En gammal tant med usel smak på den moderna kulturen.

Utvalda

Våren 1958 gick jag på bio med mina två bästisar. Filmen var redan omtalad. Föräldrar räknade det som sedeslös fast de inte hade sett filmen. Vi sa förstås att vi läste läxor hos en kompis, inte att vi skulle se Elvis i filmen Jailhouse Rock.

Jag klädde mig i långbyxor och en duffel. Långbyxor hade vi flickor bara på idrottsdagarna. Duffel ansågs lite opassande för en flicka. Men nu var vi tre lite tuffa – utåt i alla fall.

Utanför biografen stod polis, brandkår och en ambulans. De väntade på oss hysteriska flickor när vi skulle se Elvis svängande höfter.

Filmen var så där. Jag hade annan smak än mina vänner. De var begeistrade. När vi gick ut sjöng vi lite tyst på Jaihouse Rock och tog några danssteg.

The warden threw a party in the county jail
The prison band was there, and they began to wail
The band was jumpin’, and the joint began to swing
You should’ve heard them knocked out jailbirds sing

Let’s rock
Everybody, let’s rock
Everybody in the whole cell block
Was dancin’ to the Jailhouse Rock

Inget mer hände. Även om det var kaotiska scener ibland i USA när Elvis uppträdde var vi finska flickor inte så lätta att charma.

Jag föredrog opera och klassiskt. Mina vänner var nog mer för Paul Anka. Radions önskekonsert sändes en timme i veckan och blev det tid över spelade de en poplåt, dock inte opassande Elvis.

Så här efteråt känns det som en tid av oskuld. I alla fall om jag läser dagens nyhetsflora och dagens möjligheter för barn på gott och ont. Just nu handlar mycket av ren ondska.

Det är oerhörd skillnad på barnens mediebruk idag. Vet föräldrar vad barn konsumerar? Vad de sänder till andra? En flicka berättade att hon stängde sitt konto på Internet eftersom alltför många pojkar skickade penisbilder till henne. Pojkar alltså, inte män. Erbjudanden att hamna på någon porrkonto kom också regelbundet. Nej, hennes konto hade inget med sex att göra. Hon var minderårig.

Jag läste några texter av nutida idoler, rapparna. Det var absolut gräsligt, ingenting barn ska lyssna på, inte lära sig och inte förstå gäng – språket och brottsuppmaningarna. Jag ska inte recensera det mer utan varje förälder borde läsa:

https://www.friatider.se/bara-infantila-foraldrar-spelar-einar-sina-barn

En lite vagare formulering på:

https://www.svd.se/maste-barn-hora-gangsters

Vilken kultur ger vi till barnen? Visst är det gammalmodigt att vi läste Shakespeare, Homeros och Petrarca under min skoltid, sjöng i kör, de rika spelade piano eller någon instrument och mycket hade än en kristen grund.

Idag sjunger man om knark och mord. Kanske är det ”musik” lämplig för tidsandan med 41 mord hittills (kan vara någon jag har missat) och knarket flödar ju, barn rånas och gängen har barn som springpojkar. Det är bara realism. Livet är så för många unga, varför linda det i bomull. Även kulturen ska vara med tidsandan, inte det förgångna?

Vad är det som gick så totalt fel? Smak och tid förändras. Men att barnkultur moderniseras till obegriplig språk med uppmaning till våld är en katastrof.

Hur är den föräldern funtad som hyllar det?

Snart är det Jul. Ska vi rappa lite våld och knark eller sjunga en gammal Julsång?

Finns det fler där ute med usel smak på det moderna kulturen?

Elvisbilden från: https://en.wikipedia.org/w/index.php?curid=66554144

Kasta sten?

Sedan april har över 100 bilister, mestadels danskar, utsatts för stenkastning på vägen mellan Malmö och Ystad. I. Kolfjord som är rättssociolog på socialt arbete på Malmö universitet har sin egen teori kring vem som kastar sten på vägarna.

