De små partierna på fallrepet borstar upp sig. Liberalerna har beslutat i sitt Landsmöte att de inte tolerera Sverigedemokraterna i en Regering. Då blir det något annat.
Att tro sig kunna vinna med profilering av förakt och hat mot SD är ett dåligt koncept. Det är förgången tid.
I sista Riksdagsvalet fick L 4,6% och i Kommunval 5.24%. Liberalerna har i opinionen idag ca 2.6–2,7 % och Sverigedemokraterna 21,7 – 22,1 %, senaste mätningarna. Om Liberalerna tänker vara kvar i Riksdagen får de hitta på annat än SD hat. Kanske vänstern vill ha dem som stödparti? Ifall de nu får över 4%.
Är någon intresserad av Liberalerna annat än stödparti är en bra fråga. Men visst blir det en huggsexa av deras avgående väljare. Jag misstänker att L vänder sig mot S innan nästa val. Och S tackar med glädje. Så försvann L.
Liberalernas viktigaste frågor är skola, integration, miljö och klimat. (Länk till lista över beslut finns längst ner.)
Liberalerna har fortfarande skolfrågan som paradgren. Skolministern Lotta Edholm försöker gå tillbaka till grunderna som att införa flera böcker i skolan i stället bara skärmar vilket är mer än lovvärt. På sikt kommer det att öka läskunskaperna. Det finns oro att eleverna blir funktionella analfabeter, vilket nog stämmer. Forskare larmar om det.
Skolfrågan är ett av de viktigaste vi har. I Internationella mätningar sjunker vi. Många slutar skolan utan att ens läsa ordentligt. Läsåret 2022/23 är antalet elever i grundskolan knappt 1 110 000, varav 312 648 elever hade annat modersmål än svenska. Arabiska och somaliska de största. Nog kan vi kalla det en utmaning.
De liberala väljarna består av ungefär lika delar män och kvinnor med en något högre representation av män. Främst återfinns Liberalernas sympatisörer i åldersgrupperna 30–49 år och de bor ofta i storstäder. Norrlands inland är inte deras område. Drygt sju av tio L-väljare uppger att de har en universitets- eller högskoleutbildning. De borde alltså vara smarta människor. Många Liberaler är lärare.
De större partierna äter upp de små. Entusiasterna är kvar. Som MP vilket tror sig vara rent av nödvändig och rädda Världen. Och Liberalerna som vill vara just liberala, vad det nu är. Idéerna kan vara bra men som ett parti under Riksdagsspärren har de inte mycket att komma med. Hat mot 20+procent av svenska röstberättigade är inte ett lyckosamt val. Man bör välja de strider som går att vinna.
Så, dags för Liberalerna att inse sitt värde. Den är ganska liten och ni har nog er själv att skylla men också tiden som pågår är inte samma som under Leijonborg. Världen och dess problem är inte att få är liberala utan hårdare fakta som handlar om existens på flera plan.
Slå nu i stället era kloka huvuden ihop och försök rädda den svenska skolan. Det är stort nog. Sverige kommer att älska er för det.
PS. Hemspråk i den svenska skolan:
Läsåret 2022/23 är antalet elever i grundskolan knappt 1 110 000,
312 648 elever i skolan har annat modersmål än svenska och 57% deltar i undervisning av hemspråk där arabiska 75 708 och somaliska: 20 306 elever är de största språken.
Vi har en Kung. Idag har han min fulla respekt. Han är min kung fast jag inte är för kungahus och överhet.
Orsak? Hans majestäts tveksamhet om att dela ut Nobelpriset med krigförande diktaturer i salen. Nobelstiftelsen bjöd in Ryssland, Iran och Belarus. Smart? Ja, det finns andra skräpnationer men de för inte krig i vårt närområde. Att ge plats för SD ledaren Åkesson samtidigt med Ryssland och dess kompisar kändes också som förnedrande. Nu släpper vi in skurkarna! Det förstånd SD ledaren visar med att tacka nej har min fulla respekt.
En Jimmiemoment.
Just Nobelpriset är en positivt och uppskattad svensk händelse i Sverige och Världen. Man borde tassa på tårna för att behålla den respekten här och utomlands. Ha lite uppfattning om vart vinden blåser.
Men, hade de inte rätt att bjuda vem de vill? Precis som de företag vilka än har affärer i Ryssland och stöder deras krig? Det är bara uttryck av moral, inte lag att vara på den sidan majoritet ser som rätt.
Trycket blev för mycket.
