Att rensa eller inte rensa är frågan.

Utvalda

År 1951 eller var det året efter fick jag och min lillasyster ett spel, Afrikas Stjärna, som julklapp.  Vad vi, hela familjen, spelade! Spelet  publicerades 1951  av finska företaget Tilgmann Ab. Skaparen var 21 år gamla Kari Mannerla som hade skissat på spelet i några år.  I Sverige heter det Den försvunna Diamanten. Över 4 miljoner exemplar har sålts och en ny variant med djur i stället rövare har tillkommit och kortspel samt Internetspel. Vore något spel valt som finskt nationalspel vann nog Afrikas Stjärna

Nu har den stämplats som farlig för barn på grund av rasismen i spelet.  Afrika visas nedlåtande på något sätt.

Finland brukar ligga lite efter i tokigheter som åsiktsrensningar, eller skippa de helt, men i de senaste åren tycker jag att de närmar sig oss, svenskar.  Finland leder  nu kampen mot opassande spel.  Nej, inte de på Internet med våld, mord och sex utan barnens favorit brädspelet Afrikas stjärna. Trots att det var bara en person, en politiker/ersättare som var upprörd i början blev gensvaret snabbt och en politiker högre upp förbjöd spelet i Åbos skolor. Säg rasism så springer alla.

Så lätt gick det dock inte. Ärendet ligger nu hos borgmästaren i Åbo. Beslut har inte än tagits. Förvirringen är just virrigt. Åsikter flödar.

Undervisningsminister Anders Adlercreutz  är inte för förbud men finns spelet i skolan kan man diskutera om nu och då hur Afrika föreställts i det gamla spelet. Förskolans barn är för små för det.

Spelet går ut på att hitta den försvunna diamanten i Afrika. Man kan bli rövad på vägen eller hitta andra ädelstenar. Spel för barn är bra övning till att acceptera förlust. Kanske frågar barnen något om bilderna, eller om det finns diamanter i Afrika och vart det ligger i relation till oss. Men knappt något mer invecklat. I förskolan är barn för små för egna politiska och ideologiska ställningstaganden men de kan upprepa inlärda åsikter.  Världen och olikheterna i ett spel är än just spel, inte en dold lärobok om rasism.

På ytan kan alla dessa rensningsaktioner kännas harmlösa, ibland till och med önskvärda eller bara gå förbi oss. Men när vi ser lite djupare på liknande ”rättelser” – fast i större format – finns de i nutiden och alldeles bakom dörren. Olika ismer som bestämmer våra tankar, uttryck och varande. Är det långsökt? Tog jag i nu? Inte alls. Våra ”städare” har samma syfte fast i sin egen lilla skala, bort med allt de inte själva ser som rätt.

Deras åsikt om vad är rätt är det enda som gäller.

Jag har spelet kvar hemma och har ingen tanke att kasta ut det.  Vi uppfattade nog inte spelet så som dessa ”åsiktsstädare” gör.  Vi  lärde  även hur Afrika såg ut. Geografi är ofta en svag punk hos elever och även hos de vuxna. Kunde ge några exempel om geografitolkningar från dagens Värld men eftersom det kunde uppfattas som rasistiskt låter jag bli, tänk efter själv.  Nej, jag menar inte Grönland.

Dessutom åkte vi, jag och mina då vuxna barn, till Afrika 2014. Vi såg ungar valla sina djur med en pinne i handen i  lejonlandet. De äldre hade sköldar och rejäla spjut för uppvisning. Nej, vi besökte inte massajer, bara såg dem på avstånd. Vi var där för att se djur i det vilda och sedan bestiga Kilimanjaro. I stan bar än kvinnorna vatten i gula dunkar som de fyllde på  av någon vattenbil eller kran. Och på Kilimanjaro fanns det tvång att hyra guider och folk som bar ens prylar. Kolonialism? Omvänt kanske, men de tog nu betalt.

