Det stora Klimatmötet har nu skitat ner med sina privatplan, mattransporter, skräp och limousiner mer än du och jag kommer att göra under vårt livstid. Och vilken matsedel då! Nej, det var inte maskar och gräs precis. Bland annat Wagyu oxfilé som du köper till det facila priset på ca 2000kr kilot.
Resultatet är fond för skador klimatet orsakar. Vi alla vanliga dödliga vet hur fonder och bidrag till fattigare länder används. De hamnar alltid i redan fulla fickor. Och vem skall åtala Naturen och Klimatet så ersättning skall utdömas? Vem bedömer? Vad är skador från klimat, väder och vad är dumhet som att bygga på fel ställe helt enkelt? Intressant hur politiker än tror att pengar alltid löser allting. I verkligheten föga eller inget. Oftast bara vissa privata omkostnader hos de som tar hand om slantarna. De rika länderna skall betala. Kina tänker inte bidra.
Stockholm har drabbats av klimat eller kan det vara bara vanligt normalt väder. Vi har.snö och en stor el av trafiken stod stilla på morgonen. Jobba hemifrån, ropade SL. Det är märkligt att just Stockholm drabbas alltid så hårt. Kan det bero på annat än vädret? Nyss klagade klimatalarmisterna att det var för varmt här. Nu då? Vad klagar ni på idag?
Vem har orsakat snökaoset i Stockholms trafik? Klimat, väder, årstid, läget eller usel planering?
Så var det
dags att åka till fjällen. Jag tog tåget som stannade i startpunkten på min
vandring. Det tåget var bara 45 minuter försenad. Så, jag klagade inte. Mina
tidigare tågresor har haft förseningar på 3, 8, 13 timmar. Jag började föredra
flyget när jag åkte till barnbarnen på grund av priset och pålitligheten men
till fjällen åker jag med gastuber och inga flyglinjer finns att tillgå.
En fjällvandrare som jag utan klar plan över vandringen vet inte när man åker hem, det beror på vädret och lusten. Så jag hade ingen returbiljett. Jag avslutade i Kvikkjokk. Buss till Murjek gick bra, de tar betalt i bussen per kortläsare. Men busstation i Jokkmokk som länge sedan sålde biljetter är stängt. Murjek är en stillsam ort utan biljettförsäljning, inte ens en kopp kaffe gick att få på en lördag. Förr sålde tåget biljetter. Tåg säljer inga biljetter nu mera. Internet? Hade ingen som helst lust att ge ut mina kortuppgifter på Jokkmokks eller bussens öppna Wifi som dessutom bröts hela tiden. Annat vägrade att fungera så länge att ens SJ appen hann laddas.
Jag var inte den enda väntande utan en tågbiljett.
Nu spelade
biljetten ingen roll för det kom inga tåg. Olycka? Efter 4 timmar dök en buss
upp och chauffören frågade inte efter våra biljetter utan föste in alla som
väntade. Boden nästa. Jag ringde inte anhöriga för biljettköp. Jag trodde mig
kunna köpa en biljett i Boden.
Automaten
som fanns förr i Boden var borttagen för det var inte lönsam nog. Jag tog en
fika och kafékillen sa att alla tåg var inställda eller fulla på grund av en
olycka och inga biljetter gick att köpa annat än på Internet. Jag kunde ta
bussen till Luleå och sedan vidare mot söder. Buss gick att betala just i
bussen.
Innan jag hade fikat färdig kom han igen och sa till mig att Norrtåg sätter in ett extra tåg och man kan betala i tåget.
Jag var inte
den enda som tacksamt hoppade på Norrtåget.
Fina tåg.
Plats för bagage, barnvagnar och cyklar. Cyklar, som inte går att frakta på SJ
om de inte är ihop packade i mindre delar. Bekväma stolar. Rena, snygga
toaletter. Och som sagt, det tog en minut av konduktörens tid att ta betalt av
mig.
Det är Internet som gäller mer och mer, även för samhällsservice vi gemensamt betalar. Den personliga kundtjänsten är borta eller på fallrepet. Personer som inte planerar sina resor skall inte åka SJ tåg. Personer som inte än har Internet får anlita någon annan. De fina gamla tågstationer vi hade förr i tiden och vilka nu signalerar SJs förfall är skräpiga, slitna byggnader utan den minsta service annat än privatdriven kafé där ägaren tagit på sig uppgiften att försöka hjälpa strandsatta.
