Jag var ute och prövade mina nya prylar: ryggsäck, sovsäck, kök och skor. Skorna var samma sort som användes 2000 km på PCT och sedan 500 km ungefär på fjällen innan de var ur bruk. Köpte likadana. Ryggsäcken är lätt, 1000 gr. Ja det finns lättare men de tenderar bli så extremt dyra. Sovsäcken är också utbytt till en 1000gr variant. Tältet är superlätt. Jag har pressat ner vikten av de tre stora: tält, ryggsäck, sovsäck. Skulle kunna ha lättare underlägg men jag vill ha lite bekvämlighet. Som man säger, åldern tar sin rätt, styrkan är absolut sämre nu. Dessutom har frånvaron av Gym negativ effekt.
Dock behöver en dunsovsäck lakanspåse för efter tvätt blir säcken aldrig lik sig. Lyckas du tvätta din dunsovsäck och den är efteråt som ny tipsa mig gärna. Vi är flera som undrar.
Så en liten vårtur med bara två nätter ute. Naturen är inte än grön. Några vilsna vitsippor och hästhov. Buskar och träd där man anar grönska – snart. Det som är nytt med början förra sommaren är folk. Jag har knappt sett en människa i skogen förut, borträknad ljusspåret. Visst, någon svampplockare, bärplockare, fiskare och hundägare samt de udda familjerna på utflykt en fin sommardag, men nu är det totalt förändrat. Man får nästan trängas tills man kommer till en djupare skog.
Promenadfolk, utflyktsfolk, cyklister, hela familjen på cykel de minsta i cykelvagn, löpare, fiskare, ryttare, vilsegångna, gäng unga tjejer, killar i camoflageutrustning för att spana fåglar. Damer på tätortens promenadslinga som börjar prata med mig när de ser min ryggsäck. De frågar: är du inte rädd ensam i skogen?
Jag svarar att det är nu mera farligare att gå i centrum när det skymmer.
Jag får medhåll.
Covid-1 och stopp på flygresor till solen har fått människorna att upptäcka det som finns nära. Det som är alldeles gratis att använda och njuta av. Jag hoppas att det fortsätter. Jag hoppas att asfaltbarnen får komma ut i naturen och upptäcka annat än det som Internet erbjuder. Att se julgran på riktigt samt äkta ekorrar som inte sjunger kan nog bli en upplevelse. Kanske föräldrar kan släppa pengastressen ett tag och insupa harmoni.
Än är det grått i skogen, bara mossorna grönskar. Jag tar en udda väg och det blir nästan tyst, ensamt och alldeles underbart.
PS. Idag 22/4 klagas det i flera media över folkets nyvunna intresset för naturen. Vi var inte så välkomna där enligt experterna. Folk överallt! Även på Naturskyddsområden! Folk stör djurlivet. Värst är de som eldar, även på klippor. Lär från USA. För att få elda i Kalifornien behövde man gå en Internetkurs och bära intyget med sig. Jag fick visa intyget ett par gånger och kontrollerande Rangers frågade om hur jag eldade. Jag tände aldrig lägereld. Vattentillgången talade om att det skulle vara en dum tanke.
Nej, inga lägereldar.
PS. Tack min sponsor för ryggsäck och kök!
Bild1, utsikt från tältet mot en träsk.
Nederst bild 3 Cathedral pass PCT Washington 3/10 – 2018.
SCB ska göra igen en studie om det obetalda hemarbetet. Det har betydelse för jämställdhet anser man. Att kvinnor fortfarande använder mer tid för barn och hem än män är en styggelse för jämställdhet och så klart för Regeringen.
Kan inte kvinnor sluta föda barn så jämlikhet är liksom klart. Inget att skylla på.
Jag deltog nästan i en sådan undersökning, den var dock inte från SCB utan någon annan och ungefär 1973. Jag var hemma med två små barn och hade dubbla heltidsstudier vid sidan om. Vid obligatoriska föreläsningar var barnen hos en väninna och jag passade hennes barn när hon i sin tur läste en kurs. Så kanske ordet hemmafru inte passade så bra?
