Tidsbild: människor och rasister.

Vissa kommuner tänker öka på integration genom att placera barn till andra skolor än de som föräldrarna väljer. Integration mellan invandrarbarn och barn  med svenska föräldrar haltar. Så barn skall delas ut till skolor som brister i jämlikhet. Det vore ju skamligt om någon skola vore bättre än de andra och kötiden skulle kunna ge plats där. Fy föräldrar som köar sedan BB!

 Alla skall tvingas till den nya världen sedan barnsben.

Jag är lite nyfiken om det även gäller de muslimska skolorna? Skall svenska barn tvingas dit och även vara med och  be? Och de muslimska eleverna till någon skola på kristen grund?

Är du en sådan som älskar förändringarna i Sverige och den multikulturella världen i ord och gärning ska du nog inte läsa vidare. Håll dig i din trygga håla och var lycklig.

Så till historien om missbrukaren som bokstavligen kravlade in från gatan till vår mottagning för riskgraviditeter. Hon var nära 40, en gammal blivande mor alltså, hade redan placerade barn och nu trodde hon sig vara gravid igen. Hennes pojkvän, 45 år eller något, var också en blandmissbrukare. När kvinnan, ska vi kalla henne Eva, spydde på morgonen i diket tog hon ett beslut.

Det fick vara slut med droger. Nu börjar ett nytt liv.

Det är betydligt enklare ur behandlingssynpunkt med gamla missbrukare än nyponrosorna, de som inte än har stora konsekvenser av droger. De som är unga ligger högre upp i behovstrappan i kvartar. De som kan tjäna pengar lätt. Visst knullar du hellre en fräsch 18 år gammal ny heroinist än en 40 årig sliten blandmissbrukare?  De unga är också bra knarkförsäljare. Köparen ser ju inte hur det kommer att gå. Polisen kan också missa de väna flickorna.

Gamla pundare är på botten av hierarkin och många av dem dör där.

Eva  tågade in till sin socialsekreterare som fick omedelbart ångest. Hon skickade henne till vår mottagning för abort. Men missbrukare ser inte abort som en förstahands lösning. Ett barn ger så mycket. Nu när jag är mamma är mitt liv som andras, sa flera av mina patienter. De flesta ville inte ens höra ordet abort men jag sa att enligt min yrkesbeskrivning måste jag ge all information om graviditet, abort var ett. Vissa tyckte synd om mig, så jobbigt, men alla satt kvar. Det hände att patienten beslutade sig för abort  när hon insåg hur stora förändringar hon måste göra. Drömslottet kraschade. Majoriteten valde dock att fortsätta graviditeten eller de kom alldeles för sent för abort. Tron att allt löser sig var ofta stor.

Aktiva missbrukare ska inte ha barn eller djur men det finns inga lagliga medel att hindra varken det ena eller andra. Dock ska jag genast säga att alla mina patienter slutade droga, några få fick återfall långt senare och endast i undantagsfall fick de fler än ett barn. Vår preventivmedelsinformation var ska jag säga oslagbar. Inga aborter efteråt vilket är betydligt bättre resultat än i allmänhet.

Så, Eva skrevs in, fick ett schema med besök på mottagningen tre gånger i veckan samt drogtester, dagliga besök på alkoholmottagning och plats i ett boende för kvinnor. Det sista var inte enkelt. Har du väl hamnat på gatan blir du oftast kvar där. Jag bråkade med socialtjänsten. Jag var van med det. Jag kan förstå att de var trötta på klienter som fanns lik följetong år ut och in.

Eva skötte sig perfekt. Missade inga drogtester. Från den slitna ytan kom fram en drogfri, trevlig och omtänksam kvinna. Hon satte krav på mannen och sparkade ut honom ur sitt liv när han inte följe med till behandling.

Eva fick en lägenhet, ett provboende strax före förlossningen. Hon hade nu 249 drogfria dagar. Barnet mådde bra och Eva var strålande glad. Jag fortsatte kontakten med henne tills hon fick plats på en kurs för kvinnor som har varit borta länge från arbetslivet. Barnet fick daghemsplats nära hemmet. Bostaden låg på en av Stockholms multikulturella förorter.

