Etikettarkiv: politiker

Nya tidsbilder med sopor, tiggare, burksamlare, bommar, rånare och farliga politiker.

Publicerat av
hägring

Vi satt i parken och åt en glass. Under den tiden såg vi tre burksamlare som rotade i soptunnor. De var män, i ålder över 60 och såg ”svenska” ut. När vi lämnade parken passerade vi ytterligare en gammal kvinna som lite diskret försökte vittja soptunnorna. Det är förstås bra att någon pantar burkar, rena miljöarbetare. Jag har för mig att återvinning av en burk motsvarar el för datorn i ca 3 timmar. Men, jag tror inte att rädda miljön var deras syfte utan några slantar till dagens mat.

Varje gång jag lämnar sopor till återvinningslokalen står där någon äldre kvinna och rotar. De skäms, det syns tydligt och de försöker liksom låtsas att de sorterar ordentligt. Jag brukar hälsa och uträtta sorteringen snabbt för att inte störa dem. Rota i sopor var något barn i fattiga länder sysslade med för att hitta något säljbart eller vad återvinning efterfrågar, inte pensionärer i Sverige som försöker dryga ut pensionen.

Vårt centrum är litet och passeras på tre minuter. Som bäst möter man bara ett par tiggare men mot veckoslut sitter de vid Systemet, vid hamburgerbar, Konsum och Apoteket och som alltid nära pendeltågsstationen. Den som sitter vi pendeln har suttit där i fyra år och när hon åker hem hyr hon ut platsen – säger de som alltid tror sig veta allt.
Utöver detta finns klottret som har avancerat med åren. Och skräpet. Och fimparna. Fyllon och knarkare vilka också sitter i parken eller besöker knarkhandeln som sker öppet nära stationen. Jag ser några nya yngre kvinnor i samlingen och nu är dessa grupper också multikulturella vilket orsakar dispyter om utrymmet.

polis
Då och då rånas någon affär. I veckan hade vi igen 2 polisbilar i jakt på rånare. 2 bilar var dock ingenting, för när Jimmy Åkesson var här före valet fanns 11 polisbilar och en piket och massor med poliser runt centrum. Vi var belägrade. Vi fick ta omvägar till affären, det är därför jag räknade bilarna. Inget hände. Det var några skolbarn som skolkade och stökade lite. I ”demokratisk anda” stod de med ryggen mot Åkesson och fnittrade.

Centrum är bommat nu mera så rånarna kör med moped eller de springer. Det blev lite lugnare med bom, inga bilar som gör crash-and-grab, men en del kör hem över gräsmattorna. Att gå några meter är alldeles för långt om man har något att bära.

Vi har dock inte haft några bilbränder på ett tag men det finns gott om dem om man åker till en annan förort bara några få kilometer härifrån. Det är en så kallad no-go-zon. Vi passerade där en gång och hastigt var vi utomlands. De flesta kvinnor var beslöjade. Språket man hörde var okänt. Det är i och för sig inget konstigt i att de nyanlända hamnar i periferin. Det är där man byggde de senaste hyresbostäderna. Staden växer ju utåt, inte inåt och uppåt annat än i sällsynta fall med stora lyxvåningar på taket.

Det som retar mig är den förslumning som sker. Kommunala hyreshuset mittemot mig har mögliga balkonger och ingen har renoverat något på 40 år. Även huset jag hyr i börjar fallera. Antagligen får allmännyttan bara kollapsa för att lämna plats åt bostadsrätter. Det såldes en etta på 26 kvadrater för 1,7 miljoner nyss i närheten och det på en förort. Vår gemensamma egendom som allmännyttan lämnas åt sitt öde. Tiggare tar över våra torg. Indragningar styr sjukvården och socialtjänsten går på knäna. Åldringsvården är överlåten till riskkapitalister, likaså invandring. Skolan har en storartad kris med kunskapsbrist. Staten har otaliga statliga myndigheter, lär vara 552 stycken, med oändliga utredningar medan det som påverkar människornas vardag är mer ointressant och utan vettig åtgärd. Ena dagen säger finansministern att det är tomt i kassan, andra dagen ges pengar till något folk inte har bett om.