Det finns oerhört mycket i Afrika att älska, hata, förändra och lappa ihop. Kanske något att intressera sig i  stället brister i ett spel?

Det är ofta kvinnor  från vänsterfronten  som blir upprörda av saker, historia, tankar och beteenden. Ta bort olämpliga böcker är vanligt men nu är även brädspel olämpliga i sin utformning. Alla spel har en sämre, olämplig sida. Schack, Monopol, Bondespelet… om man börjar tolka dem. Det finns mycket att granska! Åsiktskorridoren är smal, så smal och har slagsida åt vänster måste jag säga. Påminner om Ryssland som städar bort västerländsk påverkan, senast försvann Jultomten. Ja, det finns många länder där fel åsikt kan bli ens sista.

Historien kan vi inte ändra. Tolka den annorlunda – historieförfalskning – är också galet. Hur än vi städar upp historien finns den där. Vi kan max säga: så tanklösa var de, tur att vi, vår generation kan bättre.

Det sista är dock väldigt tveksamt, att veta bättre alltså. Det är många som inte lär sig av historien. När förmågan inte räcker till att rätta avgörande saker angrips nu mera även oviktiga ting. Det är bara egoism. Det är ett försök att vara god och rätt och synas.

Försöken att rensa bort allt olämpligt är ett Sisyfosarbete och kommer aldrig att få sitt slut. Man trivialiserar problem som spel och barnböcker  medan de stora problemen i Världen pågår och kommer inte att rensas ut. Vi kanske inte ens försöker. Vi är upptagna av att leta efter mindre brister.

PS. Nej, Afrikas stjärna är kvar i förskolor. Inga beslut för att ta bort spelet. Det och andra gamla läromedel får vara kvar säger Åbos styre. Storm i vattenglas är förbi – denna gång.

https://www.expressen.se/nyheter/varlden/klassiska-bradspelet-plockas-bort-fran-finska-daghem/

https://www.hbl.fi/2021-04-18/afrikas-stjarna-fyller-70-ar-med-leoparder-som-rovare/

https://yle.fi/a/7-1445090

Rasism eller bara dumma människor?

Utvalda

Jag brukade arbeta varje torsdag kväll på en låst psykiatrisk avdelning. De hade en lucka i schemat. Jag hade 75% tjänst som kurator så jag behövde fylla på inkomsten. Oftast arbetade jag med en man från Irak. Han var rena lugnet, utbildad och pratade perfekt svenska. När sista medicinen var utdelad brukade vi ta en kopp kaffe och prata.

Avdelningsföreståndaren såg jag inte, hon hade redan gått hem när jag började passet. Men en dag var hon där. Efter lite kallprat sa hon: Du flyttar väl hem till Finland när du blir pensionär. Du ska väl inte använda våra pensionspengar. Men än så länge jobbar du ju bra. Du får fortsätta på torsdagar.

Det var som en isig vind blåste över mig. Jag hade arbetat där över ett halvt år, varje torsdag och en och annan helg.

Det var dock inte första gången jag hade blivit näpsad om min finskhet. Både när jag hade sökt arbete och på arbetsplatsen. Från början bestämde jag mig att skita i det. Men det sved ibland. Var det rasism eller bara en ego, dum människa? Skulle jag ha bråkat och gjort mig omöjlig bland folk? Vem bryr sig om en finne? Och finnar är väl inget ras, de är en folkblandning som började vandra från från Volgabukten århundraden sedan. Min släkt utvandrare från Mongoliet, evigheter sedan.

Jag sa ingenting. Att vara en utbildad person men så ovetande om vårt pensionssystem var nog det jag reagerade mest på. Om jag skulle flytta följer pensionen med mig. Nu tänkte jag inte flytta bara stryka mitt namn och telefon från vikarielistan.

När jag stötte på irakiern undrade han varför jag inte kom dit mer. Även patienterna hade undrat om torsdagskvinnan. Jag sa inget. Förmodligen behandlade föreståndaren inte honom illa. Vem skulle våga sig på en man, en stor charmig man med muskler?

