Det senaste om risken för demens är vårt sätt att gå. En stor undersökning med 16 800 friska personer över 65 år har följts i sju år, i Australien och USA. Undersökningen har mätt gångtakten och den kognitiva förmågan regelbundet. De som tappade fart varje år hade också kognitiva problem. De som inte minskade takten och den kognitiva förmågan var intakt – det är inte frågan om att springa utan just gå – blev inte dementa.
”The combination of declining memory and slowing gait seems to be a stronger indicator of future dementia risk than decline in one of those things alone,” Dr. Taya A. Collyer, PhD, who led the study out of Monash University in Australia,
Egentligen är det inte märkligt. Slutar du röra på dig lägger kroppen av. Om inte kroppen fungerar lägger hjärnan sig i viloläge. Eller? Stephen Hawking var ett av vår tids genier och han var rörelsehindrad till max. Kunde till sist inte skriva med fingrarna på sin dator. Men hjärnan var i gång. Dement? Inte gällde teorierna honom.
Demens kan bero på många saker som livsstil och arv. Jag tror inte alls att forskning har en lösning, recept, hur vi skall leva och undvika demens. Jag tror nästan att lever vi tillräckligt länge hinner demens i någon grad ifatt oss.
Det finns otaliga skäl som forskas om. Arv. Låg utbildning, ohälsosamma vanor, droger och noll motion ökar risken för demens sägs det. Stillasittande vid TV med program utan ett uns av innehåll är inget för hjärnan. Ensamhet på det svåra sättet, inte en person att prata med utöver mataffärens kassa. Sjukdom som hög blodtryck och diabetes. Alkohol diskuteras ofta. Hur många centiliter är av godo eller inte. Men alla, även de som vansköter hälsan blir inte dementa. Det är liksom inget i förväg bestämt mall att gör du så blir du dement. Folk som lever exemplariskt kan bli det. Min sambo levde så hälsosamt att han kunde ha skrivit en instruktionsbok. Inget arv heller. Sedan kom en infektion och han blev dement på väldigt kort tid.
Forskning pågår. Hur många undersökningar har gjorts om demens? Det är inte bara av viljan att hjälpa människor varför demensforskning pågår utan försök att undvikade kostnader som tillkommer för Samhället och enskilda vid demens.
Idealet är ett piller från Staten som håller oss friska och i arbetslivet tills vi dör knall och fall en helg hemma utan att kosta något för Samhället. Att bli gammal och dement i Sverige är en situation vi alla borde undvika. Äldreomsorgen kan då vara ett rejält nitlott.
Nu ska jag ta en runda i skogen. Jag får hålla takten, speciellt i den tvära backen.
Lite sent att skriva om mat på vandring eftersom den svenska fjällsäsongen närmar sig sitt slut, men ett så kallat ”forskningsprojekt” fick mig att reagera. Jag fick tips från Berit i USA om Umeå Universitets projekt ”Gastronomi i väglöst land”. Om det längre ner.
Men har du hopp om en långvandring på sydligare breddgrader eller någonstans nästa år om gränserna är öppna kan det vara värt att titta på vad en gammal långvandrare äter under sina turer.
Mat är inget problem under en vandring. Oftast är man hungrig nog för att maten ska smaka bra, oavsett vad det är. Det är befriande att leva enkelt och slippa fundera vad man ska äta till middag utan bara ta en påse från packningen. Hemma kan jag anstränga mig. Jag lagar mat från grunden nästan varje dag. Ibland slår jag till med tre rätters. Ibland blir det sallad och bröd.
Men på en vandring finns bara regeln: bli mätt men bär lätt.
Vandring ger en möjlighet att nästan skippa matlagning, disk också och bekymmer över intag av rätt mat. Mitt val av mat är så lättvikt som möjligt. Enkelt att tillaga. Finesser får man ägna sig åt hemma. Eventuellt kan det vara något extra den första kvällen eller om man passerar en affär med färskvaror.
Maten ska alltså ha kort koktid eller den ultimata middagen: bara hälla kokande vatten i påsen, stänga och vänta några minuter. Jag använder gaskök och vill att gasen skall räcka länge.