Ungdomar självklart, ungdomar som finns där. 

Enligt I. Kolfjord finns det en frustration bland många ungdomsgrupper i dag. 

Det här är ju aggression, ilska och frustration. Många ungdomar har det tufft. Vilka möjligheter har de att hitta på saker under sommaren egentligen? Vad finns det för dem att göra om dagarna? (Från Kvällsposten 20/7.)

Ja vad finns det för ungdomar att göra på dagarna? Vad behöver serveras för dem så de inte kastar sten eller något värre?

Vad gjorde barn och ungdomar på somrarna förr i tiden, länge sedan och kanske bara förrgår också? Kastade sten? Har inget minne av sådant. Har inte några sådana minnen från mina barns tonårstid heller. I min barndom var resurserna mindre och tydligen var vår uppfinningsrikedom större och snällare. Ja, visst gjorde vi något bus och bråk kunde uppstå. Vi var inte änglar. Men livets regler var mera fasta och rätlinjiga. Många familjer bad än bordsbön och kvällsbön. Gud var inte avskaffad, fast på nedgång.

Vad gjorde vi på sommaren? Vi läste böcker. Vissa hade serietidningar vilka gick runt. Spelade spel. Byggde kojor. Hittade på lekar. Fiskade. Spelade olika bollspel. Hoppade rep. Ritade. Skrev brev till kusiner. Plockade bär för vintern. Såg efter småsyskon. Repeterade skolkunskap. Någon hade en cykel, kanske fick man låna den. Samlade växter som pressades och katalogiserades för att visas upp i skolan. Mer…Simskolan var populär, speciellt när min lärare var en olympisk mästare. Varje sommar hade han gratis simskola på sin semesterort och sedan under vintern i stan. Att ha fått så mycket förpliktar, tyckte han.

Ibland tänker jag på våra simstjärnor. Hur för de vidare sin simkunskap?

Flera fattiga barn var sommarbarn hos en bättre bemedlad familj. Det innebar trädgårdsarbete och några fick hjälpa till med djur. (Om min tid som sommarbarn, länk nederst.)

Att vara bara barn var kortare tid än idag. Vid tolv fylld arbetade flera i min generation på sommaren som springpojkar, barnvakter, diverse hantlangare eller hjälpte föräldrar i arbete. På veckodagar var jag barnflicka för två barn, 3 år och ca 6 månader gamla. På helgen hjälpte jag min far med hans extrajobb som vaktmästare för huslängan vi bodde i. Gatorna omkring skulle alltid vara rena. Till hösten började jag bära ut morgontidningar för att betala flickskolan.

Alla barn hade också något hushållsarbete att göra. Vi hjälpte till hemma så väl det gick. Jag skötte ofta matinköpen och lagade middag.. Barn från välbeställda familjer behövde bara klara skolan. Vilken lyx!

Så efter tolv var man stor och skulle göra nytta, inte bara leka och gå i skolan. Min kamrat och jag hade volontärprogram i stans största ålderdomshem för de gamla som var ensamma. Vi gick dit en dag och frågade föreståndaren om någon behövde hjälp. Det fanns några gamla utan anhöriga och personalen tyckte vi kunde ge dem lite extra uppmärksamhet. Vi fixade kaffe, sjöng, läste tidningen och kanske Bibeln, rullade upp hår på papiljotter, andra små saker, tog en promenad med de som behövde stöd. Nej, inga pengar förväxlades, vi fick kanske saft och kakor. Vi var då 14 år och höll på ett år.

Vid 15 började vi två arbeta som festvärdinnor vid t.ex dop och större födelsedagar. Vi ordnade kaffe och bröd enligt önskemål, dukade, tog mot gästerna, serverade, underhöll med sång, läste upp kanske en lämplig dikt och städade sedan upp. Hur man ordnar en bra men enkel fest fanns ju i dåtida damtidningar och det efterapade vi. Vi var populära. Förtjänsten var låg men vi lärde oss mycket och kände oss nyttiga.

