Harsyra hade vi alltid på min sambos födelsedags tårta. Han fyllde år när de blommade.
Det var allt för idag.
Sveriges nationalblomma är utnämnd.
De tio finalisterna var smultron, blåbär, lingon, midsommarblomster, liten blåklocka, styvmorsviol, linnea, skogsstjärna, rödklöver och hästhov (tussilago). Liten blåklocka, campanula rotundifolia, vann. Slutresultat blev:
1 liten blåklocka
2 linnea
3 styvmorsviol
4 hästhov
5 midsommarblomster
6 smultron
7 lingon
8 skogsstjärna
9 rödklöver
10 blåbär
I omröstningen fanns inte med blommor som används till politiska symboler och inte blommor som är nationalblommor i något av våra grannländer. Därför fanns inte vitsippor, blåsippor mm med vilka kanske hade platsat bättre än bär. Saknade också liljekonvalj, min favorit, i urvalet. Men den är redan tagen av världens lyckligaste land, Finland.
Svenska botaniska föreningen tog emot 81.000 röster.
Vad tycker du? Har du en favoritblomma ute i naturen?
Läs mer hos Svenska Botaniska föreningen.
Mer än tjugo år sedan körde jag förbi en plats nära en liten by i Norrland. Någon hade satt ut ljus och blommor vid dikeskanten. Jag stannade bilen. En bild av en ung man fanns bland blommorna. Det hade varit en bilolycka på den kurviga vägen vid ishalka.
Det var första gången jag såg en sådan smyckning ute vid en väg. Idag är det vanligt. Att lägga blommor vid olycksplatser har blivit en sed, oavsett dödsorsak. Ett slags markering för yttervärlden. Se, det hände något här. Vi har hedrat de döda med blommor i alla tider. Att lägga blomster på olycksplatser är dock en nyare sed. Vid Medelhavsländer har det varit vanligt att lägga blommor och ljus, även andra föremål, på platser där någon har dött i en olycka. Kanske kommer seden därifrån? Efter den sista terrorattacken mitt i Stockholm 7 april, var både gatan och polisen överösta med blommor och gosedjur.
Död och sorg är en naturlig del av livet. Men att mista livet hastigt i en olycka eller ännu värre omständigheter som i terrorattack, rån, gängkrig eller bara för att förbrytare gör upp om någonting sinsemellan på våra gator, är en tung katastrof.
Livets gång mot livets meningslöshet.
Nuförtiden samlas människor på platser för terrorism, platser där någon attentatsman har kört över okända med en bil, skjutit ihjäl, huggit med kniv, sprängt en bomb eller mördat folk på annat sätt. Paris, London, Bryssel, Stockholm, Åbo, Barcelona, Berlin, Nice… Oftast – men inte alltid – är dessa personer muslimska terrorister. Hur tacklar vi detta? Vi samlas kanske i tusentals, tänder ljus, lägger blommor på platsen, skriver hälsningar till de döda, visar kärlek. Vi håller en tyst minut. Kända musiker spelar. Vi ropar tillsammans ”vi är inte rädda”. Politiker klädda i något mörkt med allvarsam min intygar att läget är under kontroll.
Under kontroll? Vilket då?
Är detta en modern besvärjelseritual?
Folkmassan liknar en maktdemonstration – som är dock helt maktlös. Vi visar enighet i uttryck, men vad? Att vi är eniga i vår sorg tycks självklart. Är vi eniga om hur terrorism skall tacklas? Är det inte så att flertal ropar på gränslös invandring utan kontroll vem som kommer in, en hotad som söker skydd, en som vill få försörjning eller en terrorist som vill ha viloplats? Förbereder vi inte belöningar och förturer för dem som har mördat för sin övertygelse i andra länder? Vi kallar dem återvändare, inte terrorister.
Ropar inte massmedian rasist så fort man ifrågasätter något om den förda politiken?
Är det än för få döda i Sverige så vi betraktar terror som en olycka, inte som ett krig mot våra liv och värderingar? För en muslimsk terrorist är vårt västerländska sätt att leva intolerabelt. Vi är de otrogna. Det är därför vi möter döden från terroristens hand. De bryr sig inte om våra besvärjelser. Kanske är de till och med nöjda med folkmassorna som samlas?
Har vi gjort nog när vi lägger blommor på terrorplatser, tänder ett ljus och berättar för andra att nu har även vi varit där? Sedan? Vänder vi oss till politiker och kräver att de som har makten gör något? Kräver vi att de som inte skall vara här utvisas, bokstavligen? Som Rakhmat Akilov, utvisad som stannade kvar, planerade och utförde terrorattack fast han inte ens skulle vara i landet. Inte heller borde Abraham Ukbagabir, som mördade två personer på IKEA för att hämnas den svenska Staten för utebliven asylrätt, få gå fritt på gatorna. Klokheten kommer alltid i efterhand. Vi kan inte se in i människors hjärtan. Några är faktiskt onda.
Måste vi bli mer misstänksamma då?
Vi borde kräva att Samhället (läs makthavare) sätter vår säkerhet – medborgarnas säkerhet – som sin primära uppgift? Eller är vi hellre naiva och bildar hjärtan med våra händer?
Att dö i terror, oavsett formen, är ingen olycka. Det är en planerad, vald krigshandling mot vårt västerländska liv. Vi får känna ilska, vrede, rent av mordiska tankar mot terroristen. Vi behöver inte sjunga fredssånger. Men oftast läser vi förklaringar för förövaren i våra massmedier. Trist barndom. Inte integrerad. Arbetslös. Dålig segregerat område. Mår dåligt. Fattigdom. Ingen gymnasieutbildning. Inte fått stanna i Sverige. Synd om…
Förklaringarna för utövaren av dödligt våld är många. Vart tog offren vägen?
Så, vi köper blommor för att hedra de döda och samlas i demonstration. Vi är inte rädda? Kanske borde vi vara det? Vi sitter alla i samhällsfordonet på EU:s riksväg körd av naiva personer berusade av godhet och multikulturalism (som aldrig har fungerat någonstans), och vi har inte vett att vara rädda och försöka hoppa av.
PS. Jag skulle vilja räkna skjutningar på allmän plats som terrorattack.