Kategoriarkiv: iniskogen

Iniskogen/vandra

Tokyo Story – aktuell än idag.

Publicerat av

Tokyo Story, även  kallad ”Föräldrarna,” är en film som kommer efteråt, när rutan har slocknat. Då hinner den i kapp dig och beroende på din ålder och familjesituation ger den en tankeställare, skam kanske, en uppfattning om utvecklingen vi sitter mitt i nu. Den mindre goda alltså, splittringen mellan generationer.

 

Vad känner vi för våra föräldrar när vi är  självständiga,  i arbete, tidspressade, mitt i livet?

 

Många barn har flyttat långt från hemtrakten, så även filmens nu mitt i livet barn. Föräldrarna och det yngsta barnet, än i skolan, lever sitt liv med föga kontakt med de utflyttade och deras familjer.

Så är det för många gamla föräldrar idag.

 

I filmen beslutar föräldraparet äntligen resa till sina barn i Tokyo. Men väl där har ingen tid att visa dem staden eller umgås med dem. Barnbarnen gnäller. Endast änkan till sonen, död i kriget, offrar tid och omsorg. Till sist skickar barnen föräldrarna till badort för att slippa dem. De löser tidsbristen och ointresset så och även känner sig som goda.

 

Nu händer en del till men jag låter er själv se vidare och slutet. Även det visar hur vi tappar kontakten mellan generationerna, blir ett slags släktlösa nomader med pengar som ledstjärna. Jag först, sedan kanske någon annan. Livet pågår och i det ryms inte de gamla.

 

Filmen är väldigt japanskt, 50 talet, med bugningar och filmrutor som egentligen inte behövs. De visar den tomma miljön, lika tom som kontakten mellan barnen och föräldrarna, där de äldre inte längre ryms i barnens dagliga liv. Så är det  över Världen idag.

 

Det är en film om människans ensamhet, förlorade  länkar mellan generationer, om Samhällets utveckling till mer västerländsk livsstil med en själv i centrum.  Om vår egoism och förluster. Se den. Du kommer att  komma ifatt dina tankar efteråt.

 

Trots  utgiven 1953 och från japansk kultur är filmen toppaktuell idag.

 

Tokyo Story har fått hög rankning på olika listor, bland annat som tredje bäst icke engelskspråkiga film i omröstning av kritiker från 45 länder, BBC s lista 2018. Regissör Yasujiro Ozu.

 

Mera om filmen finns  på Wikipedia

 

De barn vilka har kontakt med oss gamla och ger en hjälpande hand när det behövs, vilka har förlåtit våra tillkortakommanden eller till och med glömt de, är oersättliga i det klimatet som råder mot oss gamla. Vi  som bara kostar, inte tillför, för ingen vill ha vår kunskap. Äldreomsorgen är en krisbransch där allehanda folk cirkulerar, en prispressad verksamhet utan humanism och kultur.

Och Världen snurrar så fort att det jag kunde och var expert på ses som gammalt. Både problem, lösningar och människor är annorlunda nu. Fast ibland undrar jag hur mina efterträdare kan vara så totalt okunniga.

 

Det kanske är bara ett sätt för mig  och mina arbetskamrater, alla pensionärer, att behålla något av värdighet när ingen längre bryr sig om våra arbetsinsatser. Ingen vill gå i våra skor hur väl de än skulle passa..

Livet krymper och dagsljuset är som på ransonering.

Publicerat av

I den snötäckta skogen finns frid. Inga ljud, så märkligt fast staden är precis utanför. Några människor går på de snötäckta stigarna. Oftast ser jag inga andra i skogen men idag  är en solig söndag. Den bleka vintersolen är dock redan på väg under trädtopparna. Dagen är kort trots att tiden inte har krympt.

Det sista var lögn. Ens tid på jorden krymper på varje sekund. Tiden vi har arbetar sig mot nollpunkten oupphörligen fast vi inte vet – oftast – när sista stunden inträffar. Jag känner starkt av det oundvikliga slutet även om det inte finns någonting idag som talar om för mig att döden skulle  sitta utanför dörren.

Vad vill jag se och göra innan det blir dock alltmer aktuell fråga. Vi ångrar inget annat än det vi lät bli att göra. Drömmar som aldrig blev verklighet fast vi sa: i år…

Jag sitter här med brev från USA. – igen – som ropar: kom låt oss vandra ihop!  De vet inte hur usel jag är att vandra med andra, jag som alltid  tältar långt från andras tältplatser. Jag pratar gärna med andra vandrare. Jag har i minnet flera livs historier och livsfrågor från dem jag mötte på  PCT. Men att grupptälta eller gå i rad, nej det går liksom inte. Jag och naturen vill inte ha mer, annat än i små portioner.

Hade inte covid krossat mina planer hade jag åkt till USA igen, kanske. Men nu har flera år lagts till min ålder och ork. Eller är det brist på vilja? Lite feghet? Den där tanken att det aldrig blir så fantastiskt än förra gången.