Det var inga problem att hitta sysselsättning. Det var snarare tiden som var för kort. Låter allt som skryt? Livet var så för många unga både med det obligatoriska som skola, uppgifter som familjemedlem och det vi gjorde på fritiden för andra. Nyttotanken var större än att slippa göra något. Lat var inte någon merit. Vi lyckades kanske klämma in en hobby, min var körsång och böcker.

Jag är glad över att inga barn i Sverige behöver arbeta i dag för att få pengar till skolgång och mat. Men någonting haltar i Samhället när ungdomar är så ”frustrerade” att de försöker skada folk med stenar genom bilrutan. Har de unga för lite normala krav på sig? Har Samhällets fostran i daghem och skola totalt misslyckats? Har föräldrarna vaggats i tron att ”någon annan” i Myndighetssverige leder barnen till vuxenlivet? Någon annan – skolan kanske, Socialtjänst eller fritidsgård – ger dem moral, regler och kunskap om hur man uppför sig mot andra? Vilka är de ungas förebilder idag? Det är en bra fråga. Mina var lärare, tänka sig.

Tycker vi för mycket synd om bråkstakarna och därför går det bara runt oavsett åtgärd?

Det är förstås en liten, liten minoritet av ungdomar som kastar stenar, skjuter andra, langar knark, eldar skolor, rånar barn och gör vårt liv osäkert. Men dessa få är så oerhört synliga, så oerhört kostsamma både i pengar och psyke, så tongivande på vissa bostadsområden att Regeringen borde börja fundera på vad sjutton gick så fel. Oacceptabelt räcker inte.

De ytterst ansvariga borde göra avbön och avgå, lämna sina slitna stolar för andra. För situationen med barn – och ungdomsbrottslingar är inget mindre än en nationell katastrof.

Om arbetslöshet:

192 000 ungdomar mellan 15-24 år var arbetslösa i maj. Det motsvarar 30,5 procent av arbetskraften i åldersgruppen. Orsaken kan vara att de har inga gymnasiebetyg visa upp och att det helt enkelt inte längre finns arbete för alla, bara för de bästa.

Den radikala barnuppfostran

I ett samhälle vågar föräldrar inte släppa ut sina barn för ett gäng av barn härskar på området. De är än i grundskoleåldern men använder våld, kastar sten eller slår med plåtrör. De använder strypgrepp, hot om våldtäkt och de lyssnar inte på kvinnor för kvinnor har ju inget att säga till. Att få skit i brevlådan är straffet om man protesterar.

Nej, det är inget krigsområde. Inte heller plats styrt av någon terrororganisation. Inte träningsläger för terrorister. Det är svenska Grums. Barnen är nyanlända med familj. Bråket har pågått ett tag, kanske uppemot ett år och nu eskalerat.

Ingen har gjort eller  gör något radikalt för att stoppa de hotfulla barnen. Inte kan man anmäla barn till Polisen. De boende har vänt sig till Hyresgästföreningen.  Hyresgästföreningen? Kanske blir ett möte då alla kan förbrödras med något trevligt.

Ska jag säga som vissa poliser: vad har de här barnen varit med om och stryka dem medhårs?

Eller ska jag bedöma det som revirstrid som redan är förlorad när föräldrarna till de hotade barnen hukar sig och vill absolut inte få en ”vi och dom” känsla? Stockholmssyndromet igen?

Jag skulle få vi och dom känsla direkt om det vore mitt barn som var hotad.

Jag minns en händelse i min barndom. Det var sommar. Jag var tio år och ansvarig ute för min lillasyster på tre år. På gården bodde tre nyinflyttade större pojkar varav två bråkade ständigt med oss flickor och de mindre pojkarna. Jag hade klagat till min far men han trodde mig inte för pojkarna var från en trevlig familj och föräldrarna arbetade i bra arbeten.De två förstörde våra sandslott. De vred ut dockhuvuden. Välte dockvagnen. De snodde mitt hopprep. De kastade bollen till taket. Min syster grät. Inget allvarligt alltså men ständig tjafs. Den yngste av dem stod skamset bredvid och blev hånad av sina bröder.

