Fyllon som sköt och spritfabriken som exploderade.


Jag var extra orolig för en gammal man som söp och hade inte setts till på en vecka. Han brukade ju finnas på torget, men icke nu. Jag hade förberett ett LVM ifall han inte skulle åka frivilligt till ”torken”. Vi skickade de gamla missbrukarna till en tork över semestertiden. God mat, fiske, drogfrihet gjorde underverk och vi socialarbetare kunde ha själva en semester utan att belasta de som var kvar i arbetet. Ja, på den tiden höll vi reda på gamla alkoholister och hade fullmakt på pension för hyran så ingen söp sig ur lägenheten. Idag är fullmakter kränkande så en del kan ju supa sig till gatan. Ingen skickas väl till en tork över semestern heller?

Jag hade övermåttan av arbete så min arbetskamrat och handläggaren från Länsstyrelsen gick för att knacka på dörren hos honom.

Efter ett tag kom de tillbaka utan gubben.

  • Han sköt mot oss, sa min arbetskamrat. Vi måste få polishjälp.

Jag blev förbannad. Polis? Skjuta mot mina arbetskamrater! Nu går vi tillbaka, sa jag. Jag ryckte upp hans dörr, skrek åt honom: vad i h…

Han stod halvnaken vid sängen i en fylleröra och jaktvapnet låg på golvet.

Processen blev kort. Han fick klä på sig, packa ihop lite saker, ta med fiskeutrustning och hamna i bilen med de två ganska så sura handläggare för direkt transport till torken. Jag skrev färdig LVM men han hade blivit så medgörlig när sjön  syntes vid behandlingshemmet så jag la ner det. Jag besökte honom senare och han hade inget minne av händelsen. Åtal? Nej, men vapnet togs hand av polisen.

Det var den enda skjutningen jag var med om. Ja, jag blev hotad en gång av ett fyllo med vapen, men det var tomt prat. Han var för full för att skjuta.

Några dagar efter smällde det i huset. Det blev något fel på grannens lilla spritfabrik. Ett hål i väggen och krossade fönster samt en plats på fängelse blev resultat.

  • Vi som just skulle börja sälja, klagade han.

Jag tänkte på skillnaden med socialtjänsten idag och då. En stor del av arbetet var att träffa samhällets olycksbarn, de som söp eller var i dålig psykisk skick. Kanske familjeproblem, arbetslöshet eller svårt att få ekonomin gå ihop. Idag är det nya grupper, ofta försörjning av de som knappt platsar i svenskt arbetsliv. Det är hot mot handläggare när lagar, regler och önskemål inte går ihop. På många ställen pratar du med handläggaren genom en lucka. Flyktvägarna är ordnade. Ingen skulle gå hem till ett fyllo för att rädda honom, inte till en som sköt.

Att det smäller är idag vardag. Nära mig skjuts det nästan varje dag. Folk dör, skadas eller bara försvinner från platsen. Ingen vill vittna. Att vara polis, räddningspersonal eller socialarbetare är tungt arbete. Att arbeta med korrigering av den förda politiken är ett nästan omöjligt uppdrag. Att vara en socionom hos socialtjänsten är nog helt annorlunda än på min tid.

Ibland gick min arbetskamrat och jag ut på en promenad på vårt område. Vi tog en fika. Folk kunde komma och hälsa på oss, helt öppet. Områdesstudier kallade vi det. Kanske var 80-talet den gyllene tiden för Socialtjänsten, med ny lag och positiv inställning? Än fanns pengar, än hade vi tid och ibland kunde vi säga adjö till en person eller familj som aldrig mer behövde våra tjänster. När jag slutade 1989 började ekonomin stramas åt och med det socionomers möjligheter att arbeta. Budget eller vård är en svår fråga.

Jag bytte till ett stort sjukhus och som kurator träffade jag ofta de som behövde hjälp från Socialtjänsten. Tiderna hade blivit annorlunda, liksom kallare och garanterat mer budgetfrågor.