Vilken mat beror på orken att bära och längden på vandringen. Jag har med mig för 2 -3 veckors vandring:
Mat för antal dagar plus en extra snål dag per vecka.
Kaffe, te, enstaka chokladpåsar, sportdryck i vattenlöslig form.
Hamnar jag vid en affär med färskvaror blir det påfyllnad med tomater, ost, juice, frukt och något för den närmaste kvällen.
Under mina 160 dagar på PCT plus en vecka längs havet på Pacific Northwest trail var maten på leden enkelt, enformigt och tillräckligt för att känna mig oftast mätt. Dock tappade jag vikt vilket även de stora tuffa grabbarna med större ryggsäckar gjorde. Det gick inte att bära tillräckligt med mat. Energibehovet var enormt när man gick månader i sträck. I Sierra var också bearboxen en gräns. Man kunde inte få med sig mer än vad som gick att trycka in i boxen, plus hygienartiklar och sedan sopor i samma box.
På PCT var frukosten en påse oatmeal, te, tortillabröd med nötsmör. Hade jag passerat en affär blev det ost, skinka/salami, juice samt färdigkokta ägg den första morgonen. Det var mestadels varmt så man kunde inte bära känslig mat. Som lunch nudlar, kaffe och kex. Middag potatismos som fanns i olika smaker och tuna som också fanns i påsar med olika kryddningar eller frystorkad mat mestadels typ pasta. Som snacks torkad kött, energibars, nötter, torkad frukt och energidryck. Och så vatten, det gick åt vatten varav en del blandades med vätskeersättning.
En kopp te på kvällen med lite kex, russin och nötter men inte på björnområden. Då åt man middag en timme före tältplats och sedan ingenting. Nej, jag hade aldrig besvär av björnar vid tältet medan några andra hade förlorat mat. Jag hade bearboxen från Kennedy Meadows till slutet. Även efter Sierra fanns hungriga björnar.
Vandrar du i USA, håll regler! Att skippa de kan bli dyrt.
De första dagarna efter matinköp hade jag också några små fruktpajer, äpplen, apelsiner och en flaska juice, men de åts upp snabbt. Det fanns ju en gräns: vikten.
Jag var nöjd. Jag tyckte om att leva enkelt. Oftast.
Några gånger fick jag frystorkad mat, nudlar mm av dem som skulle avsluta sin tur och hade mat över. Jag fick en del mat från dagvandrare, energibars, frukt, choklad, chips, morötter, bröd, rent vatten… jag var så tacksam för allt förbipasserande gav mig.
Jag hade inte ens kunnat föreställa mig sådan godhet! Men räkna inte att andra förser dig med mat utan se till att ha vad du behöver. Jag hade ju ryktet att vara den äldsta kvinnan på leden och fick nog extra uppmärksamhet och förmåner därför.
Några trail angels hade en gratis servering vid leden med dricka, frukt, varmkorv och smörgåsar. Trail angels försåg oss med vatten och ibland fanns även frystorkade matpåsar vid leden eller frukt.
När det fanns en affär köpte jag allt möjligt till kvällens middag. I stan åt jag massor och några gånger sov jag i en hotell och åt flerrätters middag samt en stor frukost.
Så såg det ut för de flesta vandrare. Vi åt. Vi spenderade dubbelt så mycket pengar på mat än vi hade beräknat. Vi pratade om frukostbuffén i nästa hotell. Vi tipsade och hjälpte varandra. Ingen behövde gå utan mat.
Jag har gett mat för de som har felberäknat sin fart på den svenska fjällen och inte haft reserv. Nu finns det mat att köpa i flera fjällstugor under sommaren, förr var det endast på få ställen. Att bära all mat för hela turen från början var vanligt. Den tyngd jag hade att bära 1990 är nu bara hälften tack vare lättare produkter och frystorkad mat.
Räkna alltid att det går åt mer mat än du tror. Låt inte maten bli vandringen utan naturen.
En sak som retar upp mig är nedskräpning på fjällen speciellt runt Kebnekaise. Förra året var det riktigt jävligt. Folk lämnade kallt sina trasiga tält och all skräp i naturen. I år är det bättre. Det är tack vare information! Behövs det information om att inte lämna efter sig skräp?
