Fem minuter – om slump och synkronicitet

Utvalda

Jag såg en rubrik på Fox News: ”In the New Year, set aside just 5 minutes a day to have your best year ever.”

Fem minuter. Ibland kan fem minuter ändra ditt liv totalt. Nu tänkte jag inte på artikeln i Fox News – återkommer till det – eller olyckor utan de minuter någon gör ett beslut som visar sig vara en vändpunkt på gott eller ont i livet.

Jag tog en promenad och gick förbi ett hus. En man skottade snö på parkeringen och en kvinna putsade trapporna till huset. Jag sa något om snön. Båda två kom fram, vi började prata och jag fick deras livs vändpunkter.

Paret hade känt varandra i sin lilla hemstad. Så där som man känner folk på en liten ort, ungefär vem är vem, inte närmare. Mannen fick en ny placering och skulle flytta. Hon fick samtidigt ett oemotståndligt erbjudande utomlands men vågade sig inte på det. Hon valde ett annat arbetserbjudande i en ny stad.

Vem var den första personen hon mötte i den nya staden? Mannen från hemstaden. Hon visste knappt hans namn. Hon lät honom visa vägen till den nya bostaden.

De minuterna förändrade våra liv, sa mannen. Nu har vi till och med barnbarn.

Det fick mig att tänka på några avgörande minuter i mitt eget liv. De bra och de som blev smärre elände. Hur hade mitt liv varit om jag valt annorlunda vid vissa avgörande stunder? Hade jag inte bestämt mig att gå på en viss föreläsning i sista minuten hade jag troligen inte träffat den mannen jag gifte mig med. Han som också fick en impuls att gå dit när han passerade reklamen utanför. Vi var på så olika planhalvor i livet. Ja, vi är skilda sedan länge. Men tanken att jag inte skulle ha de två barn ja fick med honom är skrämmande.

Jag tror inte på ödet men ibland känns livets vägar väldigt förutbestämda. Slump och synkronicitet.

Jag läste på FOX News. om att använda fem minuter om dagen att förbättra sitt liv med.

But if there was only one thing you could do this year, what would it be? What if one daily practice could end up helping you with all your goals. And what if it could be done in just five minutes each day?

That daily practice is a devotional time. This is a quiet time when you read a devotion and pray.

When you read the Bible, you begin to think differently. And then you start acting differently. The Bible’s guidance helps you to live healthier, be more loving, have greater peace and believe in your future. 

Och så klart hade författaren av artikeln en bok med just några minuters Bibelavsnitt att sälja!

Det var förstås inget för mig av två anledningar. Jag lämnade Gud och religion när jag flyttade hemifrån. Jag är inte så ohövlig att jag demonstrerar utan sjunger och korsar fingrarna på begravningar men jag har ingen tro. Jag har någon sorts moral. Det andra är åldern. Jag tvivlar på att något kan förändras, inte stort i alla fall. Bara negativt genom någon elak sjukdom eller olycka.

Men idén är inte dum. Om var och en använde fem minuter av dagen till att resonera med sig själv om sitt liv, förhoppningar, felsteg och vad man gjorde bra, hur man handskas med dem som är givna till oss att ta hand om, vårt del i Samhället… kunde Världen se så mycket bättre ut. Bibelcitat eller inte, det är tänkandet som räknas.

Ägnar du någon tid att tänka till om dagen? Över veckan som gick? Månaden kanske? Året? Eller susar du bara framåt?

Vi kan inte leva om våra liv. Livet levs framlänges och förstås baklänges. Ibland är både livet och förståelsen i samklang. Ibland borde vi anstränga oss mer och tänka till innan vi agerar. Att ge sig själv fem minuters tanketid över dagen kan vara en bra idé. Men ställ inte klockan lät tanken ta den tiden som behövs.

Bilderna: Tarfala där det skedde ett avgörande möte i mitt liv.

Är allting bara en slump?

Har du tänkt över vad som hade hänt om slumpen inte varit närvarande? Eller har ditt liv varit så välplanerad att inga överraskningar kunde rubba den? Ibland känns det att livet går i förutbestämda cirklar, en händelse följer en annan med viss logik men sedan kommer den oväntade slumpen som rubbar allt.

Tänk bara på dinosaurier.

60 miljoner år sedan krockade en asteroid med Jorden i nuvarande Mexiko.  Det blev en miljökatastrof. Atomvinter. Vissa mindre djur i hålor överlevde. Våra förförfäder så att säga. Dinosaurierna dog ut. Idag är den asteroidkollisionen med Jorden godtagen som den mest troliga orsaken till dinosauriernas död.

Om asteroiden hade krockat med jorden 30 minuter tidigare  hade den landat i Atlanten, 30 minuter senare I Stilla havet. I båda fallen hade följderna varit mindre. Dinosaurierna hade troligen överlevt. Människan då? Kanske  blev det inga av oss?  

Förr i tiden då vi än trodde på Gud som alltings skapare och överhöghet var ingenting en slump utan hade en förutbestämd Guds  mening. Vår påverkan på vårt öde var tämligen begränsad.  Vi kunde bättra på våra odds med bön och anständigt liv. Men vetenskapen började göra vår tro osäker. Om inte Gud styr, vem då? Överheten?  Jag själv? Sedan kom Darwin och  krockade med Gudstron genom evolution. Kyrkan såg inte det med välvilja. Den allenarådande Guden byttes mot egen skuld och vilja, åtminstone i världens kristna regioner. Den överordnade stora planen blev frånvarande. Människan blev ensam med sitt självvalda öde.