En dag fick jag nog. När jag såg killarna komma ställde jag mig på en låg stenmur. De måste passera mig. Med perfekt timing måttade jag ett slag mot den största killen rakt på näsan och skrek samtidigt: jävlas du en gång till så slår jag mer. Han föll omkull. Blödande och ylande sprang han hem.

På kvällen kom hans far med pojken hem till oss. Fadern var arg. Jag behövde kok stryk. Pojken var omplåstrad och ynklig.

Min far sa: Men hur har det gått till. Titta på lilla flickan min. Hon kan ju inte ens nå att slå så. Inte har hon kraft heller.

Jag stod så liten och snäll jag kunde bredvid min stora far.

Mannen bar så mycket ursäkt. Pojken åkte på björkris på grund av lögnen. Effekten uteblev inte. De två var sedan snälla pojkar på gården. Vi spelade boll ihop och byggde stora sandslott.

Den yngsta blev jag god vän med. Vi satt ute och skrev dikter, läste  något eller bara funderade över världen. Han var begåvad men fick inte läsa vidare på grund av familjens ekonomi och motstånd. Han blev öppet homosexuell och det passade inte familjen. Han dog ung i matförgiftning, sas det.

Jag tycker inte att någon skall använda våld som uppfostringsmetod. Men skulle jag än gå tillbaka i tiden och stå på stenmuren skulle jag klippa till utan tvekan.

Skulle du våga ingripa som den gamla damen?

En kvinna i 87-årsåldern sade åt fem unga män som sparkade på en liten hund som stod bunden. Då fick hon ett knytnävsslag i ansiktet så att hon föll handlöst i marken, Sedan överöste de henne med sparkar. Flera personer ska ha passerat förbi kvinnan när hon låg på marken, men ingen hjälpte henne. Till slut tog hon sig hem på egen hand.

Vad är det för människor som sparkar gamla tanter? Finns det ingen respekt kvar i samhället? Vem passerar en gammal tant liggande på marken och inte hjälper henne upp? Ser vi för många som ligger på gatan nuförtiden så vi bryr oss inte längre?

Gamla tanter är inte mycket värda. Inte gamla gubbar heller. Minns ni Carl-Eric Cedvander som slogs ner när han var ute och rastade sin hund på Kortedala torg i Göteborg? Han hamnade i koma men har visst repat sig ganska bra men är märkt för livet. Förövarna fick samhällstjänst och har överklagat för de tyckte straffet var för hårt. Den 87 åriga damen säger att hon vågar inte gå ut om det skymmer. Skall de gamla bli inlåsta i sina hem? Vilket samhälle vi är på väg att få då?

Att våga säga till när man upptäcker brott är modigt. De flesta är fega. Jag är också feg. En gång såg jag ett gäng killar som sprejade pendeltågsstationens uppgång med färg. Det fanns inga andra i närheten. Klockan var 24 och jag var på väg hem. Jag passerade och vågade inte säga något. Hade nog ringt polisen om jag hade haft en mobil. Jag inte modig nog att ingripa med ett ord mot flera killar med rånarluvor och sprejburkar. Kanske inte du heller?

Jag kände nästan en klump i magen närjag tänkte på denna gamla kvinna. Det är en gräns passerad när man slår äldre. Slagsmål brukar ske bland jämngamla eller mer likvärdiga partner, inte de mer försvarslösa.

Lämna aldrig din hund obevakad. Förr gick det bra att lämna både hundar och barnvagn utanför affären. Idag är man korkad om man gör så. Borde en pensionärer ha en stark ledsagare med järnrör när de försöker gå ut och köpa kaffe?

 Bild överst: min mor, inte den aktuella kvinnan.