Jag såg en Ufo i tioårsålder. Det var ett ögonblick jag aldrig glömmer. Tefatet som försvann i himlens mörker.
Finns det liv i Universum annat än på vår planet är en stor fråga. Först måste vi definiera liv. Bakterier lever. Maskar likaså. Med människor är det ibland tveksamt. Hur definieras mänskligt liv? Andning? Hjärtslag? Se ut som vi? Tänka, den gamla definitionen av Descartes? Om vi tar någon mer krävande definition som att fylla livet med något som utvecklar oss och är till nytta för andra är nog flertal på nivån jämförbar med döende i väntan på morfin.
Finns det livsformer vi inte ens kan fantisera om?
Det flyger föremål i luften som experterna inte kan pricka in i rätt kategori. Nasas chef Bill Nelson säger att det gjorts minst 300 observationer av okända föremål över USA av flottans piloter under de senaste 17 åren. En del rapporter är än hemliga men en del har publicerats. I den öppna rapporten av 144 observationer som undersökts hade arbetsgruppen endast hittat en säker förklaring till en (1). Övriga 143 kvarstod som oförklarade, i många fall saknades nog med underlag.
Detta är något som vi hela tiden undersöker: Vem finns där ute? Vilka är de? Kan de komma hit? Frågor som hur blev vi de vi är och hur utvecklades vi är ständigt aktuella? Hur blev vår civilisation just det katastrofala och framgångsrika upp till idioti och finns samma möjligheter där ute i ett universum som har miljarder av andra solar i miljarder av andra galaxer?
Det är så stort att jag inte kan greppa det, säger Bill Nelson.
Han verkar vara en tänkande människa. Frågan, hur blev vår civilisation just…
Ufo som jag såg då? Kanske har jag skrivit om det förut. På en sen höstkväll var vår familj på väg hem från ett födelsedagskalas strax utanför stan. Nej, det serverades bara kaffe och saft. Jag var tio – elva år. Det var mörkt och kallt och vi småsprang hemåt. Hastigt såg vi ett ljus, ett lysande tefat på himlen. Det liksom svävade på plats för att sedan fara med fart uppåt på himlen och försvinna.
Min mor började be. Jordens undergång, den sista dagen var nära. Jag såg några personer vilka också stod som förstenade. Sedan gick vi hem och inget hände.
Ingenting i tidningen dagen efter. Det var ju inte mobilernas tid eller ens kamerornas. Nu blev jag väldigt nyfiken. Jag kollade om det kunde ha varit ett flygplan men inga flyg gick så sent. Ryska spioner? Konstig ljusfenomen av något? Det var kanske en meteorit? Men de flyger inte uppåt. Ögonen kan dock lura oss när spänningen stiger.
Som Internetanvändare har jag sedan sökt om ufot hade hamnat på någon ufosida, men inte.
Det var vackert. Det var mäktigt, Oavsett vad det var tolkade jag det då som ett förebud om att vi är inte ensamma. Vår lilla planet är inte unik, kanske bara dåligt skött så den främmande farkosten vände utan att landa. Som född under kriget och uppvuxen med resultat av det var jag inte så positiv till hur Världen sköttes av de vuxna som hade makt.
Så klart tror jag på ”ufos”, inte på filmvarianter att Aliens landar här och kommer att förgöra oss utan att andra civilisationer finns där ute eller har funnits kanske miljoner år sedan. Vi behöver inte vara i fas med tiden. Hur de kan se ut är en väldigt öppen fråga. Någon gång borde vi få kontakt med andra varelser i universum eller hitta levande organismer. Det är inte säkert till godo för oss.
Förklaringen för de oidentifierbara föremålen kan dock vara enkel som de tävlande makternas utveckling av nya spionmöjligheter och nya vapen som kan förgöra oss alla.
Tror du vi är ensamma i Universum?