  • Kan ni verkligen begära att vi betalar xx kronor för vård till er när Kommunen har andra viktiga åtaganden, sa en chef till familjen jag hjälpte med att ansöka plats i en familjebehandling.

Grupp mot grupp? Jag hotade till sist att anmäla henne så frågan löste sig.

PS. Gubben i bilden är inte den gubben som sköt utan min nu döde sambo i en norsk filminspelning.

En Julhistoria från vinden

Vi hade inbrott på vinden före jul några år sedan. Förmodligen var det knarkare som försökte hitta saker för att sälja. Par av dem sågs springa ut ur huset och de tappade någonting stulet i farten. Ingen ställdes dock till ansvar. Polisen hade inte tid med vindsinbrott fast drogmissbrukarna var redan välkända.

Tjuvarna hade letat efter säljbara föremål. Allt såg ut som en röra.

Många hyresgäster förlorade saker men försäkringsbolag ersatte inte det förlorade. Man får inte förvara värdesaker så oskyddat. Vi städade och var förbannade. Jag hade ingenting dyrbart i pengar räknat på vinden. Gamla leksaker, barnböcker, resväskor, skidor, isborr,  jul låda… Det enda som var värt något var sonens myntsamling som av misstag hade hamnat på vinden i en låda med gamla skolböcker. Tjuvarna hade dock inte upptäckt det. Inte heller flera kilo lego.

Det som försvann var några barnböcker, isborren och julkrubban. Vem stjäl en julkrubba med den heliga familjen i form av små träfigurer? Det var lågt. Barnböckerna hade inte heller något värde annat än för barn. Det var ingen is på sjön och isborren var  inte värt mer än en tia nu.

Kanske hade inbrottstjuvarna barn? Kanske gick de hem och gav barnböckerna som julklapp till sina barn? Kanske sattes julkrubban upp och den påminde om Julens budskap, om Jesus födelse, ett barn som inte heller hörde till de rika. Kanske sa barnen till pappa tjuven God Jul, gav honom en kram och var glada över böckerna?

Vet inte. Jag tog in jullådan och den hamnade i klädkammaren. I den finns en kula från år 1952. Jag fick en blå. Min syster fick en röd. Vi hängde de i granen och var så lyckliga över så vacker juldekoration. När de levande ljusen tändes glittrade kulorna. De övriga dekorationerna var hemmagjorda utöver julängeln som var en släktklenod  och julstjärnan som far hade köpt till mor vid deras första Jul.

Hyresvärden satt in bättre lås till vinden och inpasserings system till huset ändrades till svårare att bemästra. Så småningom pollades alla ingångarna till området på grund av smash and grab stölderna. Dessa var dock inga missbrukare utan stölderna var välplanerade och riktade sig  till vissa affärer. In genom glasdörrarna och ut innan larmet hade ringt så länge att omgivningen reagerade. Det sker stölder ändå. Nu tar tjuvarna sig in per motorcykel, riktar pistolen mot personalen i guldsmedsaffären och är borta i en sekund efterlämnande affärspersonal med dödsångest och krossat glas.

Kanske någon av tjuvarnas kvinnor får ett smycke som julklapp? Inte du?  En och annan i Sverige har stöldgods i sitt hem. Du kan köpa nästan vad som helst på tjuvmarknaden. När jag stod och tittade på ett elektronikföretags skyltfönster kom en man till mig och sa att han kunde fixa ett TV till halva priset i morgon. Det var inte affärsinnehavaren och Black Friday.

Vi andra, vi som ärligen har betalat våra julklappar är lyckligt lottade? Nej, det är inget lotteri i att vara ärlig. Man väljer. Man väljer en stor del av sitt liv. Ursprunget, biologin kan man inget göra åt men hur man använder det är i ens egna händer. Man kan bli inbrottstjuv eller ”Jesus”. Det finns ingen naturlag som bestämmer om vi skall bryta oss bland andras saker på vinden eller nöja oss att köpa det vi har råd med.