En läkare sa att alla de nya arbetskamraterna vill forska och ha projekt, de vill ogärna ha patienter. Alla de 552 statliga myndigheter vi har, styrda av politiker, vill de också pyssla med sitt och inte träffa medborgare och lyssna på dem?

Var det bättre förr? Jag försöker tänka på hur det var när jag kom hit i början -60talet. Då var finnarna den största gruppen invandrare. De trängdes hos vänner och släkt och arbetsmarknaden var god. Vi bidrog med arbetskraft på direkten, en del hade redan raggats upp i hemlandet för industrin i Sverige. Vi hade oändlig framtidstro. Hur har invandrarna det nu, boende i en anläggning i någon liten by, i periferin? Vad drömmer de om? Bidragsliv? Jag hamnade också i periferin när jag köpte en lägenhet. Men, vi kände ett slags trygghet på bostadsområdet. Det var på den tiden då min svärmor inte låste ens dörren hem och inte låste man sin cykel på gården heller. Idag öppnar man inte dörren till någon obekant om man har förståndet i behåll.
Soporna var liksom inget bekymmer än, inte heller kände vi till ordet global uppvärmning. De skidbackar du ser som uppstickande gröna onaturliga berg innehåller våra sopor. Inte tänkte kommunen på återvinning, men vi krävde tidningsinsamling och glaskross. Vi var framtiden.

Idag är du bara korkad om du gör likadant som då med din dörr, egendom eller dina sopor.

gustavs-grabbSopor ja. Leif GW Persson berättar om sophanteringen på Haga soptipp, det som nu är en gräsbeväxt kulle. Man betalade till portvakten – honom – för att få tippa det som inte skulle tippas där. Boken: Gustavs grabb är en intressant tidsstudie men blir något tjatig, liksom fastnar i sin egen förträfflighet. Läsvärt dock, speciellt för en Stockholmsbo. Nej, han uppger inte vem som dödade Palme.

bil
Idag tippas det sopor av annat slag i Haga, sopor från våra nya kåkstäder. Och i skogen kan du hitta vad som helst som bilar, en gammal dator, konservburkar, petflaskor, kassar med sopor till råttornas glädje. Det är inget nytt, vi är inte mer medvetna om vår miljö trots de gröna återvinningslådorna som finns i vartenda hörn. Politikerna blir inte heller mer medvetna om nya tidens problem. I alla fall har de inga lösningar annat än petandet i människornas frihet. De kanske är kvar på -60 talet?

Framtiden är bara en hägring?

Bild högst upp: hägring över Stockholm.

Kvotering, kvinnofällor.

Publicerat av

010Kvotering i gång igen. Men det handlar förstås inte om kvotering till vardagen utan gräddfil för några få kvinnor. Jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) säger att en kvotering till bolagsstyrelser ligger nära i tid om de inte bättrar på sig snabbt. Politiker ser framför  sig ett idealsamhälle där allt är jämlikt på höga lönenivåer. De glömde resten, den stora skaran, det vi i vardagstal kallar service, skola, vård och omsorg. De lågt betalda s.k. kvinnoyrkena. Det finns många helt vanliga arbeten där män är nära 100 % men det tänkte hon inte heller kvotera. Inte kvoteras det män till typiska kvinnoyrken.

Varför hamnar kvinnor inte i bolagsstyrelser? De kanske inte vill? Kramar herrarna om varann för mycket? Utnämner kompisar? Kvinnorna som finns på toppen redan, hur kom de dit? Med egen förmåga? Pappas flicka? Det kan ju hända att det finns trots allt jämlikhetsprat skillnader på intressen som gör att kvinnor värderar andra saker högre än toppen av kedjan. Bra arbetstid? Barnen kanske? Men ett område som lätt kunde kvoteras är den kommunala vården och omsorgen. Den styrs av politiker, inga privata herrklubbar. Varför gör man inget åt det? Kommuner går inte i täten för jämlikhet eller bättre löner för kvinnoyrken. Kommunala arbeten inom vårdsektorn som socialtjänst, barnomsorg, hemtjänst, särskilda boenden är kvinnodominanta och har oftast låga löner. Där borde man kvotera in män. Tvångsarbete, om männen inte rättar sig i ledet? Och tvärtom.