En risk för återfall kommer om barnet är i daghem men föräldrar har inget arbete. Vad gör man då hela dagarna?

Efter ca en månad ringde hon. Hon var helt desperat.  ”Är jag rasist?” frågade hon. Socialsekreteraren hade uttryckt sig så.

I ett daghem får barnet en kontaktperson. Hennes barn fick en kvinna som var helt beslöjad. Eva kunde inte kommunicera med henne. .Barnet grät.  Flera av personalen och även barn bar sjal. Majoritet av barn hade tydligen inte svenskfödda föräldrar. Språken som hördes var annat än svenska.

Nu är 1,5 år gamla barn i stadiet då de behöver mer stabilitet och trygghet och det är inte så lyckad tid att inskola barnet till daghem just då. Gråten är ett uttryck av ledsnad eftersom barn i den åldern har än få ord. Men att hamna  som i ett främmande land? Förskolan ses ofta som ett stöd både för barn och för föräldrar. Speciellt för de som inte har det så lätt i livet, har problem eller är utan anhöriga, ensamstående mödrar. Man tror till och med att barn kan leva med aktiva missbrukare bara de är i dagis under dagen. Har ni hört något så dumt?

Det gick inte bra med Evas barn i daghem. Barnet skrek, höll modern i benen och det slutade inte fast personalen sa så är alla barn. När det inte blev bättre varken med barnet eller med Evas kontakt med personalen ringde hon sin socialsekreterare och bad om en annan daghemsplats. Hon försökte förklara skälet som att hon och barnet kände sig främmande i ett daghem med nästan bara invandrare.

Då sa socialsekreteraren: är du rasist?

Eva ringde till mig och grät. Att vara rasist är det mest stigmatiserande som kan drabba en svensk, även för f.d. missbrukare. Jag ringde hennes socialsekreterare. Jag gör det kort här. När hon hade orerat ett tag om  det viktiga att integrera sig och att Eva borde vara tacksam eftersom hon var missbrukare, blev jag ilsken. Jag mötte då och då ett slags förakt mot mina patienter. Slösa inte tid på dem! Alltså, Eva borde vara glad för platsen som inte fungerade för henne och barnet eftersom hon inte var en ordentlig person. Jag blev mer grinig. Jag var inte ett dugg professionell. Jag frågade om socialsekreteraren kanske kunde  byta daghemsplats med Eva och låta hennes barn få en plats i ett ”svenskt” daghem och att själv bli i stället mångkulturell. Hon hade berättat i början av vår kontakt att hon hade ett barn och vart hon bodde, på ett väl så fint område, långt från Evas lägenhet.

Det var ett fult angrepp, eller var det?

Integration är faktiskt frivilligt, än så länge. Som ni förstår var vårt samarbete slut.  Men Eva fick en annan daghemsplats och började åter inskolning. Det fungerade, hon kände sig trygg. Eva missade dock kursen. Genom en annan ensam mamma i  förskolan erhöll hon ett arbete i en städfirma. Hon fick så också en väninna med jämngammalt barn. Hon fick så småningom överta hyreskontraktet. Jag kan säga att så rent och ordningsamt hem hade jag sällan sett.

Eva var så lycklig. Det gamla livet var nu helt slut.

Vår kontakt blev långvarig, fast sällan. Jag besökte Eva vid barnets födelsedag, det gick inte att säga nej.  Vi åt tårta och jag hade med mig en present. Hon fick kontakt med sina andra barn. Vi sa adjö vid barnets femårsdag. Eva ringde ändå för att önska God Jul tills jag slutade arbeta.

Barnets far dog.  Leverkollaps. Han valde droger före sitt barn. Att jag jagade honom på Plattan och försökte få honom till avgiftning blev en misslyckad historia för oss båda.

