Salman Rushdie och Joseph Anton.

Utvalda

Salman Rushdie´s memoarer ”Joseph Anton” är något alla borde läsa. Han beskriver tiden som började i februari 1989 med boken ”Satansverserna” och efterföljande fatwa.Tiden då hotbilden mot honom är som värst och han får flytta runt åratals för att överleva. Hur andra, som hans vänner och bekanta, reagerade.

Vet du ingenting om boken och fatwan, sök. Det är faktiskt både sorgligt, skrattretande men mest av allt skrämmande hur någon kan bli dömd till flykt och kanske död eftersom islams företrädare blev kränkta över ens skrift. Eller en bild som orsakade liv i flykt för Lars Vilks med pris på sitt huvud..

I dagarna har vi lärt oss igen: islam glömmer aldrig. Det finns alltid någon person som hatar tillräckligt för att försöka tysta yttrandefrihet och skada dess budbärare.

Få böcker och personer har berört mig så som Salman Rushdie och hans memoarer. Idag är vi många som tänker på honom och hoppas på att han överlever attacken.

Läs boken. Hoppa över namedropping, personer som är obekanta, om du vill.

Namnet Joseph Anton är det Salman använde i under tiden på flykt.

Från Omni: Tidningen Kayhan, vars chefredaktör har utsetts av Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei, skriver: ”Tusen bravoutrop … till den modiga och plikttrogna person som attackerade den avfällige och onde Salman Rushdie i New York”.

Något att minnas när vi pratar om islam, demokrati och yttrandefrihet.

https://www.americanthinker.com/blog/2022/08/why_the_attack_on_rushdies_should_worry_us.html

Att rubba en sten och sätta den i rullning…

När larmet går om att vi alla är avlyssnade, registrerade och övervakade genom NSA/ Internet känns Salman Rushdie så aktuell. När nyheten om avlyssningen kom läste jag hans memoarer: Joseph Anton. Boken har stått på att läsa listan sedan hösten. Jag minns väl den Alla Hjärtans Dag -89 då Ayatolla Khomeini i Iran bestämde vad är acceptabelt litteratur och vem som får skriva den.

Salman Rushdie skriver i Joseph Anton:

I kärnan av dispyten om Satansverserna bakom alla anklagelser och glåpord fanns en fråga av djup betydelse: Vem ska ha makten över berättelsen? Alla och envar har och ska ha den makten. Men i slutet samhälle försöker de som äger den ideologiska eller politiska makten strypa debatten och bestämma hur historien skall berättas. Gillar du inte det är du statsfiende.  sida 363 – 4

Ingen ville försvara Rushdie högt i Sverige. Akademiledamöter Kerstin Ekman och Lars Gyllensten avgick när Akademien valde att knipa käft ett bra tag. Ingen ville ställa upp ens för ett radioprogram om yttrandefrihet, utom jag, vilket föranledde snart dödshot,  taggtråd runt gården och dubbelt låst port. Polis i huset och civil bil utanför. Det var ingenting i jämförelse med hans liv. Rushdie levde under jorden i flera år, flyttande runt beroende på hotnivån. Sedan börjar han sakta erövra sitt livsrum tillbaka. Inte tack vare minskande hot utan att han inte längre orkade leva bakom murar. Hotet har sedan förnyats och prissumman höjts. En fatwa blir man aldrig av med.

Assia Djebar har sagt om Salman Rushdie: Han är den förste man som har levt under en muslimsk kvinnas villkor (s 414). Det är en kommentar att fundera över även i Sverige.

Jag hade inte förstått helt hur han tvingades leva. Svensk media var inte så intresserad av honom och yttrandefrihet. Han uppfattades av många som besvärlig. Hans memoarer, Joseph Anton, är otroliga. Vi är i närkamp med honom, med livet, kärleken, rätten att yttra sig,  berätta en historia – även om muslimskt liv. Det som är problemet med boken är de oändliga mängder namn han presenterar till oss, vartenda som gav stöd eller lät bli. Många av dem är kända, vi känner dem till namnet eller har läst deras böcker, men en del får man slå upp – eller låta bli. Jag lät bli för det mesta. Det är hans värld. I min fanns bara en polisinspektör som sa lugnt: Du kan välja att bli en känd person och kanske dö eller vara tyst, ge fan att reagera och fortsätta som nu. Men vi gör en del för säkerheten i tysthet. Jag ignorerade hoten, vi höll tyst, men en tid kände jag ångest om någon gick bakom mig eller barnen var sena från skolan. Sedan flyttade jag. Och flyttade igen.

Det finns en likhet med Salman Rushdie och whistleblowers. De avslöjar det dolda,  står för sitt ord, frihet eller sakläge. Hur blir det med Edward Snowden som läckt ut USA s övervakning av vårt heliga Internet? Vi minns Wikileaks. Manning och Assange sitter inne på var sitt håll, den ena av eget val – eller kanske inte. Att reta upp USA är inte billigt. (Det är inte billigt heller att reta upp Sovjet eller Kina, eller visa andra  länder heller.) Att publicera mörka statshemligheter kan kosta, om inte livet, så friheten. Manning var mitt Nobelpriskandidat, men priset har tidigare delats ut till en man som börjar likna Storebror som ser dig, inte dig som person men vad du företar. För han, den så av vänstern hyllade Obama, är ytterst ansvarig.

Hur bevakas vi i Sverige? Av oss valda politiker? Genom Internet? Lagar och regler från EU?  Ser Storebror oss? Vad finns registrerad? Är vi fria att tänka? Även här kan du bli portad om du inte tänker rätt.