Hur skulle exakt lika liv mellan könen se ut? Millimeterrättvisa?

Jag är mot kvotering. Meriter och lämplighet skall avgöra anställningen. Men de som anställer borde ta bort sina kostymglasögon och se vem som kan blåsa nytt liv och nya idéer till företaget. Det är ofta de som saknas.  Men Staten skall inte ständigt uppfostra oss. Jag har alltid haft högre lön än motsvarande manliga socionomer. Jag jobbade hårdare än många andra, försökte utveckla jobbet. Jag bad om högre lön. Varje kvinna, och varje man också för den delen, borde sluta  inbilla sig att facket fixar arbetslivet och att jämlikhet i hemmet fixar sig med trollspö – sedan någon gång. Man måste prata själv om lönen. Man måste prata ihop sig innan barnen kommer. ”Hur ska vi dela barn och hemmets skötsel? Ingen bör ha hela ansvaret både hemma och i arbete. Annat än ensamstående mödrar förstås.(Obs ironi men verklighet.)

Jag helt för kvoterad föräldraförsäkring den dagen då även män är gravida och föder barn. I nuläge vill jag att 9 månader är öronmärkta för mamman och Staten skall pytsa in de pengar hon förlorar i pension under de tre första åren, dock bara för två barn. Vi bör sluta med föraktet mot mammor. Trots att politiker påstår att föda barn är inget hinder för samtidigt heltidsjobb är det inte så för barnet.  Barns behov borde vara överordnade de vuxnas. Barn har behov av närvarande mor/far inte barnpassning. Vart tog de tre magiska åren vägen? Har någon forskare bevisat att det var helt fel? Skälet till kvotering sägs ofta vara att kvinnor får sämre pension genom föräldraledigheten och att jämlikhet, eller millimeterrättvisa, är så viktigt just under barnets första år.

Varför har kvinnor sämre pension? Svaret är så självklart: låga löner och att kvinnor föder barn, arbetar mindre och tar mer ansvar för barnen och närstående som gamla föräldrar. Del av ”orättvisan” kommer att kvarstå tills barnafödandet delas jämt av män och kvinnor, vilket inte lär ske alltför snabbt. Att ta hand om barnen och sina vårdbehövande anhöriga är enklare att dela bättre, det kräver bara vilja. Att betala bra för de kvinnodominerade yrken tycks vara lika svårt som att män föder barn. När Politikerna har många hål att fylla med våra skattepengar, då väger kvinnorna, barnen och vården lätt, även här, i världens mest jämlika land.

Jag har passerat åren med barn länge sedan, på den tiden då nästan alla kvinnor var hemma en längre tid med sina barn och trakasserades inte för det. Nu har jag hamnat i en annan ”kvinnofälla”: anhörigvårdare. Hur ser det ut på denna växande oavlönad vårdbransch? Drygt 1,3 miljoner personer, närmare var femte person i vuxen ålder, vårdar, hjälper eller stödjer en närstående. Minst 900 000 av dessa är i förvärvsaktiv ålder enligt Socialstyrelsen 2012. De flesta är kvinnor. Kvinnor och vård = sant.

Jag tycker det är humant att vi tar hand om varandra. Det är dock inte humant om vårdtagarna är i beroendeställning mot sin vilja och vårdgivarna förlorar både lön och sitt privata liv. Stöd och avlastning måste även fungera på vårdgivarens villkor. Det måste finnas alternativ innan anhörigvårdaren kollapsar. Att vara snäll och inte kräva något för egen del slutar med två platser på den överbelastade äldrevården. Eller snarare två virriga personer hemma med en hemtjänst som ibland springer förbi för platser är det ont om.

Jag avskyr ordet jämlik. Men jag gillar orden lika värd.

Val och valfrihet – även för äldre?