Boden tågstation, interiör
Jag har ett förslag. Tåg bör ha en automat i en av tågvagnarna. Vagnen kan vara märkt med en skylt så de biljettlösa kan kliva på där.
Men jag undrar dock en sak. Under de tre gånger jag har åkt tåg den senaste tiden har det inte skett någon biljettkontroll. Behövs det en biljett? Är vi bevakade på något annat sätt? Hur vet SJ att jag som köpte en pensionärsbiljett är verkligen en gamling om ingen biljettkontroll sker? Är kontroll bortrationaliserad det också?
Jag irriterar mig också lite på det ökande antalet affärer som inte tar mot kontanter, även om jag för det mesta betalar med kort. Att betala några tior per kort lär kosta det dubbla för affären. Jag kan ha en viss förståelse för det på grund av rånrisk och att kassor inte behöver räkna det inbetalda när de stänger. Däremot har jag föga förståelse för att banker är utan fysiska pengar. Är det förenkling av verksamheten eller rånrisk där också? Jag frågade en gång banken varför de hade inga pengar. Svaret var att de ville arbeta med rådgivning. Uttagsautomaterna ligger också i riskzonen. Gynna din! Ta ut lite kontanter!
Barn lär sig inte pengarnas värde när deras veckopeng är siffror i mobilen, inte i sedlar och mynt och inga sparbössor töms länge för eget sparande. Det kanske inte är så märkligt att år 2018 hade 9 845 personer mellan 18 och 20 år obetalda räkningar hos Kronofogden och då var inte än hela året inräknat.
Kanske var inte en sparbössa som present för ett barn så dum
idé? Kanske borde SJ lämna drömmarna om höghastighetståg och rusta upp det som
finns och ge en möjlighet att ta tåget – oavsett vart man kliver på.
Läs:Sångtext av Stefan Demert: Till SJ. Alltid aktuellt.
Jag skrev: Jag har precis läst Tre dagböcker sammanställda av Maria von Rosen och Ingmar Bergman. Boken beskriver tiden från sjukdomsbeskedet fram till döden av Ingmars hustru Ingrid ur tre personers perspektiv. Ingrid, som dog i cancer. Maria, som är deras dotter och Ingmar. Det handlar om vardagen under sjukdomstid men också av känslor, hopp, sorg inför det oundvikliga. Ingmar beskriver allt i korta stycken från trubbel på Dramaten till glasspinne för efterrätt. Oerhört närgånget.
Vi alla föds och vi dör. Hur tacklar vi döden?
Har du tänkt på din död? Har du planerat för det? Jag menar inte själva döden men allt omkring. Begravningen. Eventuellt testamente. Dina saker. Dina sidor på Internet, vad skall ske med dem? Och om du får hjärtstillestånd och är dessutom sjuk, skall du återupplivas eller får döden ha sin gång, nollad som det heter?
När jag flyttade ihop med min sambo pratade vi om allt detta men satt det aldrig i pränt. Gäller det då? Kan jag påstå något om han dör före mig?
Som socialsekreterare begravde jag de döda vilka inte hade någon som kunde ordna begravning antingen av oförmåga, brist på anhöriga eller pengar. Finns det inga anhöriga men pengar kan en advokat sörja för arrangemangen och sedan går resten av slantarna till Samhället genom den Allmänna Arvsfonden, en skrupellös statligt organisation som kan skinna dig ändå till kremering. Mer om det senare, först skall jag berätta om min favoritbegravning. Nej, det var ingen släkting utan en kvinna jag inte kände i livet.
Ibland leder letandet efter anhöriga till överraskande levnadshistorier.
Det började med att en kvinna larmade om sin granne, en gamling som inte hade synts till. Jag hade jour och gick in med polis och vi hittade en död gammal kvinna. Dagen efter gick vi igen in i hennes lägenhet för att leta efter eventuellt testamente, något som uttryckte hennes vilja eller annat som kunde hjälpa oss. Grannen hade inte mer att berätta.
Känner du till dina grannar? Skulle du märka om någon inte syntes till innan det börjar lukta död?
Vi letade. Inget resultat. Ingenting avslöjade något om henne som skulle vara till hjälp. Inte ens en telefonbok. Hon såg ut att ha levt helt ensam. Det vi hittade var några småpengar och en bankbok värt 300 000 kr.