Och Nobelstiftelsen gick ut med pudeln snabbt som attan men skadan är skedd. Det nästan helhjärtade stödet i Sverige till demokrati och Ukraina svärtades ner av Nobelstiftelsen. I och med Nobelstiftelsens krystande om inkludering av krigförande nationer bröts all tilltro till dem. Bara flisor är kvar.
Borde inte någon avgå?
Nu väntar vi på hur norska Nobelkommittén tänker agera.
Det var riktigt pinsamt. Han stod med en partibok i handen och munnen full med löften och jag vägrade blankt att ens diskutera erbjudandet. Jag satt på kaffe dock, fast jag ville kasta ut honom.
Min svärfar hade varit en välkänd sossepolitiker. Jag fick arbete som lärare hösten -79 tack vare honom, fast han var död. Efter utlandsarbete bodde vår familj på en liten ort i norr. Hans son som jag då var gift med blev igenkänd.
Eftersom jag hörde till den släkten måste jag vara en redig person. Att jag hade fil. kand. och ungdomsledarutbildning hade tydligen inget med redighet och förmåga att göra.
Så jag fick jobb som lärare i grundskolan. Jag trivdes men satsade sedan på en annan utbildning. Min fil. kand. i politik hade jag föga nytta av. Jag skiljde mig också men det hade inte med politik att göra.
Varför besökte Kommunordföranden mig? Jag var liksom fel och stack ut för att inte höra till Partiet när maken försökte sig på en politisk karriär, alltså stod på valsedeln dock långt ner. Så, nu skulle Ordföranden fixa saken eftersom min arma make inte lyckades göra mig till en sosse. Fruar följer sina män, uttryckte ordföranden.
Han visste att jag var fotointresserad. Nu lovade han mig ett fotolabb till SSU lokalen, bara köpa vad jag behövde, och sedan kunde jag ta hand om ungsossarna. Jag var ju lämplig för det, en lärare och en mor.
När jag sa nej med alltmer brister min sa han att jag valde fel.
Vi socialdemokrater äger ju landet, sa kommunordföranden till sist med viss ilska i rösten.
Det skulle ha varit en light bulb moment om jag inte redan hade lutat starkt åt höger.
Nej, jag blev aldrig en sosse och inte något annat heller. Om jag ligger någonstans politiskt är det nog höger om höger, alltså ingenstans.
Jag tror inte att Kommunordföranden var en udda person. Jag tror att många gamla sossar har identifierat sig som ägare av Sverige. De besitter höga poster lite överallt. Likaså kände lantbrukarna sig förr som Bondepartiet. Och de rikare/utbildade fanns till höger. Folkpartiet var lärarpartiet. Men idag är gränserna utsuddade mellan olika yrkesgrupper. Folk röstar mer med plånboken och på sakfrågor än av någon övertygelse och partitillhörighet. Ser du på områden med många invandrare och Allmännyttans bostäder röstar de rött. Förmånerna talar. Eller de blåa villaområdena. Pengarna talar även där.
Valpropagandan i år har styrts av hur rödgröna kan minimera SD. Alla på vänstersidan har byggt valarbetet på att klandra det partiet. Men SD hat var fel strategi. I slutändan belönas inte mobbning. Det är som att ropa vargen kommer, men det kommer ingen varg, bara en S -light.
Jag är inte säker på att politiker har förstått varför folk röstade mot det vanliga. Svenska folket har lagt mycket av sitt liv i politikernas händer. Skatt in, samhällsbygge, förmån och hjälp ut. Pappa Staten och mamma socialförsäkring. De skall lösa många av livets problem. Men politikerna presterar inte rätt och nog.
Valet handlade om trygghet. Tilltron till politik är krympt. Kvar är den malande otryggheten. Räcker pengarna? Kan jag ens betala elräkningen? Klipper de av strömmen? Vad ska jag dra in? Mobbas mitt barn i skolan? Rånas de på hemvägen? Törs jag ta en kvällspromenad? Hamnar jag på en plats – fel plats fel tid – når gängen gör upp? Vem är den som flyttar in i hyreshuset efter gamla Agda dog, en gängmedlem? Vart ska mina vuxna barn bo? Hur blir min pension? Hur blir det att bo på landet när posten dras in och bensinen kostar för mycket?
Vardagsfrågor för vanliga människor.
Många svenskar mår bra och har resurser. Men många har ingenting alls utöver månadens inkomst.