Frågan är: Har våra svenska barn rätt att tillhöra ett språk, ha svensktalande kamrater, seder och ett liv i den kulturen barnens föräldrar och mor/farföräldrar  representerar? Är det viktigt att tillhöra i någonting sådant? Är det betydelsefullt att bevara något av det svenska sättet att leva som har varit så framgångsrikt både ekonomiskt och kulturellt? I Grundlagen sägs att invandrare får välja i vilken mån de vill inga i den svenska kulturen. Kanske bör vi lägga till en punkt att även svenskar har rätt att göra det?

Det multikulturella kan barnen välja senare, frivilligt. Kanske finns inte ens något längre att välja på när dagens barn är vuxna och tar ansvar för sina egna liv? Vi är ett nytt Mellanösternland placerad i norr, med allt vad det innebär?

Men folket har valt och de som inte tilltalas av det får söka sig ut, någon annanstans. Som en muslim sa: flytta om det inte passar.

Obs. Detta är inte en aktuell händelse men nog är det en tidsbild.

Läs också Katerina Magasin:

Om kattungar och små barn.

Nisse hette något annat när han släpptes ut en kall morgon. Han var bara en liten tuss som borde ha fått stanna i inne i värmen men tanken var att han skulle klara sig ute på dagen och komma in på kvällen. Eller något sånt. En katt skall vara ute. Men Nisse var för liten för att orientera sig i den stora världen. Han gick vilse och satt inte på trappan när familjen kom hem.
Någon hittade honom senare och han fick plats i ett katthem. Han  hade inget halsband med telefonnummer. Han vantrivdes i katthemmet. De äldre katterna mobbade honom. De knuffade bort  Nisse från matskålen. Han var rädd, kröp undan.

Som ordningen är i ett katthem döptes han nu om till Nisse, fotograferades och sattes på hemsidan i hopp att någon skulle igenkänna eller adoptera honom. Om ett tag adopterades han till en familj, en väldigt kattälskande familj får jag säga.

Men spåren av det grymma livet ute och mobbningen lämnade inte Nisse. Även om han nu hade ett hem och allt vad en katt kan önska sig som mat, prylar och kärlek ryckte han till av rädsla om någon närmade sig honom. Han tydde sig mest till en person och var inte särskilt förtjust i alla andra som klappade honom. När dörren öppnades för honom kollade han noga först vem och vad som pågick  inne innan han tassade in. Även år efter vek Nisse genast undan om husets andra katter kom till matskålarna.

Det som hade drabbat honom som en liten katt följe med hela livet. Känslan att vara utstött, inte värd ett tryggt liv. Rädslan att bli illa behandlad. Nisse anpassade sig men var sin egen. Nisse är en mycket älskad kisse.

Han gjorde långa promenader ute. Kanske letade han efter sitt andra hem varifrån han så dumt hade släppts ut?

Nisse var en smart katt. Han luktade genast till vart hans julklapp – en leksak med kattmynta – var gömd. Hans blyga sätt väckte snälla känslor hos folk. Ibland lät han de andra katterna leka med honom och var lite som en pappa men som äldst  i huset ville han helst vara i fred. Småbarn! Så jobbigt! Han hade koll på vad som hände. Han satt ofta i favoritfönstret och spanade ut. När Nisse låg i sitt katthus på gården var han ganska nöjd när värmen i huset var inkopplad  och julljusen lyste. I snön fanns kanske spår av möss. Snart skulle han jaga dem men nu var det dags för vila.

Gäller det samma barn? Blir de barn som är illa behandlade  under sin allra första tid skadade för livet? Mer eller mindre, det pratas om maskrosbarn. Jag träffade flera maskrosbarn i mitt arbete och deras försök att hålla fasaden, leva rätt och alldeles vanligt var hjärtskärande. Att ha arbete, bostad, fästmö/fästman – oftast i behov av någon hjälp för missbruk – och snygga kläder kändes som kamouflage. Dessa barn, nu vuxna, var erfarna i att ta hand om andra, de hade övat som barn att ta hand om sina föräldrar. Nu tog de hand om  en behövande partner. Alla ”mina” maskrosbarn arbetade inom vården.