Nu måste vi hitta en anhörig, sa polisen. Annas tar Allmänna Arvsfonden pengarna.
Jag började följa henne bakåt i kyrkoböckerna. Hon var född vid ett slott i en helt annan landsända. Slottet hade ägts av en gammal grevesläkt och användes nu mera till annat än bostad.
Det stod fader okänd i kyrkoböckerna. Inga syskon. Inga levande anhöriga. Hon hade aldrig varit gift. Pastorsexpeditionen på orten tyckte att jag skulle ringa till kyrkvaktmästaren. Den kyrkvaktmästaren som kyrkogårdsförvaltningen hänvisade mig till, vars far hade också varit kyrkvaktmästare, ja, det gick i släkten, visste allt om bygden. Han berättade den nu döda kvinnans livshistoria. Damen var ju gamle grevens oäkta dotter. Det visste alla men han hade aldrig erkänt henne offentligt. Hon hade flyttat efter skolan, hennes mor bodde kvar tills döden. Hon var begravd på ortens kyrkogård.
Vi beslutade att flickan, nu en 80 årig död dam skulle begravas där. Det får bli på den fina delen av kyrkogården, sa vaktmästaren. Hennes mor låg också där på den fina sidan, sa han.
Finns det en finare del på en kyrkogård? Antar att det är närmast kyrkan?
Jag tyckte det var en bra lösning och ordnade att kistan skulle skickas dit. Han skulle beställa blommor och se till att det fanns musik i kyrkan även om de enda som satt i bänkarna var han och hans far. Kaffe efteråt. Vaktmästaren tyckte att jag skulle resa till begravningen men sådant hade jag inte tid till.
Han ringde till mig och berättade hur vacker begravningen var. Det kom några gamla till kyrkan som hade känt kvinnans mor och någon skolkamrat till henne som än var i livet. Ja, hennes pengar efter begravningskostnader gick till Allmänna arvsfonden. Jag är tämligen säker på att hon inte stödde de organisationer som fick hennes pengar, av innehållet i lägenheten att döma. Hur många av er sover under en bild av Jesus och Maria? Hur många har en tummad Bibel och psalmbok på nattduksbordet?
Den slutgiltiga döden orsakar många känslor. Sorg och lättnad om personen var svårt sjuk. Vackra begravningar och stor enighet om allt det praktiska kring döden. Fina minnen man vill dela med andra. Men också oväntat elände. Syskon man inget visste om kan komma till och orsaka bittra känslor. Anhöriga som sket i den gamla dyker upp och vill ha en del av kvarlåtenskapen. Drama vid döden är inte ovanligt. Oavsett hur arvsrätten är enligt lag grälar många om arvedel. De gamla tanterna utan barn vilka ingen har brytt sig om i livet kan bli intressanta i döden. Kan de äga något? Att medla är inte enkelt. Det hände att grälande människor dök upp till Socialbyrån och ville ha en begravning på socialtjänstens bekostnad medan de slogs om den avlidnes lägenhet med dyra prydnadsföremål, antika möbler och guldhalsband.
Som en advokat sa i en utdragen gräl: Snart behöver ni inte gräla om delningen. Jag får allt som mitt arvode.
Har du hemligheter som kommer att orsaka problem efter din död? Har du tänkt till hur din begravning skall ske? Har det någon betydelse? Det är ändå de anhöriga som skall leva med det.
När jag läste Fnordspottings inlägg om död och Allmänna Arvsfonden blev jag illamående. Läs de två inlägg om Allmänna Arvsfonden och deras verksamhet, vart de avlidnas pengar går till. Alla bör läsa de och sedan skriva ett hållbart testamente med vittnen. Att råna folk efter döden på pengar och kroppsdelar av metaller känns som likplundring. Men det är en lag vi har. Om du blir kremerad är dina guldtänder, titaninlägg och annat metall du har lagat din kropp med Allmänna arvsfondens, inte något som följer med din aska till graven eller ens till anhöriga.
Från Fnordspotting:
Allmänna arvsfonden är på pappret en statlig välgörenhetsfond till vilken medel från dödsbon utan arvingar tillfaller. Detta kan måhända (bortsett från de uppenbara oegentligheterna) förefalla rimligt i princip, men i praktiken är det hela betydligt mer obehagligt. Arvsfonden nöjer sig nämligen inte med att överta tillgångarna från de dödsbon som saknar arvingar, utan har dessutomsatt i system attstämma dödsbon, anhöriga och utpekade arvingar för att komma över ännu fler arv.
