En fjällvandring med allting i.

Jag längtar till ödemark, att vandra länge och långt, någonstans. Det är inte möjligt  i år eftersom jag är anhörigvårdare. De fria dagarna är redan inbokade.

I augusti  blir det en kort vandring med ett barnbarn. Jag är glad för det. Att vandra med ett barn, leva tältliv och lära henne att klara sig ute i vildmarken är lämplig mormorsgöra, tycker jag.

Jag bjuder på en gammal historia, tidigare publicerad någonstans, nu förkortad. En magisk vandring i den svenska fjällvärlden.

Tystnaden omsluter mig. Jag hör mitt hjärtas långsamma slag. Andedräkten är som en vit rökslinga. Skymningen lägger sig över den steniga marken. Jag står mitt i en sjö. Jag måste hitta en tältplats.

Jag har gått upp från Sarvesvagge, en grön dal och hamnat i en stenöken. Platsen är ett av de mest spektakulära i Sarek: Luottolako. En högplatå i 1200 meters nivå mellan högre fjäll, varav 2 stycken 2000meters toppar. Jag har haft en vandring full av upplevelser. Jag har sett vråken och kungsörnen glida förbi. Örnen tyst och vråken skrikande i försök att paralysera det blivande offret. Jag har pratat med en skärsnäppa, en ovanlig vadarfågel.  Den promenerade vid den halvtorkade sjön där jag vadar över för att leta efter en tältplats.

Jag har knappt sett en annan människa på en vecka, bara två från långt håll.

Jag hittar en liten gräsplätt i det steniga landskapet. Jag sätter upp tältet och börjar laga mat men det avbryts av solnedgången. I sjön avspeglar sig svarta toppar med rosafärgade glaciärer. Sjön är spegelblank. Jag plockar upp stativet och kameran. Ljuset är förrädiskt här uppe, det gäller att fånga motivet nu, nästa stund kan allt ha försvunnit. Efter en stund blir det mörkt och jag återgår till pastakokning.

Det är mäktigt att tälta i Luottolako, i den totala ensamheten. Ungefär som det var att sova på lavafälten under Hekla. Inte en människa utöver mig, ingenting annat än naturen och tystnaden som om världen hade upphört att existera. Tystnad är mäktigt. Jag undviker att störa det.

Mitt i natten hör jag ett fräsande ljud som avslöjar norrsken. Förr påstås att Norrsken inte lät utan de som sade det var sinnessjuka. Finnarna har sedan fångat ljudet som låter lik trasig elledning. Jag kryper ut från tältet. Som ett grönt spöke dansar Aurora Borealis framför mina häpna ögon. Norrsken i början september är alltför tidigt för årstiden, ett bevis på klimatförändringarna säger samer jag pratat med. De berättade om sällsynt, rött norrsken, rött som en världsbrand. Det förebådar onda tider när naturfenomen inte bär sig åt som de brukar, var deras antagande.

Kan hända de har rätt.

På vägen från Luottolako finns några större vad. Vädret är bra, vattennivån mycket låg. Jag slår tält på en fin plats vid en jokk. Jag sitter på en sten mitt i jokken, lagar mat och lapar sol. På natten får mitt nya tält sitt eldprov. (Den gamla tog en storm på Island.) Det börjar blåsa och regna. Som om någon skulle ösa med en hink vatten kombinerat med hagel. Sex timmar, åtta timmar, tolv timmar. Vattnet jag skulle lätt promenera över är nu en skummande fors. Det är bara att vänta tills vattnet sjunker. Jag fixar kaffe, mera kaffe, skriver dagbok, kollar på vädret, väntar… Nästa morgon klockan fem kämpar jag mig över med vatten till låren. Man ska aldrig vada med vatten över knäet, men vad gör jag som inte är två meter lång?

Korparna varnar andra för vandraren som mödosamt tar sig genom videbuskar till högre höjd. Ändå svischar en fjälluggla förbi och gör mig lycklig. Den är så vacker.

Under vandringen har jag haft problem att hitta vatten. Rapadalen hade så låg vattennivå att båtföraren inte kunde åka till de vanliga båtplatserna. Nu finns vatten i överflöd men det är lerigt och små isbitar forsar fram, glaciären högre upp har kalvat. Glaciärerna krymper, inte bara av skyfall utan av det alltmer varmare klimatet. Landskapet förändrar sig, sakta, nästan obemärkt. Frodiga videfält kryper uppåt, mera blommor, torkade vattendrag, försvunna små sjöar. Min karta stämmer inte riktigt. Jag har vandrat ett halvt liv och kan se förändringarna med blotta ögat. Om de beror på vår påverkan på klimatet eller är en naturlig förändring kan jag inte bedöma.

Jag passerar ett hus som sett sina bästa dagar så där 50 år sedan, en lämning efter nybyggarna. Jag plåtar och ett gammalt par kommer fram och undrar vad jag gör. De är i 90 års ålder. Mannen berättar att han kom till fjällen som 22 år gammal förman till ett skogshuggarlag.  Han träffade sin blivande fru, då en 17 årig flicka från det berömda släktet Holmbom, boende just i det huset jag fotograferar. Jag blev så förälskad, säger han. De gifte sig och bosatte på fjällhemmanet.

