Hösttur på Sörmlandsleden.

Utvalda

Åter hemma efter en runda på Sörmlandsleden. Vädret var på min sida, det regnade endast en natt. Lite åska och hagel också men då råkade jag sitta i en skärmskydd vid en sjö och fixa lunch.

Så fort jag kommer ut och skogen omsluter mig oh mitt tält känner jag något som kanske kallas lycka. Allt annat är bakom mig. Naturen bjuder lugn och skönhet. Så här på hösten finns än lyxen med bär, även om odon och blåbär var vattniga. Bara Sverige svenska blåbär har…

Det såg ut som ett riktigt fint svampår. Men tyvärr fick svampen stå kvar utom några kantareller vilka hamnade i soppan. Tillagningsmöjligheter är begränsade med en liten kastrull.

Det finns många naturskyddsområden vid Sörmlansleden. Ett som jag fann speciellt fint var Lugnets Naturreservat. Fin skog, sjö och vattenkälla med bra vatten. Tyst. Jag la tältet på en fin plats, tja, lite knöligt var det. Man får ibland välja mellan det vackra och det bekväma. Några fiskar hoppade och någon sjöfågel undrade vem den störande besökaren var. Under den klara natten speglade sig stjärnorna i sjön.

Men det finns flera områden längs Sörmlandsleden med fin svensk natur. Och väldigt många fula hyggen, risig skog och grusvägar med grovt grus som tar död på fötterna också.

Det var lite enklare att hitta tältplatser på den norra sidan av Sörmlandsleden än vid de södra. Flera sjöar då det finns ofta någon plätt på stranden lämplig för tält.

Vildsvinens framfart var synligt, kanske lite mindre än på den södra delen.

Andra vandrare? Det var ont om dem. De flesta dagarna såg jag ingen person alls.

Tips:Lita inte på att alla vattentäkter som finns på Sörmlandsledskartan finns även i verkligheten. Ha gärna en dagsranson+ alltid med dig.

15 procent av Sveriges yta består av någon form av skyddad natur.Vid årsskiftet 2020–2021 fanns 5 241 naturreservat och 30 nationalparker. Ca 6 703 355 hektar i Sverige är skyddad i form av nationalparker, naturreservat, naturvårdsområden, biotopskyddsområden och Natura 2000.

Läs mer hos Naturvårdsverket.

Etapper 13:1, 13 – 26 och några avvikelser till sevärdheter och mataffär.

Bilder: Överst Hällaren etapp 22. I galleri: Stora Alsjön etapp 12, Lugnets naturreservat etapp 13, myr etapp 17, oreda etapp 24, typisk hällmark vart som helst på leden, detta etapp 14, Gruvtorpet etapp 24, jätteträd etapp 23 och brandarea etapp 25.

Återkommer om det fula och de sevärda.

Ånger och förlåtelse.

Utvalda

Förra året gick jag ut en dag men stängde snabbt dörren och backade. Någon sköt ute i centrum mot en restaurang och gymnasieskola klockan tolv på dan, sprejade som det heter. Ingen dog, bara några skadades av glassplitter. Polisen var snabbt på plats eftersom de huserar gaska nära.
Jag bestämde mig att följa fallet och se vad han ca 19-20 år gammal man fick som straff. Samhällstjänst i två månader.
Vilken tjänst vill ha en som skjuter vilt, undrade jag. Hur skulle det förändra hans beteende?

Ordet konsekvens och ånger saknas ofta. Då är det också svårt att förlåta de som gör våra liv osäkert.

Nu fraktas kvinnorna som deltog och stöttade mördarsekten IS ”hem”. Stöd rinner in. Daghem samt skola tar hand om barnens behov. Tveksamt om någon vill anställa dem så socialbidraget, barnbidraget och bostadsbidraget ger en helt okej levnadsstandard. Kanske även barnpension om maken dog i IS strider. Barnen kan dock omhändertas men om det håller i längden vet ingen idag. Det är ord mot antagande.

Vi sorterar inte ut människor. Vi omhändertar. Det egna ansvaret är inte nödvändigt hur du än bedömer saken..

Att döma någon i Sverige för det som har hänt i Syrien är svårt.

Ingen kan tvinga någon att ångra sina ”synder”. Jag vet inte om IS kvinnorna gör det. Att vara indoktrinerad i en sekt är svårt att bryta, även om man så vill. Att förlora drömmen om ett perfekt liv i en kalifat är svårt att acceptera – gissar jag. Var och en av oss har sin tro på någonting. Att stämpla tro som kriminellt kan vara nog så komplicerat.

Jag kan ha viss förståelse hur sektliv påverkar människor eftersom mina föräldrar var stränga laestadianer. Livet var oerhört begränsat. Jag bröt ut som myndig, mina syskon inte. Vi mördade dock inga. Bön, ånger och förlåtelse var det som användes.

När jag arbetade i ett biståndsprojekt utomlands (länge sedan) och det blev krig i landet sa de svenska myndigheterna att det var vårt eget fel att vi befann oss där. Ville vi lämna landet före kontraktens slut skulle våra löner och försäkringar klippas av. Våra egna val. Nu klarade sig situationen upp men några reste iväg genom krångliga vägar eftersom flygplatsen var stängd.

Men vi var ju bara arbetare i ett svenskt biståndsprojekt. Inget att bry sig om. Eget ansvar var än gångbart. Det har krympt under åren ser jag.

Vissa människor kommer aldrig att rota sig här. Och vi som har rotat oss ser våra rötter vara utan betydelse för landet under förändring.

Into the Wild?

Utvalda

Nej, i mellersta Sverige med start från Stockholm är det ganska få ställen där ropet av det vilda hörs, även om Sverige är glest bebyggt utanför städerna. Oftast finns parkeringsplatser och väg tillgänglig eller man hör åtminstone glassbilen. Skylten tältning förbjudet, överfyllda soptunnor, det som borde ha lämnats till en återvinningscentral som gamla bildäck och skit bakom närmaste sten är mer än vanligt.

Människan är ett skräpigt djur.

Det finns pärlor också. Naturens under. Vackra lövskogar, mossor, sjöar… De stilla stunderna när skymningen faller och jag är ensam i mitt tält. Kanske fåglar vilka också lägger sig till ro. Hoppas slippa vildsvinen. Deras ”sång” är rejält omusikaliskt och vikten hos en ilsken sugga få en att bli lite omskakad.

Nu ska jag ut och vandra. Höstvädret ser lovande ut. Kanske kallt på nätterna men är inget en dunsäck inte skulle ta hand om. Jag gillar hösten. Min bästa årstid.

Sommaren har varit stilla promenader i skogsmark och på havsstrand.

De planer jag hade för vandring i år och förra året har dött i och med gränsstängningar, uteblivna flyg, diverse covidregler i olika länder. Det har orsakat läsning om leder, inte vandring. I vinter? Nästa år?

Ingen vet hur världen ser ut då.

Bilder: Överst: öken Island Sprengissandr.

Mitten: insjö Umeå, mossa Fulufjällen och solnedgång Alperna, les Houches.

Nederst Sarvesvagge, Sarek

Ropet efter en superkvinna.

Utvalda

De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.

Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.

Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.

De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.

Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.

På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!

Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utan avståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.

Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.

Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.

Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.

För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.

Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.

Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.

Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.

Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)

32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.

Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.

Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.

Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.

Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?

Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.

Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.