Allmänna arvsfonden nöjer sig emellertid inte med att ägna sig åt likplundring av det mer symboliska slaget. Sedan något år tillbaka är Svenska kyrkan enligt lag skyldig att ta hand om den metall (i form av till exempel guld från tandfyllningar) som frigörs vid kremeringar. Det överskott som verksamheten inbringar skall enligt samma lag gå till – ja, du gissade rätt – Allmänna arvsfonden.
Obehagligt. Det finns ibland förslag från vänsterkanten att Staten skall ärva allt du äger, inte dina anhöriga. Du är Statens egendom, inte en fri person. Jag tror dock det är få som vill ha det så, även om vår frihet är begränsad av livet och egendom vore obefintlig.
Det här är ett olustigt, kanske nedsättande inlägg så jag varnar dig redan nu. Är du en godhjärtad sugar mama så sluta läsa här. Orsaken till inlägget är att jag mötte ett förälskat par ute. I alla fall kvinnan var förälskad. Det var svårare att uppfatta den andra partens känslor.
Har du varit vilt förälskad någon gång? Så där omstörtande att du inte velat släppa den andre för en stund? Helst ville ni bara gå hem och vara ensamma tillsammans.
Jag har blivit kär en gång så all förstånd var som bortblåst. Vi var dock jämngamla och likvärdiga partner. Det var underbart en stund men slutade inte så bra. Efter en stormig förälskelse fanns liksom inget att bygga på. Det var nog inte det som kallas kärlek utan bara begär. Forskare påstår att det är hormoner.
Kan förälskelse också vara brist på omdöme?
Kvinnan jag mötte var ca 25 år äldre än mannen hon gick med. Hon lutade sig mot den unge mannen, glittrade, kvittrade och log. Hennes händer berörde honom. Det var sådana blickar även jag hade gett till min förälskelse. Lätt att känna igen. Mannen log lite tveksamt. Besvärad?
Det var inte hans stora kärlek som sökte hans händer. Nej, det kunde inte vara mor och son. Jag har en son. Man bär sig inte så mot sin son om det inte är ett alldeles stört förhållande. Inte mot sonens klasskompisar och absolut inte mot en klient. Yngre manliga klienter har jag haft många av. De kan vara väldigt charmanta om de tror sig kunna få fördelar. Det gäller att hålla sig strikt saklig och ha dem på andra sidan bordet då fungerar det man skall åstadkomma.
Den unge mannen var till synes en invandrare, troligen afghan, och den blonderade kvinnan såg pursvensk ut. Det var dock inte den första gången jag råkade möta liknande par. Under sommarkvällar i parken nära mig satt ofta ett par femtioåriga kvinnor med var sin ung invandrare och myste. Situationen gick inte att missuppfatta.
Det var inga barn man omhändertog som barn.
Det har skrivits en del om medelålders kvinnor som tar hand om och ropar ut olika krav för sina utvisningshotade (alltså utan asylskäl) afghanska killar. ”Skicka mig i stället” till exempel, som var bara trams. Ingen av dessa kvinnor ville åka till Afghanistan och byta plats med den som skulle utvisas. ”Vi står inte ut”, ropade andra. Lärare skriver om sin oro och kräver att få ha kvar männen i skolan. Jag skriver män eftersom de har visat sig att en stor del inte är barn vid närmare undersökning.
Att just afghanska unga män, oftast uppvuxna i Iran, har blivit så viktiga för vissa kvinnor och även media känns märkligt. Är det vårdinstinkten? Är det välvilja? Det är inte afghanska barnbrudar de oroar sig för. Inte flickor som nekas skolgång. Inte afghanska kvinnor i burka vilka styrs av mannen kanske i ett polygamt äktenskap. Inte kvinnor som dör i barnsäng. Det är inte flyktingar på krigsområden som godheten gäller. Det är inte heller nyinkomna familjer man bjuder till sig.
Det är just yngre män. Vems behov fyller man på – egentligen?
Det är unga invandrarmän dessa kvinnor engagerar sig i, de så kallade ensamkommande varav flertal ljuger om sin ålder och sitt skyddsbehov. Det är dock inte förbjudet att söka lycka. Det är inte förbjudet att försöka hitta bättre omständigheter och liv. Det är inte förbjudet att ljuga, eller är det? Och det är helt OK för en svensk att sörja för någon annans liv, här eller borta.
