Tystnad som superupplevelse.

Jag har skrivit så mycket om elände och sorg. Men idag när jag såg ett naturprogram i TV om livet i det djupa havet  kom jag hastigt ihåg något som var en helt underbar upplevelse.

Jag snorklade i havet utanför Phuket. Ön vi utgick ifrån var liten, jag hittar inte det nu på kartan. Havet var full av fantastiska fiskar, hajar, bläckfiskar, sjöhästar och märkliga varelser vilka var varken fiskar eller insekter.

Det var som att simma i ett akvarium. Jag simmade genom en stor samling blågula fiskar. De kallades svenskfisken. Jag stirrade i ögonen på en mindre haj. Jag såg en bläckfisk försvinna mot djupet.

Jag brände illa ryggen trots dubbla tröjor. Hotellets läkare tog hand om mig och personal sprang in titt som tätt med dricka eller tröstande ord.

Sommaren 1990, då jag besteg Kebnekaise för första gången, hörde jag också den totala tystnaden. Båda var fantastiska upplevelser. Senare besteg jag Kebnekaise igen och gick även över snökammen till  den norra toppen och sedan ner till Rabots glaciär. Men den första gången var unik förstås även om den andra var av häftigare klass och dessutom i sällskap med min son  som var van bergsklättrare.

Jag satt klockan fyra på natten på den södra toppen av Kebnekaise och såg solen gå upp över Kiruna. Det var så klart att utsikten var milsvid, man såg silhuetten av Kiruna. Stjärnorna och den bleka månen försvann sakta och solen på den knallblåa himlen tog över.

Men tystnaden då? Jag hade gått upp från Tarfala mot Dárfalcorru för att nå Kaskasvagge och sedan bakvägen genom Kaffedalen till Kebnetoppen. Jag satt mig ner högt uppe på fjällryggen och tittade på utsikten mot dalen. En grönskimrande ljus svepte över den. Inte en människa utom jag. Inga djur, inte ens en fågel. Då hörde jag tystnaden. Jag hörde ingenting. Jag som hör myggan från långt håll. Inget vatten som porlade. Inte ens ett grässtrå som vajade. Det var mina hjärtslag och andning som bröt tystnaden. Jag vågade knappt andas.

Som om världen hade slutat att existera.

Det var fullständigt enastående. Det är aldrig tyst i den moderna världen. Hur tyst man än är själv hörs gatubruset, andra människor, suset i elementen, skogens så behagliga ljud…

Jag ville bara sitta kvar och lyssna på ingenting.. Då såg jag två män gående på dalbotten och förtrollningen bröts.

Jag har en del upplevelser i naturen,  unika för mig. Då jag har känt mig fullkomligt lycklig. Nu bortser jag från stunder och liv med mina barn och barnbarn eller kärlek jag fått uppleva. De är i en klass för sig.

Jag tror att vi lätt förbiser de lyckliga stunderna och de välfungerande sakerna i våra liv när pessimismens svarta kåpa försöker hålla oss i mörkret utan minnen, utan framtid. Det finns så mycket elände i världen. Det är svårt att  tro på en tillkommande tid i världen utan bekymmer. Desto mer vi vet, desto mer kan vi också oroa oss för det som kommer. Kunskap är inte alltid befriande.

Verkligheten är sådan att det finns mer oro än stillhet i mitt liv just nu. Kanske blir det så när man blir gammal och ser bakåt och jämför sedan nutid och inser att den framtiden man trodde sig lämna till sina barn krackelerar inför ens ögon? Kanske är det samvetskval över att man kunde så lite och åstadkom egentligen bara något försumbart i stället stordåd.

Det hjälper inte att fly till minnen från ett hav eller en topp med milsvid utsikt. Vardagen är alltför nära. Men oron gäller inte längre så mycket mitt liv utan dem jag en dag lämnar efter.

Bilden är en utsikt mot Tarfalasjön i juni.

En lånad bild säger en del om pensionärslivet enligt Maggan.

Angående mitt föregående inlägg, jag hittade en så passande bild på Jeanders bildblogg. Hur blev det så att i världens mest beskattade land räcker inte pengarna?

Desto fler lever av andra desto högre skatt. Enkel matematik.

Men nu kan jag inte grubbla mer på pensionssystemet, Har fått tid på Vårdcentralen för gubben.

http://jeanders-bilder.blogspot.se/2018/03/pensionerna.html

Separationsångest och skuldkänslor – flytt till demensboende.

Jag har inte haft ork att skriva. Jag börjar, slutar, finner allt som pågår värdelöst, ointressant och lägger av. Jag är i separationsfas och det känns inte alls bra.

Gubben min har fått en plats i ett äldreboende. Det var inte utan bekymmer. Man får inte välja plats, det gör någon som aldrig har träffat personen i fråga. Priset för vården är mer än hans pension.  Jag måste söka hyresbidrag åt honom. Att söka bidrag innebär att skattepengar flyttas från det ena kontot Försäkringskassan till det andra kontot Kommunen. Smart? Fast byråkrater måste väl också leva.