Publicerat av

Det är val på söndag eller nu om du vill förtidsrösta. Men vad är det vi egentligen röstar om? Det enda och enkla svaret är våra pengar. Vi röstar om vem/vilka ska få styra över våra gemensamma tillgångar hopskramlade genom olika skatter, moms, avgifter och försäljning av gemensam egendom. Vem har den bästa ekonomiska grundtanken och skickligheten? Vem är mest varsam med våra tillgångar? Vem sköter bäst det som hör till staten, kommunerna och landstinget, inte sätter oss i evig skuld med galna ofinansierade projekt (de är många, har du kollat skuldbördan i din kommun?) och inte lägger sig i på det vi själva kan sköta? Ideologierna är närapå slocknade i svensk politik men nog finns det skillnader. Den ena halvan vill vara Pappa Staten och ta hand om oss ändå till museibiljett och T- baneresor, val av doktor eller skola och kvittera ut så mycket som möjligt av vår lön. Den andra halvan vill släppa oss lite mer fria, låta oss behålla lite mer av lönen och låta oss göra val, även dumma och klantiga för vi kan inte hålla någon i handen hela livet. Så, vad väljer du?

Jag vill i alla fall välja själv så långt det går. Även om många av mina önskemål inte uppfylls på grund av ekonomi vill jag ändå välja själv från vårdcentral till elbolag. Jag vill välja vem som ska hjälpa mig om jag skulle behöva någon typ av hemtjänst eller vård. Och om jag hamnar i ett äldreboende – må det inte hända, låt mig dö innan – så vill jag ha möjligheten att välja en plats, det ska inte en politiker bestämma för mig. Även de äldre bör ha rätt till eget tänkande eller någon anhörig som tänker för dem och gör ett val.

Vem ska man inte rösta om man vill ha valfrihet även för de äldre. För påståendet: Lagen om valfrihet (LOV) ska gälla i alla kommuner så att äldre själv kan välja mellan utförare svarade 4 partier att de var helt emot LOV. Inte svårt att gissa vilka de är:  MP, V, S, Fi.

M, KD, C  däremot tyckte att även de äldre ska ha valfrihet. De resterande svarade delvis – vad är det, vilken del? Vi kan inte välja överallt för på mindre orter finns kanske bara kommunal omsorg och ett vårdcentral i bästa fall. Men principen att vi medborgare är självständiga varelser och kapabla att göra egna val är viktig och skall inte lämnas till en politiker.

Hur som helst, det är många politiker som vill åt honungsburken och vissa som faller av på grund av att munnen går men ingen hjärna är inkopplad.

Tänk till när du röstar. Sedan kan du inte göra så mycket mer än skapa en twitterstorm om du är missnöjd.

Bättre nu?

Publicerat av
213

Nu flyttar vi till en annan kommun ganska nära den föregående, men i nutid. Det är en döende bygd med stora arealer och lite folk. Folkmängden har ungefär halverats sedan 60 talet trots viss inflyttning genom invandrare. Andel kvinnor har ökat i kommunpolitiken. Även på denna ort såg mandatfördelningen länge ut som i byn jag skrev om i förra inlägget, men nu krymper C i takt med jordbrukets nedläggning och sin egen ändrade ideologi och andra mindre partier som V, MP eller missnöjespartier typ ”bygdens väl” och även SD har plats i kommunfullmäktige där S har smal majoritet. Vilka styr har ingen större betydelse för alla är med och lägger ner Folkhemmet på landsbygden. Kommunstorleken med den spridda befolkningen och det usla skatteunderlaget är ett problem. Pengarna räcker inte, inte ens med Robin Hood bidrag från storstadskommuner. Så, idag bygger man inte utan river i de olönsamma landsbygdskommunerna. Det är små byarnas död.

Dagens politikeruppdrag är att dra åt svångremmen och reducera allt som kostar pengar, utom sin egen pension förstås.  De stänger, lägger ner, avvecklar, planerar minskningar. De små fungerande skolorna stängs och barnen får åka mil vis till skolan eller föräldrarna flytta. Inga barnfamiljer bosätter sig till en by utan en närliggande skola. Gamlingarna öses ut från det lilla äldreboendet i byn till centralt belägen hem för att spara pengar, vill de eller inte. De tomma lokalerna hyrs gärna ut till Migrationsverket genom något bolag som funnit en ny födkrok.

Bibliotek stängs eller öppettiderna minskar, i värsta fall eldar man upp böckerna för att spara yta så hyran blir lägre. Det blir ju värme, skrev en politiker tillbaka till mig när jag undrade om hon hade rätt att elda upp den allmänna egendomen i form av böcker.