Är folk helt puckade!
Jag måste beundra vandrarna i USA på PCT. Inte en plastpåse. Inte ens en fimp råkade jag se på leden och de Nationalparker jag gick genom. Skulle man se skräp plockades det genast upp. Inga toapapper som på svenska fjällen. Ingen skit att trampa på.
Trots att flera tusen personer gick hela eller en del av leden lämnade de inga sopor. Även alla de små städer jag besökte var rena. Dessa högar av fimpar som man ser i Sverige – till ex. utanför min närmaste Vårdcentral – fanns inte. Vi käftar mycket om klimatet men skitar ner närmiljön. Det är märkligt hur folk kan bära sina saker till fjällen eller till parken men inte soporna tillbaka.
Håll rent efter dig!
Om Grönlandsvandring med mat lite mer i stil ”into the wild”.
Om fjällmat ”forskningen”:
Nu ska fjällvandrarnas känslor om mat forskas.
Genom att både studera fjällbilder på sociala medier, och själv gå Kungsleden, kommer Joachim Sundqvist Umeå Universitet ta reda på vad fjällvandrare egentligen äter och hur de upplever sina måltider.
Men jösses. Är det väl använda pengar? Bringar detta nytta för Samhället? Låter som att få sin hobby betald av skattepengar. Värdelöst vetande? Flera medier har skrivit om ”fjällmatforskning”. Kände mig nästan som ”professor” om min forskning om fungerande behandlingsmetod i missbruksvården.
Nej, jag har knappt några matbilder. Det finns så mycket annat att fotografera under en vandring. Översta bilden från Sörmlandsleden.
Jag läste en intressant undersökning om demens, det är i och för sig något man tidigare har vetat eller räknat ut men nu är det en analys i stor skala.
Det är sjunde året då jag tar hand om min dementa sambo. Så klart har jag grubblat mycket varför det hände just för honom. Han levde så hälsosamt hela livet. Aldrig sjuk. Gick aldrig arbetsmässigt helt i pension. Men sedan hände något som tog slut på hans aktiva liv.
Och mitt också. Ingenting blev som jag hade tänkt mig. Det sägs att demens är de anhörigas sjukdom och det stämmer. Sambon vet inte längre att han avstår från saker. Jag vet och det är smärtsamt.
Så till undersökningen.
En stor grupp forskare har konstaterat vissa risker som man själv kan minska eller utesluta. Följande nio kan vara del av demensutveckling.
Mid-life hearing loss – responsible for 9% of the risk
Failing to complete secondary education – 8%
Smoking – 5%
Failing to seek early treatment for depression – 4%
Physical inactivity – 3%
Social isolation – 2%
High blood pressure – 2%
Obesity – 1%
Type 2 diabetes – 1%
Hörselproblem var intressanta. Att inte höra begränsar livet, samtal med andra och möjlighet att uttrycka sig. Hjärnan blir till någon del overksam. Alla är inte Beethoven.
Utbildning var också intressant. Då används ju de grå cellerna mer och längre.
Dessa nio riskfaktorer gör 35 % av risken och inget av dessa är svåra att förebygga eller förändra.. Men då återstår 65 %. Dessa återstående faktorer är något vi inte kan förändra, inte i dagsläge i alla fall. Ålder måste vara en. Det kan vi inget göra åt även om man påstår att 70 är det nya 50 och annat struntprat. Genetik är nog en stor riskfaktor. Vi ärver ibland mer än vi vill.
Hur är det då hjärnskador, infektioner, stroke, Parkinson, MS och alla andra elaka sjukdomar? Är inte de en stor risk?
För sambos del stämmer ingenting om de nio faktorerna om trädgårdsmästarutbildning på ett främmande språk kan räknas som gymnasieutbildning. Dessutom bytte han arbete efter 60 och 70, det är också en prestation. Ibland finns det inga svar. Man får nöja sig.
