Denna sommar har jag gjort några vandringar genom Sörmlands gamla gruvområden, startsträckan för Sveriges industriella framgång. I veckan var jag till Stora Vika, en plats för tiden då miljonprogrammet sjösattes och bostadsproduktion försåg vanligt folk i städerna med moderna bostäder.
Ni som är gamla nog minns kanske bostadsbristen och byggboomen, de eviga bostadsköerna och glädjen av en ny, modern lägenhet i någon förort.
Vid mitten av 1800-talet var Sverige än ett fattigt land i Europas periferi. Befolkningen arbetade i huvudsak i jordbruket. Sverige var något sen med industrialiseringen men när processen kom i gång från ca 1890-talet framåt gick det fort. Omkring 1920 hade Sverige utvecklats till industrination även om jordbruket än dominerade.
Bruttonationalprodukten per invånare steg. Levnadsåldern steg. Insatser för hygien som vatten och avlopp skedde i städer. Skola för alla. Rösträtt för kvinnor 1920 var starten till den jämlikhetstanke som är kännetecknande Sverige.
Flytten från landsbygden till städerna och industrin orsakade bostadsbrist. När jag kom till Stockholm i början -60 talet fanns det inga möjligheter för eget boende. Jag sov på golvet hos bekanta som många andra. Jag bodde som post- och blomvakt på sommaren i en fin Östermalmslägenhet. Hyrde en sommarstuga på vintern. Jag lyckades hyra ett litet hus för längre tid, avlopp, el, vatten från brunn. Utedass. Sedan startade byggvågen. 1968 köpte jag en nybyggd lägenhet ute i periferin, på en ny förort där min familj bodde några år.
Efter några vändor på landsbygden och utomlands kom jag tillbaka ”hem” till Stockholm. Jag fick ett drömjobb. Landstinget gav mig en tjänstebostad i Flemingsberg. Jag flyttade snabbt ut till ett nybygge närmare stan. Redan då på sena -80 talet hade det sina negativa sidor att bo på Flempan.
Jag kände en byggherre som var med och byggde Flemingsberg. Han sa att Kommunen gav dem ett uppdrag: bygg så många lägenheter det går och så billigt som möjligt. De första höga husen var klara 1973. Var tanken att billigt duger nog för vanligt folk? Men så byggdes bostadsbristen bort i städerna.
Byggboomen med hyreslägenheter i Stockholm är över länge sedan även om det byggs lite överallt. Likaså är tillverkning av cement. 1928 fanns 10 cementfabriker i landet. Idag sker tillverkning mer effektivt och på två orter, Skövde och Slite. Det finns hot om att lägga ner Slite, som producerar 75% av landets cement, på grund av miljöskäl. Det tillfälliga tillståndet går ut i årsskiftet och en förhandling startar idag i Mark – och Miljödomstolen.
Att bygga handlar om cement.
Igår gjorde jag en nostalgirunda till Stora Vika i Nynäshamn varifrån cementen kom till Stockholmsbyggen.
Skånska Cement AB startade produktion våren 1949 och var då världens modernaste cementfabrik. Anläggningen skulle förse Stockholmstrakten med cement under tiden miljonbyggen pågick. På anläggningen Stora Vika arbetade 200 upp till 310 personer. Vid halvårsskiftet 1981 lastades den sista cementen i Stora Vikas hamn. Stockholms förorter var nu i stort byggda.
De var områden dit folk hoppningsfullt stod i bostadskön för.
Av dessa förorter finns flera idag på polisens listor över så kallade utsatta och särskilt utsatta områdena. Förorter där kriminalitet och droger är vardagsvara. De som bor i allmännyttan har ofta fått se sina bostadsområden bli nedslitna och stämplade som dåliga områden. De med pengar – som politiker – bor på finare områden med lugnare miljö. Andra, fattigare får tampas med politikens följer.
Efter några misslyckade försök med annan verksamhet i Stora Vika pågår sedan år 2006 hantering av biobränsle på området. Alltså flis och spån.
Runt den vattenfyllda kalkdagbrotten finns en natur- och kulturstig kallad Fjärilsstigen. Stigen är cirka tre kilometer lång och längs den finns 16 informationstavlor om fd. produktion och naturen. Fjärilar trivs i området och som mest har 47 rödlistade fjärilsarter noterats på området.
Jag gick den stigen och lite mer. Det var vackert höstväder. Inga fjärilar nu, bara den försvunna tidens tysta steg. Byggnader som rasat. Klotter som alltid finns på varenda övergivet ställe.
Jag besökte kalkbrottet även 25 år sedan. Då fanns ingen verksamhet. En berguv hade sitt bo på en klippa. Det övergivna brottet hade inte än blivit en sjö utan var en mindre damm med några änder. Nej, det fanns inte än klotter vid kalkstenssilorna.
Det är viktigt att gå bakåt och se det som lyfte Sverige från fattigdom. Kanske hamnar vi där igen, fattigdomen, den prestationen och ofta hårda arbetet våra föregående generationerna gjorde återkommer knappt. Världen är osäker på många plan, så även Sverige.
Och det pratas om bostadsbrist. Det är brist på bostäder som folk kan och vill betala själv, inte brist på lediga bostäder. Miljonprogram och liknande stora satsningar återkommer inte.
http://www.famgus.se/Nature/StoraVika.html
Bilderna från Stora Vika. Pärlemofjärilen är dok från annat tillfälle.