Jag skulle delta i undersökningen men gav upp. För att mäta tidsanvändning i familjen hade man spaltat upp varje delmoment som vård av barn, natta barn, tvätta, laga mat, handla, städa, vårdkontakter som BVC, skola, lekskola, lek och pyssel, födelsedagar, kontakt med släkt, lagning av kläder, mm mm i en oändlig lista. Städa, tvätta, diska, handla…
Men man hade glömt en sak: vem drog in pengarna till familjen. Hur många timmar någon i familjen tillbringade i betald arbete utanför hemmet samt arbetsresor fanns inte. Inte heller service av bil, vilket man hade utelämnat eftersom många lämnade bilen till verkstad. Klippa gräsmattan fanns, men inte reparationer – om ja nu minns exakt. Inte vem som lagade punka på cykeln.
Så klart ingick inte studier i blanketten. Inte heller tillfällig barnvakt. Men ve om du som kvinna gjorde fler födelsedagstårtor än din man.
Den undersökningen skulle visa en ytterst lat ojämlik man man som högst fixade kaffe på helgen och lekte lite med barnen om han var ledig.
Så jag slängde blanketten. Men jag läste sedan att massor av kvinnor hade fyllt i den och resultatet var som väntad: män sket i det ”obetalda” hemarbetet och kvinnorna var närapå små slavar. Behov av revolution! Jämlikhet? Vad var det?
Jag tog hand om det mesta i hushållet och barnen. Maken tjänade pengarna. När maken kom hem och middagen var uppäten tog han över barnen, det var snart läggdags. Jag fortsatte med disk, med mera. Om han hade behövt ta hand om hushållet också hade han ju aldrig hunnit ta hand om sina barn.
På helgerna delade vi bättre men jag stod alltid för matlagning. Han var en katastrof vid spisen trots en kurs i vardagsmat.
Det föll mig aldrig i att jag utförde obetalt arbete. Vi var en familj, ett team, trodde jag. Först vid pensionering kom räkningen, jag hade ju förlorat flera arbetsår under småbarnsåren och på så sätt pensionspoäng. Lämna barn i daghem eller dagmamma var OK, inte att själv ta hand om dem. Eftersom vi skiljde oss kan jag inte nu tillgodose något av hans feta pension. Jag klagar inte på det, bara på pensionssystemet som inte ersatt då kvinnor med några extra pensionspoäng de tre första åren i barnets liv. Men bara för två barn och tre år, inte att vara hemma resten av livet.
Kvinnor föder barn. Bara i undantagsfall föder kvinnor vilka blivit män genom könsbyte barn.
Det var inte obetalt arbete att ta hand om hem och barn. Det var livet. Livet innehåller i regel hushållsarbete och kanske barn vilka någon måste ta hand om. När barnen har flyttat – om de nu kan flytta på bostadsbristens Sverige – kan ens gamla föräldrar eller anhöriga vara i behov av hjälp. 1,3 miljoner i Sverige vårdar, stödjer eller hjälper regelbundet en närstående utan att få betalt. Stöd och omsorg från Samhället räcker inte till. De flesta av anhörigvårdade är än i yrkesverksam ålder och många går ner i arbetstid för att kunna ge hjälp. Deras insatser sparar samhället ca 177 miljarder kronor varje år.
Vi ska hjälpa våra anhöriga, det låter solklart. Men att omsorgen av våra anhöriga blir ett obetalt dygnet runt arbete känns inte rimligt.
Som sagt, jag var än i arbetsålder när jag skippade arbete och tog hand om min sambo i nära sju år .Sakteligen blev det ett ”arbete” som pågick 24 timmar om dygnet, med först två sedan fyra timmars avlösning per vecka. Men jag tänkte inte på det som ett arbete innan det sista året då min ork och även tålamod var på upphällning.
Det var inte arbete, det var livet. Livet var grymt. Det fanns inget liv kvar.
