan eller tält? Det blir olika bidrag som täpper till de största hålen.

Möt Rikard – Reinfeldts idealarbetare

Dick började arbeta direkt efter grundskolan vid 16 år i en affär. Han flyttade efter arbetstillgången och till mer intressant affärsliv. Han avancerade. Men livet som affärsanställd kändes tomt så som 30 åring han reste till Tyskland och utbildade sig till trädgårdsmästare för giftfri odling. Det fanns ingen sådan utbildning i Sverige. Han fick lära sig tyska och betalade utbildningen med sparpengar.

Han vidareutbildade sig senare i Sverige. Att vara trädgårdsmästare och odla grönsaker blev hans levebröd i många tiotals år. Han grundade en trädgård, en till. Men vid 55 bytte han arbetsplats och började handleda elever i trädgårdsarbete. Vid 62 gick han ner till halvtid och började fotografera på allvar. Att bli en naturfotograf var en liten dröm han haft länge. Han skaffade sig viss utbildning i form av fotokurser. Det gav resultat i publiceringar och utställningar.Lite då och då ringer någon efter lite bilder för något verk. Så nu hade han två arbeten, trädgård och foto i en bra kombination.

Men arbetsbytena tog inte slut där. Vid 76 började han medverka inom film och reklam som statist, modell och även med riktiga mindre roller.

Vid 79 var arbetslivet slut om man inte räknar några publicerade bilder. Och nu vid 82 är han ganska sliten och minnet krånglar. En hastig sjukdom höll på att ta livet av honom förra sommarn.

Det måste ha blivit en våldsamt fin pension, tänker ni. Nej, inte alls. Trots arbete hela livet kan han precis existera på pensionen. Dessutom hade han utfört en del oavlönat ideellt arbete och det får man inte göra om pension är det viktigaste i livet. Att spara till egen pension var en nymodighet som kom först i slutet av hans arbetsliv. Att resa, spela golf eller åka runt i en fin bil sker bara i TV. Så lura oss inte om pensionen, Reinfeldt. Vi blev tillräckligt svedda av Persson som bestal oss. Och när ska vi hinna njuta av ledighet när sjukdom och död kommer direkt efter pensionering?

Jag håller med att tiden för pensionering bör vara flytande och  individuell. Kanske borde vi ha en annan inställning till ett arbete än att det försörjer oss? Arbete är ju en stor om inte den största delen i vårt liv. Att vänta på pensionen  från 50 är inte realistiskt.  (Många 50 åringar har ett stort samtalsämne: vad gör vi efter pensioneringen). Jag håller med om att man ska kunna utbilda sig igen under sitt arbetsliv. De sista universitetspoängerna tog jag väl långt efter 50. Men att förvänta sig att t ex kvinnor i tunga arbeten inom omsorgen hastigt utbildar sig vid 50 till andra arbeten är att drömma.