Har sett filmen ”Still Alice” med Oscars belönade Julianne Moore. Alice har drabbats av Alzheimer. I början är hennes demens fortfarande bara små minnesluckor. Hon arbetar och lever välbärgat liv. Hon tränar minnet och slåss mot försämringen. Hon förbereder sig genom att tala in anvisningar för sitt självmord. Hon kan än komma ut på Internet, har rörelseförmåga som att gå i trappor och anhöriga tar det med stor förståelse. Med tiden blir det sämre men aldrig riktigt illa, så illa som jag har sett i demensboenden. Det är snällt hela tiden, ingen krisar ihop, ingen bär sig illa åt, blir desperat, tappar tålamodet. Allt är så fint. Det blir helt orealistiskt. Demens brukar drabba anhöriga nästan mer än den drabbade. Någon borde kanske levt med en svårt Alzheimersjuk en vecka för filmen? Men, det var ju en film, ingen lärobok. En berättelse om livets solnedgång.

Julianne Moore är värd sin Oscar även om jag blev mer berörd av Reese Witherspoons Cheryl i ”Wild”. Hon var nominerad men Moore knep priset. Det kan förstås bero på att jag är en vandrare och längtar ut medan jag vårdar min demenssjuke sambo? ”Wild” var realism, liv, tackling, makalös prestation.

Jag kan inte se att den anhörig som vårdar en dement person har mycket att hämta i filmen ”Still Alice” för egen del som hjälp. Kanske något av de första tecken när sjukdomen börjar ge till känna, men det vet jag inget om eftersom min sambos minne rasade väldigt snabbt. Snarare får man dåligt samvete för sitt bristfälliga tålamod. Livet är annat än film. I filmen anställer man vårdare till hemmet och allt fungerar som vanligt – nästan. Verkligheten har avlösning 2 timmar i veckan. Sevärd? Ja, för Moores uttrycksfulla spel.

Det sker en del demensforskning idag men bot är än långt borta. Kanske går det inte att lappa ihop en hjärna som har skrumpnat? Demensforskare är inte helt samstämmiga. Den ena dagen minskar demens och den andra dagen är till och med luften vi andas farligt. Kostnaden för demensvård slår i taket i hela världen. Goda råd haglar över en. Ät rätt. Rör på dig. Banta. Var aktiv. Utbilda dig. Lite sent för den sistnämnda när demens knackar på dörren. Precis som vi skall leva livet för en bra pension, med goda råd som att arbeta hela livet och inte vara ledig för några ungar, skall vi nu leva så väl att inte demens drabbar oss vid 80. När pågår livet egentligen? Är det bara en förberedelse för annat?

Det är dock alltid bättre att vara lycklig och leva sunt än att vara olycklig och kröka. Jag tror att livsstil har betydelse. Sedan skall vi inte glömma de genetiska faktorerna. De finns oavsett hur bra medelhavskost du äter och hur många löprundor i veckan du springer.

Det senaste är att demens drabbar lättare dem med dåliga betyg. Om man är smart redan vid 10 år, ha höga betyg (nu har vi inga betyg vid 10) och sedan skaffar sig en hög utbildning slipper man troligen demens. Använd hjärnan så det håller längre.
Forskarna har följt drygt 7500 personer i Uppsala från 65-årsåldern och 21 år framåt. De matchade personernas betyg i 10-årsåldern, utbildning och hur komplexa arbetsuppgifter de hade haft under sitt arbetsliv mot förekomsten av demenssjukdomar som Alzheimers sjukdom.
Resultaten visar att ju högre kunskapsnivå och utvecklad intellektuell förmåga testpersonerna hade i 10-årsåldern, desto senare utvecklade de demens.
Hm. Är man dömd redan vid 10 år? Och – desto senare? Hur sent då? Hinner man dö innan? Hur många år i Universitet behövs för att slippa bli dement? Räcker 9,5 år? Är jag utanför riskzonen då?

Men även luften vi andas kan orsaka demens. Då ligger många risigt till.
Det är inte längre ovanligt att människor i 40-årsåldern diagnosticeras med demens. Det finns särskilda boenden för unga dementa. För två decennier sedan var det mycket ovanligt – till och med för människor i 60-årsåldern. Är miljöfaktorer orsaken?
Forskaren Colin Pritchard vid Bournemouth University säger; ”Ökningstakten på så kort tid antyder en tyst eller till och med dold epidemi, i vilken miljöfaktorerna måste spela en viktig roll – inte bara åldrandet.”

De senaste tjugo åren har man sett en ökning av petrokemikalier i miljön. De kommer bland annat från luftfart, insektsmedel och en fyrdubbling av motorfordon. Det går helt enkelt inte att förklara ökningen av den tidiga demensen med förbättrad diagnostik eller med det faktum att befolkningen lever längre, menar forskarna.
Studien visade att antalet dödsfall på grund av sjukdomen ökar, bland 75-åringar har antalet till och med fördubblats. Även när man jämförde med dödstalen i cancer och hjärtsjukdomar kunde man se att dödsfallen i demens har ökat markant.

Även en grupp forskare vid Umeå universitet har kommit fram till att individer som bor på gator med mycket avgaser löper en större risk att utveckla demenssjukdomarna än de som bor på platser där luften är renare.

Då var det kanske kört?

Samtidigt visar olika studier att risken för 85-åringar att drabbas av demens har sjunkit från 30 till 22 procent mellan 1986 och 2009. Vi lever hälsosammare, har bättre sjukvård och motionerar. Men samtidigt är demens det största hälsoproblemet som äter upp sjukvårdens resurser. Det är väldigt motstridiga besked.

Om nu risken att drabbas av demens ändå avtar kunde vi kanske öka kvalitén i demensboenden? Dusch en gång i veckan? Bullar till kaffet varje dag? Promenader? Nog med personal så man kan få hjälp när man behöver? Trevliga lokaler på markplan? Nej, jag tror inte det. Om behovet skulle minska blir det ytterligare nedläggning eller omvandling till asylboenden.
Med kvarboendeprincipen har vart fjärde plats på svenska äldreboenden avskaffats sedan år 2000. Boendetiden för dem som har fått en plats har samtidigt minskat rejält, i vissa kommuner till under ett år i genomsnitt. Många dör redan inom två månader, så kallade korttidsdöda, ett nytt ord i äldreomsorgens ordbok.

In i det längsta ska de äldres behov av vård och omsorg tillgodoses i hemmet, vare sig de vill det eller inte, om så nödvändigt med dygnet runt insatser av hemtjänstpatruller och även med hjälp av övervakningskameror. En kamera som bevakar dig ersätter mänsklig kontakt.

Syftet är att minska kostnader. Vården av dementa kostar redan idag över 60 miljarder kronor om året. Du är inte lönsam som gammal och garanterat inte som dement. Borde man inte börja se den demente som arbetsgivare som sysselsätter tusentals? Gör man inte så med de asylsökande? Kan inte även de gamlas behov ses som resurstillskott, inte bara de nyas?