Hösten har alltid varit min bästa årstid, både privat och arbetsmässigt. De fallande löven, den tystare naturen, tomheten ute i skogen, dimman på morgonen och regnlukten på asfalten som spår kommande kallare väder… Det där brottet mellan sommar och höst.
Höst är något som passar mig bättre än den prunkande sommaren. Det är liksom för mycket.
Har du en favoritårstid?
PS som inte har något med ämnet att göra. Såg att Himla af Klints konst är så inne idag. Film, utställningar, lovord… Det som är inne igår kan vara skräp idag eller tvärtom. Hon är faktiskt magisk.
Jag har en låda som fraktade ett av hennes målningar till utställning i Los Angeles 1986-1987. Den tjänar idag som köksskåp. Sändningslappen sitter kvar.
Liten höstvandring på Sörmlandsleden. Löv täckte stigarna, ibland var det svårt att veta vart var leden. Dock är Sörmlandsleden ganska bra märkt med röda ringar i träden och pilar som visar riktningen.
Jag startade från Lissma längs Huddingeleden tills jag kom till Sameslingan och nådde Sörmlandsledens etapp 5:3 och sedan vidare till 5:2. Etappen 5:3 var en enkel sådan inga svårigheter. Men 5:2 hade partier med fallna träd huller om buller så jag fick gå runt röran, hoppa över, undra vad hade hänt. Som om en våldsam storm hade gått över platsen.
Tältade nära väg 257 i skogen och vid sjön Tärnan. Inga speciella tältplatser.
Vid etapp 5:2 finns Transjön som man når genom en märkt stig. Den platsen var speciell. Nära vindskyddet fanns vattensjuk mark med fallna träd och massor av trädsvampar.
Vattnet i sjön går att dricka. Det var svagt gulbrunt i färgen men smakade okej. Bäst dock med vattenrening.
Det var en magisk plats. På vägen hem avvek jag dit en gång till. Det klarnade upp lite så jag tog bilder och bara gick runt tills det blev nästan mörkt. Nej, jag stannade inte eftersom ett gäng samlades till ett party på platsen
Området Transjön var en plats jag gärna kunde återvända till – någon gång.
Djur? Hästar i hagar förstås. Det är en del vägvandring förbi gårdar. Kråkor, en häger, en ekorre och en gris som nöffade runt tältet och försvann när jag försökte kravla upp. Det är stilla i naturen om man borträknar polishelikoptrar som hovrade nära. I timmar. Det kändes lite kusligt att se helikoptern med sina blinkande ljus alldeles ovan mitt tält ett par gånger. Aliens? Vid den nästa igenvuxna sjön Tärnan?
Nej, det var bara personer som hade hört smällar i närliggande Vansta och larmat Polisen. Så polisen sökte av området med flera patruller och helikopter. Men de hittade ingenting då som förklarade smällar eller något brottsligt. Klockan 21 någonting avbröt de på grund av mörkret antar jag. På morgonen i sjutiden vaknade jag av fem skarpa smällar efter varandra. Jag är inte en ängslig typ och känner mig alltid trygg i skogen men nu kändes det inte helt prima. Älgjakt? Nej, det var slut redan. Men jag såg inget och inga.
Jag åt frukost, packade ihop och gick tillbaka till leden från min tältplats.Jag försöker alltid tälta en bra bit från leder. Natten är djurens tid. Även de använder leder.
Årets sista natt ute? Någon på nätet har startat en ”rörelse” om att sova en natt ute varje månad och så se naturens skiftningar. Det kanske vore något?
Sörmlandsleden är mestadels lättvandrad, några lite svårare upp- och nedgångar finns som på etapp 33 vid Bråviken. En del väg och skogsvägar. Många naturskyddsområden. Problemet är bitvis hästar, hästskit, cyklister, mopeder, även fyrhjulingar och som resultat sönderkörd led. Att vandra i geggan blir inte ett nöje utan viss irritation. Fallen skog kan vara som hinderbana men det är naturen som själv har orsakat det, inget att gnälla över. Barkborrar. Fästingar.
Det är dags att se över utrustningen, laga revor, fixa förbättringar och fundera ut om något måste förändras och köpas. Både sovsäcken och tältet ska hänga i klädkammaren, aldrig stuvade i en klump. Tomma och nästan tomma gasflaskor punkteras och sedan kastas i återvinning. De räknas då egentligen som läskburk men inte vill affärens burkautomat ha de.