Eftersom vi blir äldre kommer antalet dementa att öka påstår forskningen. Är det säkert? De som är gamla 80+ nu gick i skolan kortare tid. De hade sämre näringsstandard. De hade också sämre sjukvård. Samtidigt var miljögifterna färre. Stressen troligen också. Nutidens kvinnor har rökt och druckit alkohol samt levt mer stressigt, vilket inte var allmänt 50 – 60 år sedan. Det sämre kanske väger upp det som blev bättre?
Vad är orsak och största riskfaktorn kommer nog att utredas åratals. Jag är inte säker på att vi får till ett piller för evigt friskt liv.
I Sverige är antalet dementa ca 160 000 och i världen 47 000 000 personer. Vid 2050 tror man antalet vara 131 000 000 och det blir inte lätt att tackla. Det är redan nu svårt att få personal till äldreomsorgen och pengarna att räcka till det, inte bara i Sverige. Om inga undermedel hittas, som ”ny” hjärna, ligger vi risigt till. Som med så mycket annat.
Så, vad kan vi göra? Lära genom livet. Röra på oss. Hälsosam mat. Vänner. Kaffe eller inte. Vin eller inte. Många råd är dubbeltydiga. Och oavsett hur väl man följer råden kan något oförutsett som sjukdom ta hälsan och minnet från oss.
Vara lycklig och glad kanske? Leva, så länge livet varar.
Har sett filmen ”Still Alice” med Oscars belönade Julianne Moore. Alice har drabbats av Alzheimer. I början är hennes demens fortfarande bara små minnesluckor. Hon arbetar och lever välbärgat liv. Hon tränar minnet och slåss mot försämringen. Hon förbereder sig genom att tala in anvisningar för sitt självmord. Hon kan än komma ut på Internet, har rörelseförmåga som att gå i trappor och anhöriga tar det med stor förståelse. Med tiden blir det sämre men aldrig riktigt illa, så illa som jag har sett i demensboenden. Det är snällt hela tiden, ingen krisar ihop, ingen bär sig illa åt, blir desperat, tappar tålamodet. Allt är så fint. Det blir helt orealistiskt. Demens brukar drabba anhöriga nästan mer än den drabbade. Någon borde kanske levt med en svårt Alzheimersjuk en vecka för filmen? Men, det var ju en film, ingen lärobok. En berättelse om livets solnedgång.
Julianne Moore är värd sin Oscar även om jag blev mer berörd av Reese Witherspoons Cheryl i ”Wild”. Hon var nominerad men Moore knep priset. Det kan förstås bero på att jag är en vandrare och längtar ut medan jag vårdar min demenssjuke sambo? ”Wild” var realism, liv, tackling, makalös prestation.
Jag kan inte se att den anhörig som vårdar en dement person har mycket att hämta i filmen ”Still Alice” för egen del som hjälp. Kanske något av de första tecken när sjukdomen börjar ge till känna, men det vet jag inget om eftersom min sambos minne rasade väldigt snabbt. Snarare får man dåligt samvete för sitt bristfälliga tålamod. Livet är annat än film. I filmen anställer man vårdare till hemmet och allt fungerar som vanligt – nästan. Verkligheten har avlösning 2 timmar i veckan. Sevärd? Ja, för Moores uttrycksfulla spel.
Det sker en del demensforskning idag men bot är än långt borta. Kanske går det inte att lappa ihop en hjärna som har skrumpnat? Demensforskare är inte helt samstämmiga. Den ena dagen minskar demens och den andra dagen är till och med luften vi andas farligt. Kostnaden för demensvård slår i taket i hela världen. Goda råd haglar över en. Ät rätt. Rör på dig. Banta. Var aktiv. Utbilda dig. Lite sent för den sistnämnda när demens knackar på dörren. Precis som vi skall leva livet för en bra pension, med goda råd som att arbeta hela livet och inte vara ledig för några ungar, skall vi nu leva så väl att inte demens drabbar oss vid 80. När pågår livet egentligen? Är det bara en förberedelse för annat?
Det är dock alltid bättre att vara lycklig och leva sunt än att vara olycklig och kröka. Jag tror att livsstil har betydelse. Sedan skall vi inte glömma de genetiska faktorerna. De finns oavsett hur bra medelhavskost du äter och hur många löprundor i veckan du springer.