Gatubelysning stängs av, mörkret faller över dem som än vill bo kvar i små lite avlägsna byar, på landsbygden alltså, kanske odla potatis, hugga ved för uppvärmning, fiska eller ta vara på äpplen från de gamla äppelträden där äpplena än smakar just äpplen. Trams. Landsbygdsromantik.

Självförsörjning är omodernt. Maten skall komma från andra länder. Vem fasen odlar potatis annat än till midsommar? I den kommunen som just nu beskrivs har jordbruket nästan nedlagts och även skogsbruket fallerar utöver något storbolag eller fuskare som kalhugger och lämnar allt för naturlig återväxt.

Lanthandeln som hade allting är minne blott men ICA handlare håller stånd. Kanske finns en bensinmack och kiosk Ja, är byn vid en större väg nära norska gränsen finns mataffär som säljer varje helg som om det vore dagen före julafton. Norska matpriser räddar affärer på glesbygden, inte den svenska glesbygdspolitiken.

De äldre, övergivna husen går inte att sälja. Exekutiv auktion blir slutstationen för landsbygdens forna liv. Man kan få en gård för samma peng som en klädkammare kostar i Stockholm. Endast en verklig entusiast, pensionerad tysk eller holländare vågar köpa ett hus på glesbygden utan service, kanske öppnar de ett vandrarhem och ett kafé och hoppas få skåda älg och till och med höra vargen yla. Ja, vargen… bäst att inte fördjupa sig i den diskussionen.

Det är nya industrier som kommer. De producerar i och för sig ingenting som går att sälja, bara hopp och servicearbete i den pengakarusellen som går runt. Det är flyktingindustrin, de döende samhällens hopp om nya innevånare. Den enes flytt från byn ger bostad till en som flytt från ett annat land, från krig och elände, från rättvisan eller bara för att hitta ett bättre liv vilket är svårt, i alla fall tar det många långa år och arbetslösheten löses knappt på en avfolkningsbygd annat än med timmar inom hemtjänsten där de gamla står för integration och försök att förstå nysvenska. Vård och omsorg är ju den överlägsna arbetsgivaren på landsbygden följd av skola och det håller inte när pengarna i kommunen går runt och få andra skatteintäkter kommer in. Socialbidragskostnader tar en stor del av budgeten och kanske hälften av detta går till nya svenskar vars arbetsmöjligheter är ännu sämre än de infödda har, vilka alltid känner någon som behöver ett handtag om bara för en svart slant.

Ett tag kan någon mindre skola överleva om en flyktinganläggning startar i närheten och barnen fyller klasserna. Men snart flyttar de nykomlingar som kan till storstaden och kommunpolitikernas fåfänga hopp om statliga pengar vilka skulle rädda ekonomin flyger bort precis som de bygdens unga vilka söker sig till Högskolor, dock med undermålig undervisning enligt mätningar vilka har klassat den svenska utbildningen till Titanic under den sista sjunkande timmen. Flickor drar och pojkar stannar med diversejobb, älgjakt, fiske och scooteråkning.

Norrland tillhör Sverige, alltså området ovan Dalälven – enligt stockholmare – ändå till norra gränsen, den där landsändan där det kan vara 350 kilometer till ett sjukhus med förlossning och inga valmöjligheter medan stockholmare klagar om de måste åka tio minuter extra till nästa sjukhus. Norrlands inland är en plats där det man förr kallade livskvalité ligger högt men där man inte kan välja skola, inte läkare, där specialisten som sitter i Umeå har ett område från Sundsvall till landets norra gräns plus Jämtland som sitt ansvarsområde. Där man inte kan komma in på en önskad gymnasielinje utan att flytta hemifrån, där en arbetslös är inte arbetslös i verkligheten bara enligt A-kassa eller sjukpenning för sysselsättning finns men ingen vill betala för det. Där luften inte är skitig som på Hornsgatan men ingen kan leva enbart av ren luft.

Men malmtåget går genom norrländska skogar där det ibland skymtar ett hus med frostiga fönster i vinterkylan. Vatten forsar till el och vindkraftsbyggen är i gång för det stör väl ingen där borta.

Samhället har förändrat sig. Det är ny annorlunda värld som råder. Är det bättre nu?

Adjö landsbygden! Vi ses om det blir en varm sommar?