Att behöva ansöka bidrag som pensionär med många arbetsår bakom sig är faktiskt förnedrande. Han är en man som har arbetat åren mellan 16 och 78 år, en del ideellt, drivit eget, de allra sista åren arbetade han dock på deltid. Inga sjukskrivningar under arbetstid. Studierna betalades med sparade pengar. Men pensionen är för liten för att betala både hyra, mat och vård i ett äldreboende. När jag tyckte att hyran för ett rum och toalett var orimlig sa handläggaren att boendet var ett av de billigare. Så jag måste söka bidrag för honom. Jag är glad att han inte begriper det. Han skulle blankt vägra.

Ingen betalar en miljon i året för en pensionärs vård, inte. Han är ju bara en gammal svensk man, svensk släkt sedan vallonernas tid. En som var med och byggde upp landet som kallades folkhemmet ett tag.

Han är från försvunnen tid. Även om hans gärningar än lever skötta av andra eller bevarade i bild.

Sedan har man tre  dagar på sig att säga ja eller nej. Annars får man börja om med ansökan. Jag kände panik.

Vilka beslutar om flytt med tre dagars varsel? Bara de som åker med ambulans sista gången. Jag blev faktiskt grinig i telefon, men jag antar att de är vana med det med sådan regel. Priset börjar ticka omgående oavsett dagen för inflytt. Rummet var inte ens tömt och städat. Ja, ingen lik i sängen, tack och lov.

Gnällig? Ja. Jag erkänner att jag är en gnällig person. Är det dålig vård kommer vi att gnälla ännu mer. Vi är inte av den tysta bussiga sorten.

Jag tänkte vara snäll mot det nya boendet så de inte får bekymmer omedelbar. Så jag försökte få en tid för kontroll och kateterbyte hos Urologen HS. Katetern fungerar nämligen illa. Men urologen sysslar inte med det. Nej, vi har beslutat att inte ta sådana patienter längre, sa de.

Tar inte sådana patienter längre? Vilka ska de ta då? Du kan alltid gå till husläkaren och be remiss till någon annanstans, sa hon.

Vart då? Ni satt faktiskt in katetern.  Inte deras bekymmer. Vi har bestämt oss att inte ta mot dessa patienter. Du får vända dig till…

Jag har förstått att vården har krackelerat. Alla försöker skuffa undan patienter till någon annan.  Inte vårt bord… Tiden då jag arbetade på samma sjukhus är definitivt begraven. Vi hade nästan ingen väntetid. Oavsett arbetstyngden fick man en tid helst dagen efter  om bara för en kort konsultation. Tidig vård – färre problem tyckte vi, då. Det fanns alltid någon som svarare i telefon. Du behövde inte trycka ett nummer av sju alternativ och ändå inte få prata med någon. Det var då det. Varför känns som tillgängligheten har försämrats?

Att separera från en dement partner smärtar. Kan de ta hand om honom bättre än jag? Vill de ens höra hur jag brukar lösa dagens bekymmer?  Jag har ju sju års erfarenhet av just honom. Kommer han att trivas? Kommer han att dö snabbt som väldigt många gamla gör när de till sist flyttar till ett boende och jag får känna mig skyldig? Korttidsdöd som det heter på nyspråk.

Kommer han ens ihåg mig om ett tag?

Jag har många samvetsfrågor men inga svar. Separationsfasen är inte enkel. Det är lika jävligt som det var att få beskedet demens. Tiden där emellan har varit upp och ner, det sista året bara nedförsbacke.

Han har inte förstått flytten som permanent utan tillfällig. Kanske lika bra. Jag vill inte att han känner sig sviken.

Nål eller hammare – något om den jämlika skolan.

När jag gick i femte klass infördes en nyhet  i skolan. Även flickor skulle ha träslöjd och pojkar syslöjd. Jag var glad att slippa syslöjden. Jag var usel i det men fick ett snällhetsbetyg eftersom syslöjdsläraren inte ville ge dåligt betyg till en elev som hade övrigt toppbetyg och vann tävlingar i skolan. Ja, vi hade kunskapstävlingar på den tiden, inte bara i idrott.

Jag tror att det delas ut snällhetsbetyg även idag.

Pojkar och flickor hade separerats från klass 3 och vi hade även olika skolgårdar genom att skolan hade en ingång på var sin sida med gård. Dock spelade vi bollspel på pojkarnas halva och de åt i matsalen som var placerad på flicksidan. Undervisningen var densamma. Vi hade också blandade skidtävlingar. Jag var stolt tolva bakom alla pojkar. Mina bästa vänner var pojkar även om mor försökte fösa ihop mig med grannflickan.

Vi flickor var förväntansfulla till träslöjden medan pojkarna klagade. Då sa fröken till dem: bäst ni lär er. Det är inte alls säkert att ni blir gifta eller era fruar vill passa upp er. Ska ni ha era mammor som hjälp, vuxna män?