Att inbilla sig att just det här barnet tål mer än andra och inte ge den skydd liknar en kriminell handling. Alla ”mina” maskrosbarn hade varit kända hos Socialtjänsten men man ansåg att hemmet var tillräckligt gott eftersom barnen var så duktiga.

Jag tror – många barnpsykologer påstår det – att livets början ger oss en grund att stå på. De tre magiska åren går inte att göra om, kanske bara lappa ihop nödtorftigt. Nu bortser jag från arvet som redan kan ha lagt begränsningar eller fördelar i barnets framtid hur än man gör. Moral lärs ut för barnet från början. Vi ger barnet en känsla att den får sina behov tillfredsställda. Barnet är älskat. Världen är god. Senare får man andra uppfattningar om världen men nu är den lilla världen en god kokong. Någon, oftast en förälder, ser till att barnet får vad den behöver och ger så en stabil grund med tillit.

Hur en blivande mor lever och  sköter sig under graviditeten gör också en skillnad, ibland en avgörande sådan för barnets framtid.  Att få alkohol och droger redan i magen kan ge irreparabla skador. Att bli omhändertagen av föräldrar som älskar droger mer än sitt barn är svårt att reparera.

Det går ibland snett med barn oavsett god vilja och de bästa avsikter. Livet är skört. Drabba det inte.

Mer om de glömda barnen från missbrukande mammor i senare inlägg. Påståendet om ”mina” Maskrosbarn gäller förstås bara de jag har träffat i mitt arbete, inte som en sanning.

Fritidsgård, räddning eller belastning och något om hasch.

Politiker har ofta ropat på olika lösningar för ungdomskriminalitet. Ett är  att det behövs flera fritidsgårdar. De ska rädda ungdomarna från att hamna snett. Men nu säger kriminologen Jerzy Sarnecki att det är helt fel. Hoppsan, den populära lösningen fritidsgårdar förebygger inte kriminalitet! Snarare ökar fritidsgårdar risken för brottslighet. Så, det kan till och med vara början till ljusskygga affärer. De kriminella ungdomarna skapar kontakter på gården.

Drogmissbruk också? Ja.

På 60 talet kom hippiekulturen igång och med den fick hasch en rejäl spridning, speciellt bland ungdomar. Det röktes på den ungdomsgården i Stockholm där jag arbetade extra några kvällar i veckan som ungdomsledare. Ingen av personalen visste egentligen hur man skulle tackla det. Det fanns inget alls om droger i min ungdomsledarutbildning.

Man resonerade. Förbjöd man rökandet inne kom kanske ungdomarna – de utsatta som skulle ha ett tryggt ”hem” på gården  – inte tillbaka. Så man lät de vara i ett av rummen. Det blev ett rökrum oavsett vad man rökte.

Sedan utbildades en grupp från fritidsgårdar om hasch på en herrgård av den polisinspektör som då stod för missbruksenhet hos polisen i Stockholm. Jag har uselt minne på namn men tror att han hette Lamm men det fanns inget fåraktigt i honom. Tvärtemot.

Den sista dagen föreläste även en specialistsjuksköterska.

Jag hade nyligen blivit ungdomsledare och fick gå kursen. Ja, ingen av de heltidsanställda på fritidsgården anmälde sig. Utbildningen var en genomgång om hasch och dess effekter. Polisen hade med sig en samling av olika droger så vi skulle känna igen de. På sista kursdagen skulle vi få röka hasch, ett (1) bloss var. Så vi skulle känna igen lukten. Ingen annan än jag gjorde det. Jag var inte ens en rökare som flera av de andra var. Jag råkade sitta närmast polisen så han började med mig. Sedan sa de andra nej.

De andra betraktade mig genast som en missbrukare, dock inte polisen. När avslutningsmiddagen kom hade alla, utom jag och polisen, sprit och vin med sig. Några slutade den kvällen packade. Andra hamnade i fel säng. Men jag var en paria på grund av haschblosset.

Polisen och jag satt en stund och diskuterade ungdomsvård och missbruk. Han var lite road av effekten av haschblosset, inte på mig utan de andra. Jag kände ingenting av det.