Jag har ingenting mot att kvinnor tar hand om flyktingmän eller har en toy boy. Men jag vill inte betala för det. Förr fanns kärleksresorna till Gambia, men nu betalar Migrationsverket, vi skattebetalare, männen som kanske inte borde vara här. Jag har som sagt ingenting mot köp av kärlek oavsett formen, bara alla betalar sina val själv och ingen tvingas till förhållandet, genom att leka barn eller partner. (Prostitution på gatan/nätet kan jag ha andra åsikter om.) Många män skaffar sig en yngre fru eller älskarinna och öser på dem allt från juveler till lyxliv. Vi ser ofta bilder från extravaganta bröllop där en man i 60 års ålder äktar en ung fotomodell och hon intygar sin kärlek till honom. Inget fel i det. Hans val, hans pengar, hans kärlek. Varför kan inte kvinnor göra samma sak? Varsågod, men du betalar själv. Vi har inga moraliska gränser för det om båda är ense.
Kostnaden för dem som är barn skiljer sig rejält från de vuxna asylsökande. Barn behöver ju mer omsorg, även låtsasbarn får detsamma. Det handlar om en del pengar, ungefär som vårt rättsväsende, så det kunde räcka till mycket. Om vi använde pengarna på flyktingläger (Unicef skriker ju efter resurser) kunde det ge skydd, vatten och mat för många fler, kanske en skola eller sjukstuga, kanske ett liv för flickor som riskerar att giftas bort till en äldre man. Men inte, rör inte min afghan här hemma är ropet. Det finns även svenskfödda barn som skulle behöva stöd men det är inte lätt att hitta varken familjehem eller stödpersoner. För dem hörs inga stridsrop i media.
Jag vet inte hur detta Stockholmssyndrom började. Hur kom någon på att män är barn och behandlas som barn fast blott en blick eller en Facebooksökning kan avslöja lögnen? Hur någon villigt slängde ut en miljon per låtsasbarn till något vårdhem med en bemanning som äldrevården avundas. Åldringar som byggt Sverige nekas äldreboenden av kostnadsskäl. Boenden stängs, som i min kommun, och omvandlas till bättre standard för ensamkommande, men åldringar får inga mediekampanjer. Rör inte min åldring?
Inte grupper mot varandra? Men det gör vi ju varenda dag. Det är alltid ett val hur och för vem resurserna används när de inte är oändliga.
Jag är dock säker på att Afghanistan är ett uselt land att leva i, speciellt för kvinnor. Att Iran inte var något paradis att växa upp i är också säkert. Men att ta hand om några få måste vara missriktad användning av skattemedel. Vad kan man få för pengarna borde vara en viktig fråga. Inte hur goda vi är.
Det var riskfritt att ljuga om ålder. Vi valde att vara naiva, det är bara att betala. Vi välkomnade de unga männen, lockade hit dem, tog hand om dem och nu vill vi använda våra lagar och regler och kasta ut dem med en slant i fickan. Var det inte galet tänkt i början eller inte alls?
Vad tänker männen om de svenska kvinnorna som strider för deras sak eller till och med tar hand om dem på olika sätt? Dessa kvinnor är totalt annorlunda än deras beslöjade mödrar. De lever på ett sätt som männens systrar skulle få möta döden för. Vad anser de om svenska kvinnor? Någon att utnyttja? Märkliga varelser utan skam? Eller trivs de med att vara barn och bli behandlade därefter?
Jag undrar, hur blir det med dessa män och deras relationer sedan? En dag vill männen lämna sin sugar mama, hitta en anständig kanske afghansk muslimsk fru, få barn, bli en man i stället omhändertagen någonting utan ålder. Kan man anpassa sig från det livet till något självständigt och produktivt? Vara tacksam för chansen till bättre liv?
Eller tänker de bara hur naiva vi svenskar var och skrattar bakom ryggen åt oss?
PS.Att vara sugar mama behöver inte betyda sex, utan även andra tjänster.
Jag vill inte lägga ut en bild där någon kan igenkännas utan det får bli en bild på vårflod. Det mesta smälter bort, förr eller senare. Ibland med en katastrofal översvämning.