Dock är Samhället organiserad så att vi betalar höga skatter för att sedan Samhället tar hand om oss med daghem, skola, olika boenden, vård, service mm som vi för viss del skulle kunna köpa på en fri marknad eller även göra själv om skatten inte hade redan tagit så stor del att valmöjligheten var inte länge tillgänglig annat än för de rika.
Dock är vården som Samhället erbjuder inte gratis annat än för vissa. När min sambo till sist flyttade in i ett boende räckte inte hans pension till hyra, mat och avgiften. Han hade arbetat fram till 76 år, en del som egenföretagare och en del ideellt. Så dumt. Jag skulle söka bidrag för honom, men han dog ganska omgående. Han slapp bli bidragsberoende vilket han hade blankt vägrat om han kunde förstå saken.
Kvalitén var sannerligen begränsad i boendet. Att betala för det var som att bli rånad.
Att mäta vem gör vad hemma kan vara bra för de få män som tror att giftermål gav dem ett gratis hembiträde. Eller kvinnor som tror sig vara prinsessor och bli uppassade. Men hur många sådana finns kvar bland svenskar? Delar inte familjerna livet idag? Nog ser jag många män ute på gatan med matkassar och barnvagn och en liten på trehjuling efter. Nu räknar jag förstås inte med de som har en helt annan uppfattning om kvinnans ställning i hemmet och i samhället. Men jag tvivlar på att dessa fyller i jämlikhetsblanketter.
Vad är ett obetalt arbete? Det är inte hushåll och barn. Det är något vi redan har betalt skatt för och Regering; Kommun, Landsting har lovat ta hand om det men gör det inte. Kanske görs uppgiften halvdant. Kanske finns den på vissa ställen men inte för alla. Kan hända att återbetalningen är så dålig att du själv måste betala extra eller söka bidrag. Du är lurad. Dina skattebetalda förmåner var bara som en spegling i en önskebrunn. Du slängde in en slant men inga behov fylldes.
Vad är obetalt arbete? Det är säkerheten på gatorna som vi själv måste ansvara för genom att inte gå ensamma när mörkret faller, inte ta ut pengar i automaten om någon hänger bredvid, inte ge våra barn en fin jacka och mobil i fickan för skolvägen, utan att vi helst själva hämtar dem från skolan. Att hjälpa barnen inte bara med läxor utan hela skolgången eftersom skolan har fallerat. Det är obetalt arbete.
Att vara ängslig när man öppnar dörren för obekanta fast det är hemtjänsten som skulle komma. Att inte förstå vad hemtjänstpersonalen säger utan man försöker gissa så bra man kan. Det är också obetalt arbete.
När du kör i en grop med din bil när vägen är uselt skött. Du såg det inte i tid när du var på väg att hämta posten som inte längre delas i postlådan ute på landet. Det är också obetalt arbete.
När du köar för sjukvård och tandvård men inte får tid innan skadan är skett är också obetalt arbete. Du var lovad vård i toppklass men bara politiker och rika kan unna sig det. Det är också obetalt arbete.
När du tror att dina skattepengar går till landets välfärd men de de försvinna till andra länder och galna projekt som vi gott kan vara utan. Då har du verkligen arbetat obetalt för andras drömmar.
Det finns mer obetalt arbete men även välbetalt. Nu har våra Riksdagspolitiker varit hemma med lön i ett år och de kom inte ens för att rösta om den stora pengahögen 150 miljarder till EU. I den omröstningen borde alla ha varit med så vi senare kunde skilja dem åt, de som gav bort våra pengar och de som håll lite hårdare i skattkistan, de pengar vi har betalt in just för det vi sedan får ändå göra obetalt.
Räkna inte vem som lagar maten och byter blöjor, räkna ut diskrepansen mellan politikerlöften, skatten och verkligheten. Där hittar man det obetalda arbetet.