Jag fortsatte arbeta bara en kort tid på ungdomsgården. Jag hade svårt att se det meningsfulla i arbetet. Jag började läsa vid sidan av mitt ordinarie arbete, i stället att arbeta extra. Jag tyckte nog att flera av de unga som vistades på ungdomsgården var redan  på glid. Ingen av dem hade fritidssysselsättningar utanför gården. Många hade problem med skolan eller hade hoppat av. Några var redan  brända av livet.  De som spelade instrument, läste böcker, åkte skridskor, var med i ett idrottslag eller var med i en förening fanns inte på fritidsgården. Våra försök att få till stånd en ”klubb” för något intresse dog snabbt.

Det var så på denna fritidsgård. Det var då det och i Stockholm. Hur ser dagens fritidsgårdsbesökare ut? Har ingen aning. Känner nu bara ett barn som brukade frekventera en fritidsgård och, tja, någon räddningsplanka blev det inte.

Det finns säkert platser med aktivt liv som fyller de luckor som finns i de besökande barns liv. Men idag är läget annat än på 60 talets början. Tänk bara på språket. Alla barn på ”vår” gård pratade svenska även om vissa inte hade det som modersmål.

I Sverige gjordes en undersökning under 1970-talet som visade att var femte skolungdom i årskurs nio någon gång hade rökt hasch. Senare som terapeut på missbruksenhet tog jag hellre en heroinist på behandling än en haschare om jag kunde välja. Hoppet att hjärnan var i behåll var större hos den förstnämnda.  Oddsen att sluta missbruka också. Kan hända berodde det också på mitt sätt att möta patienten som matchade de talföra bättre än de i behov av lång avgiftning innan den egentliga behandlingen kunde börja. Hur patienten fungerade efter avgiftning kunde vara överraskande negativt eller positivt.

Rekordet i haschavgiftning för mina patienter var i ett fall 12 veckor. Barnet som föddes var dock än positiv på drogen. Hasch, lätt drog?

Det finns tankar att släppa lätta droger fritt. Så är det i vissa delstater i USA. Folket i delstaten får rösta om det. När jag hade avslutat min PCT vandring åkte jag till kusten  för att vandra vid havet i Washington. Vid en gatukorsning stannade bussen för rödljus. Det stod en lång kö utanför ett hus. Frukost till de gatuboende av någon välgörenhetsorganisation tänkte jag, eftersom personerna såg ut som vrak rent av.

Nej, de köade för dagens tillåtna haschköp. Som ni kanske redan har förstått är jag negativ till att släppa droger fritt. Eller, det är ju redan en fri marknad. Oavsett hur man gör är det svårt att få till en bra lösning. Nog om det idag.

Debatt om Fritidsgårdar finns på Nyheter idag.

Expressen skriver också om gängvåldet: De frågar:: Vilka åtgärder tror du är viktigast för att minska gängvåldet? (Länkar inte, du får leta. Intressant!) Sociala insatser är populärt att ropa efter vid sidan av mer polis.

En del tror fortfarande på fritidsgårdarnas uppfostrande effekt. 19% vill ha ökad satsning på fritidsgårdar.

Legalisera droger – om Staten som langare.

Man passerar några få ”hippieställen” på PCT leden. Den ena planerade jag att skippa och den andra gjorde mig sur.

Den andra var omkring en varm källa, Deep Creek. Det var skräpigt. Du kunde råka trampa på allehanda exkrementer. Toapapper flöt omkring. Folk var synligt påtända. De sprang runt nakna och var liksom uppåt, fast inte på ett trevligt sätt. Hasch lukten flöt i luften.  Jag hade hört rykten innan så jag hade badat tidigare på ett ensamt ställe. Kallt vatten men det var ju 30 grader i luften så det var bara skönt.

Arean efteråt hade klotter på stenar och skräpspår från folk som inte hade förstånd att hålla naturen ren. Det fanns en bilväg i närheten så folk kunde lätt ta sig dit. Jag skyndade vidare, över en vacker bro, ökenlandskap med grönska tack vare vatten.