Det bet. Ingen protesterade med att man kunde låta någon annan  göra det mot betalning. Så, alla fick lära sig att använda symaskin,  stoppa strumpor, sy i knappar, laga en reva, byta dragkedja, korta av byxor  och andra reparationer  som på den tiden gjordes i stället att slänga saker. Vi lärde oss nyttigheter. Min far kunde allt detta men han hade ju varit militär under kriget. Som militär blev man mångsysslare. I vårt hem var vi väldigt jämställda med hemmasysslor. Så var det inte hos alla. Jag mötte senare i flickskolan de rika barnens mammor, vilka var hemmafruar trots hög utbildning och de hade hjälp i hemmet av pigor och barnflickor.

Eller, är det jämlikhet det handlar om hur arbetet i en familj delas? Är det inte arbetsfördelning?  Är barnen mindre värda än arbete i ett kontor?

Tillbaka till slöjden. Vi flickor lärde oss att slå i spikar, skruva, borra, såga, måla, byta propp och lampor, bekanta oss med alla verktyg och som resultat av vår möda  blev det  dockmöbler. Jag höjde till och med slöjdbetyget. Jag var van att hugga ved så en viss fördel  fanns. Mina möbler fick min syster.  Jag lekte inte med dockor, jag läste böcker.

Det året ansökte jag till flickskolan och efter en veckas prov fick jag glädjebeskedet godkänt. Vi skulle brodera på slöjdtimmar. Vilken plåga! Slöjdbetyget sjönk och läraren undrade vad hade hänt. Nu delades inga snällhetsbetyg ut. I den skolan formades framtidens lärare, läkare, jurister, specialister av olika art genom studenten och sedan universitet. Även några lyxhemmafruar. Det fanns inget utrymme att hoppas på bra betyg, bara hårt arbete med många läxor.

Vi var de privilegierade flickorna som njöt den tidens bästa utbildning och bildning med lärare vilka alla hade disputerat utöver gymnastikläraren som var f.d. elitidrottare.

Den disciplin som fanns  i min tids skola är minne blott. Likaså undervisningen, som då bestod mest av genomgång, frågor, läxor och kontroll att vi hade fattat, har förändrats. Vissa tycker att skolan  sakteligen har krackelerat. När den yngsta av mina barn gick på mellanstadiet hade slöjdtimmarna förvandlats till något av kaos. Eleverna var för många på en lärare. Även om vi på min tid var 45 elever per lärare var nu 12 för mycket. Jag började gå till skolan på slöjdtimmarna när jag inte hade obligatorisk närvaro i Universitet. Jag hade ju undervisat just i den skolan och hade ibland någon dags vikariat. Nu var vi två som hjälpte till med brutna nålar, trasslade tråd och höll lugnet. Andra mammor tog efter och det året fanns alltid någon på slöjdtimmarna som hjälp till läraren.

De skilda klasserna var förstås minne blott, likaså att flickor inte skulle ha träslöjd och pojkarna inte skulle sy. Skolan blev jämlikt, lika, på gott och ont. Tanken att pojkar och flickor hade biologiska skillnader gavs upp. Det var förtryckande.

Än går många av världens flickor i skolor som behandlar dem annorlunda än pojkar och förvägrar dem kunskaper vilka är användbara i livet. Inte lär pojkarna heller något ”kvinnligt” som kunde göra dem mer självständiga i små praktiska områden som att laga kläder.

Om nu flickorna får gå i skolan. I vissa länder blir man förvisad eller hindrad att gå i skolan under menstruation. Att bli bortgift som skolbarn innebär att flickan får sluta skolan och bli tidigt mamma i stället och kanske en piga till mannens andra fruar om hon är den sista i raden.  Även Sverige har nu mera barnbrudar.

Men även pojkarna kan vägras bred utbildning då  undervisning bedrivs av religiösa samfund vilka bestämmer innehållet. Att begränsa allas möjlighet till kunskap finns i flera länder, även på Internets tid.

Den jämlika skolan är inte jämlik och kan aldrig bli det. Vi människor är inte lika, inte intelligensmässigt eller i förmåga. Inte ens i Sverige. Kanske bör vi avskaffa ordet och tänka på lika värdighet i ställer. Tillåta oss vara individer. Oavsett om man drar in alla skolpriser eller behöver hjälp även med det lilla. Oavsett nål eller hammare.

The UN’s scientific and education organisation, Unesco, estimates one in 10 girls in the Sub-Saharan Africa region does not attend school because they are menstruating, while a World Bank report notes that 11.5m Ghanaian women lack the appropriate hygiene and sanitation management facilities needed. http://www.bbc.com/news/world-africa-42652314

According to Girls Not Brides, every year 15 million underage girls get married. Globally, it is estimated that there are 720 million women alive today who were married before the age of 18—that’s 10% of the world’s population. Child marriage happens everywhere but is most prevalent in south Asia (45% of girls married by 18; 17% married by 15), sub-Saharan Africa (39%; 12%), and Latin America and the Caribbean (23%; 5%).