Från Regeringens Pressmeddelande 24/3-2021
SCB har sedan 1990 genomfört en så kallad tidsanvändningsundersökning (TA) vart tionde år. TA mäter hur befolkningen fördelar sin tid på olika aktiviteter, som fritids- och hemarbetsaktiviteter, och visar bland annat skillnader i kvinnors och mäns tidsanvändning. Resultaten från undersökningarna om tidsanvändning används bland annat till att följa upp det jämställdhetspolitiska delmålet om en jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet.
Nisse hette något annat när han släpptes ut en kall morgon. Han var bara en liten tuss som borde ha fått stanna i inne i värmen men tanken var att han skulle klara sig ute på dagen och komma in på kvällen. Eller något sånt. En katt skall vara ute. Men Nisse var för liten för att orientera sig i den stora världen. Han gick vilse och satt inte på trappan när familjen kom hem. Någon hittade honom senare och han fick plats i ett katthem. Han hade inget halsband med telefonnummer. Han vantrivdes i katthemmet. De äldre katterna mobbade honom. De knuffade bort Nisse från matskålen. Han var rädd, kröp undan.
Som ordningen är i ett katthem döptes han nu om till Nisse, fotograferades och sattes på hemsidan i hopp att någon skulle igenkänna eller adoptera honom. Om ett tag adopterades han till en familj, en väldigt kattälskande familj får jag säga.
Men spåren av det grymma livet ute och mobbningen lämnade inte Nisse. Även om han nu hade ett hem och allt vad en katt kan önska sig som mat, prylar och kärlek ryckte han till av rädsla om någon närmade sig honom. Han tydde sig mest till en person och var inte särskilt förtjust i alla andra som klappade honom. När dörren öppnades för honom kollade han noga först vem och vad som pågick inne innan han tassade in. Även år efter vek Nisse genast undan om husets andra katter kom till matskålarna.
Det som hade drabbat honom som en liten katt följe med hela livet. Känslan att vara utstött, inte värd ett tryggt liv. Rädslan att bli illa behandlad. Nisse anpassade sig men var sin egen. Nisse är en mycket älskad kisse.
Han gjorde långa promenader ute. Kanske letade han efter sitt andra hem varifrån han så dumt hade släppts ut?
Nisse var en smart katt. Han luktade genast till vart hans julklapp – en leksak med kattmynta – var gömd. Hans blyga sätt väckte snälla känslor hos folk. Ibland lät han de andra katterna leka med honom och var lite som en pappa men som äldst i huset ville han helst vara i fred. Småbarn! Så jobbigt! Han hade koll på vad som hände. Han satt ofta i favoritfönstret och spanade ut. När Nisse låg i sitt katthus på gården var han ganska nöjd när värmen i huset var inkopplad och julljusen lyste. I snön fanns kanske spår av möss. Snart skulle han jaga dem men nu var det dags för vila.
Gäller det samma barn? Blir de barn som är illa behandlade under sin allra första tid skadade för livet? Mer eller mindre, det pratas om maskrosbarn. Jag träffade flera maskrosbarn i mitt arbete och deras försök att hålla fasaden, leva rätt och alldeles vanligt var hjärtskärande. Att ha arbete, bostad, fästmö/fästman – oftast i behov av någon hjälp för missbruk – och snygga kläder kändes som kamouflage. Dessa barn, nu vuxna, var erfarna i att ta hand om andra, de hade övat som barn att ta hand om sina föräldrar. Nu tog de hand om en behövande partner. Alla ”mina” maskrosbarn arbetade inom vården.
Att inbilla sig att just det här barnet tål mer än andra och inte ge den skydd liknar en kriminell handling. Alla ”mina” maskrosbarn hade varit kända hos Socialtjänsten men man ansåg att hemmet var tillräckligt gott eftersom barnen var så duktiga.