Det var den enda skitiga platsen på hela leden av 4265 kilometer om jag borträknar en soptunna vält av en björn. Dock vet jag inte hur hippieställe nummer två såg ut. Jag liftade och åkte buss runt. Leden var avstängd på grund av pågående brand så jag behövde inte ens tänka på att gå den vägen.

Efter PCT vandringen åkte jag till havet. Jag ville vandra vid havet också. Bussen stannade på ett rödljus. Vid ett hus stod en stor skara väl så sjaskiga människor i kö. Frukost för de fattiga, tänkte jag. Välgörenhet är väl utbrett i USA. Nej, det var kö till dagens utdelning (köp) av haschdos.

Det pratas om legalisering av cannabis även i Sverige. Till och med KD har yttrat sig om att tänka på saken. Skall vi ha knarkköer även i Sverige, inte bara illegala säljare i gathörn? Båda kommer att behövas ändå för tillåtna doser på några gram tar inte bort knarklangarna. De kommer bara att bredda urvalet. Och från vilken ”langare” skall vi skattebetalare köpa knarket? Skall det subventioneras? Skall vem som helst få köpa eller måste man redan vara missbrukare som nu förvandlas till rekreationsbruk?

I USA beslutar delstaten genom val om hasch säljs lagligt eller inte, i dagsläge säljer 11 delstaer pot, som det kallas. Senast i Illinois:

Demand for legal marijuana in Illinois was so strong that many vendors quickly ran out of supplies, as customers spent nearly $11 million in just five days since the drug was legalized in the state on January 1, vendors and officials said. On New Year’s Day most dispensaries opened at 6 am to discovered customers that had lined up in the cold for hours. At some locations the line was eight blocks long, with wait times reaching 12 hours.

More than $3.1 million in sales on 77,000 transactions took place on opening day, according to the Illinois Department of Financial and Professional Regulation.

Under the new law Illinois residents aged 21 and older are able to carry 30 grams of marijuana flower, five grams of cannabis concentrate like hash oil, and up to a half-gram of THC – the chemical compound that gets users high – within cannabis-infused products like edibles.

llinois är demokratstyrd och har  12,671,821 innevånare.

Det är ren vinst ? att sälja narkotika. Vilken business för en stat som har usel ekonomi. För ett tag är det rena vinsten. Sedan kommer räkningarna, de sociala och medicinska. Javisst, USA har inte vår typ av subventionerad sjukvård trots ”obamacare”.

Så lyckad start för en ny affärsverksamhet var rent av skrämmande. Tyckte jag.

Som f.d. drogterapeut är jag förstås inte positiv till att Staten – vi – agerar som langare. Den ena handen ger och den andra tar, fungerar inte. Jag tycker det är onödigt att polisen ägnar tid för att jaga missbrukare på gatorna  om  det bara innebär att få någon slags ”prick” i dagens åtgärder, inte att langarna kan gripas. Jag tror Polisen är väl medveten om langarna men har inte tid och resurser att sätta dem dit. Så mycket annat tar deras tid. Så mycket enklare att ofreda en påtänd på gatan.

Jag har haft ypperligt samarbete med Polisen som socialsekreterare/kurator men det var länge sedan och väl så andra förhållanden. Men är det  någon som räddar unga knarkares liv är det nog Polisen, inte Socialtjänsten.

Socialtjänsten kan se de ungas missbruk som fel hos föräldrar. Inte nog med kärlek! Så ungen kan knarka i lugn och ro tills Polisen råkar gripa in. Socialtjänsten är sällan drogexperter. Landstinget var det förr i tiden tills Socialtjänsten tog över och sjukvården skulle erbjuda avgiftning. Jag är inte så säker att det bytet var till fördel för missbrukarna. Vi som jobbade då hade en gedigen och ständig utbildning runt droger.

Jag hade en gång patienter, ett par, som hade 36 handläggare genom Socialtjänsten! Men de knarkade lika bra för det. Inte enkelt att veta i så fall vad är hönan och vad är ägget.