Årets vandringshöjdpunkt? Allting är än blekt i jämförelse med PCT och faktiskt det mesta jag har vandrat genom under åren. Naturen är, kan jag säga, enklare men inte mindre värt att besöka. Kanske Lugnets Naturreservat (min förra vandring)? Jag gillar ju riktig gammal skog och natten vid sjön med klar stjärnhimmel ovan och dess spegling i sjön var en fin upplevelse. Kanske de träd som hade fallit och har sitt rotsystem för vår beskådan? Att se svensk arbetarhistoria i gruvområdet Skottvång var åter en påminnelse om vilka lyfte upp Sverige från fattigdom till en industrination och välgång. Hårt arbete, teknisk utveckling och forskning blev svenska paradgrenar, kända i Världen över.
På vilket sätt glänser vi nu? Det låter som en sorglig fråga.
Hösten är min bästa årstid, eller ska jag säga var. Idag flyter årstiderna ihop, några yttre gränser finns inte. Förr var hösten en start på något nytt. En till kurs i Universitet. En ny undersökning på jobbet. Planer för vilka utställningar jag och sambon skulle se. Biljetter till Helsingfors dit en höstresa alltid gick för just utställningslivet. Sommarens bildskörd sorterades, sparades, kastades. Vilka fotodagar skulle vi åka till. Mer…
Det var väldigt länge sedan då hösten innebar planering, privat och på jobbet. Sedan kom sju svåra år med min sambos demens. Allt föll ihop. Det gick inte att ha planer, det var dagens färskvara. De där expertpåståendena att man kunde fortsätta leva länge som vanligt trots demens var bara ett uttalande av dem som inte levde med en dement 24 timmar om dygnet utan hade oprövade teoretiska antaganden.
På sju väl så instängda år hinner man förlora mycket som är svårt att få i gång igen.
Som pensionär har man tid men samtidigt äter tiden upp en. Jag planerar inte men någonstans finns: när detta covid tar slut så… Den nästan religiösa stämningen och alla beslut på hur man kan skilja agnarna (de icke vaccinerade) från vetet (de som har rätt moral) har tagit död på långsiktigare planer. Ingenting är säkert. Osäkerheten är total inte bara på grund av virus utan ålder.
Det som är sig lik är en vandring när hösten närmar sig. På skarven mellan sommar och höst är det dags att packa ryggsäcken. Myggen är nästan borta. Det är ganska tomt av folk. Natur som inte prunkar så att den är nästan överdådig utan börjar lägga sig till ro. Rent meteorologiskt har det inte blivit höst än i Sörmland även om löven faller. Temperaturen håller sig omkring 10C.
Så höstvandringen på Sörmlandsleden i år var egentligen en sommarvandring. När jag kom hem, hade duschat och packat upp ångrade jag mig tågresan hem.
Kan inte det bli Brittsommar? Paus i det nästan dagliga regnandet? Kanske en liten runda till?
Här i norr var det en stormigt i natt. Ösregn, träden vajade så jag trodde att den gamla tallen skulle lägga sig ner. Katterna ville sova inne. Ja, när regnet började kom de in och valde snabbt en sovplats utan att ens jama vid dörren en enda gång.
Blött. Kallt. Hård vind. Inget kattväder.
Det är höst på gång varvad med några soliga sommardagar. Allt är än grönt med enstaka gula blad men luften är annorlunda. Klart, visst bett och fukt. Havet är grått. Behov av en varm tröja och mössa.
Potatisen är skorvig efter bristen på regn och bevattningsförbud. Morötterna ser ut som miniatyrer. Blåbärstiden är förbi. Lingon, svampar och rönnbär har säsong. De långväga sommarfåglarna samlar sig för flytt. Men de tvekar än. På kvällen är de tillbaka i sin sommarbostad vid den lilla sjön.
Inte än. Inte än höst.
Att finnas i en stuga långt från allting ger en paus från verkligheten, så länge man inte går ut till Internetvärlden. Jag läste nyhetsrubriker idag: mord, skjutning, storbrand och det vanliga dravlet… Jag gillar hösten, min bästa årstid så jag vill inte kalla tillståndet i Sverige höst utan vargavinter. Det är mycket som har frusit ihjäl i Sverige, tilliten, framtidstron, det märkliga politiker kallar integration eller utsatthet. Som en gammal kvinna, kommen från en urfattig familj, kan jag inte godta de utsatthets termer politiker pratar om.
Var och en väljer sitt liv även om valen kan vara få och mindre givande. Vi väljer mellan det goda och det onda, att anpassa oss eller avvika, bli något och det finns ingen orsak att klandra någon annan än sig själv. Samhället idag bjuder på oändligt med stöd och resurser, kostnadsfri skola, bidrag i olika former, omhändertagande… Kanske därför det egna ansvaret är krympt, det som fick mig att skaffa arbete vid 12 år och vara stolt, inte utsatt.
Det är oändligt länge sedan och då menar jag inte bara i år utan i tankesätt.
