Det är kallt, skrek Kajsa, det kan jag inte äta! Söndagens standardefterrätt var serverad; en liten pappkopp glass. Kajsa sa högt vad hon tyckte om allting. Övrigt kunde hon väldigt lite själv. Hon hivade glassen långt från sig.
Det är kallt! Skrek hon.
Hon var mager. Det var viktigt att hon åt varje smula. Jag mikrade glassen.Nu är det bra, gulle dig, sa hon och åt upp glassvällingen.
Pressen uppmärksammar åter kort de undernärda personerna boende i äldreboenden eller åtnjutande hemtjänst. Inte första gången, inte den sista tror jag. Vissa brister kommer regelbundet med några års mellanrum i pressen. Då visas någon fin projekt. Klagan glöms. Sedan dyker saken upp igen. Det handlar åter om mat i hemtjänst och äldreboenden. De gamla är undernärda. De svälter alltså.
Det borde vara en skandal.
Att vara underviktig har konsekvenser som att bli lättare infekterad, risk att ramla och bryta ben, till exempel. Tidigare död också förstås. Äldreomsorg heter det men omsorgen låter de äldre svälta.
När någon har tappat alltför mycket vikt blir det dietistens problem. De gamla remitteras dit och andra grupper kan få vänta. Hur kan dietisten trolla när det handlar om en mager person i ett boende och maten där är det som bjuds. undrar jag. Extra näringsdryck ordineras, det borde väl de flesta få.
Det sägs att en tredjedel av alla över 80 år är undernärda. Anledning till det är att folk blir äldre.
Hur blev det nu? Är ålder igen orsak till något som inte fungerar, nyss var det ensamhet, nu mat? Enkelt att skylla på åldern. Kan det vara lite fel på maten och miljön också?
Alla inom äldreomsorgen borde få bra mat. Mat som är gott och lätt att äta äts upp. Det kastas bort alltför många portioner. Maten lagas ofta i storkök och värms sedan upp. Den varken doftar eller känns igen som bekant mat.
Att äta är också frågan om lusten att leva. Finns det kvar en mening i att leva eller är den gamle ensam och deprimerad? Det finns en djup psykologi i att äta, det vi vanligen inte alls tänker på. Mat är inte bara nödvändig rutin. Äta är ett sätt att vilja existera. Mat är också ofta tillfälle att umgås. I ett äldreboende är vi tvingade till umgänge med folk vi inte känner och kanske inte vill känna heller. Att dela matbord med de andra kan vara mer än stressigt.
Det är mycket som påverkar både sinne och själ – om vi nu har något – och lusten att fortsätta leva.
De individuella önskemålen är alltid eftersatta i kollektiv vård.
Jag minns en man i Servicehuset – en tidigare mycket framgångsrik person men nu svårt handikappad på grund av sjukdom – som frågare ifall det var mot regler om jag gick ut till Mc Donalds i nästa hus och köpte en Bic Mac åt honom? Tveksamt, så jag gick när min arbetstid var nästan slut.
Den är i alla fall nylagad mat, sa han.
Flertal äldre i boenden behöver också hjälp att äta, en tugga själv, nästa tugga ges av vårdaren är vanligt. Det finns inte händer nog att ta hand om de som behöver hjälp med maten. De som bor hemma och har mat genom Kommunen får ofta veckans mat till kylen och de förväntas värma upp det själva och lägga till sådant som sylt och gurka mm.
Vore du glad över de sista lådorna?
.Eftersom jag har haft min, nu döde, sambo i tillfällig vård och själv har arbetat extra inom äldreomsorgen i demensvård kan jag säga att maten var ofta bedrövlig. Sambon tappade alltid flera kilo i tillfällig vård, i ett avlastningsboende. Det var svårt att kunna lämna honom för att få ledigt för egna behov. Jag visste att det blev inte så bra som vi önskade.
Men, hemma hade han ju en heltids vårdare – jag – som daltade med honom, serverade något att äta åtta gånger om dagen, men till sist räckte inte ens det.
Merparten av de drygt två miljoner svenskar som är äldre än 65 år bor hemma. Av dem har cirka 150 000 hemtjänst och 88 000 finns på äldreboenden. Enligt Socialstyrelsen (SoS) lider nästan 40 000 personer av undernäring inom äldreomsorgen och drygt 100 000 lever i riskzonen för undernäring. https://www.gd.se/2023-10-14/forbjud-dalig-mat-till-de-aldre av Jöran Rubensson
Varför skriks det inte på första sidorna att det är skandal? Därför att de människorna är gamla, icke produktiva, kostsamma och ska ändå snart dö?
Sverige är väldigt snabb att ömma för andra länders brister. Men hemmablindhet är som standard.
När jag kom hem från PCT hade jag tappat 10+ kilo av min helt normala vikt. Jag var undernärd och snart 77 år, således en riskgrupp. Det gick inte att bära med sig tillräckligt med mat på en 4000 kilometers vandring. Behovet av kalorier motsvarade inte orken att bära. När jag kom till ”civilisationen” åt jag hela tiden.
Det var dock ingenting ovanligt på en så lång tur. Når du väl börjar tappa vikt är det svårt att heja det. Jag hade mig själv att skylla. Även de stora starka killarna hade flera nya hål i bältet. Sakteligen åt jag upp mig hemma.
Bild: glass i Rom.