Cannabis är ingen lätt drog. Jag tyckte att det var enklare att få heroinister att sluta. Haschmissbrukare var helt enkelt liksom ”dumma” i huvudet. (Ursäkta uttrycket.) Deras klocka saknade visare, de kom när de råkade komma ihåg och deras förstånd var i en dimma som kunde ta månader att avgifta. Det hände att när patienten blev drogfri kom en psykisk skör person ut, troligen med psykiatrisk diagnos eller annat handikapp som behövde helt annan vård än en haschpipa.

En del missbrukare självmedicinerar och mår bra ett tag tills allt kraschar omkull. Livet blir drogen, drogen är livet. De konsekvenser man inte förväntade sig som sparken från jobbet, ut från bostaden, skulder, förlust av körkort, inga pengar… förpestade livet utan att man riktigt ens kunde förstå händelsekedjan. Nästan alla ”mina” narkomaner, utöver heroinister, hade börjat med hasch och var nu med få  undantag blandmissbrukare där vad som helst dög att använda, men man hade sin favoritdrog förstås. Att sluta blandmissbruk är svårt. Speciellt om en del av det är lagliga droger utskrivna av läkare.

De välbeställda som trodde sig kunna hantera droger tog fel och var lika illa däran fast det kunde än finnas en fasad uppehållen med pengar.

Jag vill inte ha Staten som knarklangare men jag misstänker att så blir fallet. Jag är inte övertygad om att politiker är kapabla att hantera drogransonering. Vi har haft legal amfetaminutskrivning som gick rent åt helvete. Jag är ändå ganska säker på att den svenska humanitära stormakten kommer att införa statlig drogförsäljning. Då blir missbrukare bara lagom?

Jag vill inte att Staten säger: Du är så usel att du inte ens kan hålla dig drogfri så vi ger dig en dos om dagen så du håller tyst och är nöjd. Bra?

Om nu cannabis i någon form skulle bli legal så varför bara cannabis? Varför skulle inte alla kulturer få köpa lagligt sin speciella drog? Hasch är vanligt i vissa grupper som i Nordafrika, opium i Mellanöstern och kat i Afrika samt kokain är vanligt i Sydamerika.  Europeisk drog, alkohol, styrs redan lite av Staten i Sverige.

Skall vi göra alla droger från andra världsdelar lagligt, det som folk har brukat i sina olika kulturer? Det multikulturella drogbruket? Hur skall försäljningen då ser ut? Olika färg på identitetskort? Eller skall vi bli multikulturella även på drogbranschen? Allt för alla?

Behandling då? Försök att få folk drogfria? Lika bra vi slopar det och håller oss till akuta livsuppehållande åtgärder så länge medel finns tillgängliga.

Som ni märker är jag jävligt negativ till Staten som langare men har få förslag idag hur vi ska få ungarna sluta ta steget till att langa och bli missbrukare. (Om de kriminella ungarna annan gång.) Ett litet steg är förstås utvisning av alla utländska langare efter straff samt konfiskering av deras medel som borde öronmärkas för behandling samt förbud att någonsin komma till svensk mark. Narkotikahund i Posten och på gränser. Jag har inga bra lösningar men skulle vilja se flera domar om vållande till annans död som i ”fentanylrättegången”. Men det vore nog bara en droppe i havet? Kriget mot narkotika kan endast vinnas genom slopad efterfråga och det kommer inte att hända.

Den legala utskrivningen av olika beroendeframkallande droger är omfattande både till barn och vuxna. Är det verkligen sant att livet blir bättre av legala  piller innehållande narkotika? Borde vi inte städa även där?

Bra fråga.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hovrattsdom-efter-fentanylforsaljning

https://afp.omni.se/pot-demand-in-us-state-of-illinois-booms-in-first-week-of-legal-sales/a/lAWPey

Marijuanabilden: Av United States Fish and Wildlife Service – [1], specifically CASA1_LF.jpg. http://www.fws.gov/midwest/sherburne/CASA1.htm, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21916