Så, vad vill jag göra i år, helst snart, är en öppen fråga som ropar efter svar. Att bli en gamling på soffan passar inte mitt sinne och inte heller mina ben, än så länge.

Har du planer för i år eller väntar du på tillfället  som aldrig kommer?

”I’d Rather Die Standing Than Live on My Knees”

Publicerat av

Detta är bara ompublicering av inlägget för tio år sedan då terrorister mördade journalister på Charlie Hebdos redaktion. 12 döda, 11 skadade. Det skedde även en till terroristbrott med död som resultat i Paris den dagen.

För yttrandefrihet, fria ordet och bilden, för de som vågar försvara vårt samhälle mot islams inskränkta världsbild. Jag är Charlie Hebdo. Är du?

Se på världens tidningar idag. Se sedan på de svenska. Vem böjer nacke för terrorister? Oavsett vad vi tycker om satiren i bilderna hade Charlie Hebdo rätt att publicera, precis som andra har rätt att berätta om sin sida om saken.  Att håna de kristna och Jesus är inte ovanligt. Att häckla makten mår vi bara bra av. Satir kan vara befriande. Vi är så PK i Sverige att vi står på knäna inför PK maffian.

Stå upp. Gå inte på knäna! ”I’d Rather Die Standing Than Live on My Knees” sa den nu mördade Stephane Charbonnier.

Salman Rushdie: I stand with Charlie Hebdo, as we all must, to defend the art of satire, which has always been a force for liberty and against tyranny, dishonesty and stupidity. “Respect for religion” has become a code phrase meaning “fear of religion.” Religions, like all other ideas, deserve criticism, satire, and, yes, our fearless disrespect.

Samtidigt dödades sex vägarbetare i Afghanistan av talibaner eller andra som gillar att mörda folk. I Jemen dödade en självmordsbombare 33 personer. Svenska regeringen, kulturministern i spetsen, ska nu uppfostra oss mot islamofobi. Hon får ett tufft jobb mot islamiska terrorister som sköter vår bild av islam. Men döm inte ut de muslimska invandrarna. Fråga dem först vad de tycker och tänker. De kan hända att de känner samma oro som vi. Även om de sällan säger något.

Var en människa med humanism inte som Alice Petrén, journalist, som tycker att offren får liksom skylla sig själva.

”Charlie Hebdo”… ”det är ju inte oskyldiga personer i det här fallet, utan det riktar sig rakt mot en redaktion som har attackerat med nidbilder av profeten Muhammed, som har haft satirbilder som så sent som i natt la ut en nidbild”

Vad hände finns idag minut på minut i Daily Mail:

https://www.dailymail.co.uk/news/article-14220803/Charlie-Hebdo-massacre-Deep-Dive.html

Vi är Charlie idag – hur blir det i morgon?

Fånga ögonblicket.

Publicerat av

Bara ett ögonblick var sjöstranden lysande röd i kvällssolen. Jag lyckades ta en bild. Den nästa var mörkare. Om några minuter hade ljuset försvunnit. En blek höstnatt la naturen i vila.

Hur ofta lyckas vi fånga de sällsynta ögonblicken?

Inte bara i bild utan i göranden. Den minuten som kunde ändra hela livet eller en viktig bit av det.  Ögonblicket då konsekvenserna av våra livs val är så klara. Då vi gör en avgörande förändring.

Eller låter bli.

Nu tänker jag inte på de planerade förändringarna utan då livet skriker efter förändring, en stund då vi inser att det går inte längre. Det är ofta i relationer sådant ögonblick inträder, men även i arbete, kanske i ens ekonomi och speciellt i vårt eget beteende.

Fortsätter vi så dör vi, om inte bokstavligen.

Så här i början av året gör många nyårslöften. En del har redan brutits. Den där cigaretten. Bara ett glas vin till och sen är det slut. Något som lockade i skyltfönster och budgeten var redan överskriden. Träningen som  hoppas över idag. Gräl. Mer…

Men hur många har gett löften att lyssna på sitt inre, ta vara på de ögonblicken då hela vårt väsen signalerar om behovet av att rensa vårt liv?

Det är så svårt att bryta vanor. Det är ännu svårare att bryta upp från ett liv som förgör oss. Ett liv där vi aldrig är lyckliga, inte känner oss uppskattade, där våra drömmar knappt existerar. Liv som liksom äter upp oss. Det är oerhört skrämmande att inse det och sedan göra något.

Vad vill du ändra i år? Eller hör du till de sällsynta människor vars liv är exakt som du önskar? Inte en sak att förändra?  Inget som skaver? Inga förhoppningar?

Gratulerar i så fall. Eller ska jag hellre beklaga? Livet är en pågående förändring, ingenting är statiskt hur än du önskar det.

God fortsättning. Ta vara på de ögonblicken som  talar till ditt inre eller till och med skakar om dig. De är de som är värdefulla, inte den dagliga lunken.