Jag tror – många barnpsykologer påstår det – att livets början ger oss en grund att stå på. De tre magiska åren går inte att göra om, kanske bara lappa ihop nödtorftigt. Nu bortser jag från arvet som redan kan ha lagt begränsningar eller fördelar i barnets framtid hur än man gör. Moral lärs ut för barnet från början. Vi ger barnet en känsla att den får sina behov tillfredsställda. Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong. Någon, oftast en förälder, ser till att barnet får vad den behöver och ger så en stabil grund med tillit.
Hur en blivande mor lever och sköter sig under graviditeten gör också en skillnad, ibland en avgörande sådan för barnets framtid. Att få alkohol och droger redan i magen kan ge irreparabla skador. Att bli omhändertagen av föräldrar som älskar droger mer än sitt barn är svårt att reparera.
Det går ibland snett med barn oavsett god vilja och de bästa avsikter. Livet är skört. Drabba det inte.
De flesta svenska barn vistas i daghem, nu kallad förskola. Men än finns några som stretar mot. De föräldrarna vill ta hand om sina barn själv eller ha andra lösningar som passar dem bättre. En och annan är till och med ”hemmafru”. Hemsk tanke! Oftast är det kvinnan – oavsett härkomst – som tar hand om det lilla barnet först och den längsta tiden. Nu försöker politiker attackera de som inte lämnar sina barn till förskolan tidigt nog. Obligatoriskt daghem från två års ålder är senaste S förslag. Man skyller på dåliga språkkunskaper. Många av två åringar är inte så talföra än måste jag medge. De kan ca 50 ord, kanske i bästa fall några hundra och sätta ihop en mening med två ord, men inte helt lätt att förstå för den oinvigde. Oavsett vilket språk de pratar.
Kan du inte prata nog bra kan du inte tala om hur du mår annat än med gråt.
Politiker har en idé att jämlikhet nås med tvångsmedel. Män blir som kvinnor, kvinnor som män och alla barn stöps i samma form. Så blir det en lydig massa med rätta värderingar. Hur vi är som människor, det intellektuella, psykologiska och känslomässiga i vårt varande är helt oväsentligt. Att påstå de två biologiska kön är i viss mån eller mer olika är omodernt och besvärande. Att mena människor har skilda preferenser passar inte heller i den socialistiska världen, som politiker i Regeringen med stödpartier omhuldar.
Späda barns vård har sysselsatt politiker i många gånger från Alva Myrdal som sa ungefär att mammor som tog själv hand om sina barn var imbecilla i huvudets vägnar och kunde inte fostra barn som de professionella – kvinnliga – vårdarna kan har spökat om och om igen. S har nu lagt en motion om att införa avgiftsfri och obligatorisk förskola från två (2) års ålder. Först tänkte de från tre (3) år men nu tar man i. Kanske från ett år snart?
Alltså, Regeringen vill välta ytterligare utgifter till den redan ansträngda kommunbudgeten. Hör du hur höjd kommunskatt klingar in?
En fråga uppstår genast. Om barnet inte infinner sig i förskola kommer småttingen att hämtas med polis till sist? Eller barnet omhändertas av Socialtjänsten? Hm.
När jag undervisade om det psykologiska skeendet under graviditet brukade jag säga att graviditet var 18 månader, 9 innanför kroppen och 9 utanför. Det var många kvinnor i publiken som instämde i det, alla som hade fött barn.
Att vara gravid är den närmaste relationen som finns, kvinnan och barnet har delat kropp med varandra. Det är en kraftig påverkan av känslor för det kommande barnet och ens egen tillvaro. Kvinnan är den lämpligaste – i de flesta fall – att ta hand om barnet i början. Biologin styr, det som är så modernt att förneka. Många mammor ammar vilket är bra för barnet. Kvinnan behöver också tid att återhämta sig efteråt, speciellt om hon är snittad vilket är en stor operation. Hormoner inte att förglömma. Barnet behöver dygnet runt omvårdnad.
Men allt detta är ju helt omodernt. Graviditetsbesvär, förlossning, symbios, blödning, trötthet, amning, känslor och sånt, inget att bry sig om. Politiker vet bäst. Vi praktiker är bara till besvär när Staten vet och bestämmer.
