I slutet av -60 talet köpte jag en lägenhet och flyttade med min dotter från stugan utan rinnande vatten och med utedass till en modern bostad. Bostadsrätten, en fyrarummare, låg på en ny förort. Lägenheterna var fina, ljusa och med stor balkong. Leriga vägar mellan husen, alla träd ordentligt nedhuggna för att inte hindra byggtrafik. Servicen var noll i början utom en matvaruaffär i en barack.

Giftermål och ett barn till. De flesta som bodde på vår bostadsrättsförening var unga familjer med ett, två barn och fruarna deltidsarbetade eller var hemmafruar. Det fanns inget daghem på området än. När det kom fick de ensamma mammorna förtur likaså lågavlönade familjer.

Vi bostadsrättsinnehavare på vår backe var ett aktivt och effektivt gäng. Vi ofredade politiker med olika begäran som papper- och glasinsamling, öppen förskola och förbättring av skolgården när skolbarackerna dök upp. Vi rev de taggiga buskarna omkring husen och planterade blommor och potatis. På hösten satt vi hundratals lökar på de än kala fälten kring oss. De flesta av oss kvinnor var hemmafruar med små barn så vi hade tid för förbättringar. Jag läste samtidigt på kvällsgymnasiet och i Universitet samt hade dagbarn med särskilda behov. På den tiden ansåg man att sköra barn mådde bäst i en liten grupp i hemliknande miljö. När jag behövde gå till de obligatoriska timmarna i Universitet såg en annan mamma efter mina barn och sedan jag hennes när hon behövde gå till sin kurs. Hemmafru? Jag var aldrig ledig för fruaktiviteter, vad de nu skulle vara.

Men med tanke på nutida polis, korvgrillning, armband och klapp på axeln tänker jag berätta om vår och min skuld till utvecklingen.

Skuld eller smart socialt arbete? Så här efteråt är det svårt att bedöma hur klapp på axeln politiken utformades. Jag erkänner dock min motvilliga skuld som innehavare av ölrättigheter i en pub.

Som sagt, servicen var noll, nöjena likaså, bussarna gick sällan. Vi ordnade ölpub i en tom lokal under tvättstugan. Efter att ha fått utskänkningstillstånd från Länsstyrelsen enbart för vår bostadsrättsförening – inga utbölingar – köptes öl och lokalen blev en träffpunkt på fredagskvällar och lördagar. Ibland även en annan kväll. Jag erkänner att en och annan vinflaska smugglades också in. De flesta kvinnorna drack dock bara läsk eller kaffe. Någon måste ju ta hand om barnen.

Att dricka alkohol var annars inte vanligt. Jag hade en födelsedagsfest för min make med pizza och vin. Det var en sällsynt fest av det slag och det pratades länge om det.

På puben kastades pil och spelades schack. Vissa var där ofta, andra tittade in ibland. När äktenskapet krisade fick män tröst av sina vänner på puben och kvinnorna hemma hos någon.

Puben hade varit i gång cirka ett år när de första inbrotten skedde på en söndag kväll. Det stulna var läsk och tjuvarna kom in per sönderslaget lås. Öl förvarades bättre inlåst, tills den som var i tur satt flaskorna i kylen och plockade in de igen.

Ett inbrott till. Söndagen efter satt några av oss i mörkret och när dörren slogs in igen tog vi fatt inbrottstjuvarna, tre pojkar i femtonårsålder tillhöriga det nya hyreshusområdet och inte kända till oss

Pojkarna bölade och bad. De skyllde på bristen av sysselsättning. Inga nöjen. Om de bara hade en lokal skulle de ju bilda ett band och bli berömda som Beatles. Att de inte spelade i musikskolan var inget hinder.
Redan då, i början på -70 talet skylldes ungdomsbrott på lokalbrist. Det har sedan visat sig att ungdomsgårdar inte har hindrat brottslighet. Tvärtom, där kan man hitta nya kompisar till brottets bana.

Nu följe en diskussion om vad var rätt att göra. Jag var helt ensam om min åsikt att göra en polisanmälan. Även om jag också hade en tanke att släppa puben – vi var trötta på det – och göra det till något annat tyckte jag att brott var ett brott och någon sorts reprimand var på plats. Att belöna inbrott kändes helt fel.

Så kunde man inte göra. De högutbildade, välmående socialisterna tog till orda. De sociala omständigheterna drogs fram. Pojkarna bodde ju på det nya hyreshusområdet dit den fattigare delen av befolkningen fick flytta. Höghus. Kanske hade de sämre bemedlade föräldrar? Hur hade skolan gått? Inga bra fritidssysselsättningar? Alltså, detta var på -70 talet men det låter precis som när nuvarande makthavare skyller från sig. De socioekonomiska faktorerna låter – nej, tvingar – de unga att bryta in sig i en ölpub.

Själv kom jag från ett så pass fattigt hem att vi inte alltid hade annan mat än potatis och jag fick mitt första jobb tolv år gammal som barnflicka för två barn på sommaren, som sedan följes av tidningsutbärning på natten före skolan på hösten. Fattigdomen hade inte fört mig till inbrott. Men, jag var ju en akademiker nu gudbevars, helt annat än de stackars pojkarna, sa någon till mig. Ridå!

Resultatet av våra diskussioner blev ingen polisanmälan, de tre killarna fick renovera lokalen med att måla om väggarna och städa upp. Efter det fick de nycklarna i handen med uppmaning att lokalen ska stängas klockan tio och tystnad skall råda då.

Jag vet inte hur det gick med pojkarna i långa loppet. Efter ett tag hade de också tröttnat på lokalen och det blev ett förråd. Vi flyttade på grund av jobb. Åratals efter har jag läst att även det området har problem med det som alla förorter nu mera igenkänner: stölder, bränder, slagsmål, rån, skolproblem, även död genom någon annans hand.

Det märkliga var att ca tretton år senare träffade jag konsulenten från Länsstyrelsen i helt annat sammanhang och i en annan stad. Jag var skild och nyinflyttad. När vi pratade om vart vi hade bott tidigare frågade han om jag kände till puben. Jag hade inte träffat honom då men nu skrattade han lite för de aktiva udda pubägarna som han hade gett serveringstillstånd till. Vi två drabbades av kort, intensiv passion som aldrig fungerade på mer praktisk plan. Dock lärde jag från honom om effektivt socialt arbete som inte innefattade varken klapp på axeln eller nycklar i handen.

Belöningar har sin tid, men inte före förbättringar.

Bild: från helt annat område.