Det senaste är att demens drabbar lättare dem med dåliga betyg. Om man är smart redan vid 10 år, ha höga betyg (nu har vi inga betyg vid 10) och sedan skaffar sig en hög utbildning slipper man troligen demens. Använd hjärnan så det håller längre.
Forskarna har följt drygt 7500 personer i Uppsala från 65-årsåldern och 21 år framåt. De matchade personernas betyg i 10-årsåldern, utbildning och hur komplexa arbetsuppgifter de hade haft under sitt arbetsliv mot förekomsten av demenssjukdomar som Alzheimers sjukdom.
Resultaten visar att ju högre kunskapsnivå och utvecklad intellektuell förmåga testpersonerna hade i 10-årsåldern, desto senare utvecklade de demens.
Hm. Är man dömd redan vid 10 år? Och – desto senare? Hur sent då? Hinner man dö innan? Hur många år i Universitet behövs för att slippa bli dement? Räcker 9,5 år? Är jag utanför riskzonen då?
Men även luften vi andas kan orsaka demens. Då ligger många risigt till.
Det är inte längre ovanligt att människor i 40-årsåldern diagnosticeras med demens. Det finns särskilda boenden för unga dementa. För två decennier sedan var det mycket ovanligt – till och med för människor i 60-årsåldern. Är miljöfaktorer orsaken?
Forskaren Colin Pritchard vid Bournemouth University säger; ”Ökningstakten på så kort tid antyder en tyst eller till och med dold epidemi, i vilken miljöfaktorerna måste spela en viktig roll – inte bara åldrandet.”
De senaste tjugo åren har man sett en ökning av petrokemikalier i miljön. De kommer bland annat från luftfart, insektsmedel och en fyrdubbling av motorfordon. Det går helt enkelt inte att förklara ökningen av den tidiga demensen med förbättrad diagnostik eller med det faktum att befolkningen lever längre, menar forskarna.
Studien visade att antalet dödsfall på grund av sjukdomen ökar, bland 75-åringar har antalet till och med fördubblats. Även när man jämförde med dödstalen i cancer och hjärtsjukdomar kunde man se att dödsfallen i demens har ökat markant.
Även en grupp forskare vid Umeå universitet har kommit fram till att individer som bor på gator med mycket avgaser löper en större risk att utveckla demenssjukdomarna än de som bor på platser där luften är renare.
Då var det kanske kört?
Samtidigt visar olika studier att risken för 85-åringar att drabbas av demens har sjunkit från 30 till 22 procent mellan 1986 och 2009. Vi lever hälsosammare, har bättre sjukvård och motionerar. Men samtidigt är demens det största hälsoproblemet som äter upp sjukvårdens resurser. Det är väldigt motstridiga besked.
Om nu risken att drabbas av demens ändå avtar kunde vi kanske öka kvalitén i demensboenden? Dusch en gång i veckan? Bullar till kaffet varje dag? Promenader? Nog med personal så man kan få hjälp när man behöver? Trevliga lokaler på markplan? Nej, jag tror inte det. Om behovet skulle minska blir det ytterligare nedläggning eller omvandling till asylboenden.
Med kvarboendeprincipen har vart fjärde plats på svenska äldreboenden avskaffats sedan år 2000. Boendetiden för dem som har fått en plats har samtidigt minskat rejält, i vissa kommuner till under ett år i genomsnitt. Många dör redan inom två månader, så kallade korttidsdöda, ett nytt ord i äldreomsorgens ordbok.
In i det längsta ska de äldres behov av vård och omsorg tillgodoses i hemmet, vare sig de vill det eller inte, om så nödvändigt med dygnet runt insatser av hemtjänstpatruller och även med hjälp av övervakningskameror. En kamera som bevakar dig ersätter mänsklig kontakt.
Syftet är att minska kostnader. Vården av dementa kostar redan idag över 60 miljarder kronor om året. Du är inte lönsam som gammal och garanterat inte som dement. Borde man inte börja se den demente som arbetsgivare som sysselsätter tusentals? Gör man inte så med de asylsökande? Kan inte även de gamlas behov ses som resurstillskott, inte bara de nyas?