God fortsättning!

Bild från Wikimedia: David Castor (user:dcastor) eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3327339

Några andra julhistorier från tidigare år:

http://blogg.iniskogen.se/2017/12/19/gladjen-av-ett-par-vantar-arets-julhistoria-fran-gamla-tider/

http://blogg.iniskogen.se/2016/12/21/en-julhistoria-om-ett-annat-barn/

http://blogg.iniskogen.se/2015/12/21/arets-julberattelse-och-liten-paminnelse-om-julens-mening/

 

Har Internet stulit våra barn?

Kan jag gå nu, sa barnet när vi bakade kakor till Julen. Kakorna var i ugnen.  Okej då, sa jag fast jag ville säga nej, du gör färdigt. Internet drog. Det spel hon spelade innan baket var mer spännande än att baka kakor.

Baka kakor har vi gjort så många gånger. Den fantasivärlden hon byggde på Internet var en nyare upplevelse. När kakorna var färdiga satt jag mig med henne för att se vad var så spännande att det gick före julbaket.

Hon hade byggt ett hus med en katt som gick omkring, en kvinna bodde i huset, barn kom från skolan, trädgård… det var ett fint bygge.  Nu styrde hon händelserna i huset. Inget julbak dock. Det var ett fantastisk bygge.

Som mormor blir man tämligen obehövlig i att sysselsätta barn som hunnit bli över tio år. Någonstans där ökar användningen av digitala medier. Internet fixar innehållet. Man blir snabbt en som ser till att hemmet fungerar, tvätten fixas, huset dammsugs, mat lagas, i tid till skolan, ett slags ”ha koll” person. Tiden då man gjorde roliga saker som julpyssel tillsammans med barnbarnen försvann ungefär efter tioårsåldern. Lägg till  läxor och aktiviteter flera kvällar i veckan utanför hemmet så blir det inte mycket tid över, varken för kakor eller Internet.

Man är inte så rolig längre. Internet har slagit ut oss gamla.

Kanske har flytten från mormor till Internet skett  ännu tidigare för andra? Nu under jultiden ser man flera äldre gå ut med barn som ser ut att vara barnbarn. Barnet håller i en mobil och stirrar i rutan medan den medföljande äldre försöker säga något. Bäst att bli intresserad i vad som händer i mobilen? Annars är man väl ute?

Jag är inte riktigt förtjust i barndomsupplevelser som sker per Internet. Den magiska rutan stjäl våra barn. När man väl släpper in barnen i Internetvärlden blir det som en drog, svår att avbryta. Forskare säger att Internet stimulerar samma punkter i vår hjärna som droger. Inte märkligt att vissa inte kan avbryta spelandet. Internetmissbruk är nu mera klassad som vårdbehov.

Vi outsourcar vårt minne till en hårddisk. Hur påverkar det vår förmåga att minnas och sortera information? Blir vi dummare fast informationsmängden borde spå annat?

Det finns en massa kunskap på nätet, inte bara skräp. Det är som en jättestor uppslagsbok. Frågan är vad och hur barnen väljer? Youtube med kändisar? Till min glädje insåg jag att mina barnbarn är som svampar. De suger åt sig information. Frågan är om de i den åldern kan sortera ut det falska, de för dagen ”rätta åsikterna”, utsagor avsedd att påverka? Snopet var de i alla fall att få veta vissa saker som i svensk press presenterades som sanning medan de inte stämde med verkligheten, alls. Inte när man började vidga sina vyer med utländsk press.

Va?! Median ljuger!

Ja, massmedian har sin agenda. Det har också mormödrar.

————————————————————————————–

Mången kaka är vacker utanpå.

Årets pumpa var ingen hit. Den började ruttna snabbt. När vi köpte den var pumpan så rund och god men när jag gjorde ögon och mun på den kände jag att förruttnelsen hade börjat. Pumpan var lite lös och svår att skära snyggt i. Den blir en kortvarig pumpa och hamnar snart i pumpahimlen.