Extrajobb fanns alltid gott om inom psykiatrin.

Jag beslutade att se till så min tjänst skulle fyllas ut till heltid. Jag lyckades få medel till utökad tid. Den tiden användes sedan till forskning om vår avdelning: vad lyckades och vad inte. Brydde sig någon? Nej, bara vi som jobbade fick bekräftelse att vi gjorde rätt. Man kunde ha använt våra metoder i missbruksbehandling annanstans, det var effektivt. Jag började sedan doktorera. Efter ett är gav jag upp. Heltid studier plus heltid arbete gick inte ihop.

Det pratas så mycket om rasism, hudfärg, sexuell läggning, rättigheter på grund av något…så kanske de viktigare sakerna skyms. Hudfärg och sexuell läggning är rent av mode.

Skulle jag ha blivit förbannad när släktingar undrade om barnet vi väntade skulle bli blek i hudfärgen, eftersom vi båda, jag och min första sambo var det? Han var extra blek med väldigt blåa ögon. Jag var blek som blev bränd i solen omgående. Så diskuterades också blivande ögonfärg, brunt eller blått. I ett berömt fall beskriven i nu två böcker har sådana undringar blivit rasism känt över Världen. Förr hade vi bara skakat på axlarna högst, men nu har åskmullret nått det engelska kungahuset. Var och en lever sitt barndomstrauma på olika sätt.

Finns det ingen rasism kan man nog hitta det.

Vi, två vanliga människor, tog det som intresse och nyfikenhet. Det är inte lätt att prata med blivande föräldrar så det blir exakt rätt. Klumpighet är inte illvilja. Nyfikenhet är inte rasism.

På något sätt slits även ord ut och deras mening accentueras till det sämsta, inte något upplyftande. Missnöjda människor utnyttjar ord som ett slags straff. Att skrika rasist är liksom fint och det sämsta du kan bli kallad för. Olika hudfärger är olik fina beroende på vart vi  lever. Dottern fick giftermålsanbud under läkarpraktiken i Afrika. Det var fint och höjde ens status om frun var vit. De svarta utanför ens eget område kallades ”icke människor” precis som en av våra patienter kallade oss tills vi fixade en översättning. (Utesluter varifrån hon kom, inte Afrika.)

Vad skulle vi säga? Trakassera en förtryckt människa?

Här och speciellt i de demokratiska Staterna i USA är mörk hy en fördel. Skuld över slaveriet tar aldrig slut. Vissa delstater, även om de inte hade slaveri, försöker betala av skulden de inte har till ättlingar av de svarta.

Just nu trakasseras jag av ryssar både på min blogg och även i telefon. Vad vill de? Onödig påverkansoperation på en gammal kvinna utan någon som helst makt över politik. Ryssland är ett terroristland, de ligger idag på botten av mänskligheten tillsammans med några andra. Rasism? Inte alls, bara fakta. Ett land är dock inte alla människor i en bunt, även i Ryssland finns de som avviker och vill ha fred, men de blir inte långvariga i frihet.

Jag tror det är viktigt att ha tillhörighet till ett land, folkslag, släkt, familj. Att vara någonting, inte bara i arbetssammanhang. Det är inte tillräckligt med ett pass. Det är bara portöppnare.

Att jag är ibland en grinig och alltid blek har inte heller med finska folkegenskaper att göra, vilka de nu är. Jag är bara sådan.

Använd ord varsamt, så de inte förlorar sin rätta betydelse.

PS. Ett obetydligt men typisk försök att göra rätt angående hudfärg är serien ”Morden i Midsomer”. De engelska små byarna har nu mera befolkning som i Londons förorter. Serien är noll trovärdig, men så rätt. Det är så rätt att vi inte ser det mer.

Vithetsnorm i naturen?