Politik skall göra folk trygga. (Kyrkan har lämnat den uppgiften länge sedan) De goda ute, skurkarna bakom lås. Det elementära försörjt. Infrastruktur som fungerar. Det krävs inte så mycket för att vanligt folk skall vara nöjda. Visst gnäller vi men i stort är svensken en anpassbar och gör sitt. De demonstrerar sällan. Men nu har 1 322 774 personer definitivt tröttnat och gått över till SD. Är de alla rasister nu? Är alla dessa män rasister, för kvinnor röstade mera rött?
Det intressanta är vart i landet SD ökade. De är många mindre glömda landsbygdssamhällen, bygder som även har tagit mot många invandrare trots brist både på arbete och ekonomi. Politikerna på Regeringssidan glömde landsbygden och dess ekonomiska förändringar. Så även C som förr visste vad jordbrukare gör men idag dricker de latte på Stockholms barer. Lööf avgår. Hon får ligga som hon har bäddat. Det som finns utanför Stockholms tullar, landsbygden och mindre städer krympte till en sommarstuga, badbrygga och Midsommar på landet för många politiker.
Glömma landsbygden var ett misstag.
Om landsbygden och jordbruket med matförsörjningsuppdrag kan vitaliseras, är också ett av frågorna för den nya Regeringen. Det gäller inte längre att vinna Stockholm och Göteborg, nu gäller även vägens ände.
Valvinnarna tar över ett land med så många olösta gamla och nya problem att man måste vara en trollkarl för att lösa de. Energi, inflation, klaner, skjutningar, skola, EUs regler som inte matchar Sverige, integration som aldrig kommer att fungera, brister på det allmännas utbud. Mer… Utöver den osäkra situationen i Europa med Putins anfall mot en suverän stat, Ukraina.
Om den kommande Regeringen kan vända det som av nöd behöver vändas är en stor fråga. Kristensson och CO kommer att våndas i fyra år – eller mindre. Men alla i Riksdagen bär skuld till situationen. Genom att rösta eller trycka på den gula knappen utan att tänka efter före. Ibland rår ingen på förändringar som Putins krig, men i det läge måste vi veta på vilken sida Sveriges Regering står och för vilka ideal.
Det blir en arbetsam höst. Lycka till Kristensson och CO.
De får växa vart som helst men inte på min tomt, sa en stugägare när Lupinåkern närmare sig hans grönsaksland. Lupiner är inte populära, bara just den stunden de blommar som vackrast. Sedan vill vi bli av med dem.
Området hade till och med en dag då de boende rensade frökapslarna för att bränna dem.
Lupiner sprider sig effektivt. Det är en invasiv art. Den tar död på andra växter. Snart finns en Lupinåker i stället blandade blommor och gräs. Även de små insekterna och fjärilarna försvinner. Får lupiner ett fäste på din tomt har du snart överflöd av de.
De förvildade amerikanska lupiner sedan år 1900 fått stor spridning i Europa. Det finns andra växter och djur som tar snabbt över. Jättebjörnlokan är en. Vildsvin en art, likaså kanadagås. Det man gladde sig åt i få exemplar har tagit över och behandlas nu som ovälkommet, risk för naturen samt andra varelser.
Är det så även med oss människor? Den nyfikenhet vi svenskar mötte utlänningar på 50 – 60 talet har bytts till tidningsrubriker om skjutningar och knarkhandel. Till rädsla och förändringar av våra vanor. Till språkproblem och utsatta områden. Arbetslöshet. Det är det som står i media som om vi alla vilka har invandrat vore kriminella, bidragsfuskare, knarklangare, kvinnoförtryckare, med ett vapen i handen.
På 50 – 60 – talet var åsynen av en beslöjad kvinna eller en svart man exklusivt och något vi vände oss efter på gatan. Turister i Sverige från fjärran länder, vad roligt! (Vi finnar var däremot ofta jävla finnar.) Idag, när över 55% av män i ålder 14-44 år i min kommun är invandrarmän främst från Mellanöstern/Afrika är det exklusiva definitivt borta. Gymnasiet nära mig ser ut som om det vore en utländsk skola. Att bära slöja i tjänsten är tillåtet, även med en tjänsteuniform. Men ve om du kommer med din konfirmationskors!
Den kulturella förändringen som sker handlar dock inte om kläder utanavståndstagandet från det vi har uppfattat som svenskt, bra, sättet att leva i ett svenskt samhälle. Arbetsvilja. Skatteinbetalning. Skattefinansiering av olika nyttigheter som skola och sjukvård. Jämlikhet. De regler, lag och uppfattning om god sed som finns i Sverige är utklassade av en del invandrare. De som syns. De andra är väldigt tysta.