Men slumpen är närvarande? Eller inte? Så många ropar idag ”jag såg det inte komma” och lägger skulden på en elak slump i stället egen blindhet. Eller, vi tenderar att se mening i sammanträffanden trots att det inte finns någon. Vi tolkar slumpen som synkronicitet, ett meningsfullt sammanträffande, ödet som just drabbade oss. Nej, jag ska inte fördjupa min i C.G.Jung nu, för jag tror inte på ödet och dessa nästan utomjordiska samband. Inte heller att Planeternas rörelser och Universum styr våra personliga göranden.

Men, ibland undrar man.

Har du också tänkt ”om jag inte hade gjort, gått, bestämt…just det då så hade inte  X hänt? Jag har funderat på det ett antal gånger och har fått erkänna att ibland är livet en stor slump, oinskrivna  scenarion vi kastas in i. Jag har undkommit döden med ett hårsmån några gånger av en slump. Ibland har mina känslor tagit över  och jag lät slumpen råda. Bruksanvisning saknades för nya mänskliga val. Att göra något bra av slumpen är en human uppgift men ibland ack så besvärligt.

Slumpen  lät mig träffa mannen jag gifte mig med, fick två barn med. Jag hade nog aldrig träffat den mannen om jag inte bestämt mig att gå på en föreläsning i sista minuten. Om jag inte gått under pausen långt från  de några hundratal som trängdes runt föreläsaren hade jag inte lagt märke till honom.  Han hade också flytt gruppen. Där stod vi, två ensamma. Han sa ”har du också flytt kaoset, vi borde kanske ses.” Han hade gått förbi lokalen på väg hem från sitt arbete, sett reklamen vid dörren och bestämt sig att gå på föreläsningen som handlade om Kina.  Någon skulle genast ropa om förutbestämd synkronicitet. Men hur förutbestämt var det med skilsmässan då?

Slumpen? Inte någon Gudomlig ordning i alla fall. Det var dock osannolikt att vi två hade träffats någon annanstans. Vi var på helt olika planhalvor, kan man säga. Vi hade inga intressen, som hobbyer, vilka överlappade. Kärlek är märkligt. Använd huvudet mer än känslor är mitt råd. Men, förmodligen hade jag gift mig med någon annan och fått andra barn än de jag har om inte vi hade träffats. Den tanken låter rent av kusligt med tanke på mina så älskade barn. Jag tror inte alls att det finns en enda ”soulmate” för oss. Jag tror på ett betydligt större urval. Ens livs kärlek beror på slumpen och valet, inte att det finns en enda att förälska sig i på Jorden.

Nej, vårt liv, vardagsliv, våra göranden och det vi låter bli är inte en slump. Vi väljer. Vi väljer mellan det goda och onda, det enkla och mödosamma. Även när det oväntade inträffar är vi sällan i händerna av det utan har – oftast – valmöjligheter, ynkliga eller stora. Men om våra val har påverkan i det stora hela är tveksamt. Så här på ålderns mörka höst funderar jag över om mitt liv har haft en mening. Vilken är det då?

Jag tror att vi bör inse hur små och obetydliga våra liv är på Jorden, men ändå göra det allra bästa vi kan. Vår jord är bara en smula i det stora Universum. Vi är en liten planet bland miljoner stjärnor, planeter, nebulosor, asteroider, galaxer, månar, svarta hål, stenbumlingar som far där uppe, det vi inte har ens upptäckt än. Slumpen gjorde just vår planet beboelig för oss. Snabbt började vi omforma vår boplats. Vilket ansvar har vi gentemot vår jord? Att utveckla eller avveckla  det som finns? Det gapas väldigt mycket om klimatet men det som är längre ner under vår himmel på jordytan, möjlig att påverka, får betydligt mindre uppmärksamhet. Miljöförstörelse. Krig. Hunger. Överbefolkning. Sjukdomar vi inte ens försöker  bota. Vattenbrist. Sopor. Mer… Så mycket mer.

Mars som forskarna  och miljonärerna  riktar sina blickar åt är inte speciellt vänlig planet och kommer att kräva betydligt mer uppoffringar än det Jord vi lever på.  Men om jag vore ung och inte så förskräckligt oteknisk som jag är hade jag inget mot att flytta till Mars. Lite mer äventyrligt än en lång vandring på jorden. En dag överlever vi inte här och bara några få utvalda kommer då att försöka tampas med den röda planetens ogästvänliga yta. Om vi inte lyckas hitta andra lösningar.

Det är ingen slump att vi letar efter andra världar att bosätta oss i, bara resultat usel förvaltning av planeten Jord. Allting har sin början och allting har sitt slut. Nej, de klimatentusiasterna vilka flyger runt Världen i sina privatplan gör ingenting som skulle rädda Jorden. Det är en helt annan historia och helt andra syften.

Se på Rymden. Vilken slump startade allt? Vidga dina vyer. Det finns en Internetsida jag kollar varje dag. Det är: https://apod.nasa.gov/apod/archivepix.html

Asteroid och Mars från:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Asteroid#/media/Fil:243_ida.jpg

https://sv.wikipedia.org/wiki/Mars_(planet)#/media/Fil:Mars_Hubble.jpg

Högst Upp: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:The_Hubble_eXtreme_Deep_Field.jpg