Utvalda

När jag vandrare i USA råkade jag träffa 2 människor med mörk hudfärg. Den ena var en tjej som fick nog av PCT vid mile 110. Jag förstår det. Hennes packning var enorm, hon hade en sminkväska med sig. Den andra, en yngre man, tältade i Windigo pass, vid mile ca 1880. Jag träffade några från Kina och en från Korea. Den ena från Kina träffade jag två gånger av en slump, sist efter Ashland.

Han sa att jag var hans idol. I Kina höll de gamla kvinnorna sig hemma och servade de ýngre, som barnbarn. Själv var han trött och tveksam till att fortsätta. Jag försökte peppa honom att gå vidare. Vi var ändå på mile 1720. så mindre än 1000 kvar.

Jag vet inte hur det gick med honom.

Alldeles i början gick jag en bit med en ung kille som var från Mexiko men bosatt i Big Bear. Han bjöd mig hem till hans mormor som lagade utsökt mole poblano med kyckling. Han gick till och med saktare än jag så vi träffades inte mer efter tältplatsen vid Morena.

Vad synd. Inte att maten i hotellet i Big Bear var att klaga. Tänk, kocken kom och frågade hur jag ville ha mina frukostägg tillagade och hur många. Dessutom fick jag ett rum med öppen spis, direkt tillgång till pool och PCT specialpris. Efter 265 mile dag 23 kände jag mig i behov av en dusch.

Jag kollade inte folkets hudfärg bara de som syntes mitt framför näsan men undersökning just om vandrare på PCT visar att det är mest vita män och vita kvinnor som vandrar. Likaså besöker mest vita Nationalparker och olika naturområden. Inte är det en majoritet av invandrare som åker skidor eller skoter i Norrland heller, nu räknar jag inte gränsfinländare som invandrare.

Följaktligen i denna galna värld talar vissa invandrare om att de diskrimineras även i naturen. I USA klagade deras företrädare på svårigheten att gå ut till Nationalparker eftersom det var så många vita där. Det gick liksom inte, man kände sig bortmotad. Suck! Och nu gnälls det även i Sverige. Det är ett samhällsproblem med för många vita i skogen!

Jag ser en del ”öststatare” i skogen men de är där för att fiska och de pratar alltid med mig och frågar om bättre platser. Jag fiskar inte så någon hjälp är jag inte. Annars är det väldigt vitt – hade lite mer koll sist efter tidningsskriverier. Mitt grönområde ringas in av två så kallade ”utsatta områden” med många innevånare av annan härstamning än bleka svenskar. Men inne i skogen utanför elljusspåret och märkt led är det mestadels ingen än jag. Blir nästan chockad om jag ser någon annan. Så har det varit under många av mina vandringar också. Ensam. Nästan ensam. Ensam tältplats i alla fall. Delvis beror det på mitt val av udda tider, sent på hösten. Så det finns plats för flera.

Det kanske är bara så enkelt att vita människor gillar att röra sig i naturen. Att vita har vandring som hobby. Att vita flyr städernas trånga liv ut till skogen på söndagar och det har absolut noll med rasism att göra. Folk har olika intressen, olika preferenser och livsstil. Kanske de svenska skogarna känns främmande för folk som kommer från länder med andra naturförhållanden. Men det tycks finnas mediefolk som måste se förtryck och rasism i varje fråga.

Som USA har även Sverige vildmark, skogar och berg som ger möjlighet att besöka naturen eller till och med tälta och göra en vandring. Det är något många av oss uppskattar. I USA säger folk i undersökningar att familj, Gud och natur är något de räknar högt i livet.

Låt bli att inbilla rasism i varje sak. Vill du gå till skogen eller till en Nationalpark – gör det. Gnäll inte. Det finns inget inträdesprov till skog och mark. Men ge fan att lämna sopor efter dig och lämna noll toapapper.

Du hittar mycket matnyttigt hos HALFWAY:

Bild överst ; Sawmill Mountain, Kalifornien, bara en fågel och jag,

Bild mitten: Ensam mitt i ingenting Sprengisandur, Island

I böckernas värld finns vår historia.