Jag fick betala för min dumhet, säger han. Hela mitt liv har jag bott vid mitt hygge och du ser, den växte aldrig igen trots plantering. Han pekar ut fjällslänten med sly. Ibland kommer förståndet i efterhand, säger han, och då kan det vara för sent. Efter sitt upptäck avverkade han aldrig fjällnära skogar trots att det orsakade långa arbetsresor. Nu bor paret bara nio månader på fjällen. Det är för tungt på vintern även om vintern är kortare nu än i deras ungdom, berättar de.

Vintern har krympt. Är också det ett tecken på ett varmare klimat?

Skräpet har ökat under åren. Även i Laponia som borde vara ett område där vi vistas med allra största hänsyn till naturen. Ett världsarv för kommande generationer.  Tomma matförpackningar, toapapper, cigarettfimpar, ölburkar, trasiga strumpor, plastpåsar, en sko, konservburkar, spritflaskor, gammal rostig oljefat, eldstäder med oigenkännliga halvbrända saker… Det är märkligt hur vandrare kan bära tunga ryggsäckar till fjällen men inte sina sopor tillbaka. Vid renvaktarstugor ser det inte bättre ut.

Ibland kommer förståndet i efterhand, sa den gamla skogshuggaren. Så sant. Kommer vi att sakna Laponia när klimatet har ändrat landskapet, soporna kantar stigarna och ordet världsarv är bara ett ord på papper? Vet ej. Livet levs framlänges, analyserna och förståelsen kommer i efterhand. Ibland har vi inte ens det.

Vandra! Det finns gott om plats och upplevelser för flera. Men ta dina sopor till sopsorteringen!

Obs. Gammal svensk stavning på platser.

Din plats på jorden

Jag har börjat läsa en bok som stått länge på min boklista: Edward Abbey: Desert Solitaire, på finska Kesä autiomaassa (Sommar i ödemarken). Den fanns inte på svenska så jag bestämde mig att köpa den på finska och pigga upp mitt haltande modersmål. Abbey börjar boken med att beskriva hur vi alla har en bild om den ideala platsen, verklig eller fantasi. Platsen där man är hemma.

Jag började genast tänka på ”min plats”. Har ni upplevt den där känslan att vara på rätt plats, som hemma, på en plats där man borde vara? Den där märkliga uppfattningen att just nu är jag där jag var avsedd att vara. Även om man inte kunde leva där, eller ens stanna en längre tid vet man bara att det här är min plats. Även om det vore den första gången man är på den platsen kommer en tanke att här har jag varit förut, nu återtar jag den. Så klart finns det begränsningar i val av plats för den som inte har rest runt i världen och kollat läget överallt men de flesta får vara lite rimliga i sina önskningar.

Var är din plats på jorden?

För mig ligger platsen på fjället. När jag kom till fjället för första gången var jag förlorad. Jag ville åka genast tillbaka. Det är än möjligt att hamna på en plats i den svenska vildmarken där inga andra fötter har trampat på – ungefär i alla fall. Man kan vara en vecka eller två, även mer i ödemarken utan att träffa någon, kanske bara se en annan vandrare från långt håll. Man måste klara sig själv med mat och annat nödvändigt, även utan mobil om man vill gå där det är väglöst land. Tja, för mig som inte har mobilen med annat än i undantagsfall är det ingen uppoffring. Det jag sörjer idag är att mina möjligheter till vandring har begränsats. Jag hade en tanke att ta min ryggsäck och gå länge när pensionen började men livet bestämde annorlunda.

Det finns en plats till som har gett mig en extra stark upplevelse av tillhörighet, så jag var övertygad om att ha varit där förut fast det var inte sant och när jag blundar står jag där med platsen på näthinnan.

Naturen är nödvändig för oss men få utnyttjar naturen. Den ger vila, rekreation, tröst, motion, mat, upplevelser och återhämtning. Abbey skriver:

Wilderness is not a luxury but a necessity of the human spirit, and as vital to our lives as water and good bread. A civilization which destroys what little remains of the wild, the spare, the original, is cutting itself off from its origins and betraying the principle of civilization itself.”

Att vara på rätt plats kan förstås innebära att man har rätt yrke, rätt jobb, rätta livets omständigheter och man skulle inte vilja byta ut det. När jag går med min gubbe till vårdcentralen och träffar hans sjuksköterska känner jag redan i korridoren, när hon hämtar oss, att hon är på rätt plats. Hon utstrålar det. Den halvtimmen gubben och jag har hos henne ger inte bara den medicinska vården utan något till själen.

Det är en sällsynt förmåga. Jag tror dock att vi missar ofta de ”på rätt plats människorna” eller säger du något uppskattande när du träffar dem? Jag tackade nyligen en person i en telebutik som hade hjälpt mig extra bra och han blev röd och nästan skamsen. Är vi så snåla med uppskattning? Visst, vi kan pricka in lite stjärnor på Internet eller skriva en anonym rad men att tacka någon i live – är det så svårt?

En gång ringde en patient hem till mig. Det var ett år efter jag hade slutat på jobbet. Han hade lyckats sno mitt hemliga nummer från sin socialsekreterare, bekant till mig. Han ville bara tacka för sin familjs räkning, han hade aldrig tackat ordentligt. Jag blev rörd. Så, glöm inte tacka när någon ställer upp för dig och är på rätt plats om bara den stunden.