Det vackra utseendet hade lurat oss att köpa en rutten pumpa.

Så märkligt, jag kom att tänka på en patient. Hon var så otroligt vacker. Utanpå.

När jag hjälpte henne till avgiftning sa hon:

Mången kaka är vacker utanpå.

Hon hade sökt hjälp hos socialtjänsten med de ignorerade henne. Hon såg ju så perfekt ut. Även nu kunde utseendet lura en. Hon var för fager för att vara missbrukare! Hennes  vackra kläder kröntes av en märkesväska. Sakteligen kom en historia ut. I korthet: ser du väldigt bra ut och är alltid oklanderligt klädd, rik och med bra utbildning tror ingen att du skriker efter hjälp för ditt heroinmissbruk.

Bländas vi av utseende? Jag är säker på att vi gör det. De vackra kan ha det enklare i livet. Det innebär inte att det blir mer lyckosamt.

När man ser på något TV program på de reklamfinansierade kanalerna innehåller reklam ofta utseendeångest riktad för kvinnor. Fotomodellen i schamporeklam har otroligt vackert hår som hon slänger med. Har du rätt schampo?  Kvinnor i reklam har alltid perfekt slanka ben med högklackade fina skor. Har du rätt skor? De har världens längsta ögonfransar som också du kan få med reklamens produkter. Deras hy är fullständigt slät, inga skavanker. Har du rätt underlagskräm?  Kläderna är de senaste för tiden. Även en billig tröja ser helt fantastisk ut på en vacker modell. Underklädesmodellerna är så perfekta i hela kroppen. Kanske kan du bli så om du köper rätt BH?

Jag förstår om flickor får utseendeångest. Skönhet är en miljardindustri, likaså mode.

Även maktens män kan ha vånda för sitt yttre. Det sägs att den franska presidentens sminkräkning är  omfattande. Många kända människor lägger sig under kirurgens kniv i oron att åldern hinner i fatt dem. Speciellt kvinnor. Sedan ger de förklaringar på internet. Därför att…jag förstorade brösten, rumpan, förståndet…Nej, förståndet kan man inte förstora hos en skönhetssalong.

Det kräver anpassning i verkligheten.

Skönhet är dock inte samma som karisma. Det är svårt att definiera karisma för det finns bara där, hos vissa. På en resa i Filippinerna mötte vi 4 personer av stammen Ifugao. (Det var på den tiden då turismen var starkt begränsad till Banaue av självaste Marcos och resan dit liknade självmordsuppdrag.) Vi gick ut från bilen och fick ta ett (1) foto. Personerna var gamla, nej, svårt att bedöma åldern. I den västerländska världen och med vanliga kläder på sig hade de passerat utan att någon såg dem. Men nu var de hemma stående vid tusenåriga risfält. Sedan gick männen i väg. Deras muskler rörde sig i takt med gången. Deras byxlösa bakar behövde ingen utfyllnad. Deras gång var den vackraste rörelsen jag har sett i mitt liv. Dessa män var formade av  vanan att röra sig och göra kroppsarbete i naturens egen träningsinstitut, inte i gym där människor försöker träna sig till något liknande men kommer aldrig att lyckas med det.

Det var karisma. (Bilden är tyvärr usel.)

Grubblar du över ditt utseende? Eller räcker det att vara hel och ren? Vilket väljer du mellan en intellektuell utmaning och ett senaste modeplagg? Eller hör du till gymfolket och sliter för muskulös yttre så tårarna sprutar?

Hur gick det med den vackra patienten? Behandlingen var lyckad.  Hon var vackrare än förr, om det nu vore möjligt. Hon levde normalt liv med arbete, lägenhet och utan droger när vi avslutade vår långa kontakt

Jag vill inte svika dig, sa hon. Svik inte dig själv, det räcker, sa jag.