Nutida män delar föräldraledigheten frivilligt. Dock finns det en press från politiker att dela rättvist i antal dagar så jämlikhet uppnås precis som om barnets behov enbart fanns under den allra första tiden. Som om vården av en baby med exakt delade dagar vore lösningen i frågan om jämlikhet. Pappan måste bli mamman fast vi har så stora behov av närvarande fäder, med deras speciella förmågor att ta hand om och leda barn i livet. Barndom och ungdom ger många möjligheter att ta hand om barnet även om paret inte delar jämt på det första året. Kontakten med barnet går inte förlustig även om man inte är bredvid dygnet runt. Barn är inga varor för att nå jämlikhet med.
Graviditet för en svensk kvinna är en till tre gånger händelse. Ca 13% av kvinnorna har inga barn. De med högre utbildning har lägst barnlöshet. Att få barn var tydligen inget hinder för arbete. Det finns ganska många år kvar att arbeta även efter barnafödsel. Att pressa sig för att lämna små barn till daghem är bara dumt. Flera par skarvar med varandra för att slippa lämna sitt barn till daghem alltför tidigt. Andra snålar med föräldrapenningen och struntar att sträva efter materiella ting.
Graviditet och förlossning samt tiden efter är inte ett skvatt jämlikt. Förlossning är nog den mest omskakande upplevelsen en kvinna genomgår. Män sitter bredvid, även om de är med på ett bra stödjande sätt är deras kroppar inte den som gör jobbet. De blir inte ”överkörda av en buss” som en nybliven mor beskrev sin förlossning eller att ”springa ett maratonlopp utan att ha aldrig sprungit förr” som en annan sa. Det är en match oavsett smärtlindring och hur snabbt det gick. En och annan av mina patienters män gick ut och grät. Gör något, skrek de till personalen. När barnet sedan läggs på ens armar är det väldigt lite i ens liv som kan slå den upplevelsen. Man är påverkad i kropp och psyke. Men sedan ska man kvickt bli jämlik och gå till jobbet. Pumpa mjölk kan man göra där som en V – politiker, en man, sa.
Jag tror att barn behöver få personer i början. De, ungefär, tre magiska åren. Att kunna gå till toan, nästan äta själv och uttrycka hur det känns med ord, inte bara gråt måste finnas innan barnet hamnar i en grupp med främmande människor. Små barn leker inte med, de leker bredvid, de kommer till föräldern för att åter våga sig till den stora världen. Ett – två år gamla barn beter sig så. Men eftersom de flesta är i förskolan är det svårt för hemmabarn hitta en lekkamrat att öva sig med. Man måste vara en aktiv förälder och hitta andra som envisas att ta hand om sitt lilla barn.
Nu föreslå S tvångsmässigt daghem från två års ålder. Först var förslaget 3 år men nu tar man till tvång från 2 år och säkrar den rätta uppfostran. Skälet man anger är språket. Alltså, invandrare envisas med att prata sitt modersmål med barnen. Då hänger de barn efter i skolan. Så alla barn måste omhändertas av Staten, eller snarare Kommunen. Inga andra lösningar? Kanske föräldrarna skulle lära sig svenska och barnen få vistas i språkförskola under tiden? Bara ett förslag. Och, språk är väl kultur? Invandrare garanteras rätten till sin kultur i Grundlagen. En punkt som slår mot Integration. Nej, integration är bara en vänsterpolitikerdröm.
Staten äger inte våra barn. Hur barn omhändertas bör vara ett erbjudande fram till skolålder, beslutad av föräldrar inte av en Socialistisk Regering. Har Världen inte provat den modellen nog med mindre bra resultat? Vi bör inte ta efter Kina där kontrollen är total, från antal barn till åsikter.
De flesta barn är faktiskt fostrade på dagtid fem dar i veckan av en förskola. Varför mår många barn och unga så uselt idag? Vad var det som fattades? Eller är det bara tidsandan, inne att beklaga sig?