Enligt den svenska grundlagen kan invandrare välja i vilken mån de vill ingå i den svenska kulturen – vad det nu är – och vad de vill behålla av sin egen.
Men det var inte klankultur lagstiftaren tänkte då. Inte hederskultur. Inte byggandet av fler moskéer. Inte de svartklädda beslöjade kvinnorna. Jag tror inte Regering och Riksdag begrep vad kultur och religion är, dess uttryck, när lagstiftningen gav integration och assimilering nobben.
Jag har undrat över den tystnad som råder, speciellt i så kallade utanförskapsområden. Det är inte många som öppnar munnen, hjälper Polisen, vittnar och tar till sig fördömande eller skuld. Även politiker, senast Damberg, krystade något om tystnadskultur. Jag antar att folk är rädda. De vill inte lägga sig i. En rädsla som även råder hos politiker och media men då handlar det om att inte bli det värsta som finns: rasist.
För, det viktigaste är att inte bli rasist speciellt inte vit rasist. Inte ens antyda att invandring har även negativa sidor. Inte kränka någon, vem den nu är. Inte ge SD utrymme.
Fast jag tror att det håller på att spricka nu. Lite.
Det måste ha varit en pinsamt när BRÅ rapporten visade öppet att invandrare och deras barn födda i Sverige leder kriminalligan. Att en del svenskar har också negativa sidor är lättare att stå ut med. Det gror sakteligen en ilska hos folket. Men reaktionen är i otakt med utvecklingen, efter åratals blundande, acceptans, eller tron att det händer inte oss. Man brydde sig inte innan. Tills man själv drabbas. Tills man genom en tolk talar med pressen om sitt missnöje och smärta.
Även tjänstepersonal som borde larma kniper käft av rädsla. Var och en har sin familj närmast och då gäller inte regler.
Men – tystnaden liknar politikers agerande. Det nu mera berömt oacceptabelt eller det såg vi inte komma härskar lite överallt, inte bara i politiken utan kanske i hela landet. När ringde du själv polisen sist när knarkaffärer gjordes upp framför dig? Eller när alla cyklar lyftes till en bil från cykelstället? Inte ens jag ringer längre. Polisen har inte tid att komma. (Jag har full respekt för polisen och har haft utmärkt samarbete med dem genom jobbet men det är svunna tider.)
32% av folket som intervjuades nyligen är oroliga för att hamna i skottlinjen och bara vart femte tror att politiker löser problemet. Det finns optimister i landet.
Skall vi bara vänja oss? Troligen, ingen kommer att rädda oss. Vi riskerar att bli Nordens Mellanöstern. För politiker, senast döende L, tar ett varv till om hur de kan hålla SD stången. Politiker pratar om tvång att spara till en bostad, tvång att välja elbolag, rätt till surrogatmödrar och rätt att ge blod som homosexuell. Kanske måste vi visa vaccinpass för att äta i kvartersrestaurangen. Landet skriker om lugn på gatorna, slippa våldtäkter, ha en fungerande skola även på förorter, över bostadslösa svenska pensionärer, rensa klanområden eller om framtida elbehov. Det handlar inte om klimatet där uppe, inte heller hur många gånger vi ska vaccineras utan närliggande behov på marken. Liv och död. Men politiker föreslår strunt, petar i småsaker, försöker begränsa den lilla frihet vi har samt lurar väljare med snack om lägre skatter. Mera pengar är alltid gångbart för vi röstar ju om det vi kan få inte det vi kan ge.
Sjuklövern kommer inte att rädda oss. Inte SD heller.
Nej, jag tror inte att SD kan ”rädda” landet och få till stånd någon sorts 1950 års idyll, men förstås med Internet. Situationen är för komplicerad och också beroende på andra länders välvilja, de som kommer över gränsen, vår lydnad både mot EU och FN. Världen är som utan gränser idag. SD är parias fast lite mindre idag med stigande röstsiffror. Det behövs samarbete över alla partigränser om verkliga, akuta behov i landet.
Men när partierna inte ens kan prata med varandra hur kan de då komma på hållbara, breda beslut?
Landsfadern fick nog och gick. Nu ropas det efter en kvinna. Varför ropas det inte efter en superhen, könlös varelse med extraordinära krafter som städar gatorna, lyfter ut de kriminella icke svenskarna från landet, låser in de svenska brottslingarna och börjar tänka efter med alla partier: vad behöver Sverige för att åter bli en framstående nation, inte toppa listorna över kriminalitet och bidragsförsörjning.
Jag tror att resurserna finns. Eller? Men jag är inte säker att politiker är de rätta att åtgärda något de själva har raserat.