Jag läste att en av min barndoms favoritförfattare, Enid Blyton, är nu benämnt som rasist. Jag har alltså läst rasistiska olämpliga böcker som barn. Dock kan jag inte kalla böckerna rasistisk, bara en viss tidsbild från livet på den tiden.

Jag köpte några av böckerna genast till mitt barnbarn innan de försvinner. I den nutida äventyrsvärlden, både i den verkliga på gatorna och den i böcker, är Blyton en snäll västanvind. Nu kallad rasist. Så även Kipling och många fler. Att märka folk bakåt är alltid enklare än städa på eget och nutida liv. Produktivt?

Jag hade läst Blytons Äventyrsserie om de fyra barnen som löste mysterier. De var spännande böcker och vi satt de i en låtsasverklighet. Jag och mina två kamrater undersökte grottor, smög i skogen, låtsades att något hus var ett slott och vi åt ananas direkt från en burk. Jag var elva år. Det var den sista sommaren för mig. Nästa var jag vuxen med arbete. För mina kamrater räckte det att klara skolan.

Min barndom slutade tidigt, om det nu ens var det vi kallar barndom idag annat än sällsynta tillfällen i efterkrigets Finland med allt vad det innebar. Barndomen slutade definitivt vid tolv då jag började arbeta först som barnflicka under sommaren och sedan med att bära ut morgontidningar innan skolan började. Bokmässigt slutade barndomens böcker ungefär samtidigt.

På den tiden var bibliotek uppdelat barn och vuxna. Barn under 15 år kunde inte gå till vuxenavdelning utan den vuxne. Jag hade läst hela barnavdelningen. Bilderböckerna läste jag till mina småsyskon. Jag snodde fars bibliotekskort, som han aldrig använde. Jag neg till bibliotekarien och sa att min far var krigsinvalid – vilket stämde – och jag skulle låna några böcker till honom. De hjälpte mig vänligt. Jag lånade då historia, mitt favoritämne. Efter några gånger med hjälp fick jag gå in själv – duktig flicka – och nu blev det Camus, Kipling, Faulkner, Hemingway… och mera historia. Det var magiskt hur författare kunde skriva meningar så det var lik musik.

De andra flickorna läste på Anne på Grönkulla och Unga kvinnor. Jag var helt ute med min boksmak. Ungdomsböckerna och även Blyton var passerad tid för mig.

Enid Mary Blyton föddes 11 augusti 1897 och dog 28 november 1968 i England. Hennes produktion innefattar över 600 böcker, främst för barn och ungdomar. Hon är översatt till 90 språk. Än ett av de mest lånade författarna i England. Hennes karaktärer är god – ond. Det finns en moral i böckerna. Hon är tidstypisk. Idag kritiserar man hennes stereotypiska karaktärer. Men, vi hade den tiden, det går inte att ändra tiden bakåt hur än vi skriker rasism.

Vi kan bara förstå och kanske göra allting bättre. Förbättra vårt beteende och andras. Gör vi det?

Finns det någonting i vår västerländska historia som inte kan ses som rasistiskt idag, om viljan finns?

Bibliotek har alltid varit som hem för mig tills det blev en värmestuga för allehanda besökare och tystnaden försvann. Böckerna var inte längre de enda som talade.

Jag blev inbjuden som föreläsare och handledare till Finland och även till min gamla hemstad vid flera tillfällen. En av föreläsningarna skedde i det gamla biblioteket som nu mera var en konferenscenter. Jag gick runt i min barndoms lyckligaste plats. Allt kändes nu så mycket mindre trots att stora salen drog över femhundra lyssnare.

Det var en magisk dag. Mina ord i biblioteket som gett mig så mycket glädje och kunskap.

Biblioteksbilden från:

https://fi.wikipedia.org/wiki/Kulttuuritalo_Laikku#/media/Tiedosto:Vanha_kirjastotalo.JPG